VAR KOMMER ALLA MASKROSOR IFRÅN?

Maskrosen är en vacker blomma, tycker en del. Men vi som har gräsmattan full av de gula jävlarna ryser väl inte direkt av välbehag varje gång vi ser dem.

En genomsnittlig svensk gräsmatta i en normalstor villaträdgård kan vara rik på innehåll. Där finns inte bara stenar, kvistar, kolapapper, gamla glasspinnar, äppelskrottar och vissna fjolårslöv; där vimlar också av saker som groblad, smörblommor, prästkragar, klöver och timotej.

Men allra mest vimlar det av maskrosor, en art som är i suverän majoritet bland alla parasiter och utsugare som har slagit klorna i min trädgård och nästan kvävt all annan växtlighet.

Nu ligger jag där åter på alla fyra med rensjärnet i högsta hugg och drar upp maskrosor som en bekräftelse på naturens eviga kretslopp och lagen om alltings jävlighet.

En utförlig rapport i detta ämne följer senare i veckan då det också kommer att utredas vad det är för likhet mellan en maskros och ett isberg.

DANSKDÖDARE MOT SIN VILJA

När Berras brorsa hade somnat i baksätet på Berras Amazon efter väl förrättad orienteringsfärd i taxi med grogg vid alla kontroller, vidtog fas två i hans svensexa.
Festkommittén, bestående av Berra, Filosofiska Karlsson och en revolversvarvare de känner, hade beslutat att han nu skulle föras till Centralstationen, iklädas svenska fotbollslandslagets dräkt och läggas i en sovkupé på nattåget till Köpenhamn.

Till saken hör att det dagen därpå skulle bli fotbollslandskamp mellan Danmark och Sverige i Idrettsparken, vilket på den här tiden innebar ett oerhört prestigefyllt möte inför fullsatta läktare.

Stämningen hade piskats upp flera veckor i förväg,och det danska gemytet väntades lysa med sin frånvaro. Svenska turister aktade sig för att gå ensamma på krogarna i Nyhavn och skröt inte direkt med sin nationstillhörighet.

Mot den bakgrunden får det betecknas som ganska vågat att Berras brorsa också ifördes blågul keps med texten ”Heja Sverige, friskt humör!” samt en lapp på ryggen med ordet ”Danskdödare”.

Sedan bars han ombord på tåget och lades på rygg i en förbeställd överslaf, varpå festkommittén stack en blågul miniatyrflagga i vardera handen på den djupt sovande resenären. Slutligen tejpades biljetten fast på sängkanten för att konduktören inte skulle väcka honom.

Meningen var sedan att festkommittén skulle åka bil till Köpenhamn och vara där i god tid för att ta emot den blågule supportern. Men strax utanför Helsingborg fick de punktering och blev kraftigt försenade.

När de kom fram till Huvedbangården i Köpenhamn upptäckte de en stor folksamling. Mitt i denna stod Berras brorsa i svenska landslagets färger och försökte hålla en ilsken dansk ifrån sig med utsträckta armar.

”Danskdödare” lyste det på långt håll från ryggen, och det gick ett hotfullt sus genom folkmassan, medan den mest aggresive av danskarna slog efter honom med knuten näve.

Festkommittén lyckades till sist få loss honom och dra in honom i sin bil.

-Var är jag? var det första han frågade.
-I Köpenhamn, sa Karlsson.
-Vad är det för dag? sa Berras brorsa.
-Lördag, sa revolversvarvarn.
-Hur mycket är klockan? sa Berras brorsa.
-Kvart över åtta, sa Berra.
-Hjälp! sa Berras brorsa. Jag ska gifta mig om sju timmar.
-Lugn,sa Berra.Vi hinner.

Bröllopet genomfördes som planerat, men brudens föräldrar lär ha sett något fundersamma ut när deras blivande svärson uppenbarade sig en halvtimme före vigseln iförd fotbollskängor och svenska landslagets dräkt med kortbyxor och blågula knästrumpor. Han hann dock byta till frack i sista stund.

Äktenskapet höll bara i något år, vilket den inre kretsen ansåg vara förvånansvärt lång tid.

I dag är samtliga inblandade gifta och stadgade män i den övre medelåldern.

