SKAM PÅ TORRA LAND

Pratbubblor ur tidningen Se en gång i tiden.

DÅ BLEV CHEFEN NÖJD

 Chefer har man ju haft ganska många genom åren, skriver Gits Olsson i ett nummer av tidningen Se från 1969, och fortsätter berätta historier från tidningsvärlden en gång för länge sedan.

Man tänker på alla landsortsredaktörer man jobbat ihop med på 40-talet – bussiga, duktiga och skötsamma killar de allra flesta som lärde upp oss unga volontärer i skrivandets konst.
-Jaså, unge man, du har din artikel färdig nu . . . Har du nåt kvar på motboken då?
-Nej.
-Det är förfärligt så långt du skriver . . . har du ingenting kvar, sa du?
-Mja, en halvpanna kan man väl kanske undvara.
-En ovanligt begåvad artikel, unge man . . . vi gör väl en trespaltare på ettan med övergång på sidan 16 . . . vi tar Skåne den här gången, du kan väl lägga ut så länge.

På gamla AT fick vi en ny reporter från Östersund. Han debuterade på tidningen med att ringa på en rörmokare ty värmeelementet behövde luftas. Det kom en man omedelbart, en liten spenslig typ med tatueringar på armarna.
-Det var bra att ni kom så kvickt, min gode man. Fixa elementet!

Mannen fixade elementet och räckte sen fram handen och sa:
-Jag kanske får presentera mig. Jag heter Frans Severin och är chefredaktör på den här tidningen. Det gå bra att säga ”Frasse”. Välkommen, förresten.

VECKANS KLIPP

 Saxat ut svenska tidningar från 60-talet.

FILM OCH TEATER

Pratbubblor ur tidningen Se en gång i tiden.

KONSTEN ATT GÅ AV STAPELN

 I nummer 18 av tidningen Se från 1969 fortsätter Gits Olsson att berätta tidningsminnen från sin ungdom och jag kan inte sluta läsa där jag sitter i solen utanför den lilla stugan vid havet och bläddrar i det gamla tummade exemplaret av den sedan länge tyvärr avsomnade och nedlagda publikationen.

Gits konstaterar att alla hans gamla redaktörer har lidit av samma outplånliga andliga blåmärke – dom blev vansinniga om man använde uttrycket ”går av stapeln”. Evenemang som skildras i tidningen ”äger rum” eller ”sker”. Det finns också saker som ”inträffar” eller ” händer”.
Som ung reporter, fortsätter Gits, ansträngde man sig till det yttersta för att få med uttrycket ”gå av stapeln” åtminstne ett par gånger i veckan. Och varje gång röt redaktörerna:
-Grabbjävel, har jag inte lärt dig att det bara är fartyg och fulla brädgårdsarbetare som går av stapeln. Allt annat äger rum.

En chef i den västgötska tidningsvärlden ägde en schäfer som var hans ögonsten. Medarbetarna på hans redaktion satte en ära i att i varje nummer av tidningen ha minst en nyhet om hundar som bitit människor. Notisen infördes vanligen under rubriken: ”Kvinna svårt hundbiten. Schäfer igen”.

En annan redaktör var en varm ornitolog och upprördes varje gång tidningen hade historier om örnar som rövade bort små barn. Det var biologiskt omöjligt, menade redaktören.
Herregud vad vi letade efter örnnotiser bland världstelegrammen. Örnarna i Europa var ovanligt jävliga det året, i varje fall om man fick tro vår tidning.

Säga vad man vill om de gamla redaktörerna – några einsteinska relativitetsteorier formulerade dom inte. Men dom fungerade ganska bra ändå.
Allt enligt Gits Olsson i tidningen Se en gång i tiden.

VECKANS KLIPP

 Saxat ut svenska tidningar från 60-talet.

KUNGLIGT ROLIGT

Pratbubblor ur tidningen Se en gång i tiden.

SÅ SKA DOM TAS!

 I början av 40-talet var jag volontär på Svenska Morgonbladets nattredaktion, skriver Gits Olsson i ett av de nummer av tidningen Se från 1969 som jag sitter och läser medan regnet slår mot taket på den lilla stugan vid västerhavet sommaren 2024.
Han fortsätter:

Där undervisades jag i tidningsmannayrket av en något bångstyrig trallgök som strängt taget inte hade på en varmt religiös redaktion att göra. Han ägde emellertid en högt utvecklad förmåga att tas med pastorerna när dessa hörde av sig per telefon. Jag minns en kväll när en ovanligt tjatig pastor utvecklade sina synpunkter på Svenska Morr i telefonen. Nattredaktören gav en minnesvärd uppvisning i änglalikt tålamod.
-Visst pastorn . . . naturligtvis pastorn . . . ja det förstår väl pastorn att vi vill göra pastorn och alla andra bröderna i församlingen nöjda.
Samtalet avslutades med repliken:
-Ja, sol över fjällets topp då, pastorn.

Nattredaktören slängde luren i klykan på den gamla linjeväljarapparaten, drog en suck av lättnad och hojtade:
-Så ska man ta dom djävlarna!
Därpå slungade han stora telegramsaxen med spetsen före i skrivbordet så att den borrade sig ner två centimeter i bordsskivan och skrek:
-Men nu går jag och skiiiter!

Sen tystnde han tvärt. Ty i dörren stod en livs levande pastor som tassat in för att lämna en notis. Det var mycket svårt att avgöra vem av herrarna som var blekast.
-Skulle bara lämna det här, mumlade pastorn, släppte ifrån sig notisen och försvann blixtsnabbt från lokalen.

SLITNA ATLETER KÄMPADE VÄL

Avgörandets stund var nu inne i den stora mångkampen mellan kåsören och redaktör S. Efter  var sin seger i de båda föregående grenarna, pilkastning och frågesport, var de båda atleterna framme vid sanningens ögonblick. Nu skulle den slutgiltige och obestridlige totalvinnaren koras i den sista och direkt avgörande minigolfmatchen.

Nu skulle agnarna skiljas från vetet, nu gällde det att bita ihop och tåla smärta, nu skulle det visa sig vem som var pojke och vem som var man.
Men de redan avverkade grenarna hade både satt sina spår och krävt sin tribut i form av två tröttkörda, slitna, plågade och härjade, för att inte säga totalt utmattade kämpar.
Redaktör S hade fått känning av ischias och hade svårt att böja sig ner, samtidigt som kåsören på grund av sin dåliga balans hade problem att hålla sig upprätt utan att stödja sig på klubban.
Vädrets makter hade också starkt bidragit till detta eftersom både pilkastningen och frågesporten fått genomföras i ösregn och stark blåst som ibland övergått i svåra kastvindar.

Men när de båda atleterna anlände till golfbanan hade regnet upphört som genom ett trollslag. Solen tittade fram en stund mellan molnen medan anläggningens personal sopade banorna för att de skulle bli redo för match.
Kåsören var fortfarande darrig efter det kyliga pilkastningsdramat och hade svårt att få igång kroppen när matchen startade. Redaktör S inledde desto bättre och ledde med inte mindre än sex slag efter fyra hål.

Men kåsören bet ihop och segade sig ikapp sakta men säkert och efter en spik på bana sex var han plötsligt uppe jämsides..
-Nu får vi räkna på vad det står i halvtid, sa han efter hål nummer nio.
-Ja, sa redaktör S och studerade protokollet. Det ser inte bättre ut än att du leder med 30 mot 36.

Samtidigt brakade ovädret löst igen. Himlens portar öppnades på vid gavel och regnet vräkte ner.
-Här gäller det att slå rakt, sa redaktör S när bollen lades upp på bana elva.
-Herregud, sa kåsören. Jag kan inte stå rakt en gång.
Att hålla räkning på ställningen var inte att tänka på när regnet piskade mot marken.
-Vi är snart klara, sa redaktör S. Vi kan inte bryta nu. Fortsätt spela.
-Jag fryser så jag skakar, sa kåsören.
-Ja, du verkar skakad, sa redaktör S obarmhärtigt.

Regnet dämpades då något lite för en stund och till slut var de framme vid artonde och sista hålet.
-Nu måste vi kolla ställningen, sa kåsören just som regnet satte i gång igen.
-Det går inte i det här vädret, sa redaktör S medan störtregnet ökade.
-.Men jag vill veta hur vi ligger till, sa kåsören.
-Spela nu innan vi blir dränkta, sa redaktör S.
Då slog kåsören till men just som bollen var på väg in i hålet stoppades den av piskregnet
-Såg du, utropade han. Regnet täppte till hålet och drog med sig bollen ner igen!

