Dagen före Vasaloppet
svullnade halsen upp samtidigt som näsan började rinna. Omtöcknad, snuvig och
rosslande konstaterade jag att jag hade 38,2 i feber innan jag gick
till sängs på kvällen. Det var ett skapligt resultat på 500 meter
skridsko förr i världen, men inför Vasaloppet kändes det inte
bra.
Det såg ut att bli en
jobbig söndag. Hur skulle jag orka det här? Nio mil från Sälen
till Mora. På soffan framför teven visserligen men ändå.
För säkerhets skull
ställde jag klockan på ringning redan halv sju för att hinna äta
frukost i lugn och ro innan det var dags att bädda på soffan i
vardagsrummet. Tidsschemat höll och när sändningen började halv
åtta kunde jag krypa ner under duntäcket och luta mig tillbaka med
fyra fluffiga kuddar bakom nacken, beredd att följa med elitåkarna
på färden ner mot Mora.
Vid sidan om det
traditionella kaffet, bullarna och Vasaloppsmuggen med blåbärssoppa
hade jag laddat med en paket pappersnäsdukar och en flaska
hostmedicin på bordet framför teven.
När starten gick och 15
000 åkare skidade i väg var det bara att sträcka ut sig på soffan
och ta en klunk hostmedicin och hoppas på det bästa.
Sedan var det dags att
snyta sig omsorgsfullt, lägga sig till rätta under täcket och
konstatera att norrmannen John Kristian Dahl tog täten och satte
full fart uppför första backen.
-Ta det lugnt, tänk på
att jag är förkyld, hörde jag mig själv säga samtidigt som jag
fick en ny hostattack och var tvungen att sätta mig upp i soffan.
Efter en stund dämpades
tempot i täten så pass att jag kunde luta mig tillbaka och fundera
på sakernas tillstånd. Till exempet att det inte var mycket som var
sig likt från tidigare Vasalopp. Plex finns inte med oss längre och
det har man kanske hunnit vänja sig vid, men den här gången hade
vi inte ens André Pops att luta oss mot i starten. Han var i Kanada
och kommenterade andra skidlopp. Liksom Jakob Hård och Anders
Blomqvist.
Dessutom gjorde föret och
nysnön att det gick så trögt i täten att elitlöparna låg och
lurpassade på varandra långt bak i fältet så att man knappt kände
igen en enda av de åkare som teve-kamerorna fångade in.
Det var nästan så man
drog en lättnadens suck när man fick se Kalle Moraeus med mikrofon
i näven i Smågan. Visserlige har jag alltid tyckt - full av
fördomar som jag är - att dalkarlar ska vara långa och magra och
seniga och åka skidor. Kalle Moraeus är väl inte direkt prototypen
för detta, men det var i alla fall ett ansikte man kände igen.
Strax före Mångsbodarna
klev jag upp och värmde lite blåbärssoppa i mikron för den här morgonen orkade jag inte följa traditionen och hälla det i en gryta och ställa på
spisen. Om det berodde på detta stilbrott eller på
något helt annat vet jag inte, men tillbaka på soffan orkade jag
inte hålla mig vaken utan somnade in ungefär i höjd med Risberg.
Strax före Everstberg
väcktes jag av helikopterns surrande över kontrollen - eller om det
möjligen var mina egna snarkningar. Jag kunde i alla fall konstatera
att två norrmän i tigerrandiga trikåer hade kört ifrån de andra
med över en minut.
I Oxberg steg jag upp och
gick ut i köket och bryggde en kanna extra starkt kaffe för att
försöka piggna till så att jag skulle kunna bevaka de svenska
intressena. Sedan lyckadess jag hålla mig vaken hela vägen, men det
hjälpte ändå inte.
Klungan körde ikapp de
båda norrmännen, men även klungan var full av norrmän. Och när
30 man slutligen stormade mot målet nästan allihop i bredd över
upploppet var det naturligtvis en norrman som stack fram foten först
där också - innan han föll ihop bakom målet så att han fick ta
emot segerkramen av kranskullan liggande på rygg.
Och haver man sett på
maken. Var det inte samme Dahl som hade varit först redan uppför
första backen och sedan nästan inte synts till alls. Vakna John
Kristian, du vann!
Inte ens i damklassen blev
det svenskt i topp, trots att Britta Johansson-Norgren ledde nästan
hela vägen. När hon skulle spurta hem segern var det en massa
gubbar i vägen på upploppet så att österrikiskan Smutna hann före
under målporten.
Ack ja, ingenting är
längre som förut. Det var bättre förr. Till exempel 1953 och
tidigare, då bara svenskar fick ställa upp i Vasaloppet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar