SCHYSSTA KANTARELLER

Det värsta med ungdomen är att man inte längre tillhör den.

Därför kan det vara skönt att drömma sig bort ibland, Till exempel genom att sitta i solen utanför den lilla stugan vid havet och läsa tidningen Se från 1971.

Och inte nog med att den här sortens läsning får en att fundera på forna tider och hur det gick till när man var ung –  i numer 32 har även kåsören Gits Olsson synpunkter på ungdomen. Dessa utvecklar han i sin avdelning Mummel i kön längst bak i tidningen under rubriken: Det värsta med ungdomen är snacket.

Så här skriver han:

"Vi bjöd några ungdomar på middag en kväll. Ingen begär att någon av dem precis ska hålla tal till värdinnan och tacka för maten, men någon liten artighet hade vi förstås väntat oss. Ingen sa dock något förrän det var dags för ungdomarna att gå hem. Och då var det Perssons Berra som förde ordet. Han tog värdinnan i handen och formulerade sig sålunda:

– Det här satt fint i ryggen, hörru.

– Skitfin sallad, instämde Larssons Eskil i bakgrunden.

Och Öbergs Totte tillade med övertygelse:

– Schyssta kantareller.

– Champinjoner, sa värdinnan och log blekt.

– Skit samma, sa Totte, dödsjävla bra var det i alla fall.

Sedan rapade Perssons Berra. Man kan rapa på många sätt. När Perssons Berra rapar, låter det som om någon blixtsnabbt passerar rummet på en 500-kubikare. Gamla farmor tappade strumpstickorna inne i sin kammare och stängde dörren om sig. Utifall det skulle komma fler motorcyklar.

Larssons Eskil fann det lämpligt påpeka att i Indien är det artigt att rapa, det är ett sätt att visa sin uppskattning av maten. Larssons Eskil sa, att det finns ingen mer i hela Norra Latin som kan rapa som Perssons Berra. En gång rapade sagde Berra så högt att han blev utkörd från Operabaren. En vispoet hade klagat hos Wretman. Poeten hade blivit störd just som han hade hittat ett nytt rim på betong. Efter Berras rap ville inspirationen inte återvända."

Detta var alltså ett litet smakprov ur tidningen Se från 1971. Och här sitter man således i julisolen 46 år senare och läser och bläddrar och njuter, inte minst av följande slutkläm:

"Ack vackra svenska språk, vart tog du vägen? Ack svenska ungdom, vad ska det bli av dig?

Det allra, allra värsta med ungdomen är som bekant det, att man inte längre tillhör den. Det känns svårt ibland, ja närapå lite skittaskigt."