PÅ VÄG MOT TIPPEN

Efter att ha lyckats baxa ner min gamla säng från sovrummet på övervåningen och lägga den på golvet i hallen var de dags att köra den till tippen.
Efter att ha kört fram min lilla personbil och parkerat på gatan utanför grinden fällde jag fram ryggstödet på baksätet och gjorde likadant med det högra framsätet samt lät bakluckan stå öppen.

Sedan baxade jag ut sängen på gatan och tryckte in den i bilen.

En bit av sängen stack visserligen ut där bak, men det fixade jag genom att binda fast bakluckan med en rem som jag hittade i bagaget.

Sedan visade det sig att jag bara nätt och jämt kunde pressa in mig själv bakom ratten, Detta lyckades endast genom att jag först monterade ner nackstödet på förarsätet och sedan lyfte upp sängens vänstra framkant och balanserade den på min högra axel.

Undrar om detta är lagligt, tänkte jag sedan jag startat bilen och börjat köra i riktning mot återvinningscentralen. Bäst att köra sakta och hålla mig till bakgatorna och hoppas att jag inte möter någon polis.

Sikten åt höger var minimal, men i bakspegeln skymtade jag hur det började samlas en lång kö av bilar bakom mig. Inte värt att dra på för mycket i uppförsbackarna för då ramlar väl sängjäveln ut och träffar han i bilen närmast bakom som en torped.

För säkerhets skull höll jag fast sängen med ena handen medan jag styrde med den andra.
Och när jag äntligen var framme vid den gamla soptippen spärrades vägen av en bom!
Javisst ja, nu ska man ju ha passerkort för att komma in här. Undrar var jag har gjort av det. Tänk om jag måste vända om och åka hem och hämta det ovanpå allt annat.

Men efter att ha stannat en bit före bommen och gått ur bilen lyckades jag gräva fram min jacka under sängen. Där hittade jag kortet i plånboken och kunde ta mig förbi avspärrningen trots allt.

Nu återstod bara att åka hem och invänta leveransen av de nya sängarna och få upp dem i sovrummet.
Fortsättning följer.