ISKALL DUSCH SATTE PLI PÅ POJKARNA

Det var bättre förr. Då var det ordning och reda. Man hade pli och fick lära sig veta hut.
Och så var allting mycket enklare också, när man visste att amerikanarna var snälla och ryssarna stygga och det bara fanns vanilj och jordgubb att välja på i glasskiosken.

Men det var mycket som var konstigt också. De vuxna kunde lura i en nästan vad som helst utan att man visste riktigt vad man skulle tro, för man hade som sagt fått lära sig att veta hut och vågade aldrig riktigt ifrågasätta någonting.

En oskriven lag var att man alltid måste duscha iskallt efter alla varmvattenbad, för annars kunde man bli förkyld. Om man protesterade och sa att det var den iskalla duschen som kylde ner en, hette det att man skulle härdas.

Dessutom skulle man lära sig veta hut, men framför allt skulle man ha pli.
Exakt vad pli var för något minns jag inte, men jag har en svag aning om att det hade med ordning och reda att göra.

Men det kan också ha syftat på kroppshållningen, för jag minns att en av mina gamla gymnastiklärare ibland pratade om att det var viktigt att ”få pli på pojkarna”.

Det var mycket som var konstigt förr i tiden, om man tänker efter.
Detta och en hel del annat ska jag be att få återkomma till längre fram i veckan.

GUSTAFSBERG MED FLYTANDE BADHUS

Hittade ytterligare några bilder från Uddevalla med omgivningar i min mors gamla vykortsalbum.

Här har vi ett gammalt kort från Gustafsberg och dess anrika varmbadhus. Men mest intressant är kanske de båda flytande kallbadhusen som syns ute i vattnet. Ett var för herrar och ett för damer – med insynsskydd och på behörigt avstånd från varandra.

Semesterhemmet Solgläntan i Sundsandvik står det på det här kortet, som jag gissar är från början av 1940-talet.

Betydligt äldre torde det här julkortet från Torreby i vacker vinterskrud vara.

”Tack för all venlighet och en god jul önskas af Emelia Olson, Fätorp, Torreby, Munkedal”, står det på baksidan av kortet, adresserat till min mormor Anna Kärnell, Sörkällan 2, Uddevalla.

FEST I DET GRÖNA

I min mors efterlämnade album hittar jag också några bilder med personer som jag har svårt att identifiera.

Här är det fest i det gröna. Förmodligen någonstans i Uddevallatrakten, eftersom min mor har sparat kortet i sitt vykortsalbum, som alltså även innehåller några gamla bilder av privat karaktär.

Spelmannen visar stolt upp sitt dragspel, sittande på en bänk tillsammans med sju för mig okända damer.
Bland de tre i gräset framför tycker jag mig dock känna igen två. Damen i mitten bör vara min mormor Anna Henrikson och mannen till vänster i så fall hennes make och min morfar Bror Henriksson. Morfar var född 1873 och mormor 1880. Om vi utgår från att de på bilden är i 35-40-årsåldern hamnar vi i mitten av 1910-talet.
Morfar avled 1950 när jag var sex år. Han finns inte med på många bilder, och jag har bara ett svagt minne av honom liggande på kökssoffan med händerna bakom nacken i hans och mormors hus på Sörkällegatan 4.
Längre fram i tiden fick jag veta att han hade gått till sjöss i unga år och seglat jorden runt ett par gånger. Bland annat berättades det att han hade varit med och rundat Kap Horn, alltså Sydamerikas sydspets, vid två tillfällen. Det ansågs ytterst farligt på den tiden och var tydligen ett mandomsprov för besättningen på de gamla segelskutorna. Under en av sina resor gick han i land i Sydafrika och bodde ett par år i Durban. Det bör ha varit ungefär kring förra sekelskiftet.
På 1920- och 30-talet hade han en eka liggande vid en plats på södra sidan av Bäveån och rodde ibland ut och fiskade på Byfjorden.

Det här gissar jag är ett gäng landstormsmän från tiden för första världskriget - med för mig totalt okända ansikten.

Tyvärr är det lika illa med igenkänningsfaktorn här. Tre flickor och sex pojkar (varav en dold bakom en skada på kortet) sittande i en trappa. Stående en uniformerad man och en kvinna med ett barn på armen. Jag har inte den blekaste aning om när, var eller vilka de är.

