VECKANS KLIPP

 Saxat ur svenska tidningar från 50-talet.

THORDÉN OCH ODDEVOLD

 När tidningen Se hälsade på i Uddevalla i februari 1957 passade man också på att intervjua skeppsredaren Gustaf Thordén om hans idrottsintresse. Det resulterade i den här texten:

När Gustaf Thordén ännu hette Pettersson hade Uddevalla ett starkt fotbollslag, Uddevallakamraterna, som inte var mindre starkt därför att Gustaf Pettersson gick högerhalv.
Men Gustaf for utrikes för att börja syssla med shipping och sen har laget försvunnit neråt i serierna. På äldre dagar har Gustaf gett sig tusan på att Uddevalla ska ha ett högklassigt fotbollsgäng igen. Han mötte gamle klasskamraten Gösta Clark på gatan en dag. Dom kom att prata om gamla idrottsminnen och sen var saken klar. Thordén tog över laget Oddevold, Gösta Clark blev lagledare, och nu ligger man uppe i övre halvan på division II. Varken Gösta eller Gustaf ger sig förrän Oddevold är uppe i allsvenskan.

Thordén var inte bara fotbollssparkare när han var Pettersson, han var en styv jägare och en skicklig seglare. Jakten slutade han med och så sent som för tio år sen också med seglingen.
-Jag började få stryk av dom yngre allt oftare, och då gick jag i land.
Han gick i land för att ta hand om roddarna. När det drog ihop sig till olympiad i Melbourne 1956, hade inte Sverige råd att skicka roddarlaget Three Towns. Men Gustaf hade råd. Laget åkte på hans bekostnad och rodde så fint att en hel värld applåderade.

-De här grabbarna är enkla plåtslagare, duktiga pojkar som dock inte kan lägga sina ord hos högre profeter i Stockholm. Dom behövde hjälp.
Dom behövde hjälp. Inga krusiduller. Thordén ordnade saken..
Thordén ordnar allt som oftast saken, när bohuslänningarna behöver hjälp. Han ömmar för den enkle mannen i ledet, han trivs storfint när han varje dag får traska runt sitt varv och uppsöka svetsare och längare bland kranar och plåt. En historia här, ett ord om vädret där. Sina anställda kallar han för ”mina pojkar”.

Pojkarna är 3.000 vid det här laget. För att klara de närmaste sex årens leveranser måste han anställa 1.000 till. Det går undan på Uddevallavarvet. En tanker på 30.000 ton klarar man på fem månader. Tolv stapelavlöpningar per år brukar man hinna med.

Skrev alltså tidningen Se vid ett besök i Uddevalla 1957, året innan Thordén tvingades bort från varvet som så småningom övertogs av staten och helt avvecklades 1986.

VARVSBILDER FRÅN 1957

 Här kommer ytterligare några klipp från det besök som tidningen Se gjorde på Uddevallavarvet i februari 1957.

NÄR GUSTAF VAR UPPE I VARV

 Nu är Gustaf uppe i varv, skrev tidningen Se när skeppsredaren Gustaf Thordén hade kommit hem från Amerika med order på 370 miljoner kronor till Uddevallavarvet,
Året var 1957, då det kunde konstateras att Varvet allt som allt hade beställningar för en och en halv miljard. Det innebar att 3.000 anställda och 1.000 till hade jobbet säkrat för sex år framåt.

I nummer 8 av tidningen Se från 1957 ges följande målande beskrivning av varvet:
Uddevallavarvet är med sina väldiga kranar, sina rykande maskiner, sina kolossala lager av stålplåt, sina vidsträckta ytor, en imponerande anläggning. Men mitt i alltihopa ligger en liten, lappad träkåk som heter Bäckabo. Det är här han hållet till, storredaren, storbyggaren Gustaf Thordén, På nedre botten i stugan myllrar det av flitiga människor som pratar om ”barrels” och ”shipping” och det står till och med ”vacant” och ”engaged” på wc-dörrarna.

På övre våningen sitter den 63-årige Gustaf Thordén i ett pyttelitet arbetsrum. Medan han väntar på att få fram de samtal till New York och San Francisco, som han nyligen beställt i växeln, kisar han genom fönstret ut mot varvsområdet, där nithamrarnas monotona knackande, svetslågornas rökar och elborrarnas sång blandas till en forcerad symfoni.

Femtio år tidigare fanns här inget varvsområde, bara en vansklig sumpmark, där lille Gustaf, son till stuveriarbetaren Kalle Pettersson i hamnen, jumpade på tuvorna. Tio år tidigare fanns det heller inget varv här. Men så kom Gustaf Thordén hem från Finland, där han varit skeppsredare i 24 år. Han hade 50 miljoner med sig och för dom slantarna startade han dels ett rederi, dels ett varv.

Varför kom Kalle Petterssons Gustaf hem till Uddevalla igen med nytt efternamn och nytt kapital, frågar sig tidningens utsände. Var det hemlängtan?
-Ja, säger Gustaf Thordén. Det var hemlängtan. Vi bohuslänningar är såna. Vi är fästa vid vårt ställe och vid våra traditioner. Under 40-talet lämnade bohuslänningarna sitt landskap därför att arbetet tröt inom stenindustrin. Av 7.000 man som bröt granit i brotten var det snart ingen kvar. Dom var omskolade och spridda över landets industri. När jag startade varvet kom dom tillbaka. Finns det jobb hemma, då är det självklart att dom ska vara hemma. Och gör man som jag, startar en industri som har med sjön att göra, då kan man alltid räkna med bohuslänningens stöd. Han har kärleken tlll sjön i blodet.
-Ja, jag längtade hem, säger Gustaf Thordén. Jag ville göra något för Uddevalla.

Vad har han betytt för sin stad? Den hade 16.000 invånare när Gustaf kom hem. Rätt nyligen hade staden då fått en rejäl kyss – en av stadens ledande industrier, en tändsticksfabrik med 1.000 anställda – hade klappat igen. Kvar bland de större industrierna var endast ett konfektionsföretag med 1.200 anställda, varav 80 procent kvinnor. Thordén-varvet har gett jobb åt 3.000 man. Folkmängden har ökat till 30.000 människor och eftersom Thordén sätter en ära i att köpa allt som behövs för skeppsbyggnad genom affärsmän i sin egen stad, har Uddevalla blomstrat som aldrig förr under de senaste tio åren.
Allt enligt tidningen Se från 1957 alltså.

Året därpå tvingades Thordén under uppseendeväckande former lämna ifrån sig ledningen och ägandet av sitt livsverk. Varvet övertogs så småningom helt av staten på 1970-talet och lades ner 1986. Thordén avled 1963 i en drunkningsolycka vid 69 års ålder.

SMÅ BARN OCH SURA GUBBAR

Här kommer ytterligare några citat från känt folk förr i världen, allt enligt tidningen Se från 1969.

Cello

Cello: Rent beklämd blir man när man läser, att det föds mindre barn i Sverige än i något annat land i Europa. Hur små är dom egentligen?

Torvald Gahlin: Hon slog upp med mig när vi kom till juveleraren och jag bad att få se på en förlovningsring som tålde diskvatten och skurpulver.

Woody Allen: Jag var gift en gång. Men min hustru var omogen. Varje gång jag satt i badkaret för att ta ett bad, kom hon in och sänkte mina båtar.

Cato

Åke Cato: En ny barnfilm kommer att inspelas i Dalarna och heta Falu-Tjorven.

Stig Nahlbom. Bert-Ola Nordlander är från Timrå. Klubben där hette Wifsta-Östrand förut, Men det ska inte ligga honom i sulfatet.

Red Top: Inga lurar numera varandra april. Numera lurar man varandra hela året.

Fagerström

Allan Fagerström: En hord av låtskrivare har genom åren vant sig vid att Sveriges statskorrumperade radio reserverat större delen av sin sändningstid åt dessa skvalande avföringar. År efter år har Sveriges Radio släppt igenom skiten med resultat att alla sitter i sina stugor och höghus och tror att öronen är till för att lyssna på sånt.

Gunnar Myrdal: Den allmänna hatpropagandan mot USA har spritts över hela världen på grund av Vietnamkriget. Den är ofta både enfaldig och okunnig.

