Pinkertons kåseriblogg

2012-02-29T11:21:00.000+01:00

Inga skavsår ännu
Med fyra dagar kvar till Vasaloppetgäller det för soffåkaren att ladda ordentligt. Formen har vässatsytterligare med genomåkning av inspelningar från de tre senasteårens lopp framför teven.
Och för att ytterligare understrykaatt sanningens ögonblick närmar sig, har den gamla Vasaloppsluvannu också plockats fram ur garderoben.

Allt har gått bra hittills medundantag för 2010 års lopp, som resulterade i kramp i ett benmellan Gopshus och Hökberg, ungefär i höjd med Krångåsens fäbod.

Men en rutinerad Vasaloppsräv vet hurman handskas även med sånt. Det gäller att snabbt rulla av soffanoch ställa sig och stretcha en stund, innan man lägger sig tillrätta igen.

Inga liggsår har upptäckts ännu, mensenaste passet frestade på ryggen en hel del. Kanske dags att seöver utrustningen och eventuellt byta kuddar.

2012-02-24T23:14:00.000+01:00

Kartläsaren som svek
På väg mot Vasaloppet satt kåsöreni framsätet på fotograf N:s bil och läste Falu-Kuriren ochDala-Demokraten. Just som,de passerade en kyrka tittade han upp ochläste högt på en skylt:
-Här har vi Dala Floda kyrka. Det varett ståtligt tempel.
-Titta på kartan i stället och se hurlångt vi har kvar, sa fotograf N.

Då gjorde kåsören det och efter ettpar sekunder skrek han:

-Stanna!
-Vad är det? sa fotograf N.
-Vi har kört fel, sa kåsören.
-Omöjligt, sa fotograf N utan attstanna.
-Jo, sa kåsören och höll upp kartan.Stanna och vänd. Vi är på väg mot Falun.
-Ja jävlar, sa fotograf N efter enstund. Hur läser du kartan egentligen?
-Hur kör du egentligen? sa kåsören.

-Jag kör bara som du säger, safotograf N. Det är ju du som är kartläsare.
-Det har jag aldrig åtagit mig, sakåsören. Och förresten kan du väl se på vägskyltarna hur du skaköra.
-Ska jag behöva titta på skyltarnanär jag har en självutnämnd co-driver bredvid mig, sa fotograf N. Du tog ju fram kartan efter bara ettpar mil och sa att du skulle kolla om jag körde rätt.
-Det var då det, sa kåsören.
-När det inte behövdes ja, safotograf N och tillade efter en stund:
-Och så sitter du och navigerar efterFalu-Demokraten.

-Det finns det inget som heter, sakåsören. Jag läser Falu-Kuriren och Dala-Demokraten. Inte konstigtatt du blandar ihop vägarna när du inte ens kan hålla reda på vadtidningarna heter.

-Sitta och navigera efterFalu-Demokraten, suckade fotograf N på nytt och tog en skarp kurva ihög fart.
-Stanna nån gång då, skrek kåsörenoch hängde sig i kurvhandtaget någonstans uppe till höger om hanshuvud.
Pang, sa det och så blev han sittandemed handtaget i näven.
-Vad tar du dig till, sa fotograf N.Ska du göra sönder bilen!
-Jag tog bara tag i handtaget, sakåsören.

-Jag såg nog hur du hängde dina 85kilon i det och ryckte till, sa fotograf N. Blev du så förbannadför att du läste fel på kartan?

-Jag är inte förbannad, sa kåsören.Och förresten så väger jag inte 85 kilo.
-87 då, sa fotograf N. Det där ärett kurvhandtag och ingen jävla nödbroms.
-Just nu är det ingenting alls, sakåsören och höll upp det som var kvar av handtaget. Det verkarvara dåliga skruvar i den här gamla bilen.
-Den är inte byggd för så våldsammamänniskor som du, sa fotograf N.
-Näha, sa kåsören. Men den går välatt stanna i alla fall. Nu har du kört åt fel håll i tio minutertill.

Då saktade fotograf N in och gjorde enu-sväng på vägen mellan tutande medtrafikanter. Sedan stannade hanpå andra sidan och studerade kartan.

-Du menar alltså att vi ska köratillbaka, sa han efter en stund.
-Det är klart, sa kåsören. Vi ha jukört åt fel håll i sju mil.
-Och då föreslår du att vi ska köratillbaka de sju milen? sa fotograf N.
-Javisst, sa kåsören.

Då suckade fotograf N djupt och sa:

-Du tänker ju sämre än en dalahästpinkar. Ser du inte att om vi fortsätter den här vägen så kan viköra runt Siljan. Det är visserligen fem mil längre än vad jaghade tänkt från början. Men för att vi nu har kört sju mil förlångt finns det väl ingen anledning att köra de sju milen tillbakaockså?

-Då är det väl bäst att du vänderbilen igen, sa kåsören.

-Ja, om jag har kartläsarenstillåtelse, sa fotograf N och gjorde en ny u-sväng, samtidigt somen liten gumma tittade ut ur en stuga vid vägkanten.

Förmodligen undrade hon vad det varför galningar som körde fram och tillbaka utanför hennes hus.

-Såg du verkligen inte att jag sattoch läste Dala-Demokraten, sa kåsören när de hade kört ytterligare enbit.

-Jag trodde du läste kartan, safotograf N. Det var i alla fall vad du sa från början.
-Kan du inte se skillnad på enbilkarta och en dagstidning, sa kåsören.
-Jag kan väl inte sitta och titta pådig, sa fotograf N. Jag måste ju ha ögonen på vägen.
-Ja, ja, sa kåsören. Här ska vi ialla fall svänga till vänster.

-Var då! ropade fotograf N.

-Vi har kört för långt igen, sakåsören och tittade upp från kartan.
-Och nödbromsen har du i näven, safotograf N.
-Du får vända bilen igen, sa kåsören.Men nu behöver du bara köra ett par hundra meter tillbaka ochsvänga rätt i korsningen du missade.
-Jag trodde du hängde med på kartannu, sa fotograf N.
-Det går ju inte att koncentrera signär du sitter och pratar hela tiden, sa kåsören.

En timme senare kom de äntligen framtill hotellet i Mora.

-Det här gick ju bra till slut i allafall, sa kåsören.
-Ja, sa fotograf N. Jag är förvånadsjälv. Med en sån kartläsare är det konstigt att vi inte hamnadei Sveg eller Västerås.

PS: Fotograf N har numera GPS i bilen.

2012-02-23T13:57:00.002+01:00

Trött kåsör i spåret
För alla som tycker att kåsören ären riktig latoxe och soffpotatis, där han ligger på rygg framförteven och tittar på inspelningar från gamla Vasalopp, kommer hären actionbild från verkligheten.

Den är tagen 1978 av Bohusläningensfotograf Peo Nilsson och föreställer en kåsör i sina bästa årunder en tillfällig schackningsperiod någonstans mellan Evertsbergoch Oxberg.

Nya avslöjanden i samma ämne kommer idenna blogg till helgen.

2012-02-21T10:19:00.000+01:00

Vasaloppssoffan
På mångas begäran - nåja, några ialla fall - kommer här en bild på kåsörens Vasaloppssoffa. Enenkel men robust svart skinnmöbel i slitstarkt och lättsköttmaterial med god liggkomfort. Den är inköpt på Ikea 1994, samma år som JanOttosson spurtade ner österrikaren Walter Meyer och tog sin fjärdeseger.

Det är alltså här som uppladdningeninför årets Soffvasa nu pågår för fullt.

Efter att tidigare ha åkt igenom 2000,2001 och 2002 års lopp från start till mål på gamla videorullar hade det blivit dags för det verkliga kraftprovet. På sex dagar iförra veckan genomförde jag lika många lopp. På den sjunde viladejag.

Under en och samma vecka har jag settOskar Svärd vinna Vasaloppet 2003, Anders Aukland 2004, Oskar Svärd2005, Daniel Tynell 2006, Oskar Svärd 2007 och Jörgen Aukland 2008.

Tuffaste loppet var det från 2006 dåDaniel Tynell blev liggande på rygg i målområdet och kranskullansatte sig bredvid honom med kransen i knät, medan kåsören sträckteut sig på soffan i exakt samma ställning, dock utan både krans ochkulla.
Formen kommer nu att finslipas medgenomåkning av de tre senaste årens lopp.

2012-02-17T19:14:00.002+01:00

Tondöv kåsör sjunger ut

Det finns inga omusikaliska människor,sägs det. Jag ber att få protestera. Jag är nämligen ett hopplöstfall.

När jag någon enstaka gång försökersjunga drar sig den närmaste omgivningen diskret undan. Om jagfortsätter kan det inträffa att människor som befinner sig i sammarum får svårartade hostattacker eller börjar prata hysteriskt ochosammanhängande med hög röst om fullkomligt ovidkommandeföreteelser.

Eller för att tala klarspråk: Närjag sjunger händer det att barometern faller, mjölken surnar,blommorna vissnar i sina krukor och alla hundar inom tvåhundrameters omkrets börjar yla.

Ibland drar till och med ett åskväderfram över himlen,samtidigt som speglar spricker och folk som gårförbi utanför på gatan vänder sig om med något skrämt i blicken- alltsammans mycket fina och subtila men ändå omisskännliga teckensom tyder på att något inte står rätt till och att man bör aktasig för att ta ton i onödan.

För undvikande av missförstånd villjag poängtera att jag gillar att lyssna på sång och musik, alltifrån gammal jazz och 50-talsrock till Cornelis, Povel Ramel, EdithPiaf, Evert Taube, Judy Garland, Håkan Hellström, BruceSpringsteen, Lady Gaga, julsånger, snapsvisor och tyska marscher.Ibland kan jag till och med klämma en och annan kammarkonsert i P2om jag är på det humöret.

Det är bara om jag själv sjunger somallt skär sig. Och det märkligaste av allt är att om man någongång träffar en människa som inte vet hur man låter och råkarnämna att man är totalt tondöv, möts man alltid av skratt ochpåståendet:
-Prat. Det finns inga omusikaliskamänniskor.

Många tror nämligen att man som kåsörbara försöker göra sig lustig och överdriva sin bristfälligamusikalitet. Om jag då försöker sjunga en liten snutt, tillexempel ”I beg you pardon”, så hinner jag inte längre än till”I never promised you a roo-ose garden” förrän de tittarskräckslaget på den tondöve kåsören och utbrister:

-Ja, ja, du behöver inte göra digtill.

Men jag gör mig inte till. Jag sjungerså gott jag kan, medan omgivningen först diskret harklar sig ochsedan avviker från platsen med vilt stirrande blick.

Jag känner mig mer och mer besläktadmed Ingvar Oldsberg, men om jag påpekar det brukar de som hörthonom sjunga utbrista:
-Oldsberg träffar faktiskt en ochannan ton rätt. Du missar ju allt.
Därför är det konstigt att jagalltid har gillat musik. Redan i småskolan väcktes mitt intresseför psalmer.

Som litet kåröryngel var jag heltfascinerad av dessa mäktiga verser med, för en sjuåring, oftaganska dramatiska och kompromisslösa texter, framförda av höga.kraftfulla stämmor med skolfrökens orgelbrus i bakgrunden.

På morgonbönen kunde jag stå upp ibänken och vråla ”Jesus för världen givit sitt liv, öppnadeögon Herren mig giv” med sådan kraft att klasskamraterna slutadesjunga och bara vände sig om och stirrade på mig. Men jag hördeinte själv hur illa det lät, så ibland fortsatte jag att råma somen mistlur ett par verser till, innan den snälla lärarinnan diskretavbröt föreställningen utan att säga något.
Många år senarehar jag insett att hon tänkte desto mer.

Sedan skulle alla i klassen sjunga solomedan fröken kompade på orgeln så att betyg i sång skulle kunnasättas. Om man bara försökte lite grann fick man minst B?, fördet var som sagt en snäll fröken. Men jag har aldrig gillat någrahalvmesyrer så jag klämde i med alla verserna på Gamle Svartenutan att staka mig eller höra hur illa det lät.

-Tja, det gick ju det här också, saden snälla fröken diplomatiskt när jag var färdig.
-Ja, jag börjar nog lära mig nu, sajag. Jag kan ta en till.
-Nej, nej, nej, det räcker bra såhär, sa fröken snabbt.

Sedan växte man upp, och så komrocken. Jag ville sjunga som Elvis, men det lät nog mer som M ANumminen fast jag inte begrep det då. Med åren blev jag inte baraäldre, utan konstigt nog också förståndigare. Då insåg jag attdet talade partiet i Are you lonesome tonight mera var min melodieller åtminstone var det som passade mig bäst att försökaimitera.

Fast man kanske inte borde ge upp helt.Än är det nog inte för sent att börja rappa. Eller?

2012-02-15T09:44:00.002+01:00

Att sjunga hellre än bra
Att sjunga eller inte sjunga, det ärfrågan.
På lördag drar Melodifestivalen tillDalarna och deltävling nummer tre. I det gamla hockeyfästet Leksandska den gamle fotbollsspelaren Björn Ranelid upp till bevis.

Annars var det väl salig Egon Kjerrman(1920-2007) som gav uttrycket ”att sjunga hellre än bra” bådeansikte och röst. Vi är nog många som minns hans Aaaaufwiederseh´n i Bäste man på Skansen i radio på 60-talet och Sjungmed Egon på onsdagskvällarna i svart-vit teve på 70-talet.

I det sammanhanget vill kåsören gärnaslå ett slag för alla oss som inte kan sjunga alls.

Det var en tragisk upptäckt när deten gång i ungdomen stod klart för en att man nog inte borde försökata ton i första taget.

Från småskolans mäktiga psalmversermed brusande orgelkomp, via slagdängor som Flottarkärlek och GamleSvarten till ungdomens rocklåtar gick den hemska sanningen sakta uppför det lilla kåsörynglet.

Jag ville sjunga som Elvis, men det lätsom M A Numminen.
En utförlig redogörelse för dettakommer till helgen i denna blogg.

2012-02-10T18:34:00.000+01:00

Berras pizzeria blomstrar

Telefonen går fortfarande varm hemmahos Berra. Det är folk som vill beställa pizzor av de mestskiftande storlekar och sorter. Berra svarar så gott han kan, förhan tycker inte det är hans skyldighet att upplysa människor somringer att det är fel nummer. Vill folk prata med honom ska de ocksåfå göra det, anser han.

-Två Capricciosa för avhämtning, vardet en som beställde här om kvällen.

-Bara två, sa Berra. Nja, då vet jaginte.
-Vad vet ni inte? sa mannen i telefonenhögdraget.
-Det är för lite, sa Berra. Så småbeställningar kan vi inte ta emot på telefon. Vi är ett stortföretag.
-Hur många ska det vara då? satelefonmannen.
-Minst ett dussin, sa Berra.
-Men vi är bara två personer.
-Äsch, sex pizzor per skalle kan niväl smälla i er, sa Berra, men då sa det bara klick i luren.

Näste man ville ha två Vesuvio.

-Jaha, sa Berra. Då ska jag räkna här. . . Det blir fyrahundranittioåtta kronor och femtio öre. Vi kansäga femhundra jämt.
-Vad är det för priser? satelefonmannen. Det är ju oförskämt.
-Tja, sa Berra, Själva pizzan kostarju inte så mycket. Det mesta är moms och arbetsgivaravgifter. Ochlöner till personalen. Tror du vi jobbar gratis här?
-Jag ska väl inte betala era löner,sa telefonmannen. Du är ju inte riktigt klok.
-I så fall tycker jag du ska gå tillen korvkiosk i stället,sa Berra och la på luren.

Sedan ringde en som ville ha fyraNapoletana.

-Och hur hade ni tänkt hämta dom? saBerra.
-Vadå hur?
-Kommer ni till fots eller per bil? saBerra. Eller cyklar ni eller åker ni möjligen buss?
-Vad har det med saken att göta?
-Jag måste fylla i formuläret, saBerra. Ni vet väl hur den svenska byråkratin fungerar.
-Jag begriper ingenting,sa mannen. Menom du absolut måste veta det så tar jag nog bilen.
-Jaha, sa Berra. Då blir detframkörningsavgift också.
-Framkörningsavgift?
-Ja, den är på tjugo procent. Och såblir det trettio kronor i parkeringsavgift om du vill stanna härutanför. Det blir . . . låt mig se . . . äsch, ta med entyusenlapp för säkerhets skull, sa Berra men då hade mannen redanlagt på.

En stund senare ringde det på nytt.

-Kan jag få beställa två Calzone, saen hes röst.
-Gratulerar! ropade Berra. Ni är vårtiotusende telefonkund. Ni har vunnit en förgylld brons-pizza iblågult band att hänga runt halsen och bära till frack vidhögtidliga tillfällen.
-Men jag har ingen frack, sa den hese.
-Ack, ack, ack, har ni ingen frack, saBerra. Men ni kan väl åtminstone säga tack.
-Jag vill bara ha två Calzone . . .
-Tala högre, sa Berra. Jag hör inteett smack. Oj, där var det något som sprack. Och där tror jagkocken stack.
-Vad är det här för något?
-Innan han började här var hankosack, sa Berra. Och satt mest i en barack och drack. Hallå, varttog ni vägen?

Sedan ringde en argsint typ ochbeordrade tre Marinara inom tio minuter.

-Det går inte,sa Berra.Vi har slutatmed pizza och gått över till semlor. Med varm mjölk. Vill ni hadet i en förpackning eller ska jag hälla det direkt i kartongen?
-Vad är du för en jävel? sa mannen.
-Mitt namn är John L Sullivan, saBerra. Jag är världsmästare i tungviktsboxning och jag kan klåvem som helst i hela världen.
-Far åt helvete, sa mannen.
-Jag där har dom nog ännu varnaremjölk, sa Berra. Är det det du är ute efter så kan jagrekommendera en tur dit.
-Det här finner jag mig inte i, samannen.
-Jag ber att få önska min herre enangenäm resa, sa Berra och ringde av.

Ibland får Berra lite dåligt samveteför att han kanske skrämmer bort kunder från den pizzeria allatror att de ringer till. Men vid närmare eftertanke bör det ju istället ge till resultat att folk bara blir hungrigare av att ringafel och få vänta en stund, så när de äntligen kommer rättbeställer de säkert ännu mer än de hade tänkt från början.

