MATCHBEREDDA MÅNGKAMPARE NÄRA BLÅSA BORT I STORM OCH REGN

 Med en närmast kuslig precision hade tävlingsledningen lyckats pricka in årets hittills regnigaste och blåsigaste dag, när den stora mångkampen på Sunningen mellan kåsören och redaktör S skulle inledas. Efter en flera veckor lång och dallrande värmebölja var det dags för de båda atleterna att dra på sig regnkläder och gå ut i stormen vid kåsörens sommarstuga och köra igång årets match med en duell i pilkastning.

Redaktör S hade förberett sig med hårdkörning på gymmet en längre tid. Kåsören var nyss hemkommen från ett träninsläger på Cypern, där han slipat formen på badstranden och i hotellets poolområde. Som ett led i den psykologiska krigföringen hade han även utrustat sig med en ny keps för att tydligt understryka sin internationella träningsbakgrund.

Vid den inledande lottningsproceduren drog kåsören som vanligt det kortaste strået. När redaktör S skulle välja spelordning vidtog samma diskussion som under alla tidigare år. Är det bäst att kasta först eller kasta sist?
-Eftersom vi byter turordning i varje gren så betyder det att den som kastar sist i pilkastningen får avsluta i minigolfen också, sa kåsören.
-Då väljer jag att du börjar kasta, sa redaktör S.

Så var matchen igång medan stormen tjöt och pilarna yrde genom luften med stor spridning. Det gällde som vanligt att träffa darttavlans tårtbitar i tur och ordning från 1 till 20 med någon av de tre pilar som var och en av atleterna hade till sitt förfogande i varje omgång.
De första minuterna präglades av missarnas mångfald.
-Det märks att det är ett år sedan sist, sa redaktör S.
-Det gäller att få in den rätta tekniken, sa kåsören.
-Ja, sa redaktör S. Men ska snärts iväg pilen med en snabb handrörelse. Titta, där fick jag in rätta snärten.

-Hur kan du veta det, sa kåsören.
-Jag och en kompis var i Danmark en gång för länge sedan och kastade pil på en pub, sa redaktör S. Där blev vi utmanade av en full dansk som utklassade oss. Han snärtade iväg pilarna så här. Ögonen gick i kors och han kunde knappt stå på benen men kasta pil kunde han.
-Och han snärtade alltså till med handen så där, undrade kåsören.
-Javisst, sa redaktör S. Och han träffade varenda gång. Vi fick köpa öl åt honom hela kvällen. Och ju fullare han blev desto bättre kastade han.

Medan denna diskussion pågick hade redaktör S tagit en knapp ledning. De båda atleterna följdes i stort sett åt under halva matchen. Sedan ökade vindstyrkan och stormen tog den ena pilen efter den andra. Redaktör S började dra ifrån sakta men säkert och på ruts 9 tog det plötsligt helt stopp för kåsören. Gång på gång satte han alla tre pilarna i en tät ring kring nian utan att träffa. Och när han träffade ramlade pilen ner eller så togs den av vinden.

-Detta är otroligt, sa han. Jag är förhäxad.
-Det måste vara något med siffran nio och dig, sa redaktör S.
-Det är väl det att jag är så väluppfostrad att jag har lärt mig att inte kasta något i nian på folk, sa kåsören.

Det hela slutade alltså med att redaktör S vann med de för kåsören minst sagt pinsamma siffrorna 20-9.
-Jag ska hälsa från hustrun förresten, sa han. Hon sa att det viktigaste är inte att vinna utan att vinna stort.
-Du behövde väl inte ha tagit henne så precis på orden, sa kåsören.
Men än är han inte slagen. Två grenar återstår.
Spännande fortsättning följer i morgon.