SVENSEXA MED SPIKSKOR

När Berras brorsa skulle gifta sig beslöt Berra och Filosofiska Karlsson samt en revolversvarvare de känner att anordna en hejdundrande svensexa.
Det hela utspelades i landets näst största stad, där Berras brorsa bodde vid den här tiden.

Arrangörstrion var på plats flera dagar i förväg för rekognosering och planläggning.

Dagen innan bröllopet skulle äga rum hämtades Berras brorsa i sitt hem med beskedet att festligheterna skulle inledas med en taxiresa på stan, där han utklädd till orienteringslöpare skulle leta upp ett antal kontroller.

Han ifördes träningsoverall. spikskor, grön skärmmössa, kompass, startkort och ett gammalt kartfodral från 40-talet i ett snöre runt halsen. På kartan hade festkommittén prickat in de kontrollpunkter ute på stan som skulle besökas med taxi. Sedan fick han en bunt sedlar i näven och en lyckospark i baken av sina kamrater.

Första kontrollen var belägen vid foten av Karl den niondes ryttarstay, gemenligen kallad Kopparmärra. En röd skärm hade hängts upp på denna, och nedanför stod Berra och grabbarna med färdigblandad grogg på termos.

En taxi bromsade in, Berras brorsa steg ur och möttes av smattrande applåder och hejarop. Efter stämpling av startkortet och återställande av vätskebalansen bar det av i taxin mot andra kontrollen och mera förfriskningar, av vilka Berras brorsa så småningom blev allt rundare under fötterna.

Sista kontrollen hade förlagts till ett villaområde i stadens utkant. Där hade arrangörerna hängt upp skärmen på Berras gamla risiga Amazon och dragit sig tillbaka till en grässlänt medan de väntade.

På avstånd hörde de två villaägare stå och småprata över ett staket.
-Vad är det som hänger på bilen där borta? sa den ene.
-Det ser ut som en orienteringsskärm, sa den andre.

-Vad är det för något? sa den förste.

-Det är en sport där det gäller att springa efter karta och kompass mellan olika kontroller som är markerade med sådana där skärmar. Jag har en dotterson som tävlar lite, och han säger att det är världens tjusigaste sport. Alla får vara med, och det finns inga pengar under bordet och inget våld och bråk. Efteråt brukar dom sätta sig i gräset och äta mackor och dricka varm choklad ur termosar som dom har med sig.
-Jaså du, sa han som hade frågat. Ja, det är fint när ungdomen sysslar med nyttiga saker i stället för att åka runt och supa och slåss och skämma ut sig.

Knappt hade han avslutat meningen förrän en taxi kom runt hörnet på tjutande däck och stannade några meter ifrån dem. Ut vacklade Berras brorsa med skärmmössan över ena örat, kartfodralet på sned och en stor termosflaska i ena näven. Han slängde in en sedel i taxin och skrek att det är jämnt, varpå han raglade bort till Amazonen, ställde termosen på taket, bankade sig i bröstet med knytnävarna och vrålade:

-Mera bruk i baljan boys!

Sedan föll han ihop över motorhuven och blev hängande, innan Berra och hans kamrater sprang fram och bar in honom i bilen och försvann med en rivstart.

Kvar stod två förbryllade gubbar och höll sig i staketet medan de undrade vad detta var för en orienteringstävling.
Fortsättning följer i morgon.

FARLIGT ATT GIFTA SIG

Bröllop i pingst? Då gäller det att se upp, åtminstone för brudgummen. Annars kan det gå som för Berras brorsa en gång i tiden.

Företagsamma och uppfinningsrika kamrater arrangerade då en svensexa, som varken han eller övriga inblandade någonsin kommer att glömma.

Det började med en orienteringsrunda i Göteborg, fortsatte med en tågresa till Danmark och slutade med ett plågsamt uppvaknande i Köpenhamn.

Då återstod endast några timmar till bröllopet, dit brudgummen anlände i sista stund iförd fotbollskängor och svensk landslagströja

Fler detaljer om ett par dagar i denna blogg.