2012-02-07T15:45:00.000+01:00

Med Soffvasan i sikte
Uppladdningen inför årets Vasalopp äri full gång.
Själva loppet kommer som vanligt attgenomföras framför teven i vardagsrummet.
Men trots att mer än tre veckoråterstår till start får man inte ligga på latsidan. Ävensoffåkaren måste träna.

En viktig detalj är snabbhetsträningmed fjärrkontrollen för att klara av de kanalbyten som förestår.

En annan är att hitta en såkraftbesparande ställning som möjligt. Det gäller att ligga insoffan ordentligt för undvikande av skavsår och andra blessyrerunder själva loppet.
Därför tränar kåsören nu medinspelade tevesändningar från tidigare Vasalopp. Än så länge hardet blivit tre lopp från start till mål, inklusive uppsnack,kommentarer och intervjuer i målfållan.

Årets uppladdning inleddes sålundamed millenniets första Vasalopp år 2000, då estländaren Roul Olleryckte redan i backarna upp mot Risberg och höll undan in i mål,

Därpå följde 2001 års tävling, dåMoraåkaren Henrik Eriksson spurtade ner klubbkamraten Staffan Olssonoch segerintevjuades liggande på rygg i målområdet med reporternsittande ovanpå sig.
Och slutligen har kåsören körtigenom 2002 års lopp, då Grycksboexpressen Daniel Tynell skalade ner norrmannen Jörgen Aukland på sista milen.
Fortsättning följer på soffan.

I övrigt kan rapporteras att telefonenfortsätter gå varm hemma bos Berra. Nya beställningar på pizzorlämnas regelbundet, och Berra svarar så gott han kan.

Utförlig rapport från Berras telefonkommer i denna blogg till helgen.

2012-02-03T13:04:00.000+01:00

Skidåkaren som försvann
En vinter då det var gott om snöbestämde Kalle Kanon att det skulle bli skolmästerskap iskidlöpning på fjället.
Kalle Kanon var överlärare och ansågatt ungdomen skulle härdas av hårda strapatser i vildmarken. Tillsin hjälp hade han fröken Asta, även kallad Asta la Vista efter enreplik i Zorros märke på biografen Röda Kvarn året innan.

Asta la Vista hade hand omanmälningslistan och skötte uppropet vid starten. Sedan skickadehon iväg åkarna med en minuts mellanrum. Det var ordning och reda,och allt gick bra tills Nisse Bengtsson gav sig iväg i slutet avstartfältet. Han hade vallat med Liljeholmens stearinljus och tyckteatt skidorna gled som spjut när han testade dem i liten nerförsbackestrax före start.

Sedan blev han uppropad av Asta laVista och kände sig upprymd och övermodig där han stod och väntadepå sin tur.

-Klara, färdiga, gå! sa fröken Asta.
-Asta la vista – baby! sa NisseBengtsson och så åkte han iväg.

I den första uppförsbacken fick haninget fäste, men den orkade han saxa upp för. Sedan var det slättoch utför i flera hundra meter. Nisse Bengtsson stakade på ochsusade förbi den ene efter den andre med fantomglid under skidorna.

Men sedan kom en skarp kurva, och NisseBengtsson hann inte svänga. Han for rakt ut i geografin och kom inpå ett annat spår som ledde ner mot bebyggda trakter.

Där gick det så lätt att glida framatt han glömde bort skidtävlingen och åkte ända ner till stan istället. Sedan tog han skidorna under armen och gick hem.

Men eftersom han var rädd för atthans morsa skulle undra varför han kom hem från skolan så tidigt,smög han ner i pannrummet. Där hade han en bunt gamlaserietidningar, så han satte sig ner och läste Fantomen i väntanpå att skoldagen skulle ta slut.

Då hade alla de andra skidlöparnakommit i mål för länge sedan uppe på fjället. Kalle Kanon ochAsta la Vista räknade in sina elever och upptäckte att en av demfattades. Flera andra rapporterade att de hade blivit omkörda ibörjan av Nisse Bengtsson, men sedan hade ingen sett honom.

Kalle Kanon tyckte det var konstigt atten så duktig skidåkare bara kunde försvinna, så han tog enextratur runt banan. Då upptäckte han vargspår i närheten ochblev riktigt orolig.

Kalle Kanon ringde till Nisse Bengtssonmorsa och frågade om hon visste var han var. Det resulterade i attNisse Bengtssons farsa fick ta ledigt från jobbet och åka upp påfjället.

Militären hade övning i närheten ochKalle Kanon åkte dit och rekognoserade. Han fick tag på enlöjtnant, som skickade ut en patrull och letade, men alla spaningarblev resultatlösa.
Nisse Bengtssons morsa började grinanär hon fick höra talas om vargspåren och krävde att polis skulletillkallas. Poliserna undersökta omgivningarna och skällde ut KalleKanon för att han hade lagt en alldeles för hård bana för såunga skidåkare.

Det hade nu blivit sent på kvällen,och när polisen körde hem Nisse Bengtssons förkrossade föräldraroch stannade utanför huset, såg de att det lyste i pannrummet. Därsatt den förlorade sonen och läste Fantomen,och det enda han hadeatt säga till sitt försvar var:

-Det finns dagar då Fantomen lämnardjungeln och går omkring på gatorna i staden som en vanlig man.

När hans morsa undrade om han varhungrig eller om han ville ha något att dricka, sa han utan atttitta upp från tidningen:

-Ett glas mjölk till mig och en skålvatten till hunden.
Och på frågan hur han kunde ta signer från fjället så snabbt utan att någon såg honom svarade han:
-När Fantomen rör sig står blixtenstilla.
Men då tog hans farsa honom i öratoch sa att jag vet en som ska få se på blixtar om han fortsätteratt vara uppstudsig. Sedan ledde han honom till hans rum och låstein honom för resten av dagen.
Och några fler skidtävlingar fickNisse Bengtsson inte vara med i den vintern.

2012-01-24T12:08:00.000+01:00

Heja röda vita laget!

Berra hade varit på fest och hört ensynnerligen rolig historia.
Det började med att det hade blivitprat om Björn Borgs och Ingemar Stenmarks storhetsstider under andrahalvan av 70-talet, alltså de där åren då hela nationen höllandan när det spelades tennis eller åktes slalom i någon tävlingav betydelse.
Då var det en som sa:
-Ni snackar om att Sverige stod stillanär Borg spelade final i Wimbledon eller när Stenmark åkte iVärldscupen. Men jag ska tala om för er att det var ingenting mothur det var i Degerfors när det spelades allsvensk fotboll där på50-talet.

-En gång kom en bilist körande påvägen utanför Stora Valla just som söndagens match hade slutat.Folk vällde ut från idrottsplatsen. Det var trångt och bökigt ochsvårt att komma fram, och rätt vad det var råkade han köra på engammal gumma på cykel så hon for ner i diket och ramlade ur sadeln.Bilisten stannade och gick ur bilen och frågade förskräckt:

-Hur gick det?
-3-2 te Degerförsch, sa kärringen ochsatte sig på cykeln och trampade vidare.

När Berra hade skrattat färdigt åtdetta fann kåsören det lämpligt att komma med ett litet inpass.

-Den där var ju inte direkt ny. Menförra gången jag hörde den har jag för mig att det blev 4-3.Dessutom begriper jag inte hur detta skulle bevisa att det var störreintresse för Degerfors fotbollslag på 50-talet än för Borg ochStenmark på 70-talet.
-Det var något mer också, sa Berra.Men jag minns inte riktigt hur han fick till det.
-Det var tydligen mycket somavhandlades på den festen, sa kåsören. Det måste ha varit enintressant tillställning.
-Ja, sa Berra. Fast det blev litestökigt på slutet.

Då ringde det på dörren, ochFilosofiska Karlson anslöt sig till sällskapet.

-Jag hörde en jävligt bra historia påfesten i går, sa han. Det var fotboll i Degerfors för många årsedan. När matchen var slut kom en stockholmare i en stor RollsRoyce och tutade och skulle fram. Samtidigt lyssnade han på entennismatch i bilradion, och när Björn Borg slog in matchbollenblev han så till sig att han körde på en nunna som kom åkande påen moped. När han stannade och frågade hur det gick svarade nunnan:
-5-4 till Degerfors men mer har jaginte tid att berätta för jag ska hem och titta på Stenmark i teve
Kåsören undrade då vad det kundevara för poäng med det.
-Jag vet inte riktigt, sa Karlsson. Detlät så roligt när jag hörde det på festen, men det blev litestökigt på slutet.
-Jag har hört talas om det, sakåsören.

Sedan anlände Berras brorsa, somknappt han sätta sig förrän han började berätta en historia hanhört på festen.

-Björn Borg var i Degerfors ochspelade tennis samtidigt som Stenmark åkte i teve. Då var det enkärring som tänkte att hon skulle försöka se på bägge delarna,så hon körde på racercykel fram och tillbaka mellan tennishallenoch teven hemma i huset. På vägen blev hon överkörd av en bilistsom stannade och frågade hur det gick. Men kärringen var omtöcknadoch mer van att titta på fotboll så hon satte sig upp och svarade:
-Stenmark missade en straff men sedangjorde Björn Borg mål på en smash så Degerfors leder med 30-15efter första åket.

Därefter kom en revolversvarvare påbesök, och innan någon hann stoppa honom berättade han följandehistoria som han hade hört på festen:

-Det var en 90-årig gumma i Degerforssom hade varit och tittat på fotboll. På hemvägen blev honöverkörd av en bil så dom fick ringa efter ambulansen. Men närden hade anlänt och gumman lades på en bår för att bäras in, komhennes man och sa att hon inte alls var så svårt skadad att honbehövde åka ambulans. Men då satte sig kärringen upp på bårenoch skrek:
-Jag säger som Stenmark. Hä´ bar´ ååk!
När församlingen undrade vad det varför roligt med det svarade revolversvarvarn:
-Javisst ja, det glömde jag. Det varBjörn Borgs farsa som körde bilen.
Då körde kåsören ut hela sällskapetoch låste dörren. Visserligen är Degerfors ett folkkärt ochhistoriskt lag, men någon måtta får det ändå vara.

2012-01-17T20:44:00.000+01:00

Det ringer hos Berra

Berra funderar på att bytatelefonnummer. Det han har nu är uppenbarligen alldeles för liktdet som går till en av stadens pizzerior.

Det gick väl an om folk kunde slårätt nummer, men nu ringer det hela kvällarna hemma hos Berra, ochså fort han svarar är det någon som vill beställa pizza.
-Pissa kan du väl göra ändå. Detbehöver du inte beställa tid för, sa Berra i början, innan hanbegrep vad det var fråga om.
Sedan svarade han artigt några gångeratt det var fel nummer, men när han hade hållit på med det i ettpar dagar blev han förbannad och beslöt att slå tillbaks mot alladessa pizzaätande galningar som inte lät honom vara i fred.

-Vad har ni för pizzor? var det en somundrade.

-Dröj ett ögonblick så ska jag tittai frysboxen, sa Berra.
-I frysboxen! sa rösten, men då hadeBerra redan lagt telefonluren åt sidan.
En stund senare tog han upp den och sa:
-Vi har två pizzor hemma men dom hartigern och jag tänkt ha framför teven i kväll. Varför vill duveta det?
-Vad är det här för en pizzeria? samannen i telefonen.
-Vänta lite, sa Berra. Här ligger entill lite längre ner. Datumen har gått ut på den, så den kan dufå köpa billigt om du kommer och hämtar den. Vi bor på sjundevåningen och hissen är trasig, men det skadar ju inte med litemotion.
-Det är fel nummer va? satelefonrösten.
-Jag skulle tro det, sa Berra.

Sedan ringde en som lät som om han varkapten i infanteriet och definitivt inte var upplagför skämt.

-Pizza var det ja, sa Berra. Dåantecknar jag här. Ska det vara vanilj, jordgubb eller romrussin?
-Det är väl för fan inga pizzor! rötkaptenen.
-En romrussin alltså, sa Berraoberört. Det är antecknat.
-Jag vill ha en vanlig Capricciosa, sakaptenen.
-Vi har lakrits-pizza också,sa Berra.
-Hur i helvete smakar den? rötkaptenen.
-Alldeles för jävligt om jag ska varauppriktig, sa Berra. Fast smaken är ju olika och det går an attprova. Men ni beställde ju en romrussin alldeles nyss. Ska vi ta enav varje sort kanske?
Men då hade kaptenen redan ringt av.

Kort därpå ringde en som verkligen sapissa i stället för pizza.

-Vad är detta för ett språk? saBerra förskräckt. Vet ni inte att det heter pitt-sa. Som i pitt . .. ja, just det. Pitt, sa jag. Som i pitt-sa . . . Fast det stavas medtvå zäta. Och stort P som i häst . . Men det är oxkött ipizzan. Vi har nyss klubbat honom. Det var det som hördes utifråpnköket nyss ja . . . Nä, inte nu. Det är kocken som sjungerOxdragarsången. Kocken Andersson. Han som spelade i Hammarby en gångi tiden. Fast han gick visst över till Jönköping Södra sedan . .. Nä, det har ingenting med det här att göra, men jag tänkte attni kanske var intresserad ändå . . . Inte det? Då får jag kanskerekommendera min herre att slå rätt telefonnummer nästa gång.

En stund senare var det en som ville hatvå Marinara så snabbt som möjligt.

-Det går inte, sa Berra. Ni får väntaminst en timme.
-Varför det? sa telefonrösten.
-Degen är slut, sa Berra. Men vi harhittat några gamla bildäck som vi håller på och smälter ner.Folk brukar ändå vara så fulla här att dom inte märker vad domstoppar i sig.
-Men det här är för avhämtning, satelefonmannen lite osäkert.
-Jaså, ni ska sitta hemma och supa, saBerra.
-Vi ska bara dricka lite vin, satelefonrösten försiktigt.
-Det vet man väl hur det blir med det.Nej, det ska inte vara mer där. Ni får inget i dag, sa Berra ochtryckte bort samtalet.

Nästa kund var en kvinna som ville hafyra Napoletana för avhämtning.

-Ja, det är vackert där, sa Berra.
Sedan blev det tyst i tio sekunder.
-Hallå, sa tanten slutligen.
-Hallå, hallå, sa Berra och så blevdet tyst igen.
-Är ni där? sa tanten.
-Nej, jag är här, sa Berra.
-Ja men då är ni ju där, sa tanten.
-Jaså, jag trodde ni undrade om jagvar i Neapel. sa Berra. Ni sa ju Napoletana förut.
-Ja, jag skulle vilja beställa . . .sa tanten.
-Det är väldigt vackert där, saBerra. Tänk när man kommer ner i hamnen och ser de där bergen ibakgrunden och vattnet som glittrar. Då känner man verkligen attman har semester.
-Men ni kan väl . . . försöktetanten.
-Bra fotbollslag har dom också, saBerra. Det var ju där Maradona spelade när han var som bäst. Ochnu har dom visst värvat hans brorson också. Albert Dona. Skjuter sådet dånar.
-Jag vill bara ha fyra Napoletana, satanten.
-Se Neapel och sedan dö, sa Berra.Fast jag begriper inte vad man ska behöva dö för. Man kan ju åkadit ändå. Men det är ju fint på Riminikusten och Sicilien också.
-Vad är det här för en pizzeria? satanten.
-Pizzeria! sa Berra. Det här är denitalienska resebyrån Pasta. Och därmed basta.
-Då ber jag så mycket om ursäkt,satanten.
-För all del,sa Berra.
Sedan stängde han av telefonen, förnu orkade han inte ta emot fler beställningar.

2012-01-16T19:02:00.000+01:00

Amatörhantverkare i farten

Typograf E är en händigamatörhantverkare som snickrar och murar och målar när det behövs.Han fäller träd, bygger friggebodar och tätar fönster med sammagoda humör. Typograf E är med andra ord en riktig fixare, men engång bet han sig i tummen och det ordentligt också.

Saken var den att det hade blivit dagsatt byta stuprännor på fastigheten. Typograf E tog mått ochbeställde hem nya rännor av en plåtslagare. Han monterade ner degamla rännorna och la dem på marken. Sedan satte han sig att väntapå en kollega, här benämnd typograf S, med vilken han hade gjortupp om hämtning av rännorna.

Typograf S anlände med en storsläpkärra efter sin bil. Han skulle själv till tippen med litegammalt skräp och ställde naturligtvis gärna upp för en kamratsom behövde hjälp.

Det var bara det att stuprännorna varså långa att de inte fick plats på släpvagnen. Typograf E ansågdock att det skulle vara en enkel match att böja till dem så att deminskade i omfång.

Med typograf S och dennes flickvän somhäpna åskådare inledde han en imponerande uppvisning i konsten attvika ihop stuprännor. Han bände och bröt så det small och brakadei plåten. Han hoppade, stampade och sparkade på stuprännorna sådet slog gnistor om dem.

-Hade jag inte haft tjejen med mig hadehan kanske tagit det lite lugnare, och då hade det nog inte gåttsom det gick. Nu skulle han tydligen imponera på henne, berättadetypograf S efteråt.

Allt gick som planerat så när som påen liten detalj. När typograf E hade lyckats förvandla alltsammanstill sönderbrutet och förvridet plåtskrot, upptäckte han att ävende nya stuprännorna hade åkt med i hanteringen.

Typograf S stod uppe på släpvagnenoch lastade när han fick reda på vad som hade hänt. Hans reaktionvar aningen märklig men fullt förståelig. Han drabbades av ettvåldsamt skrattanfall som varade i flera minuter, medan typograf Ebara stod och stirrade med blicken flackande mellan de sönderslagnastuprännorna och den hysteriskt skrattade typograf S.

-Jag har aldrig hört en människaskratta på det viset förr. Han tjöt som en gris och var nära attramla av flaken, sa typograf E efteråt.

När typograf S hade hämtat sig såpass att han kunde stå upprätt igen, hjälpte han sin kollega attsortera ut det som var kvar av de nya rännorna och lägga tillbakadet på gräsmattan. Innan han åkte iväg med sitt skrotlass tittadehan fundersamt på typograf E och sa:

-Är det inte lika bra att jag tar meddig och tippar dig också?
Sedan gjorde han en rivstart ochförsvann.
-Jag tyckte det var bäst att åkainnan han rev hela huset, avslöjade han senare.

