MERA MINNEN FRÅN SÖRKÄLLEGATAN

 

Min mormors hus på Sörkällegatan 4 har varit med tidigare i den här bloggen. Här är min syster och jag två respektive sex år gamla en bit in på år 1950. Vi står utanför staketet på den lilla gångväg som ledde upp till järnvägen, där man med viss risk kunde gå över spåret för att komma till Elsa och Folke Franssons hus i berget ovanför. Elsa var ofta nere hos mormor och såg till henne. Jag minns att hon berättade att en gång för länge sedan var mormor den enda som hade telefon i grannskapet, Numret var 599 (som så småningom blev 10599) så hon var förmodligen bland de 600 första abonnenterna i stan.
Huset köptes av kommunen och revs redan på 70-talet. Bakom oss på bilden ses den gavel som vette mot Sörkälleparken. På andra sidan gatan skymtar en bit av huset Sörkällegatan 5 som står kvar än i dag.

PÅ LASARETTET

 

Doktorn gick ronden och frågade den nyinlagde patienten:
-Har ni haft röda hund?
-Nej, bara en liten pudel.

En byggnadsarbetare gick till doktorn och förklarade att han länge hade haft smärtor i ryggen. Samtidigt erkände han lite generat att han först hade varit hos en kiropraktor.
-Jaha, sa doktorn. Och vad fick ni för idiotiska råd av honom då?
-Han sa att jag skulle gå till er.

-Jag har just mist min bästa patient, sa läkaren.
-Så tråkigt. Vad dog han av?
-Han dog inte. Han blev frisk.

-Kom ihåg att det är jag som bestämmer var stetoskopet ska stå, sa överläkare till sin hustru.

-Jo, doktorn, vad kostar det att gipsa en bruten arm?
-Svårt att säga, men vi skickar en fraktura.

 -Hör ni fortfarande lika dåligt?
-Jo, tack bra.

DUVORNA I HASSELBACKEN

 

Fågelmatning i Hasselbacken. Mamma Ingrid i pälskappa och vinterhatt har tagit med sig syster Birgitta som verkar mer intresserad av duvorna än sjöfåglarna nedanför staketet. Året bör vara 1953. I bakgrunden ses det då nyuppförda hörnhuset Norra Hamngatan-Kungstorget.

På det här kortet från 1946 ser man hur bebyggelsen på hörnet såg ut några år tidigare. Det är mamma Ingrid som tagit med sig mig och min kusin Karin till Hasselbacken men inte heller vi verkar speciellt imponerade av fågellivet.

TENNIS I KUNGLIGA HALLEN

 

Sitter framför teven och tittar på Stockholm Open och kommer att tänka på en gammal historia.
I början på 1950-talet värvade Djurgårdens IF Hasse Jeppson från Kungsbacka till sitt allsvenska fotbollslag. Jeppson tillhörde svenska eliten även i tennis. När han skulle spela en viktig match i Kungliga hallen tyckte klubbens styrelse att man borde visa sin uppskattning genom närvaro på läktaren.

En ledare av den gamla stammen, som aldrig hade sett en tennismatch, kände sig manad att visa sig bland publiken. Han kom dock i sista stund, för matchen hade börjat och just som han satte sig på sin plats, slog Jeppson in ett dundrande serveäss och belönades med brakande applåder.
- 15-0, ropade domaren.
Varpå Djurgårdsledaren reste sig och gick mot utgången. I trappan ner mötte han en annan styrelsemedlem som var ännu senare ute.
- Va! Är du på väg att gå? Är matchen redan slut?
- Ja, praktiskt taget. Hasse leder med 15-0 och det kan ju den andra killen aldrig hämta in.

HOS TANDLÄKAREN

 

-Gör det grundligt! sa tysken.
-Gör det elegant! sa fransmannen.
-Gör det ont? sa svensken.

Gamle Hilmer var hos tandläkaren för att få en tand utdragen. Doktorn förklarade att han måste bedöva, vilket gamle Hilmer aldrig varit med om förut. Han tog upp plånboken och började bläddra bland sedlarna.
-Men så bråttom är det inte med betalningen, sa doktorn.
-Nä, det förstås, sa gamle Hilmer. Men jag vill räkna över hur mycket som finns där innan doktorn bedövar mig.

-Hur mycket ska ni ha för att dra ut en tand?
-Åttahundra kronor.
-Så mycket för ett ögonblicks arbete?
-Jag kan hålla på lite längre om ni vill.

-Den här tanden blir jag nog tvungen att dra ut, sa tandläkaren.
-Ojdå, sa patienten. Kommer det att göra mycket ont.
-Det beror på. Sitter den väldigt hårt brukar jag få lite känning i axeln.

-Vill ni ha bedövning, undrade tandläkaren.
-Nej, för fan, sa patienten. Den här tanden har plågat mig hela natten så nu ska den jävlar anamma få igen.

-Jag beklagar, sa tandläkaren. Men i dag kan ni inte få någon tid. Jag har arton hål att fylla.
Sedan tog han sina golfklubbor och gick ut.