Det slutade med katastrofala sju slag på ett av banans lättare hål.
När det blev redaktör S tur upphörde det värsta skyfallet och övergick i ett visserligen kraftigt men ändå mera normalt regn, så han klarade sig på två slag.
-Hur blev slutresultatet, sa kåsören. Vem vann?
-Vi får gå åt sidan och räkna i lugn och ro, sa redaktör S.
När de slutligen hade lyckats ta sig under tak och räknat ihop alltsammans visade det sig att redaktör S vunnit med 60 slag mot 64.
-Jaha, sa kåsören. Då avgjordes det på sista hålet. Men man får väl vara glad att man åtminstone överlevde det här ovädret.

Banketten efter matchen hölls på en av de bättre av stadens pizzerior där de båda atleterna lät sig väl smaka av det bästa huset hade att erbjuda. Som avslutning avåts var sin glassbägare i någorlunda acceptabelt regnskydd under ett par av träden i utkanterna av museiparken med en betagande utsikt över hamninloppet.
Se det var riktig mångkamp det, skulle H C Andersen ha sagt om det hade funnits sådana på hans tid.

REGNIGT, RUGGIGT OCH RAFFLANDE I FORMIDABEL FRÅGESPORT

 Efter den inledande pilkastningen i mångkampen mellan kåsören och redaktör S hade det blivit dags för gren nummer två, frågesport med utgångspunkt från sällskapsspelet Trivial Pursuit.

Medan vinden ven och regnet vräkte ner bänkade sig de båda atleterna under det utskjutande taket på kåsörens farstutrapp.
Åtta kort med sex frågor på vardera delades ut till båda kontrahenterna och så var matchen igång. Lottningen hade utfallit så att det var kåsörens tur att ställa redaktör S mot väggen i första omgången.

-Vilken känd amerikan är fotbollsspelaren Christiano Ronaldo döpt efter?
-Det måste vara nån som heter Chris eller Christian men jag kan inte komma på någon, sa redaktör S.
-Ronald Reagan, hans pappas favoritskådespelare, läste kåsören.
Det gick inte mycket bättre i resten av omgången och sedan var det kåsörens tur att svara
-I vilket land befinner man sig om man provar på laxfiske på Kolahalvön?
-Vilket år är det här spelet från, sa kåsören.
-Det är nutid, sa redaktör S.
-Då är svaret Ryssland, sa kåsören.
-Vilka lätta frågor du får, sa redaktör S.

Därpå lyckades redaktör S svara rätt på att Fabian Bengtsson var vd för Siba, att konstnären som signerade sina verk Domenikos Theotokopoulos var känd som El Greco samt att de tre sorters bin som finns i en bikupa kallas drottning, drönare och arbetsbin.
Kåsören å sin sida lyckades klara att de två sakramenten i Svenska kyrkan är dopet och nattvarden, att John Lennon syntes på det första omslaget av musiktidningen Rolling Stone samt att det enda av antikens sju underverk som finns kvar är pyramiderna.

-Du får ju bara lätta frågor, sa redaktör S.
-Vi har båda varit med och blandat korten, sa kåsören.
-Jag vill ha nya kort, sa redaktör S
-Nä, det går inte, sa kåsören som började känna att han hade både flyt och medvind där de satt på var sin stol under snedtaket och hukade sig i ovädret.
I halvtid var ställningen 11-8 till kåsören men ännu återstod 24 frågor vardera.
-Vi har egentligen pinsamt låga resultat båda två, sa redaktör S.
-Ja, sa kåsören. Men vad kan man begära i det här vädret. Frågan är väl om någon frågesport i världshistorien har genomförst under så här svåra betingelser

Sedan var det redaktör S tur att svara.
-Vilken sorts möbel är formgivarna Charles och Ray Eames mest kända för att ha designat?
-Ja, vilken är det, sa redaktör S. Kan det vara bord eller stol? Jag gissar på fåtölj.
-Det var synd, sa kåsören. Du skulle ha sagt stol för det ska det vara.
-Ja, men fåtölj är ju en sorts stol, sa redaktör S.
-Försök inte, sa kåsören.
-Men jag kan väl få ett halvt rätt i alla fall.
-Nej, sa kåsören.

