torsdag 17 mars 2016

ODDEVALLEN OCH EN HEL DEL ANNAT FRÅN DET GAMLA UDDEVALLA

Oddevallen hette fotbollsarenan som uppfördes 1951 och låg ute vid Varvet, ungefär där Mona-Lisas restaurang finns i dag. Den som är intresserad av gamla tider kan läsa om bakgrunden i boken ”Alfabilder, raketost och rock´n´roll” som handlar om hur det var att växa upp i Uddevalla på 1950-talet.
Oddevallen uppfördes på den plats där Varvets fotbollsplan hade funnits redan på 40-talet

Här följer ett litet utdrag ur boken:

Gustaf Thordéns satsning på Oddevold sågs med oblida ögon av många, och när laget började marschen uppåt i seriesystemet nekades klubben att spela på Rimnersvallen. Thordén lät då bygga en egen arena som uppfördes på rekordtid med plats för 4 000 åskådare och invigdes 1951. Där spelade Oddevold alltså sina hemmamatcher i gamla division tre under en stor del av 50-talet.


Vi grabbar på Egersberg promenerade dit ut längs gamla Lelångenbanan. Det var naturligtvis förbjudet att gå på järnvägen och när det ibland kom ett tåg eller en rälsbuss slängde vi oss ner i gräset vid sidan av spåret medan lokföraren knöt näven efter oss.


Ute vid Oddevallen hade vi två alternativ. Antingen ställde man sig vid ett av insläppen och inväntade någon vuxen och bad att få ”följa med farbrorn in”. Både här och på Rimnersvallen släpptes nämligen smågrabbar in gratis i sällskap med en vuxen. Eller så stannade man på banvallen som strök utefter ena kortsidan av planen och fungerade som ”snikens kulle”. Ibland samlades där mycket folk till stor förtret för förarna på de gamla ångloken. Det hände att de under högljutt visslande spydde ut rök och ånga över gratistittarna. Detta väckte stort jubel och allmän munterhet hos de som stod inne på arenan och hade betalat sin entréavgift.


Barndomsminnena från Oddevallen är många. Jag minns hur jublet steg när sprintersnabbe Lennart Hansson fick en löpboll och sprang ifrån sin back på högerkanten. Jag minns Gustaf Mattssons farliga bakåtpassningar till egen målvakt. Jag minns att Rune Lekberg aldrig missade en straff trots att han alltid placerade dem på samma ställe, strax över marken alldeles intill stolpen i målvaktens högra hörn. Jag minns Stig Anderssons läckra framspelningar och jag minns hur tekniske Ove Helmér undvek de värsta närkamperna medan de vuxna intill oss på läktaren ruskade på huvudet och sa att ”han e´ rädd om bena”.


Spelarna som värvades lockades med välbetalda jobb på varvet. Men några övergångssummor förekom inte på den tiden. Hälsingborgs IF:s landslagsmeriterade Hasse Persson var här och förhandlade. När Thordén frågade vad han ville jobba med lär han ha svarat:
Jobba! Jag är här för att spela fotboll och det vill jag ha betalt för.
Det tyckte till och med Thordén var i grövsta laget, så det blev ingen övergång.


Här är ytterligare några bilder ur boken som alltså heter ”Alfabilder, raketost och rock´n ´roll”. Den finns att köpa på www.litenupplaga.se/1514 eller direkt av mig genom att ringa 0522-10599 eller mejla till gujohans@telia.com

Alfapastillerna såldes i förgglada askar.

Bilderna här ovan på Oddevoldspelare är inte Alfabilder utan tillhörde en annan serie samlarbilder. Alfabilderna gavs ut åren 1949-61, först i svartvitt och sedan i färg, och såg ut så här:


Jönköpings Södras skyttekung Karl ”Timpa” Simonsson och IFK Norrköpings målvakt Bengt ”Zamora” Nyholm var två av förgrundsfigurerna i Allsvenskan.



En företeelse med hög nostalgifaktor från den här tiden är raketosten. Den förekom på svenska frukostbord åren 1947-79 och hade sin storhetstid på 50-talet. Det var en mjukost i ett vaxat papprör med en rörlig skiva i botten. Med hjälp av denna pressades osten uppåt i röret och skars sedan av i lagom stora skivor med hjälp av ett vidhängande snöre. Raketosten smakade ungefär som andra mjukostar men den var roligare att skära.

Fyra av de tolv kapitlen handlar helt eller delvis om rockmusikens framväxt på 50-talet, om jukeboxar på kaféer och restauranger, om Bildjournalens omröstning Elvis eller Tommy och om alla gamla vinylskivor man samlade på sig.


Så här såg min första vinylskiva ut. Tutti frutti med Little Richard, inköpt i Luxoraffären längst ner på Kungsgatan sommaren 1957.


Nummer två i samlingen blev Don´t knock the rock med Bill Haley and his Comets från Janssons Musik på Kilbäcksgatan.

Mejla till mig på gujohans@telia.com eller ring 0522-10599 så levererar jag boken för 220 kronor inom Uddevalla.


2 kommentarer:

  1. En riktig guldgruvabok! Mycket nostalgi. Mycket rolig läsning.

    SvaraRadera
  2. Oddevallen
    5-6 år gammal satt jag i pappas knä på läktaren. Helt plötsligt (för mig i alla fall) reste sig pappa och alla andra upp och vrålade. Minns hur rädd jag blev ...Det var glest mellan raderna och jag trodde jag skulle ramla ner ! I stridens hetta eller i glädjen över hemmamål glömde han att jag var med !
    Nostalgi !

    SvaraRadera