BERRAS BEGAGNADE BILAR

Telefonen fortsätter ringa hemma hos Berra. Det är folk som undrar vad bilen kostar, hur långt den har gått och om det är någon rost i balkarna,
Från början antog Berra att det hade blivit fel telefonnummer i en annons som någon privatperson satt in i tidningen, men nu börjar han tro att han har förväxlats med en hel bilfirma.
-Berras begagnade bilar, svarar han därför allt oftare på ren refle när han lyfter luren.

Här om dagen var den en som undrade om han hade någon lämplig liten shoppingvagn inne.

-Nä, men det har dom väl i affärerna, sa Berra. Jag har sett massor av såna där ståltrådsvagnar där.
-Jag menar förstås en bil att åka till affären med, sa mannen i telefonen.
-Tyvärr, sa Berra.Vi har bara lastbilar i dag. Och grävskopor.
-Grävskopor? sa mannen.

-Ja, i den här branschen får man försöka kränga allt, sa Berra. Får jag kanske försöka intressera min herre för en liten stridsvagn med tre års garanti på både larvfötter och kanonrör. Endast en ägare. En pingstpastor i Småland.

-Det är fel nummer va? sa mannen.
-Ja, sa Berra. Men ring gärna igen.

Sedan ringde en och uppgav sig vilja ha någonting med lite krut under huven.

-Då har jag nånting här för dig, sa Berra. En gammal Cheva med sjudubbla förgasare och rak V-8.
-Rak V-8? sa mannen.
-Ja, eller krokig då, sa Berra. Vi kan böja till den om du vill. Här gör vi allt för kunden.
-Du är väl inte riktigt klok, sa mannen och la på luren.

En annan gång var det en som klagade på en reparation.

-Jaha, sa Berra, Hur såg han ut som tog emot bilen?
-En liten mager kille med polisonger, sa han som ringde.
-Det var det jag trodde, sa Berra. Det är Vraket. Han är helt hopplös. Honom ska du inte lämna bilen till.
-Vad tänker du göra åt det då? sa mannen.
-Jag får väl ge honom en propp, sa Berra.
-Det hjälper ju inte mig, sa mannen.
-Jag kan ge honom en från dig också, sa Berra.
-Vad tänker du göra åt min bil då? sa mannen.
-Är du så dum så du lämnar bilen till Vraket får du skylla dig själv,sa Berra. Han är ju galen, En gång satte han fläktremmen bak och fram i en gammal folkvagn så att det bara gick att få in backen när man skulle köra.

-Men nu gällde det min bil,sa mannen.

-En gång borrade han upp cylindrarna i en Skoda. Det var en gammal gubbe med hatt som ägde den. Han höll på att flyga till månen när han gasade.
-Men det var inte det jag frågade om, sa mannen.
-Och en annan gång hällde han fransk konjak i vindrutespolarna för en gubbe. Han höll på att åka för rattfylla i en poliskontroll. Det stank om hela bilen.
-Men jag kan inte ha det så här, sa mannen.
-Hur tror du jag har det då? sa Berra. Med såna anställda.
-Jag måste få min bil lagad ordentligt, sa mannen.
-Ja, ja, sa Berra. Titta in i eftermiddag så ska vi fixa det. Men ta med dig jämna pengar för vi har ljte problem med växellådan.

Sedan ringde en och frågade efter en Merca, men då röt Berra tillbaka:

-Nej, vet du vad! Sånt säljer vi inte här.
-Är det inte bilar ni handlar med då? sa mannen.
-Jaså, menade du Merca, sa Berra. Jag tyckte du sa att du ville ha en bärsa. Du får tala tydligare. Det är lätt att höra fel.
-Har ni . . . började mannen.

Det påminner mig om en gammal historia, sa Berra. Det var en grabb som hade en katt som hette Tarzan och när den blev överkörd av en bil sa mamman till grabben att jag har en hemsk nyhet åt dig: Tarzan har blivit överkörd. Men grabben reagerade inte alls så mamman berättade det en gång till och då började grabben grina. Och när mamman undrade varför han inget sa första gången svarade han: Jag tyckte du sa FARSAN . . . Den var väl bra, va?

-Ja, men nu gällde det en Merca, sa mannen i telefonen.
-Det har vi ingen, sa Berra och la på.
Sedan tröttnade han och stängde av telefonen efter en hård eftermiddag som bilhandlare.

NU RINGER DET IGEN

Det ringer fortfarande i Berras telefon. Och varje gång han svarar är det någon han inte känner som vill köpa bil av honom.
Till en början verkade det bara vara hans egen bil de var ute efter. Men nu tycks de tro att han har en hel bilfirma.

Här om dagen var det en som klagade på en reparation. Och knappt hade han lagt på förrän det ringde en som ville ha någonting med lite mer krut under huven.

Läs den skakande fortsättningen i denna blogg till helgen.

HOCKEYMÅLVAKTEN SOM HÖLL MASKEN

Det hände på den tiden då ishockey-VM fortfarande avgjordes på vintern.
Vi spelade hockey på den lilla tjärnen uppe i skogen och hade ingen målvakt. Då sa någon att Nisse Bengtsson är så dålig på att åka skridskor så om han ska vara med får han stå i mål.

Nisse Bengtsson tog utnämningen på stort allvar. Han cyklade hem och hämtade knäskydd, kraghandskar och en gammal bandyklubba som han tyckte påminde om de klubbor hockeymålvakterna hade i teve.

Som krona på verket medförde han sin farsas gamla hemvärnshjälm från andra världskriget som han tyckte kunde passa som huvudskydd. Den var flera nummer för stor och när den blev framtung åkte den ner över hela ansiktet så att han ingenting såg men det var ofta bara en fördel.

Nisse Bengtsson var förmodligen den märkligaste målvakt som ishockeyhistorien skådat. Han störtdök mot anstormande forwards med huvudet före. Då och då klingade det till när pucken träffade honom i skallen. Men hjälmen höll och ljudet från smällarna verkade bara tagga honom ännu mer. Han var rena nybörjaren men efter ett tag tog han allt.

Hemligheten med hans storhet kan delvis ha berott på avsaknaden av målburar på den tidens improviserade pojkhockeyrinkar. Målet brukade bestå av två stora snöblock i stället för stolpar. Det kunde därför aldrig bli mål på höjden, och Nisse Bengtsson upptäckte rätt snart att om han la sig ner på isen och vispade med bandyklubban framför sig så täckte han hela det kritiska området. Till detta krävdes en hel del mod, eller kanske snarare dumdristighet på gränsen till dödsförakt. Men säga vad man ville om Nisse Bengtsson, skraj var han inte.

Flera av utespelarna sa att han var så dum i huvudet att han inte gick på en fint, och det tog Nisse Bengtsson som det högsta betyg som gick att få.

Nisse Bengtsson blev snart den stora attraktionen under matcherna på tjärnen uppe i skogen. Det gick så långt att ungdomar kom cyklande från andra stadsdelar för att se honom i aktion, särskilt sedan han börjat måla sig med vattenfärg i ansiktet.

Det berodde på att en del elitmålvakter vid den här tiden hade börjat med ansiktsmask. När Nisse Bengtsson hörde talas om det ville han se likadan ut. Och när det drog ihop sig till match mot något annat kvarterslag brukade han därför måla ansiktet med vattenfärg så att det skulle se ut som han hade mask under hemvärnshjälmen.

Men efter ett tag ändrade han sig och påstod i stället att det var comanchernas krigsmålning och att den skulle göra honom osårbar. Och när någon puckförare närmade sig målet kunde han dra till med ett riktigt indiantjut, samtidigt som han kastade sig ner på isen för att täcka skott.

En gång skulle vi möta ett gäng från andra sidan stan. De hade aldrig sett Nisse Bengtsson i aktion och tyckte han var en liten löjlig knatte till målvakt när han gled in på isen med kraghandskar och bandyklubba och hemvärnshjälm som gick nästan ända ner till hakan.

Själva hade de en riktig lirare och skyttekung som var ett par år äldre än de andra. Han hade nyligen flyttat hit från Stockholm, och det påstods att han hade haft anbud från Djurgårdens pojklag.

Före matchen åkte han runt i cirklar på isen både framlänges och baklänges och frågade hur mycket vi ville ha stryk med.

När spelet kom igång dribblade han av hela laget och blev fri med Nisse Bengtsson i första anfallet. Då sköt Nisse Bengtsson hjälmen i nacken och visade krigsmålningen, samtidigt som han upphävde ett indiantjut och slängde sig ner på isen och slog vilt framför sig med bandyklubban.

När skyttekungen från Stockholm såg detta krigsmålade ansikte och hörde detta fasansfulla avgrundsvrål blev det tydligen för mycket för honom. Han stannade upp och bara stirrade med skräckblandad förvåning på galningen framför honom. Samtidigt träffades han av Nisse Bengtssons bandyklubba i knävecken så han ramlade omkull och slog huvudet i isen och fick bäras av banan. Han kom inte tillbaka mer i matchen och jag vill minnas att vi vann med 4-0.

Och Nisse Bengtsson höll inte bara nollan, han höll masken också. Han ville nämligen inte låtsas om att det var han som hade slagit ner den stockholmske skyttekungen utan sa bara att denne måste ha haft dåligt balanssinne eftersom han inte kunde stå på skidskorna.

Men historien var inte slut med det. Efter ett tag spreds ett rykte att den stockholmske skyttekungen hade blivit konstig i huvudet. Utöver en kraftig hjärnskakning hade han fått en svår chock som inte ville släppa.

Det berättades att han gick till skolsköterskan och fick någon sorts behandling. Han hade drabbats av mardrömmar om krigsmålade hemvärnsmän med bandyklubba och det sas att han inte vågade somna på kvällarna.

Hans farsa ringde och skällde ut Nisse Bengtssons föräldrar och påstod att Nisse Bengtsson hade skrämt vettet ur hans son och sedan slagit ner honom med berått mod så han hade svimmat.

Men för en gångs skull tog Nisse Bengtssons farsa sin son i försvar. Han begrep sig inte riktigt på ishockey och visste inte så noga vad pojkarna höll på med på isen där uppe i skogen. Så han svarade att min son har nyss fyllt 12 år och är liten och klen så det måste vara någon förväxling av personer för det är omöjligt att den gossen kan skrämma vettet ur stora starka 15-åringar från Stockholm.

Sedan tillade han att om stockholmspojken hade varit lika förståndig som hans son och burit hjälm när han vistades på isen så hade han klarat sig bättre. Men sånt kanske dom var för fina för i Stockholm och då får man skylla sig själv och här ska inte komma något fisförnämt folk från huvudstaden och tro att dom kan bära sig åt som dom vill.

HELAN GÅR I MOSKVA

Äntligen är det vinter igen. Åtminstone i teve, för där pågår ishockey-VM för fullt.

När jag växte upp spelades ishockey-VM av någon outgrundlig anledning i februari-mars.

I Moskva 1957 pågick turneringen från 24 februari till 5 mars när den nya ishockeystormakten Sovjetunionen för första gången stod för arrangemanget och skulle försöka försvara sin mästarvärdighet från OS i Cortina året innan.

Numera är det alltså maj månad som gäller med vårsol och fågelkvitter och knoppar som brister. När jag var liten var det snöstorm och nare och minusgrader och det enda som brast var möjligen isen på sjön uppe i skogen.

Där fanns nämligen ett vattendrag som gjorde den svag i ena kanten så det var risk att gå ner sig, åtminstone till knäna, när vi som var Tumba eller Nisse Nilsson eller Lasse Björn kom glidande med pucken för långt ut på kanten.

På den tiden behövdes det alltså minusgrader när man skulle spela hockey, för då lirades det utomhus. Till exempel i Moskva 1957 när 50 000 åskådare på Dynamostadion såg Tre Kronor spela 4-4 mot ryssarna och fira guldet med en snapsvisa på prispallen.

Vid medaljceremonin räknade man förstås med att få höra Du gamla du fria spelas i högtalarna, men ingenting hände.

Det påstods att ryssarna hade varit så säkra på seger att de inte brytt sig om att skaffa någon skiva med den svenska nationalsången. Enligt andra uppgifter var det högtalaranläggningen som hakade upp sig.
Och när spelarna stod där och väntade på Du gamla du fria, sa någon till lagkaptenen Lasse Björn högst upp på pallen att han får väl sjunga en bit i stället.

Då tog Lasse Björn ton med Helan går, varpå hela laget stämde in. Ryssarna och tjeckerna stod i stram givakt liksom 50 000 dödstysta och gravallvarliga åskådare medan ”Sjung hopp faderallan lej” ekade över Dynamostadion.