-Vilka tre färger har Jamaicas flagga, läste han vidare.
-Få se nu, sa redaktör S. Grön, röd och gul.
-Grön, svart och gul, läste kåsören från kortet.
-Två rätt av tre, sa redaktör S. Då bör jag väl få två tredjedels rätt.
-Nä nä nä, sa kåsören och läste nästa fråga:
-Vad heter den asiatiska växt i ingefärsfamiljen som ofta används i curry och ger mat en gul färg?
-Det vet jag, sa redaktör S.
-Får vi höra då, sa kåsören.
-Jag kommer inte på det, sa redaktör S.
-Tiden går, sa kåsören.
-Jag tänker sitta tyst tills jag kommer på det, sa redaktör S.
Sedan satt båda tysta i mer än en minut medan de tittade på regnet och lyssnade till blåsten. Plötsligt utropade redaktör S högt och ljudligt:
-Gurkmeja!
-Rätt svarat, sitt ner, sa kåsören

Men det hjälpte inte. Slutresultatet skrevs 18-13 till kåsören som därmed hade utjämnat till 1-1 i mångkampen. Nu återstod den avgörande minigolfen medan nya mörka moln drog fram över himlen och regnet fortsatte att ösa ner.
-Klarar vi en golfrunda i det här vädret, sa kåsören. Och är det över huvud taget öppet någonstans?
-Vi kanske ska låta det stanna vid 1-1 och dela segern det här året, sa redaktör S.
-Nej, vi får allt försöka få till ett avgörande, sa kåsören som nu börjat känna segervittring.
Slutresultatet meddelas i morgon i denna blogg.

REGNBLÖTA MÅNGKAMPARE KÄMPADE VÄL I RUGGIGT PILKASTNINGSDRAMA

 Med en närmast kuslig precision hade tävlingsjury lyckats pricka in årets regnigaste dag när det var dags att inleda den stora mångkampen mellan kåsören och redaktör S med pilkastning.

Tävlingen hade i år hamnat något lite i skymundan av fotbolls-EM och Tour de France. Men intresset var ändå på topp och båda atleterna kände sig snarast sporrade än överskuggade av Mbappés och Pogacars uppvisningar i tv-rutan.

Kåsören hade varit på träningsläger på Kreta och ställde upp i en vit t-shirt med texten Oka kaka, vilket enligt grekiska källor lär vara det ursprungliga upphovet till uttrycket okej på alla andra språk. Denna tvingades han dock snabbt dölja med en stickad tröja och utanpå alltihopa en kraftig regnjacka.

Redaktör S hade rustat sig ännu bättre då han kom till start i en gigantisk regnrock från alpina VM i Åre 2007. Regnet öste ner och vinden tjöt i trädtopparna när de båda atleterna ställde upp på tävlingsarenan utanför kåsörens sommarstuga
Reglerna var lika enkla som obarmhärtiga. Tre pilar för var och en av de tävlande i varje omgång och som vanligt gällde det att träffa tavlans tårtbitar från 1 till 20 i tur och ordning.

De båda atleterna satte pil efter pil och följdes åt till ställningenn 5-5 i rask fart.
-Vilken match det blev, sa redaktör S.
-Otroligt, sa kåsören.
-En sån form vi är i, sa redaktör S.
-Bägge två, sa kåsören.
-Har vi nånsin varit så här bra, sa redaktör S.
-Och i det här vädret, sa kåsören.

Sedan fastade han dock på ruta sju en lång stund medan redaktör S drog ifrån.
Båda hade nu kommit in i en liten schackningsperiod med missade pilar som ven på båda sidor om trädet. Kåsören lyckades till och med sätta en i marken utanför tävlingsarenan och en stor del av krafterna gick nu åt till att leta efter förlupna pilar.
-Så kan det bli när vädrets makter spelar oss ett spratt, sa redaktör S.
-Ja, sa kåsören. Naturlagarna kan ju ändå ingen begära att vi ska kunna upphäva.

När vinden mojnade hade dock det försprång som redaktör S skaffat sig blivit för stort. Han körde visserligen fast en stund på ruta 18 samtidigt som kåsören närmade sig genom att plötsligt sätta nian, tian och elvan i rad i samma omgång. Men redaktör S satte punkt för tillställningen med att träffa ruta 20 mitt i prick med första pilen direkt i nästa omgång och för säkerhets skull även placera sina övriga två pilar i samma ruta.

Därmed tog han ledningen med 1-0 inför nästa gren i mångkampen, den legendomsusade frågesporten som även den såg ut att komma att avgöras i formnedsättande ruskväder.
Fortsättning följer i morgon.