Vi köpte Alfatabletter
och samlade bilder på fotbollsspelare. Sedan bytte vi med varandra.
Två Tjotta Olsson mot en Timpa Simonsson. Tre Skjorta Bergström mot
en Nacka Skoglund.
Vi köpte tuggummipaket
med bilder på filmstjärnor. Två Ester Williams mot en Marlon
Brando. En Doris Day och två Tony Curtis mot Roy Rogers på en vit
häst som stegrade sig.
Så börjar min nya bok
”Alfabilder, raketost och rock´n´roll” som är en riktig
nostalgitripp till femtiotalet och en perfekt julklappsbok till mor
och far, mormor och morfar, farmor och farfar eller andra som var med
på den tiden. Den finns att köpa på
http://www.litenupplaga.se/1514
för 235 kronor plus frakt.
Eller direkt av mig på
telefon 0522-10599 eller epost gujohans@telia.com
för 220 kronor och fri frakt inom Uddevalla.
Boken omfattar 157 sidor
fördelade på tolv kapitel och innehåller mer än 100 bilder i färg
eller svartvitt.
Här följer ytterligare
ett litet smakprov ur första kapitlet som har rubriken ”Alfabilder
och filmisar”:
Alfabilderna föreställde
allsvenska fotbollsspelare och gavs ut åren 1949-61. Varje
tablettask innehöll en bild och kostade 25 öre. Tabletterna hade en
syrlig och säregen smak. Utan fotbollsbilderna hade de nog inte gått
att sälja.
Baksidestexterna var en
historia för sig. Om Sune Sandbring i Malmö FF hette det till
exempel att han var ”inte överdrivet kraftig men liksom alla
rödhåriga ytterst energisk”. Jönköpings Södras målvakt Göte
Ståhl kallades ”en sydlänskt stilfull keeper”. MFF-målvakten
Helge ”Gripen” Bengtsson beskrevs som ”den knubbige lokföraren
med det sydländska temperamentet”.
Och om IFK Göteborgs
Holger Hansson hette det: ”Har tjuvpojksglimten i ögat – sådant
är ju goda tecken, och Holger går nog mot en stor framtid”.
Ständigt återkommande år
efter år var 50-talets evige landslagsmålvakt Kalle Svensson,
alltså han som döptes till Rio-Kalle efter segern mot Italien i
Brasilien-VM 1950 trots att matchen spelades i Sao Paulo. Om honom
hette det bland annat: ”Numera lär det väl inte vara någon
diskussion om att herr Svensson är vår bäste målvakt genom
tiderna. Han hotade att lägga upp för gott i landslaget men
övertalades till nya bedrifter. Helt igenom en toppkille. Brandman.”
Men boken handlar inte
bara om gamla idrotthjältar om nu någon trodde det. Långt
därifrån. Här följer ytterligare några rader ur det första av
de tolv kapitlen.
Mot slutet av 50-talet kom
man upp i tonåren och slets mellan fotbollsintresset och det syndiga
liv som visades på stadens biografer. Där uppträdde flera av de
filmstjärnor som man sett på samlarbilderna.
Min första barnförbjudna
film hette Nattens kvinnor och gick på Aveny. Den handlade om
nattlivet i Paris men var hårt beskuren av den svenska censuren. Så
fort någon började knäppa upp knapparna i en blus hade moralens
väktare varit där med saxen. Det var klipp på klipp på klipp som
snart möttes av unisont buande från publiken.
Då var det 1957 och jag
var 13 år. Egentligen skulle man vara 15 för att få se
barnförbjudna filmer men det fanns sätt att kringgå sådant. Först
lät man någon äldre kamrat köpa biljett i kassan och sedan
väntade man tills det var lång kö så att han som stod i dörren
till salongen och rev biljetter skulle vara så upptagen som möjligt.
En del jämnåriga
skaffade hatt och drog ner i pannan, men det väckte snarare
uppmärksamhet så att de blev stoppade i stället.
Gina Lollobrigida, Burt
Lancaster och Tony Curtis var tre av namnen som man kände igen från
filmstjärnebilderna. Alla tre var med i storfilmen Trapetz som gick
på Aveny. Det spreds ett rykte att man i en av scenerna kunde se
brösten på Gina Lollobrigida i en spegel under ett par sekunder om
man var riktigt uppmärksam. Jag hade kompisar som såg om filmen
både en och två gånger för att kolla om det stämde. Själv hade
jag inte råd.
Det kostade i alla fall
två kronor längst fram på de fyra första bänkraderna. Alltså
det som kallades ”snusen”. I större delen av salongen kostade
det 2:50 och längst bak på loge 2:75. Det skulle uttalas ”låsch”
påstod de vuxna, men vi sa för det mesta ”logen”.
Boken innehåller också historien om Oddevallen, som låg ute vid Varvet, ungefär där Mona-Lisas restaurang finns i dag. Det var Gustav Thordén som lät uppföra arenan 1951 sedan Oddevold nekats spela sina hemmamatcher på Rimnersvallen efter att ha vunnit Södra Bohusserien (dåvarande divison sex).
Boken innehåller också historien om Oddevallen, som låg ute vid Varvet, ungefär där Mona-Lisas restaurang finns i dag. Det var Gustav Thordén som lät uppföra arenan 1951 sedan Oddevold nekats spela sina hemmamatcher på Rimnersvallen efter att ha vunnit Södra Bohusserien (dåvarande divison sex).
Där fanns både
sittplats- och ståplatsläktare, materialrum, bastu, toaletter och
duschar. Och omklädningsrum med stoppade bänkar, som var rena lyxen
för den tidens fotbollsspelare.
Oddevold fortsatte uppåt
i seriesystemet och åskådarsiffran låg ofta kring 3 000.
Publikrekordet på Oddevallen sattes i en division III-match mot
Örgryte 1955, då 4 000 åskådare packade ihop sig kring
planen. 1956 gick Oddevold upp i division två. Då hade man redan
flyttat till Rimnersvallen som var på väg att byggas om inför
VM-matchen Brasilien-Österrike 1958, bland annat genom att
ståplatsläktaren från Oddevallen transporterades dit.
Den 13 november 1973 brann
återstoden av det som en gång varit Oddevolds omklädningsbyggnad
på Oddevallen ner. I dag finns inga spår av arenan kvar.
Köp boken på
http://www.litenupplaga.se/1514
från förlaget.
Eller direkt av mig på
0522-10599 eller gujohans@telia.com
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar