PÅ SPANING I LONDON

På fåfäng spaning efter någon av alla dessa hundraåriga gummor med gnisslande rullator, som förr om åren förföljde mig på Londons gator, ryckte jag plötsligt till av att det ringde i telefonen. Det var min gamle vän konsult A i Stockholm som undrade om jag hade utfört mitt uppdrag ännu.

Innan avresan hade han nämligen krävt bilder från Bill Wymans restaurang Sticky Fingers.

– Jag är på väg, svarade jag.

Sedan tog jag tunnelbana till High Steet Kensington och letade upp Sticky Fingers. Där var stängt men jag lyckades hejda en förbipasserande dam, dock ingen hundraåring, och få henne att fotografera mig utanför ingången.

Sedan tog jag ytterligare några bilder varpå jag ringde konsulten och sa att uppdraget var utfört och att bilder kommer.

– Bra, sa konsulten. Nu ska du få en ny uppgift. Du ska ta dig till Abbey Road för att fotografera dig på Beatles berömda övergångsställe.
– Nja, sa jag. Jag vet inte om jag har tid till det. Vi får väl se.

Jag vet inte riktigt vad allt detta går ut på eller vad det är för projekt jag deltar i och jag vet inte om jag vill veta det heller.

I stället för att fundera på det åkte jag tillbaka till hotellrummet och kokade mig en kopp te.

– Byt till en lågenergilampa, sa en röst i teven, så sparar ni lika mycket el som till 1200 koppar te.

Folk i reklambranschen vet verkligen var de ska sätta in stötarna. Tolvhundra koppar te. Det är något som varje engelsman kan ta till sig i stället för en massa snack om kilowatt och volt och annat hokus-pokus,

Jag minns inte om det var på ett år eller ett dygn eller något helt annat. Fast vid närmare eftertanke finns det nog inte någon som kokar tolvhundra koppar te om dygnet ens i Great Britain.

För säkerhets skull tog jag fram papper och penna och började räkna. Om man delar upp dygnets 24 timmar i minuter blir det 1440. Det skulle alltså betyda nästan en kopp i minuten så det kan nog inte ha varit på ett dygn i alla fall.

Närmast på programmet står en tur till Brighton. Fortsättning från England följer alltså.