SÖRKÄLLEGATAN FÖR LÄNGE SEDAN

 

Så här såg det ut på Sörkällegatan en gång i tiden. Grusväg med vattenpölar, lerig rännsten och ojämn trottoar. Jag skulle tro att det är på våren 1950 som min syster Birgitta och jag har blivit fotograferade utanför vår mormors hus med adress Sörkällegatan 4 - hon i overall med kofta och stickad mössa på huvudet, storebror i korviga strumpor, lodenrock och skärmmössa. Anledningen till att jag tror att kortet är taget på våren är att jag tycker mig upptäcka att vi har var sin majblomma på oss, hon i håret och jag på rockslaget.
Idag är där nyasfalterad gata och en parkeringsplats bakom häcken där mormor hade sin trädgård. Huset köptes av kommunen och revs redan på 1970-talet. Då hade mormor flyttat till det så kallade kronikerhemmet på Kapelle, där hon avled 1978 vid 98 års ålder.

TVILLINGAR I SLÄKTEN

 

Fru Olsson hade fått tvillingar och sa till läkaren:
-Det är inte konstigt alls. I vår familj är vi vana vid det. Mormor har fått tvillingar, min mamma har fått tvillingar och min syster har tvillingar.
-Jaha, sa doktorn. Så då blir det alltid tvillingar hos er?
-Nej, inte alltid. Ibland blir det ingenting alls.

Fru Larsson hade just fött sitt första barn. När hon rullades in på salen igen frågade hon sin rumskamrat fru Svensson, som nyss fått sitt femte barn och höll på att äta middag:
-Vad fick du?
-Strömmingsflundra, sa fru Svensson.

Bettan ringde från BB till en väninna.
-Minns du den där killen på maskeraden som var utklädd till kines?
-Jo, honom kommer jag ihåg.
-Han var kines.

En panikslagen man ringde efter en ambulans.
-Skynda er! Det är bråttom. Min fru har födslovärkar.
-Ta det lugnt, sa rösten i telefonen. Är det här hennes första barn?
-Nej, nej, det är hennes man!

ATT LÄRA SIG CYKLA

 

Vallmovägen i norra Uddevalla 1950. Sex år gammal fick jag min första cykel, en röd och vit Monark med pakethållare och ringklocka. I lodenrock och skärmmössa fick man ge sig ut i vänstertrafiken och försöka hålla balansen. Det gjorde dock inte så mycket om man vinglade till ibland, för trafiken var inte tätare än att flickorna kunde gå med sina dockvagnar mitt i gatan.
Här bär det av utför Vallmovägen medan kompisen Bertil är på väg upp mot Egersbergsvägen på sin mammas damcykel med sänkt sadel. Båda bodde vi i huset på Vallmovägen 6 som ligger till höger strax utanför bild Huset i bakgrunden är Egersbergsvägen 30 och i berget ovanför ser vi att nästan inga träd har hunnit växa upp ännu.

KLOKARE ÄN KUNGEN?

 

Gamle kungen Gustaf V besökte en gång ett mentalsjukhus. Där började han samtala med en av patienterna, en äldre man som satt för sig själv i ett hörn. När de hade pratat en stund sa kungen:
-Vet du vem jag är?
-Nä.
-Jag är Gustaf den femte.
-Äsch, det tar dom snart ur dig. När jag kom hit trodde jag att jag var Karl den tolfte,

Doktorn gick ronden på psykiatriska avdelningen och frågade en patient:
-Hur står det till i dag då, herr Karlsson?
-Nu tog ni fel, sa mannen i sängen. Jag är profeten Jeremia.
-Vem har sagt det?
-Det har Gud sagt.
Då hördes en röst från sängen bredvid:
-Det har jag aldrig sagt.

-Som kejsare av Frankrike har jag inga problem, sa mannen i psykiaterns soffa. Men jag är bekymrad över min gemål Josephine.
-Jaså, vad är det för fel med henne då?
-Hon tror att hon heter fru Andersson.

-Jag tycker mycket bättre om dig än den gamla doktorn, sa en patient till den nye läkaren på mentalsjukhuset.
-Det var roligt att höra. Varför det?
-Du är mer som vi andra här.

En upprörd man kom inrusande på psykiaterns mottagning och skrek:
-Är det ni som har sagt åt min fru att hon ska slå mig?
-Ja, hon sa att ni är masochist.
-Det är jag inte alls. Jag är maskinist.

RACERFÖRARE HOS BIL-FIDO

 

Nätt och jämnt ett år gammal, med ett baskerliknande föremål på huvudet och högerhanden höjd för att ta emot publikens jubel, poserar den lille racerföraren i sin trampbil för faderns kamera.
Det hände sommaren 1945 på Belegatan 3 i Uddevalla, där mina föräldrar hyrde en lägenhet i huset som ägdes av Hilding Pettersson, mera känd som bilförsäljaren Bil-Fido. Där fick man hålla till och leka innanför det kraftiga trästaketet som skyddade mot den närmast obefintliga biltrafiken på gatan utanför.
 I bakgrunden skymtar en tidstypisk gatlykta samt taket på Majorsgatan 26. Husgaveln med vindskivan som sticker fram i bildens högerkant bör tillhöra Majorsgatan 25.