RAPPORT FRÅN EN SOFFLIGGARE

Vasaloppet var hårdare förr. Det är inte alls lika krävande i dag. För några år sedan kunde det vara fem-sex kanalbyten med någon halvtimme mellan varje. Numera behöver man inte ens använda fjärrkontrollen till tv:n.

Med dessa tankar lade jag sig till rätta på soffan i vardagsrummet och kröp ner under mitt duntäcke efter att ha fluffat upp de fyra kuddarna bakom nacken.

Så långt hade allt gått enligt planerna. Jag hade ställt väckarklockan på ringning halv sju och var så inställd på loppet att jag studsade upp ur sängen på första signalen.

Efter en stor portion havregrynsgröt och en banan kände jag mig redo för start. Vasaloppsmuggen fanns på plats på bordet, och kastrullen med blåbärssoppa stod klar för värmning på spisen.

Det var milt och nästan vår i luften. Jag hade anpassat klädseln därefter och körde med korta kalsingar under täcket. Den obligatoriska toppluvan med texten Mora-Nisses Sport kompletterades av en vit t-shirt med dalahästar. Därmed kände jag mig väl rustad att ta itu med de nio milen till Mora.

Nu var jag bara otålig att komma iväg. Orakad och småvresig som en Thomas Wassberg i fornstora dar låg jag där under täcket med sprittande ben och väntade. Så gick äntligen starten och det blev hög fart uppför första backen mot myrarna.

Det här går ju som en dans numera. Bara att åka med på de nio milen ner mot Mora. Inga kanalbyten eller andra konstigheter att se upp med. Det är ju rena barnleken för en gammal sofflocksveteran.

När starten var avklarad och vi hade kommit upp på myrarna mot Smågan såg vi svenskar till att norrmännen fick ta hand om farthållningen för att lura dem av köra slut på varandra.

Det var Rönning och Rennemo och Dahl och Laugaland. Det var Kjölstad och Nygård och Tveiten och Pedersen. Det var Thygesen och Steen och Dammen och Andrésen. Det var Aukland och Frerud och Henriksen och Pettersen. Och rätt vad det var var det en som hette Bjerke som stack ifrån oss allihop.

Ständigt dessa norrmän. Men låt dom åka bara. Dom tröttnar väl snart.
Med detta i tankarna lutade jag mig tillbaka strax efter Mångsbodarna för att spara krafter till längre fram i loppet.

Men tydligen hade jag gått ut för hårt trots allt, och efter att ha nickat till några gånger på soffan slumrade jag in helt efter knappt tre mil.

Strax efter Risberg vaknade jag av mina egna snarkningar och satte mig förskräckt upp när jag insåg att norske Espen Harald Bjerke ledde med ett par minuter.

Så kan det gå när man inte är tillräckligt uppmärksam. Underskattning är en elitidrottsmans värsta motståndare.

Två muggar blåbärssoppa i Evertsberg gav nya krafter. Men i Oxberg slog tröttheten till på nytt i form av ännu en schackningsperiod.

Då var det bara att bita ihop och resa sig från soffan och gå ut i köket och brygga starkt kaffe för att hålla sömnen borta.

Två välfyllda muggar plus ett par bullar och en apelsin gjorde susen, och sedan var det bara att ta upp jakten på norrmännen igen.

Då tröttnade Bjerke men i stället kom det en som hette Laugaland och när han inte orkade längre hade dom en som hette Dahl att slänga fram.

Det hjälpte inte ens att kasta av sig täcket och sätta sig upp i soffan och hjälpa Jörgen Brink att staka över upploppet. Det blev norsk dubbelseger i alla fall och därmed var det bara att lägga årets Soffvasa till handlingarna och lova sig själv att ta nya tag och komma ännu bättre förberedd till nästa år.