FÖRBEREDANDE JURYSAMMANTRÄDE NÄRA SLUTA I FORMIDABELT FIASKO

 Den stora mångkampen på landet mellan redaktör S och kåsören närmade sig med stormsteg.
Enligt traditionen föregås själva matchen alltid av ett jurysammanträde där riktlinjer dras upp och eventuella meningsskiljaktigheter dryftas på ett rättframt och uppriktigt sätt. Årets möte höll dock på att sluta i ett fullständigt fiasko sedan det utsatts för ett stilbrott av sällan skådade proportioner.

Sedan urminnes tider har detta möte inramats av deltagarnas inmundigande av var sin Budapestbakelse, eller i mån av tillgång ännu hellre en så stor längd som möjligt av samma superba bakverk.
Denna gång hade det fallit på kåsörens lott att inhandla en dylik, vilket dock visade sig vara lättare sagt än gjort. Som vanligt var han ute i sista stund för att hinna till mötet på utsatt tid men räknade ändå med att kunna utföra uppdraget genom att under ett bussbyte på stan snabbt kila in i den stora delikatessbutiken.

Där gjorde han emellertid en upptäckt som nästan fick håret att resa sig på hans huvud. I den annars så välfyllda kyldisken fanns inte en enda Budapestbakelse så långt ögat nådde. För en kort stund stod han där villrådig och handlingsförlamad, alldeles stel av fasa. Sedan rev han åt sig två helt vanliga små Prinsessbakelser och sprang till bussen efter att ha betalat i kassan.

Redaktör S tog beskedet som en man. Utan att med en min avslöja sin besvikelse satte han på kaffet och dukade fram ett fat med småkakor som extra tilltugg.
Själva mötet gick i lugnets tecken. Inga motioner hade inlämnats och inga hetlevrade debattörer fanns uppsatta på talarlistan.

Den stora frågan var om tiokampen, som genom åren hade krympt ihop till en trekamp, skulle fortsätta som detta eller om man skulle ta ytterligare ett steg i utvecklingen och köra tävlingen på två grenar, dock fortfarande naturligtvis under beteckningen tiokamp. Detta förslag röstades dock ner, varpå mötet beslutade att årets match skulle avgöras precis som föregående års i form av pilkastning, frågesport och minigolf med samling under den stora tallen utanför kåsörens sommarstuga.
Forrtsättning i morgon i denna blogg.

DAGS IGEN FÖR ÅRETS MATCH

 Den stora tiokampen på landet är en tävling med gamla anor och rötter långt bakåt i tiden. Man får gå tillbaka ända till de sista åren av förra årtusendet för att spåra upprinnelsen till detta anrika och av tradition starkt belastade arrangemang, som ibland även går under namnet de slutna Sunningemästerskapen..

Ända sedan mitten av 1990-talet har kåsören och redaktör S drabbat samman i en kraftmätning som saknar motstycke i det annars så lugna och stillsamma sommarstugeområdet.
Från början genomförde de båda atleterna en mastodontartad tiokamp över två fullmatade tävlingsdagar med tidsödande och kraftkrävande grenar som stövelkastning, stenstötning, bolltrixning, straffsparksläggning och trestegshopp utan ansats.

Det har även förekommit grenar med starkt intellektuell prägel, till exempel korsordslösning på tid och olika former av frågesport samt prickskytte med plastboll mot olika föremål.
I takt med att åren gått och de båda atleterna åldrats har denna från början gigantiska kraftmätning sjunkit ihop till en trekamp och endagstävling, där lunchätning och efterföljande bankett har övertagit allt större del av de tävlandes intresse och planering.

Men innan årets match kunde ta sin början gällde det att fastställa vilka grenar som skulle ingå i tävlingsprogrammet den här gången Detta skulle ske på ett upptaktsmöte till vilket båda atleterna hade fått kallelse i god tid.
Fortsättning följer i morgon i denna blogg.