Jan Myrdal, son till Gunnar: Jag förstår inte vad karln pratar om.

VECKANS KLIPP

 Saxat ur svenska tidningar från 60-talet.

FILM OCH TEATER

 Pratbubblor ur tidningen Se en gång i tiden.

JÄRRELS JYCKAR VÄRST

Det värsta hos hunden är människan, skriver Gits Olsson i ett av de exemplar av tidningen Se från 1969 som jag sitter och läser ute på landet i den svenska sommaren mer än femtio år senare.

Det värsta hos hunden är människan, hävdar han alltså och fortsätter:
Hos Lassie är det manusförfattaren som är värst. Hos den vanliga svenska hemmahunden är det i allmänhet ägaren.
Gits upplever sig själv som en stor hundvän men tycker också att det kan bli för mycket ibland. Som till exempel vid ett besök hos den gamle skådespelaren Stig Järrel en gång på 60-talet.

Jag läser vidare:
Järrel hade ett par stöddiga kalvar av märket Grand Danois ute på sitt Tuna i Österskär för en del år sedan. Dessa hundar hade sin speciella metod att bemöta paret Järrels gäster. De var utrustade med var sin falukorv till svans. Febrilt viftande på dessa halvmeterlånga falukorvar ilade de gästerna till mötes, gjorde en kringgående rörelse och slog falukorvarna i knävecken på en, så man satte sig på ändan.

Och när man väl satt där så kastade de sig över en för att slicka en i ansiktet. Detta gällde dock bara en av jättehundarna, den andre diggade inte mitt rakvatten. Men han som slickade gjorde det desto intensivare. Jag minns att tungan var sträv som ett dubbat vinterdäck. Han slickade nerifrån och uppåt så att ens överläpp rullades upp till ögonbrynen för varje slick.
Nästa gång jag ska ut till Tuna får Järrel ursäkta om jag kommer lite egendomligt klädd. För att parera svansviftningarna mot knävecken ämnar jag låna benskydden av Honken.

Skrev alltså Gits Olsson i tidningen Se 1969.

VECKANS KLIPP

 Saxat ur svenska tidningar från 60-talet.

HÖGTFLYGANDE PLANER

 Pratbubblor ur tidningen Se en gång i tiden.

PÅ RESTAURANG I ITALIEN

Diverse lustigheter, uttalade av några av forna tiders kändisar, enligt tidningen Se från 1969,

Timander

Alice Timander: Sedan jag noga läst igenom matsedeln på den lilla italienska restaurangen beställde jag en portion Sumont Vermicelli. Men det gick tyvärr inte för sig, sa servitrisen, för det var ägaren

Torvald Gahlin: En idealist är en man som står stadigt förankrad med båda fötterna i luften.

Bengt Grive i Sportspegeln: På Johanneshov var det som vanligt ovanligt mycket folk.

Andersson

Birgitta Andersson: Sex är nog det roligaste man kan ha utan att skratta.

Ivar Lo-Johansson: Det är ynkligt att det ska behövas skumraskbordeller och striptease. Sitta bland fåntrattar och se en kvinna klä av sig. Barnsligt, omoget, outvecklat. Hade det varit på Oscar II:s eller drottning Victorias tid hade jag förstått det. Men nu?

Lars Gustavsson: Om dussinpornografin ska vi inte tala. Man gör saker, man stoppar in saker, man kastar huvudet bakåt, man stönar, man skriker, man kittlar varandra i nacken med stortån, men egentligen händer ingenting.

Ehrenmark

Torsten Ehrenmark: Det var en närking som fixade huset Bernadotte till Sverige, men blev Örebro huvudstad för det? Nädå, Karl Johan han skulle till Stockholm som alla andra karriärjägare.

Stig Nahlbom: Sveriges Ormtjusares Riksförening har enats om en gemensam kampsång: Mamba är lik sin mamba.

Åke Cato: Det blir ingen kaffegök vid vårt årsmöte i mars, meddelar Sveriges Fågelskådares Förening. I stället tar vi oss en liten nyktergal.