I DET MILITÄRA

 

-Hur lång är Karlsson?
-En och åttiofem, kapten.
-Högre!
-Två meter, kapten.

-Om fem minuter ska Anderssons skor vara putsade.
-Tack, snälla kapten.

-Kan Nilsson, som är en studerad karl, tala om vad dusciplin är?
-Ja, kapten. Det är det obehag man känner när något befäl är närvarande.

-Varför hälsar inte 87:an?
-Jag trodde vi var ovänner, löjtnant.

-Vart är soldaten på väg?
-Till markan, major.
-Kan ni inte gradbeteckningarna?
-Jo, major.
-Vad har jag för grad?
-Överstelöjtnant, major.

-Är ni inte mätt?
-Nej, löjtnant.
-Har ni inte fått tillräckligt med mat?
-Jo, löjtnant.
-Är det något fel på maten?
-Nej, löjtnant.
-Varför är ni inte mätt då?
-Jag har inte ätit än, löjtnant.

-Ni ska veta att det här regementet är som en enda stor familj, och jag är fadern. Är det uppfattat?
-Ja, pappa.

-Fryser ni om händerna, karl?
-Nej, fänrik.
-Ta upp dem ur fickorna då!
-Men då fryser jag ju.

DUVOR OCH TANDLÄKARMINNEN

 

I mina föräldrars efterlämnade fotoalbum finns ett närmast oräkneligt antal bilder på personer som matar duvor i Hasselbacken. Här är det mamma Ingrid som är i farten någon gång under andra halvan av 1940-talet. I bakgrunden ser vi Hasselbackshuset till vänster och gångvägen upp mot kyrkan. 
Vi skymtar också en del av huset på Kyrkogatan 3, som jag har alldeles speciella minnen från eftersom tandläkaren Curt Wagersten hade sin praktik där på gaveln upp mot kyrkan. Han var lugn och vänlig och lätt på handen men man gruvade sig ändå varje gång det var dags att gå dit. När man under tidigt 60-tal som nervös tonåring tog plats i behandlingsstolen och lutade sig bakåt kunde man se det glittrande korset på kyrkans tak. Då var det nästan så man funderade på att bli religiös eller åtminstone be en liten bön för sig själv när tandläkaren tog fram stora borren.

SÅ SANT SOM DET ÄR SAGT

Säga vad man vill om Napoleon men konjak kunde han bränna.

När jag ser en vacker kvinna blir jag tokig. Annars vore jag ju inte normal.

Det värsta som finns, det är fruntimmer som inte spottar ut snuset innan man ska kyssa dom.

Tänk, alla är så snälla utomlands. Bara man säger att man är svensk så flinar dom åt en.

Det är konstigt att inte damer klottrar mer på toalettväggar än herrar. Dom har ju båda händerna fria.

SAMLING VID SOLURET

 

Villorna på Vallmovägen och norra delen av Egersbergsvägen byggdes i mitten av 1940-talet. Det dröjde dock innan husen stod helt färdiga, eftersom de flesta ägarna var vanliga löntagare och hantverkare som hjälpte varandra med bygget.
1945 flyttade mina föräldrar in i två rum och kök på övervåningen av Vallmovägen 6. På den här bilden har de fått besök av familjen Marcusson något eller några år senare, och då blev det fotografering runt det lilla stenpartiet vid soluret i trädgården. Det är Gunvor och Sture, alltså den gamle elitorienteraren som här verkar knyta skorna just som fotografen knäpper, samt sonen Bosse till höger. Den lille längst fram i röd toppluva måste alltså vara jag med mamma Ingrid och pappa Sven i bakgrunden.
Här ser man också hur taket håller på att läggas på familjen Malkolmssons hus med adress Vallmovägen 3, som så småningom övertogs av fotbollsdomaren och Svaneledaren Henry Karlsson. Till vänster bodde familjen Rönnblom på Vallmovägen 4.

(Klicka på bilden så blir den större.)

NÅGRA STILLSAMMA FUNDERINGAR

 

Det var många som upptäckte Amerika före Columbus, men dom hade vett att tiga.

Putin är mycket tolerant mot alla som tänker som han.

Folk säger att jag inte bryr mig om nånting. Men det struntar jag i.

Det värsta med politiska skämt är att ibland blir dom invalda i riksdagen.

Sverige är en demokrati, vilket betyder att den ena hälften bestämmer över den andra.

I politiken är allting möjligt – tills man blir vald.

Ugglan är ett märkligt djur. På dagen ser den ingenting alls. Men på natten ser den lika bra som på dagen.

LILLA BERGET PÅ EGERSBERG

 

En välklädd flicka i sjuårsåldern på ett kort från mitten av 1950-talet. Det är taget i det lilla fritidsområdet som oftast bara kallades Lilla berget och avgränsades av Vallmovägen, Egersbergsvägen och Rosenvägen. I hörnet längst österut fanns den här lilla platån där många dueller mellan cowboys och indianer utkämpades på somrarna. Här verkar det vara snöfri vårvinter, bland annat att döma av isen på den lilla vattenpöl som ofta bildades på marken här uppe.
Huset rakt fram är Egersbergsvägen 26, som ägdes av David Larsson, och till höger om det ses nr 24, där familjen Jansson bodde med sönerna Hasse och Reino. Husgaveln närmast berget är Egersbergsvägen 23, som det såg ut på den tiden, medan flaggstången som sticker upp nedanför bergskanten tillhörde familjen Pettersson på Egersbergsvägen 25, där kompisen Lars och hans syster Barbro bodde..

NÅGRA KLIPP TILL

 Saxat ur svenska tidningar från 60-talet.

MERA KLIPP

 Saxat ur svenska tidningar från 60-talet.