CYKLISTER FRÅN FÖRR

I min mammas efterlämnade fotalbum hittar jag bland annat följande bilder av lite mer privat karaktär.

Här är pappa Sven och mamma Ingrid på cykeltur i Uddevallatrakten i slutet av 1930-talet. På baksidan står skrivet: ”19/5 -38. Vägen till Stången”.

Det bör alltså betyda att kortet är taget någonstans på södra sidan av Byfjorden. Exakt var fick jag aldrig klart för mig. Jag minns bara att de berättade att fotografen var Bohusläningens Wilhelm Hansson och att bilden var införd i tidningen som illustration till ett reportage om pigga och sportiga Uddevallaungdomars fritidsnöjen.
Klädseln torde vara tidstypisk, pappa med golfbyxor och slips, mamma med kjol och blus. Så även själva cyklarna, mamma på damcykel utan stång, pappa med en något tuffare racervariant med handbroms och bockstyre.

Den här bilden vill jag datera till 1937 eller 1938. Den var införd i Bohusläningen och visar hur min far läskar sig med en mugg vatten efter att ha vunnit sin klass i en orienteringstävling.

Obs klädseln och kartfodralet i en rem runt kroppen. Jag tror dock inte att han sprang i sandaler, så han har förmodligen hunnit byta om från tävlingsdräkt till fritidskläder. precis som mannen till vänster verkar vara på väg att göra.

Även detta kort är taget av Wilhelm Hansson, som på 60-talet blev min arbetskamrat under några år på Bohusläningen. Pappa berättade att när ”Ville” hade pratat med honom efter loppet avslutade han intervjun i tidningen med orden; ”Sade Johansson och gick”. Detta hade pappas klubbkamrater i Uddevalla SK mycket roligt åt. Jag minns att ända in på 50-talet när jag växte upp, kunde de fråga honom, vart han gick, varför han gick och varför han inte kunde ha stannat en stund till.

Det här kortet publicerades i 1939 års utgåva av ”Orienterarnas årsbok Skärmen”, som omfattar tävlingsåret 1938. Bildtexten lyder: ”Uddevalla Skidklubbs segrande DM-lag.

Fr. v.:Nils Johansson, Olle Olsson, Mike Wiberg och Sven Johansson. Olsson och Sven Johansson blevo även budkavlemästare.”

SCOUTER FRÅN 1930-TALET

I mammas gamla fotoalbum hittar jag tre bilder med scoutmotiv.

Här är både pojkar och flickor uppställda för fotografering med manlig patrullchef till vänster och kvinnlig till höger. I bakgrunden ser vi tält av olika modeller, som deltagarna säkerligen övernattade i. Min mor står som nummer fyra från höger och verkar gärna vilja visa att hon är innehavare av ett armbandsur, vilket nog inte var så vanligt bland unga flickor på den tiden. Om vi antar att hon är 16-17 år på bilden kan den dateras till tidigt 1930-tal, funderade jag innan jag tog loss kortet och vände på det. Där stod prydligt antecknat: ”I.O.G.T. scoutläger 14-24 juli 1930”.

”Blåbo 1931. Sista dagen vid bordet”, står det på baksidan av det här kortet. Patrullen Bävern och patrullen Korpen gissar jag att symbolerna på två av flaggorna kan tolkas som. Obs damen till vänster med slev och gryta samt längre bort till höger terrängbilen och det spetsiga tältet.

Och här har vi ett vykort med liknande motiv. ”Lägerringen Blåbo” står det tryckt på det, och när jag googlar på Blåbo leder det till platser med det namnet lite varstans i Sverige. Men slutligen hittar jag en kopia av samma kort till salu på Tradera. ”Falun. Lägerringen Blåbo. Scouter 1932”, står det på det. Och därav vågar vi väl dra slutsatsen att det är en lägerplats i Dalarna som Uddevallascouterna har besökt.

PÅ SÖDERS HÖJDER

Det här är ytterligare ett kort hämtat från min mammas gamla album.

Här sitter moster Astrid på Prostbergets kant ovanför barndomshemmet vid Sörkällegatan och tittar på utsikten. Hon var född 1920, och om vi antar att hon är 17-18 år på bilden kan den dateras till andra halvan av 1930-talet.