Typograf E stod länge kvar ochbetraktade de förvridna resterna av sina nya stuprännor. Sedan gickhan in och ringde till plåtslagaren som hade levererat dem. När hanberättade vad som hade hänt blev det tyst i luren i flera sekunder.Sedan frågade plåtslagaren om han var nykter.

-Varför skulle jag inte vara det? satypograf E och då blev det tyst en lång stund till.
-Jag har aldrig hört maken tillhistoria, sa plåtslagaren till slut. Har du brutit sönder rännornadu beställde?
-Jag förväxlade dom med dom gamla, satypograf E.
-Är det säkert att du är nykter? saplåtslagaren. Jag har aldrig hört talas om något liknande underalla mina år i det här yrket.
-Du får komma och hjälpa mig attskarva ihop rännorna, sa typograf E.

Detta gjorde plåtslagaren,och som denskicklige yrkesman han var lyckades han efter långt och mödosamtarbete reparera det mesta av den förödelse som åstadkommits avamatörhantverkarens vilda framfart. Typograf E tyckte dock att hankastade lite underliga blickar på honom då och då under arbetetsgång

Helt lyckades han dock inte utplånaspåren av typograf E;s ihärdiga brytande, sparkande och stampande,så om ni skulle vara ute och gå och få se ett hus med skarvade ochbuckliga stuprännor, är det inte omöjligt att det är typograf Esom bor där.

2012-01-15T16:52:00.000+01:00

Drömmen om VM-titeln

Jag drömde en natt att jag varproffsboxare. Jag hade legat i Florida ett par månader och tränatför Angelo Dundee, och nu skulle jag upp mot Ray Mercer, som varithögt rankad en gång i tiden men var på väg utför.
-Honom tar du, sa Angelo och efter åttahårda ronder stod jag som segrare på poäng.
Sedan var det dags för James”Bonecrusher” Smith, som också hade sett sina bästa dagar mengjort comeback på ålderns höst. Jag vann på poäng efter tolvtuffa ronder men utan att få ett enda ben krossat.

Benkrossarn.

Nu började Angelo prata om entitelmatch men läget var komplicerat. ”Stålhammaren” WladimirKlitschkov var världsmästare enligt de flesta organisationer. Menförst måste jag besegra den som stod närmast i tur och det varinte lätt att veta vem det var. IBF hade Tony ”Tiger” Thompsonsom förste utmanare, WBA hade Hasim ”Klippan” Rahman, WBC hade”Ryske riddaren” Alexander Povetkin och WBO hade ”Stålhammarens”brorsa Vitali ”Järnnäven” Klitschkov men eftersom de hade lovatsin mamma att aldrig mötas visste ingen riktigt hur det skulle blimed det.

Ryske riddaren.

Angelo tyckte att vi skulle satsa påWBO:s Intercontinentaltitel i cruiserweight så länge. Den innehadesav ”Den nordiska nattmaran” Robert Helenius, men han åkte hemtill Finland varje gång vi utmanade honom. Då försökte vi medlillebror Klitschkov i stället, men när kontraktet skulle skrivasunder visade det sig att ”Järnnäven” hade stukat tummen ochinte kunde hålla i pennan.

Järnnäven.

I stället fick jag gå flera matchermot mindre namnkunniga motståndare. Jag vann de flesta men fick taemot en del smällar också, och till slut visste jag inte om det varDDT-titeln eller EKG-titeln jag skulle upp om nästa gång. CNN hadeen egen mästare och snart fick MTV en också, liksom LRF, HBK och ATG. Då gav sigSAS in i branschen och la beslag på både TCO-titeln och PTK-titeln.RCA hade Bruce Springsteen som mästare, Coca-Cola hade Eric Claptonoch Walt Disney & C:o erkände bara Stora stygga vargen.

Honom slapp jag möta men jag gick enhård tolvrondare mot gamle Evander ”Real Deal”Holyfield, somhade åkt neråt på både ABF- och TBV-listan men siktade påATP-titeln.

Real Deal Holyyyyy-fiiiiield.

Just som domslutet skulle avkunnasvaknade jag kallsvettig i min säng och kände att jag behövde gåupp och pinka. Men jag hade fått flera slag mot njurarna i matchenmot ”Benkrossarn” så det var inte helt problemfritt. Tillbakamot sängen kände jag att jag dessutom var öm i hela vänstraarmen, för Holyfield hade slagit mot överarmen hela tiden för attkraften skulle gå ur min raka vänster.

Sedan somnade jag om just som jag komner till träningslokalen och Angelo mötte mig viftande med ettkontrakt och sa att nu var det klart för en titelmatch motKlitschkov. Nu kunde ”Stålhammaren” inte sidsteppa oss längre.

Stålhammaren.

Jag tränade som en besatt i Florida,och på lediga stunder solade jag mig i glansen som VM-utmanare. Jaggick på partyn och träffade superkändisar och skönhetsdrottningar,men Angelo sa att kvinnor bara suger musten ur boxare och tvingademig att komma hem klockan nio varje kväll så det blev inget.

När matchdagen närmade sig var jag ifin form, men då bestämdes det att Klitschkov skulle möta EddieChambers i stället. Jag minns inte om det gällde ABC-titeln ellerHIV-titeln eller DKW-titeln.

Sedan blev allt kaos. Fler och flerorganisationer kom med i bilden. Klitschkov erkändes nu bara av EEG,SKF och Schengenländerna. Hans brorsa blev KGB-mästare men erkändesäven av ABB, PLO, KFUM Borås, Grängeskoncernen och NK:sdamavdelning.

Chambers blev ADHD-champion men fickäven mästarvärdighet av EEC, Efta, Pet Shop Boys och ManchesterUnited.
Strumpebandsorden hade David Haye sommästare liksom IRA, ETA, Cosa Nostra, Black Army, Medellinkartellenoch Franska främlingslegionen.
Tony Thompson erkändes av PLM, PVC,Bingolotto, Telia-Sonera, Frälsningsarmén, Svenska kennelklubbenoch Flamingokvintetten, medan Holyfield fortfarande var mästareenligt Internationella undervattensrugbyförbundet, Visans vänner,Arméns hundskola, Ostindiska kompaniet, Brynäs hockey ochHootenanny Singers fan club i Tidaholm.

