I EHRENMARKS FOTSPÅR

Inspirerad av min kvällslektyr på hotellrummet i London tar jag tunnelbanan upp till Highgate och vandrar i Torsten Ehrenmarks fotspår.

Det är inte så svårt, för i några av hans böcker finns tämligen noggranna beskrivningar av hur han på sina promenader med hunden Gäsper passerar diverse pubar, skolor, ålderdomshem och gatuadresser.

Så här berättar han i Årets Ehrenmark från 1980.

"Vi upptäckte först när vi hade flyttat in att vi bodde mitt i pensionärsbältet. Runt omkring oss finns det hem för äldre damer. Däremot tycks det inte finnas några äldre herrar. De levde väl hårt eller blev kvar på slagfälten.

Men många tanter tar en promenad runt i kvarteren före lunch för att bättra aptiten, antar jag. De går alltid solo. Aldrig ens två tillsammans. De är magra, krokiga och knotiga som martallar, märkta av reumatism från ett långt liv med golvdrag, enkla fönster och kolbrasor. En del går med två käppar, andra klarar sig med en, men alla tar de ett steg i minuten ungefär.

Får jag syn på en sådan gumma 150 meter bakom oss, manar jag på Gäsper och tar ut stegen. Men jag vet att det är lönlöst. Det går inte att undkomma den fjärran tanten med käppen. Hon närmar sig obevekligt som hämnaren från Santa Fe. Vi går fort 15-20 meter, Gäsper och jag, men sedan ska vi, eller rättare sagt han, lukta på ett dussin olika dofter, och under tiden tar den gamla tanten ett steg i minuten och blir en allt bistrare verklighet.

Det spelar ju ingen roll om hon kommer ikapp oss men jag har slagit vad med mig själv om att jag ska hinna till gathörnet före henne. Det borde vara barnsligt enkelt, men jag vet med förlamande visshet att jag inte har en chans. Gäsper ska sniffa här och sniffa där och hela tiden knallar gumman på med ett steg i taget.

Hon är som det oundvikliga ödet. Att besegra henne är otänkbart. Hon haltar förbi med sin käpp och sin blommiga hatt och ler mot Gäsper som alla äldre damer gör - vad han nu har som inte jag har - och när gumman tar de sista avgörande kliven mot det osynliga målsnöret vid gathörnet står Gäsper fortfarande och snusar på en staketspjäla. Jag får tömma nederlagets bittra kalk i botten, fast jag hade ett oslagbart försprång som det tycktes. Men mot dessa stapplande 90-åringar förslår varken styrka eller snabbhet."

Så långt Torsten Ehrenmark 1980. Och med lite fantasi tycker jag mig kunna skymta både honom och hunden någonstans där borta i skymningen när jag långsamt vandrar på samma gator nästan fyrtio år senare.