TACK FÖR DEN TID SOM VARIT

När jag blev för gammal för att göra militärtjänst fick jag ett brev från dåvarande överbefälhavaren Bengt Gustafsson.
Så här skrev han:

Din tjänstgöringsskyldighet inom försvarsmakten har upphört vid årsskiftet. Du har därmed fullgjort Din värnplikt. Jag tackar Dig för Din insats och för den tid Du stått till försvarsmaktens förfogande.
Som Du vet är Du civilförsvarspliktig intill 65 års ålder. Om Du vill och har möjlighet kan Du i stället i fortsättningen bidra med Din personliga insats inom hemvärnet eller övrig del inom totalförsvaret.

Bengt Gustafsson

Artig som man är ville jag på något sätt visa min tacksamhet över detta bevis på min helgjutna insats, så jag svarade på följande sätt:

Tack ska Du ha själv, Bengt! Det är roligt att höra att Du har uppskattat min insats. Du ska veta att jag har gjort så gott jag har kunnat, även om det inte varit lätt alla gånger.
Som Du säkert vet, Bengt, så inledde jag min militära karriär på Infanteriets Stridsskola vid I4 i Linköping – eller InfSS som vi sa stridskamrater emellan – och avslutade den som städare och instrumentputsare på musikavdelningen vid I 17 i Uddevalla.
Aldrig har någon följt en bana liknande min, skulle jag likt Karl XIV Johan kunna utbrista, men som Du nog känner till Bengt, så har jag aldrig varit mycket för att skryta.

 Jag förstår att Du och Dina kolleger hade stora förhoppningar på mig, eftersom Ni ansåg att elitutbildningen vid Stridsskolan var det enda som var gott nog åt mig.

Det är bara att konstatera att ödet ville annorlunda.
Jag måste erkänna att jag så här många år efteråt inte riktigt minns om det var mitt knarrande knä, mina oförklarliga ryggsmärtor eller min, enligt militärläkaren medicinskt helt unika utväxt på ena hälen, som blev tungan på vågen. Men jag minns att det var genom trägen och målmedveten uppställning i den pluton som varje morgon marscherade till sjukhuset som jag så småningom överfördes till kasernkompaniet och slutligen förflyttades till regementet på min hemort.
Jag hoppas att detta inte gjorde Dig alltför besviken, Bengt. Ditt vänliga brev tar jag som en bekräftelse på att så inte är fallet.

När jag nu tänker tillbaka på den tid som varit är det faktiskt de där första månaderna bland stridskamraterna på Inf SS som bäst har fastnat i mitt minne. Framför allt erinrar jag mig den där fänriken Du vet, som Ni hade utsett till plutonchef åt oss. Uppriktigt sagt förstår jag inte hur jag ska kunna glömma honom. Jag kan försäkra Dig, Bengt, att jag aldrig, varken förr eller senare, har träffat en människa med sådana röstresurser. Jag kunde vakna kallsvettig om nätterna flera år efteråt och höra hans stämma.

För att inte tala om den där överfuriren som tvingade mig att ensam gräva igen latringropen i skogen som straff för att jag inte hade hälsat tillräckligt snärtigt på honom när vi låg vid fronten i Prästtomta.
Men i en sådan här stund ska jag inte vara småaktig. Tycker Du, Bengt, att jag har skött mig bra så är jag nöjd med det.

Visst hade jag väl, liksom många av mina stridskamrater, en del synpunkter på ett och annat. Men på det hela taget tycker jag nog att vi fick en rätt bra utbildning.
Sjukvården kan jag inte klaga på. Vi fick de magnecyl vi skulle ha, vare sig vi hade skoskav eller diarré. Maten var det heller inget större fel på, även om ärtsoppan smakade underligt ibland. Det påstods att dom la nånting i ärtsoppan som skulle göra att vi inte tänkte så mycket på tjejer, men det kan jag väl aldrig tro att Du hade något med att göra, Bengt.

Däremot kunde jag aldrig riktigt förlika mig med de där järnsängarna som lät som om helvetet var löst när någon skakade i dem. Handen på hjärtat Bengt, var det verkligen nödvändigt att ge oss ett sådant uppvaknande varje morgon? När man hade läst sin Hassel eller Kirst på kvällen och drömt att man låg och tryckte i något lerigt hål på ryska fronten, kunde man tro att det var fienden som kom när man väcktes av att dagofficeren stod och skakade i sängen och vrålade att här får ni för djävulen inte ligga och dra er!
Då var det bara att stiga upp och duscha kallt och ta på sig grötrocken, vare sig man ville eller ej.
Det var hårda bud, Bengt. Men så blev det karlar av oss också.

Med dessa enkla rader vill jag bara i all anspråkslöshet uttrycka min uppskattning över att Du har satt värde på min insats. Själv konstaterar jag att det har varit trevligt att samarbeta med Dig.
Tyvärr kan jag av olika skäl dock inte reflektera över Ditt i och för sig intressanta erbjudande om hemvärnet. Det sägs ju att man ska sluta när det är som bäst, och jag känner mig nu mogen att dra mig tillbaka.
Tack för den tid som varit Bengt. Nu får Du klara Dig utan mig.

Med vänliga hälsningar

Mr Pinkerton