MÄNNISKOR SOM VITSAR

 Det finns människor som vitsar. Dom ringer var och varannan dag. Jag vet inte varför dom har ringt så intensivt just den här veckan. Det är väl nåt med solfläckarna kanske.
Så skriver Gits Olsson i ett exemplar av tidningen Se från 1968 som jag hittade i den lilla stugan ute på landet. Så här fortsätter han:

-Hallå, sa en som uppgav sig vara resande på Norrland, jag hörde den här i Skellefteå: Vegetarian är en sån där som tror att biffsteken är moroten till allt ont! Var inte det kul?.
-Jo, säskilt 1948 när Aftonbladet hade den för första gången. Det var på den där lilla spalten ”Dagboken” som bildade något slags ingress till ”Blinken” som lätta sidan hette.
-Då får man inge pröjs då?
-Hittelön möjligen. Men vi har börjat göra som museerna, dom har lessnat på att betala för stenyxor, dom har fullt av dom.

-Hörru, sa en som ringde från Midsommarkransen, va betalar du för världens vits?
-Det beror på hur pass bra den är.
-Det är en tiokronors. Minst. Hör här: Spåren efter en stridsvagn är väl strängt taget bara ett tankstreck. Bra va?
-Jorå, vi hade den inne på våren 58.

-E´re Se? undrade en man som pratade som femmans sandpapper.
-Ja.
-E´re sekört de?
-Ja, hur så?
-Jo, förra gången jag skulle kränga en vits så kom jag till Damernas Värld och dom ville inte ha något. E´re Se?
-Ja, det är redaktionen av Se. Hur låter vitsen?
-Jo, har redaktörn hört att Stockholms rådhusrätt har anställt en trädgårdsmästare som ska kratta rättegångarna? . . . Va? . . . Va? . . . Bra va?
-Nej.
-E´re Se?
-Ja.
-Var´e inte bra då?
-Nej.
-Ssssss.

Rapporterar alltså Gits Olsson i ett exemplar av tidningen Se från 1968 och avslutar med att redovisa resten av veckans inringda vitsar:
Stockholms län ska efter svårigheterna att dra loss kryssningsfartyget Boheme få en ny länspump.
Tore Wretman söker en lägenhet med tre kök och rum.
Snart är det dags för premiär på den grekiska storfilmen ”Papadopoulus, varför är du så arg, du gjorde likadant själv när du var liten”.

VECKANS KLIPP

 Saxat ur svenska tidningar från 60-talet.

BUBBEL I KÖN

 Pratbubblor ur tidningen Se från 60-talet.

SÅ SA DOM I SE EN GÅNG I TIDEN

 

Vad dom sa i veckan, hette en spalt i tidningen Se en gång i tiden. Så här uppgavs ett antal mer eller mindre kända personer ha yttrat sig under en vecka 1968. Åtminstone om man får tro ett av de exemplar av den sedan länge nedlagda tidskriften som jag hittade i den lilla stugan på landet och som jag nu sitter och bläddrar i.

Tage Danielsson: Min pappa var svärdslukare, så jag brukar ockå ta mig ett järn ibland.

Torvald Gahlin: När man går på bio nu för tiden och råkar ut för en dålig film tycker man synd om sina barnbarn som så småningom får se den på TV.

Philip Sandblom: Stockholmare kan man bli efter något år i huvudstaden, göteborgare kanske man får kalla sig efter tio år. Skåning bli man aldrig.

Kjerstin Dellert på premiär: Jag ser gräslig ut i håret. Peruken var så rak att jag fick ta mitt eget hår.

Struwe i Aftonbladet: Bertil Ohlin påminner mig om en gammal allsvensk fotbollsspelare, som nu spelar i division fem – i höstkylan, inför tre åskådare.

Åke Cato i Expressen: Hon är så pryd så hon måste ha solglasögon när hon äter varm korv.

Sven Bertil Taube: När man står ensam på en scen, då hjälper det inte vem som är ens farsa.

Lasse Sandberg: England är värt ett besök och alla människor borde åka dit fast inte på en gång.

Cello, om långhåriga rekryter och kamouflage i det militära: Vår tids förbuskade bassar smälter bättre ihop med buskvegetationen och gör därför fosterlandet en större tjänst än forntidens förbaskade bussar.