INGA KRUTGUMMOR KVAR LÄNGRE

Vart har alla gamla krutgummor tagit vägen?

Den delikata frågan gick jag och funderade på medan jag vandrade gata upp och gata ner i Bayswater och Notting Hill under mitt senaste Londonbesök.

Förr om åren förföljdes jag vart jag gick av dessa till synes hundraåriga gummor med sina gnisslande rullatorer och röster som tydde på att de inte var vana att bli motsagda. Ibland ville de att jag skulle hjälpa dem över gatan, ibland fick jag förtroendet att lägga ett brev på postlådan en bit längre bort och ibland krävde de att jag skulle plocka ner burkar från hyllorna i affärerna och läsa på etiketten för dem.

Speciellt uppskattade jag att de tilltalade mig med orden ”unge man” för det är det ingen annan som säger längre.

Jag inbillade mig att de var änkor till soldater ur Montgomerys armé från andra världskriget. Deras män blev kvar på slagfälten men själva fortsatte de att vandra omkring på Londons gator som levande monument över det okuvliga brittiska kynnet i Winston Churchills anda där det inte finns plats för tankar på att ge upp eller misströsta hur kritiskt läget än verkar.

Men nu ser jag som sagt inte en skymt av dessa gamla hedervärda damer längre. Förmodligen har tiden hunnit ikapp även dem och jag måste säga att jag saknar dem när jag vandrar omkring på bakgatorna i eftermiddagsskymningen.
Fortsättning på dessa funderingar följer.