Bebyggelsen längst ut på Södra Drottninggatan är densamma som i dag, men längre in mot stan är det mycket som inte finns kvar. Bland annat huset med texten E G Lange AB på gaveln och trähuset mitt emot med det vackra tornet.
Utmed Tjärhovsgatan och Packhusgatan har man hunnit uppföra bebyggelse, men längre bort där Göteborgsvägen går i dag är det bara ängar och ser nästan lite lantligt ut.
Göteborgsvägen med sin björkallé i mitten stod klar 1939, så kortet måste vara taget något eller några år före det.

SÖRKÄLLEGATAN 4

Ännu en bild ur min mammas efterlämnade album.

Det här kortet bör vara från trädgården i min mormors hus på Sörkällegatan 4. Kvinnan med förklädet är min mormor Anna Henrikson, men i övrigt kan jag bara gissa. Den lilla flickan framför henne är förmodligen hennes yngsta dotter Astrid och till höger står i så fall min mor Ingrid. Vem den äldre flickan bakom henne är har jag ingen aning om, men eftersom moster Astrid föddes 1920 bör kortet vara taget 1922 eller -23.

Gatan går till vänster om huset, och det tak som skymtar i bildkanten skulle kunna vara Sörkällegatan 7, i så fall ett hus som finns kvar än i dag.
Mormors hur revs på 1980-talet. I dag finns en asfalterad parkeringsplats på den tomt där det en gång stod ett hus med en vildvuxen trädgård runt om.

MORMORS MOR

I min mammas efterlämnade vykortsalbum finns också några privata bilder i Uddevallamiljö.

”Mormor gratuleras hjärtligt på 60-årsdagen af Ingrid”, står det på det här kortet. Jag skulle tro att det är min mormor som har skrivit det och gett det till sin mor Charlotta Kärnell med en hälsning från äldsta dottern Ingrid, som i så fall är den lilla flickan i barnvagnen. Eller vad det nu kan vara för en anordning hon kikar upp ur.
Mamma Ingrid föddes på hösten 1914, vilket skulle betyda att kortet är från 1915. Det stämmer också med Charlottas födelseår, som var 1855.

Kortet verkar vara taget inne på gården till Sörkällegatan 4, där min mormor och morfar bodde på nedervåningen med sina två döttrar, medan mormors föräldrar bodde på övervåningen.
Från min barndom på 50-talet minns jag att där fanns en stor gungbräda och en grön vattenpump. Utedasset bredvid vedboden aktade man sig för att besöka. Om man inte kunde hålla sig tills man kom hem, fick man pinka bland brännässlorna på baksidan.

HÄR DROGS JÄRNVÄGEN FRAM

Det här huset revs för mer än hundra år sedan. Det låg där järnvägen i dag går ovanför Sörkällegatan i närheten av viadukten över Kapellevägen.

De som kände till alla detaljer är borta för länge sedan. Det här är vad jag har lyckats ta reda på:
Huset byggdes (eller köptes) i slutet på 1800-talet av min mormors far Gustaf Adolf Kärnell, som flyttade hit med familjen från Stockholm på 1880-talet.
När framdragningen av Södra Bohusbanan nådde Uddevalla några år in på 1900-talet låg huset i vägen och måste rivas. Gustaf Adolf lät då uppföra ett nytt och större hus ett 50-tal meter därifrån, nedanför järnvägen, på tomten med beteckningen nummer 2 i kvarteret Sörkällan som sedan fick adressen Sörkällegatan 4. Det huset revs på 1980-talet, och där är i dag en parkeringsplats.
Järnvägen invigdes 1907, så det här kortet bör vara taget något eller några år tidigare. Personerna är från höger Gustaf Adolf Kärnell, sonen Karl, makan Charlotta, sönerna Albert (äldst) och Gustaf (eventuellt Gottfrid) samt döttrarna Anna och Elma. Anna var min mormor. Hon föddes 1880 och är på bilden alltså cirka 25 år gammal.

Exakt när det gamla huset revs och det nya uppfördes har jag inte kunnat få fram. Men man får väl förmoda att arbetet med järnvägen pågick i några år, innan hela sträckan kunde invigas 1907.

Bland efterlämnade papper har jag hittat ett dokument, daterat den 6 oktober 1902, där magistraten i Uddevalla ger Gustaf Adolf Kärnell tillstånd att ”under pågående byggnadsarbeten å hans egande tomt N:o 2 i qvarteret Sörkällan afstänga en tredjedel af Sörkällegatan midt för nämnda tomt; åliggande det sökanden att omedelbart efter byggnadsarbetets fullbordande nedtaga och bortföra uppfördt stängsel.”

Gustaf Adolf med dottern Anna.

Gustaf Adolf och hans maka Charlotta avled båda 1936. Min mormor Anna (gift Henrikson) och hennes äldste bror Albert minns jag från min barndom. De andra barnen gick troligen bort i ganska unga år. När jag en gång frågade min mor svarade hon att ”dom fick ju lunginflammation och dog nästan allihop på den tiden”.

Det kan ha rört sig om den dödliga form av influensa som kallades spanska sjukan och spreds över världen under första världskrigets slutskede. I Sverige dog cirka 40 000 människor i spanskan åren 1918-20, de flesta unga vuxna som i övrigt var friska.

WILLAGATAN I UDDEVALLA

Jag bläddrar vidare bland de gamla vykorten i min mors efterlämnade fotoalbum. Har nu kommit fram till den del av Lagerbergsgatan som en gång i tiden kallades Villagatan. Eller Willagatan som det står på något av korten.

Till vänster ses den sällsynt vackra men sedan länge tyvärr rivna Bernstoneska villan, som tandläkaren Josef Bernstone lät uppföra 1903. I det huset växte hans berömda dotter upp, alltså supermodellen Lisa Fonssagrives-Penn som gjorde karriär i USA och blev en av världens mest framgångsrika och högst betalda fotomodeller. Själv lär hon med klädsam blygsamhet ha kallat sig ”en bra klädhängare”.

Huset till höger är det betydligt äldre Margretelund, som både överlevde branden 1806 och klarade sig från rivning när det fanns planer på att bredda Lagerbergsgatan. Längre fram i tiden hade Bohuslän-Dals idrottsförbund sitt kansli här.

Här har vi fortsatt lite längre upp på nuvarande Lagerbergsgatan. I huset närmast till vänster öppnade krögaren Frank Ekman gourmerestaurang på 1970-talet om jag inte minns alldeles fel. Sedan följer Svarta Örn-villan, Odd Fellow-huset och det Lindebergska huset, som brann ner 2011 men nu har uppförts igen. På det här kortet från början av förra seklet ser man också Kålgårdsbergsskolan skymta i bakgrunden.

Till höger anar man det som i dag är Trädgårdsgatan. Där växte min far upp i ett hus som låg ungefär där Kuriren senare byggde sitt tidningshus. Han var född 1912. Kan han rent av vara något av barnen på bilden? Eller är det möjligen några av hans sex äldre syskon? Det lär jag aldrig få veta.

Här ses det Lindebergska huset fotograferat från en plats en bit framför skolan. Av de avlövade träden att döma är det sen höst eller tidig vår. Eller kanske rent av en mild vinter i början på 1900-talet.

Och här har vi slutligen samma hus sett från samma plats under sommarhalvåret. Dessutom är det som på så många andra kort från den här tiden prydligt angivet att det har tillhandahållits av Uddevalla Pappershandel och dess innehavare Hildur Anderson samt att fotograf är Maria Lundbäck.

LINDEBERGSKA HUSET

Det här gamla kortet hittade jag i min mammas efterlämnade vykortsalbum. Det föreställer det Lindebergska huset, som brann ner för några år sedan men nu har uppförts igen.

Så här såg det alltså ut i början av förra seklet. Fotografen har stått på en plats där polishuset ligger i dag och riktat kameran åt väster. Att döma av personerna på bilden verkar Torggatan och dess fortsättning norrut ha varit ett promenadstråk.

Västerut vid lyktstolpen går det som på den tiden hette Villagatan och i dag är en del av Lagerbergsgatan.
Fler bilder från Villagatan senare i veckan.

BLIXTEN I OXBERG

För alla som tycker att kåsören inte är någonting annat än en stor jävla hösäck som ligger på rygg på soffan och tittar på Vasaloppet kommer här en actionbild från spåret.

Den är tagen i backarna upp mot Oxberg under en av Öppet spår-dagarna på 1990-talet av Bohusläningens fotograf Lasse Edwartz. Denne berättade efteråt att trots att han hade fått ett i det närmaste exakt tidsschema, hade han svårt att hinna med i svängarna, eftersom den utvalde löparen kom som en oljad blixt uppför backarna och var spårlöst försvunnen när han sänkte kameran.
Detta faktum styrks av att den i vanliga fall så snabbe och påpasslige fotografen, trots motordriven kamera med en kapacitet av tolv bilder i sekunden, bara lyckades knäppa en enda någorlunda skarp ruta på det framrusande föremålet i fråga.

RAPPORT FRÅN EN SOFFLIGGARE

Vasaloppet var hårdare förr. Det är inte alls lika krävande i dag. För några år sedan kunde det vara fem-sex kanalbyten med någon halvtimme mellan varje. Numera behöver man inte ens använda fjärrkontrollen till tv:n.

Med dessa tankar lade jag sig till rätta på soffan i vardagsrummet och kröp ner under mitt duntäcke efter att ha fluffat upp de fyra kuddarna bakom nacken.

Så långt hade allt gått enligt planerna. Jag hade ställt väckarklockan på ringning halv sju och var så inställd på loppet att jag studsade upp ur sängen på första signalen.

Efter en stor portion havregrynsgröt och en banan kände jag mig redo för start. Vasaloppsmuggen fanns på plats på bordet, och kastrullen med blåbärssoppa stod klar för värmning på spisen.

Det var milt och nästan vår i luften. Jag hade anpassat klädseln därefter och körde med korta kalsingar under täcket. Den obligatoriska toppluvan med texten Mora-Nisses Sport kompletterades av en vit t-shirt med dalahästar. Därmed kände jag mig väl rustad att ta itu med de nio milen till Mora.

Nu var jag bara otålig att komma iväg. Orakad och småvresig som en Thomas Wassberg i fornstora dar låg jag där under täcket med sprittande ben och väntade. Så gick äntligen starten och det blev hög fart uppför första backen mot myrarna.

Det här går ju som en dans numera. Bara att åka med på de nio milen ner mot Mora. Inga kanalbyten eller andra konstigheter att se upp med. Det är ju rena barnleken för en gammal sofflocksveteran.

När starten var avklarad och vi hade kommit upp på myrarna mot Smågan såg vi svenskar till att norrmännen fick ta hand om farthållningen för att lura dem av köra slut på varandra.

Det var Rönning och Rennemo och Dahl och Laugaland. Det var Kjölstad och Nygård och Tveiten och Pedersen. Det var Thygesen och Steen och Dammen och Andrésen. Det var Aukland och Frerud och Henriksen och Pettersen. Och rätt vad det var var det en som hette Bjerke som stack ifrån oss allihop.

Ständigt dessa norrmän. Men låt dom åka bara. Dom tröttnar väl snart.
Med detta i tankarna lutade jag mig tillbaka strax efter Mångsbodarna för att spara krafter till längre fram i loppet.

Men tydligen hade jag gått ut för hårt trots allt, och efter att ha nickat till några gånger på soffan slumrade jag in helt efter knappt tre mil.

Strax efter Risberg vaknade jag av mina egna snarkningar och satte mig förskräckt upp när jag insåg att norske Espen Harald Bjerke ledde med ett par minuter.

Så kan det gå när man inte är tillräckligt uppmärksam. Underskattning är en elitidrottsmans värsta motståndare.

Två muggar blåbärssoppa i Evertsberg gav nya krafter. Men i Oxberg slog tröttheten till på nytt i form av ännu en schackningsperiod.

Då var det bara att bita ihop och resa sig från soffan och gå ut i köket och brygga starkt kaffe för att hålla sömnen borta.

Två välfyllda muggar plus ett par bullar och en apelsin gjorde susen, och sedan var det bara att ta upp jakten på norrmännen igen.

Då tröttnade Bjerke men i stället kom det en som hette Laugaland och när han inte orkade längre hade dom en som hette Dahl att slänga fram.

Det hjälpte inte ens att kasta av sig täcket och sätta sig upp i soffan och hjälpa Jörgen Brink att staka över upploppet. Det blev norsk dubbelseger i alla fall och därmed var det bara att lägga årets Soffvasa till handlingarna och lova sig själv att ta nya tag och komma ännu bättre förberedd till nästa år.