Sned tungvikt.

Det blev fler viktklasser också. Nufanns det både lätt mellantungvikt och medeltung lätt tungvikt,och ett tag fanns det lätt tungvits också men det blev för roligtså det tog dom bort.

Sedan blev det olika klasser inom varjeviktklass också. Det fanns sned tungvikt för dom som boxades litelutande åt sidan, det fanns skev tungvikt för dom som varvänsterhänta, och det fanns snäv tungvikt för dom som hade svårtatt ta ut svängarna.

När jag vaknade på morgonen var jagvärldsmästare i halvlätt medelsupertungvikt för dom som hadenedsatt syn på ena ögat och ojämn slutsiffra i telefonnumret samthade haft mässlingen före fyra års ålder. Men det var bara ATPoch LRF och PTV som erkände mig, så det kändes som om alltihopkunde kvitta.

2012-01-14T16:45:00.000+01:00

Tack för den tid som varit

När jag blev för gammal för att göramilitärtjänst fick jag ett brev från dåvarande överbefälhavarenBengt Gustafsson.

Så här skrev han:

Din tjänstgöringsskyldighet inomförsvarsmakten har upphört vid årsskiftet. Du har därmedfullgjort Din värnplikt. Jag tackar Dig för Din insats och för dentid Du stått till försvarsmaktens förfogande.
Som Du vet är Du civilförsvarspliktigintill 65 års ålder. Om Du vill och har möjlighet kan Du i ställeti fortsättningen bidra med Din personliga insats inom hemvärneteller övrig del inom totalförsvaret.

Bengt Gustafsson

Artig som man är ville jag på någotsätt visa min tacksamhet över detta bevis på min helgjutna insats,så jag svarade på följande sätt:

Tack ska Du ha själv, Bengt! Det ärroligt att höra att Du har uppskattat min insats. Du ska veta attjag har gjort så gott jag har kunnat, även om det inte varit lättalla gånger.
Som Du säkert vet, Bengt, så inleddejag min militära karriär på Infanteriets Stridsskola vid I 4 iLinköping – eller InfSS som vi sa stridskamrater emellan – ochavslutade den som städare och instrumentputsare på musikavdelningenvid I 17 i Uddevalla.
Aldrig har någon följt en banaliknande min, skulle jag likt Carl XIV Johan kunna utbrista, men somDu nog känner till Bengt, så har jag aldrig varit mycket för attskryta.

Jag förstår att Du och Dina kollegerhade stora förhoppningar på mig, eftersom Ni ansåg attelitutbildningen vid Stridsskolan var det enda som var gott nog åtmig.

Det är bara att konstatera att ödetville annorlunda.
Jag måste erkänna att jag så härmånga år efteråt inte riktigt minns om det var mitt knarrande knä,mina oförklarliga ryggsmärtor eller min, enligt militärläkarenmedicinskt helt unika utväxt på ena hälen, som blev tungan påvågen. Men jag minns att det var genom trägen och målmedvetenuppställning i den pluton som varje morgon marscherade tillsjukhuset som jag så småningom överfördes till kasernkompanietoch slutligen förflyttades till regementet på min hemort.
Jag hoppas att detta inte gjorde Digalltför besviken, Bengt. Ditt vänliga brev tar jag som enbekräftelse på att så inte är fallet.

När jag nu tänker tillbaka på dentid som varit är det faktiskt de där första månaderna blandstridskamraterna på Inf SS som bäst har fastnat i mitt minne.Framför allt erinrar jag mig den där fänriken Du vet, som Ni hadeutsett till plutonchef åt oss. Uppriktigt sagt förstår jag intehur jag ska kunna glömma honom. Jag kan försäkra Dig, Bengt, attjag aldrig, varken förr eller senare, har träffat en människa medsådana röstresurser. Jag kunde vakna kallsvettig om nätterna fleraår efteråt och höra hans stämma.

För att inte tala om den däröverfuriren som tvingade mig att ensam gräva igen latringropen iskogen som straff för att jag inte hade hälsat tillräckligtsnärtigt på honom när vi låg vid fronten i Prästtomta.
Men i en sådan här stund ska jag intevara småaktig. Tycker Du, Bengt, att jag har skött mig bra så ärjag nöjd med det.

Visst hade jag väl, liksom många avmina stridskamrater, en del synpunkter på ett och annat. Men på dethela taget tycker jag nog att vi fick en rätt bra utbildning.
Sjukvården kan jag inte klaga på. Vifick de magnecyl vi skulle ha, vare sig vi hade skoskav eller diarré.Maten var det heller inget större fel på, även om ärtsoppansmakade underligt ibland. Det påstods att dom la nånting iärtsoppan som skulle göra att vi inte tänkte så mycket påtjejer, men det kan jag väl aldrig tro att Du hade något med attgöra, Bengt.

Däremot kunde jag aldrig riktigtförlika mig med de där järnsängarna som lät som om helvetet varlöst när någon skakade i dem. Handen på hjärtat Bengt, var detverkligen nödvändigt att ge oss ett sådant uppvaknande varjemorgon? När man hade läst sin Hassel eller Kirst på kvällen ochdrömt att man låg och tryckte i något lerigt hål på ryskafronten, kunde man tro att det var fienden som kom när man väcktesav att dagofficeren stod och skakade i sängen och vrålade att härfår ni för djävulen inte ligga och dra er!
Då var det bara att stiga upp ochduscha kallt och ta på sig grötrocken, vare sig man ville eller ej.
Det var hårda bud, Bengt. Men så blevdet karlar av oss också.

Med dessa enkla rader vill jag bara iall anspråkslöshet uttrycka min uppskattning över att Du har sattvärde på min insats. Själv konstaterar jag att det har varittrevligt att samarbeta med Dig.
Tyvärr kan jag av olika skäl dockinte reflektera över Ditt i och för sig intressanta erbjudande omhemvärnet. Det sägs ju att man ska sluta när det är som bäst,och jag känner mig nu mogen att dra mig tillbaka.
Tack för den tid som varit Bengt. Nufår Du klara Dig utan mig.

Med vänliga hälsningar

Mr Pinkerton