fredag 15 februari 2013

SKIDSKYTTEN SOM TOG AV SIG SKIDORNA

En av de mest otippade svenska guldmedaljörerna i VM- och OS-historien är Klas Lestander, byggnadssnickaren från Arjeplog som vann skidskyttet vid de olympiska spelen i Squaw Valley 1960.


Av de 30 startande åkte nästan halva gänget fortare. Men Lestander var den ende som sköt fullt.
Ryssar, norrmän och finländare bommade på löpande band. Och de svenska favoriterna sköt bort sig så det osade i skogarna. Alla utom outsidern Lestander.


Men det var nära att det inte hade blivit något skidskytte alls på OS-programmet.
Gevärsskytte på skidor i olika former hade utövats i Norden sedan 1700-talet men då som träning för militärer. Grenen förekom sporadiskt på OS-programmet mellan 1924 och 1948 som lagtävling och uppvisningsgren under namnet militärpatrull.


Den första VM-tävlingen arrangerades 1958 i Österrike. Den svenske generalen Gustaf Dyrssen (som hade tagit OS-guld i modern femkamp redan 1920 och nu var internationell ordförande för skidskyttarna) lyckades inför OS i Squaw Valley 1960 få med grenen på det olympiska programmet. Men skidskyttet var omdiskuterat, och många trodde efter OS att Klas Lestander skulle bli både den förste och siste olympiske mästaren.


Tävlingarna var minst sagt annorlunda jämfört med i dag. Man sköt med mauser, armégevär modell 96, på 150 eller 200 meters avstånd och många tog av sig skidorna vid skjutstationerna. Distansen var 20 km och en bom gav två minuters tidstillägg. På 70-talet gick man över till finkalibrigt vapen och 50 meters avstånd.


I OS 1960 förekom bara ett lopp, 20 km för herrar med fyra skjutstationer och fem skott vid varje. Som publiksport torde grenen ha varit tämligen ointressant. Ingen mer än de riktigt insatta visste hur det hade gått förrän alla hade kommit i mål och man hade räknat ut hur många minuters tillägg var och en skulle få.

 
Vid OS i Squaw Valley hade ingen räknat med Klas Lestander som medaljör. Han hade bara blivit trea på SM och misslyckats i de förolympiska tävlingarna året innan. De svenska essen hette Adolf Wiklund (världsmästare 1958 med testvärden i nivå med Sixten Jernbergs) och Sven Agge. De hade dessutom haft tur i lottningen trodde man, när de gick ut som nummer 22 och 29 bland 30 startande.
Men de hade var sin ryss närmast efter sig. Och i sin iver att hålla undan för dessa fick de på tok för bråttom vid skjutstationerna.Wiklund sköt åtta bom och Agge nio vid de tre första och var då helt borta från tätstriden.


Generalfiasko hotade i Sveriges starkaste gren, skrev All Sport i sitt OS-nummer från 1960 och fortsatte:
Men när nöden är som störst är som bekant hjälpen närmast. 28-årige snickaren Klas Lestander från Arjeplog, en liten satt och säker hejare i welterviktsklassen (172 cm lång och 66 kilo tung), räddade den svenska äran.


Klas gick ut med den fasta föresatsen att inte tappa humöret, ifall han blev omkörd av ryssar och finnar.
-Låt dom köra bara, tänkte jag. Jag har chansen att ta igen det i skjutningen. Var bom är detsamma som ett tidstillägg på två minuter. Men jag tänker inte ta några tidstillägg.


Det var något av en upplevelse att se den lille säkre norrlänningen ge eld vid skjutstationerna, fortsatte All Sports utsände. Under det de flesta skyttarna slarvade iväg sina skott i flygande fläng för att kunna fortsätta snabbast möjligt, samlade sig Lestander på ett mästerligt sätt. Han tog lugnt av sig skidorna, drog några djupa andetag och siktade så länge och tåligt med sitt gamla svenska armégevär, modell 96.


Lestanders sluttid blev 1.33.21. Finske Tyrväinen hade 1.29,57 plus fyra minuter och tog silvret. Ryssen Privalov blev bronsmedaljör med åktiden 1.28.54 och sex minuters tillägg, som han drog på sig vid sista skjutstationen, dit han kom i klar ledning.
-Det här kunde jag aldrig drömma om, sa Lestander enligt All Sport. Men uppriktigt sagt har jag nog aldrig tidigare tagit det så lugnt vid skjutningen som i dag.







2 kommentarer:

  1. Berättelsen om Klas Lestander är fångad på kornet!

    SvaraRadera
  2. Det var annorlunda då................minst sagt. Tack Gunnar

    SvaraRadera