STENHÅRT KRAFTPROV UNDER TÄCKET

 Vasaloppet blev som vanligt ett kraftprov av sällan skådat slag.
Inte nog med att väckarklockan ringde redan vid halv sju-tiden på morgonen - det gällde att vältra sig ur sängen och kliva upp också.
Med uppbådan av all kraft man har så här på söndag morgon sparkar man av sig täcket och stapplar ut i köket. Havregrynsgröten ska kokas, kaffet ska bryggas och blåbärssoppan ska värmas till lagom temperatur för en gammal Vasaloppsveteran.

Sedan återstår bara att bädda på soffan i vardagsrummet med fyra fluffiga kuddar bakom nacken och krypa ner under täcket lagom till att det är dags att rikta fjärrkontrollen mot teven och knäppa igång loppet.

Starten gick bra i år också. Blixtsnabbt intog jag bekvämt ryggläge på soffan, och när den stora massan stod i kö uppför första backen var det bara att åka med helikoptern ända fram till täten.
Visst tar det emot så här tidigt på morgonen, men så snart starten har gått och man har kommit igång och fått sträcka ut benen ordentligt under täcket brukar det bli lättare. Känner man bara sin kropp och undviker att resa sig för hastigt från soffan, kan det vara riktigt härligt när man kommer upp på myrarna och får följa med teve-kameran på skotern alla de nio milen ner till målet i Mora.

Jag måste dock medge att när dessa rader skrivs på söndag eftermiddag känner jag att kroppen är helt tömd på de sista kraftreserverna, och jag tror inte jag skulle orka ta många stavtag till i det tillstånd jag nu befinner mig. VM-femmilen i Planica får vara för min del. Den lyssnar jag på i radion med ett halvt öra medan jag försöker samla tankarna till denna text.
Men erfarenheterna från de gångna VM-dagarna har varit nyttiga, eftersom de har inneburit rikliga tillfällen att testa den egna organisationen och serviceapparaten. Eftersom det är ett år mellan varje Vasalopp händer det att man blir lite rostig och missar något i planeringen.

Sålunda hade jag nu lärt mig att ställa fram fatet med kanelbullar på bordet i god tid före start. Vidare insåg jag att jag borde hälla kaffet på en termos för att slippa stiga upp och springa ut i köket varje gång det var dags för påtår.
Blåbärssoppan tar jag däremot alltid direkt från spisen, eftersom det känns mer stilenligt att sköta langningen av drickamuggen på det viset. Lite får man ju röra på sig även som soffåkare.

Trots allt kändes det att det hårda VM-programmet hade tagit på krafterna och jag vågade inte spänna bågen alltför hårt den här gången. Jag får vara glad om jag tar mig i mål utan att somna, tänkte jag, där jag låg under täcket med fyra kuddar bakom nacken när starten gick och åkarna började klättringen uppför första backen

Den stora tätklungan hängde ihop i en lång rad och inga tendenser till utbrytningar kunde skönjas. Här verkar inte hända mycket, tänkte jag, så nu kan man ta det lugnt och njuta av det fina glidet i det vackra vädret.
Det var till och med så lugnt att jag kunde ta en liten tupplur mellan Smågan och Mångsbodarna innan jag vaknade av mina egna snarkningar i backarna upp mot Risberg.

Nåja, en liten schackningsperiod får man räkna med någon gång under ett Vasalopp.
Jag kvicknade snart till och när vi var halvvägs i Evertsberg kände jag mig så pigg att jag efter en kopp kaffe och en arraksboll var redo att ta upp kampen med de bästa igen.

Fortfarande var vi många i tätgruppen men efter Hökberg satte norrmännen fart så att bara 13 man återstod längst fram.
Strax före Eldris tog Emil Persson över och på sista milen in mot Mora jagades han av fyra norrmän.

På upploppet såg det hotfullt ut ett tag, men när jag kastade täcket och satte mig upp i soffan och hjälpte till att staka höll han undan ända in under målporten.

Sedan sjönk jag tillbaka och blev liggande på rygg på soffan och pustade ut, precis som Emil där han låg utslagen på marken bakom målet i Mora.

Men vi reste oss snart båda två. Själv firade jag med en bit vetekrans till den sista koppen kaffe, medan den förste svenske segraren sedan 2012 fick en välförtjänt kram av kranskullan.

SOFFVASAN – HÄR KOMMER JAG

 

Jaha, då var det dags igen. Dags att ställa väckarklockan på ringning och gå upp i gryningen och knäppa igång teven. Dags att värma blåbärssoppa på spisen, brygga Vasaloppskaffe och ställa fram Vasaloppsmuggen på bordet i vardagsrummet.

Dags att bädda på soffan framför teven och krypa ner under duntäcket för att än en gång åka Vasaloppet i pyjamas med fyra fluffiga kuddar bakom nacken.
Visst tar det emot att gå upp så tidigt på morgonen. Visst är det jobbigt att inte få sova tills man vaknar av sig själv ens på söndag morgon.

Ibland skriker hela kroppen att man ska vända sig på sidan och somna om när väckarklockan ringer. Det är då det gäller att bita ihop och vältra sig över sängkanten och på vacklande ben ta sig till startplatsen på soffan.
Vetskapen att man får ta med sig sängkläderna till vardagsrummet och bädda där brukar kunna ge ny motivation.

Och så snart starten har gått och man har kommit igång och fått sträcka ut benen ordentligt under täcket framför teven brukar det lätta något.
Känner man bara sin kropp och vet hur den svarar på sådana här kraftprov kan det vara riktigt härligt att ta i lite extra för att hänga med tv-skotern alla de nio milen mot det hägrande målet nere i Mora.
En utförlig rapport följer senare i denna blogg.