-Vi fick ju ta en bit som alla kunde, sa Rolle Stoltz efteråt.

Att det oavgjorda resultatet mot Sovjet räckte till guld berodde på att ryssarna hade tappat poäng mot tjeckerna tidigare i turneringen.

Endast åtta lag ställde upp. Förutom de tre nämnda Finland, Östtyskland, Polen, Österrike och Japan. Bakgrunden var att sovjetiska trupper hade slagit ner upproret i Ungern några månader tidigare. Flera nationer med USA och Kanada i spetsen bojkottade därför turneringen. Men Sovjets lag var etta i världen vid den här tidpunkten och den svenska segern en stor sensation.

DEN SISTE MÅNGSYSSLAREN

Ishockey-VM pågår för fullt.
Som alla vet är det en turnering som vi teve-tittare ska betrakta bakom fördragna gardiner och nerfällda persienner för att hålla störande solsken och fågelsång borta.
Men det fanns en tid då hockey-VM spelades på vintern, även om det för många kan förefalla otroligt.

Så sent som i slutet på 60-talet kunde man bänka sig framför teven för att avnjuta en VM-match medan det fortfarande var både snö och minusgrader ute. Ibland kunde det till och med hända att isen låg på både sjöar och havsvikar medan hockey-VM spelades.

Det var på den tiden stjärnorna kunde vara aktiva i flera olika sporter. Man spelade fotboll under sommarhalvåret och ishockey på vintern och ibland också bandy på elitnivå.

Den siste att vara landslagsman i alla tre sporterna var så vitt jag vet Gösta ”Knivsta” Sandberg, färghandlaren i Ulvsunda och Mr Djurgården himself under många år.

1951-62 gjorde han 52 A-landskamper i fotboll, 8 i ishockey och 3 i bandy. Han spelade 300 allsvenska fotbollsmatcher för Djurgården och var med i det svenska bronslaget vid OS i Helsingfors 1952. Han blev svensk mästare fyra gånger i fotboll och sex gånger i ishockey.

1961 blev han uttagen i Tre Kronors VM-lag tillsammans med klubbkamraten Hans ”Tjalle” Mild, båda klassiska ”järnkaminer” i Djurgårdens IF, alltså spelare som det gjorde ont att möta och som aldrig gnällde när de själva fick en smäll.

Uttagningen av ”Knivsta” ledde till en konflikt mellan Svenska Fotbollförbundet och Svenska Ishockeyförbundet. Fotbollsfolket tyckte att ”Knivsta” skulle stanna hemma och förbereda sig för fotbollssäsongen i stället. Men ”Knivsta”, som hade spelat hockey i många år och tagit 6 SM-guld med Djurgården tackade för förtroendet och åkte med Tre Kronor till VM i Schweiz.

Där gick det dock inget vidare. Förlust med 1-6 i premiären mot Kanada följdes av 2-6 mot Sovjet och så småningom 2-5 mot Tjeckoslovakien.

Till slut blev det fjärde plats efter de tre nämnda ländernas lag. Men eftersom Europamästerskapen avgjordes samtidigt fick ”Knivsta” i alla fall åka hem med ett EM.brons .

När turneringen spelades? 1-12 mars. Samtidigt med både Vasaloppet och SM-finalen i bandy. Utan plusgrader och fågelkvitter.

För ordningens skull ska nämnas att ytterligare sex svenskar har varit landslagsmän i alla tre sporterna, men då handlar det om tiden fram till början av 1940-talet. De sex är:

Hilding ”Moggli” Gustafsson, Reymersholms IK
Seth Howander, IFK Uppsala
Axel ”Acke” Nilsson, AIK och Hammarby IF
John ”Jompa” Nilsson, AIK
Erik ”Lillis” Persson, AIK
Wilhelm ”Mulle” Petersén, AIK
De tre sistnämnda blev dessutom svenska mästare i alla tre sporterna.

Däremot platsar inte Sven Bergqvist, Hammarby IF, i det här gänget. Han var ”bara” landslagsman i två sporter, målvakt i fotboll och back i ishockey.

Svenne Berka är dock den ende som varit allsvensk i fem sporter, fotboll. ishockey, bandy, handboll och bowling.