STAVHOPP PÅ STRANDEN

 

En sommar i slutet på 50-talet ordnade vi olympiska spel på Sunningen med deltagare från stugorna kring viken innanför Rödberget. Vi hoppade både höjd och stav på stranden utanför vår stuga, där det även förekom längdhopp och stenstötning. På den lilla vägen längst inne i viken tävlades i både sprint och medeldistanslöpning.
På den enda bevarade bild som jag har hittat är det kusin Kaj som hoppar stav. Ställningen ser ut som den jag gjorde i träslöjden för magister Thuresson i gamla tändsticksfabrikens lokaler när jag började på läroverket 1955.

DUMMARE ÄN TÅGET

 

-Hur ofta stannar tåget vid den här stationen?
-Bara en gång. Sen fortsätter det.

-Hur var det nu konduktören sa när jag skulle byta tåg: Skulle jag vara god och ta snälltåget eller skulle jag vara snäll och ta godståget?

-Vet du vad det är för likhet mellan en tandläkare och en brandman?
-Nä.
-Båda rycker ut.
-Vet du vad det är för skillnad då?
-Nä.
-En tänder och en släcker.

SKEPPSBROTT PÅ SUNNINGEN

 

Paddan sjunker på Sunningen. Under hela 1950-talet hade vi barn i stugorna kring viken innanför Rödberget mycket roligt med den lilla flatbottnade båt som vi kallade Paddan, förmodligen på grund av likheten i form med den betydligt större turistbåten i Göteborg.
Här har den dock gått på grund och är på väg att sjunka med kusin Kaj och syster Birgitta ombord utanför stranden vid vår stuga. Lyckligtvis blev där dock sällan djupare vatten än någon halvmeter så det gick bra att stå på botten.

AVSLÖJAD I SPEGELN

 Den klädmedvetne direktören stod framför spegeln i herrekiperingen och provade en kostym av modernaste snitt. Efter en stund sa han:
-Jag tycker jag ser ut som en gangster.
-Ja, direktörn, sa biträdet. Men det kan nog ingen kostym i världen göra nåt åt.

-Goddag, direktörn. Känner direktörn igen mej? Direktörn gav mej sparken för åtta år sen. Nu hälsar jag på i egenskap av taxeringsintendent.

-Det är förmodligen telefon till direktörn.
-Vad då förmodligen?
-Jo, det är en som frågar: Är det du, din gamle snuskhummer?

SOMMAR PÅ 50-TALET

 

Bad från bryggan i viken innanför Rödberget på Sunningen den soliga sommaren 1959. Kusin Kaj har hoppat i från nya bryggan och simmar mot grundare vatten. I bakgrunden en förtöjd segelbåt längre ut på djupet och uppe i bildens högerkant skymtar vi bryggorna utanför fiskare Kamperins mark på Flökärr.

SÅ SANT SOM DET ÄR SAGT

 

Alltid värmer det nåt, sa Fantomen, pinkade i trikåerna

Gammal kärlek rostar aldrig, sa Lois Lane, knuffade Stålmannen i sjön.

Krysch i taket, sa Putte Kock, fick åtta rätt på tipset.

Botten upp, sa han som slog runt med ekan.

Det stundar bistra tider för dom fattiga, sa tjuven, blåste kassaskåpet på socialbyrån.

Nu åker vi, sa papegojan, blev tagen av höken.

BARNDOMSMINNE FRÅN SUNNINGEN

 

Sunningen sommaren 1959. Sol och bad vid nya bryggan i viken innanför Rödberget. Syster Birgitta lär sig dyka men glömmer räta på benen i första försöket. Kanske beroende på att hennes bror var där och störde med kameran för sedan gick det bättre.
 I bakgrunden kan man ana Sunningevägen och inre delen av den vik som på kartan kallades Kroken, nästan helt utan synlig bebyggelse vid den här tiden.
Idag går biltrafiken mellan Göteborg och Oslo på en stor motorvägsbro rakt över alltihopa.

UR ORDSPRÅKSBOKEN?

 

Öknar har jag vandrat i förr, sa beduinen, korsade Växjö torg.

Vem skiter väl inte i tiden, sa göken, kom baklänges ur klockan.

Ingenting är mig främmande, sa han som åt välling med fingrarna.

Det är mänskligt att fila, sa fången.

När kapten är borta dansar lottorna på bordet.

Här ligger en kund begraven, sa entreprenören.

BRYGGAN I VIKEN PÅ SUNNINGEN

 

Under andra halvan av 1950-talet hade en familj från Västergötland köpt två av stugorna i viken innanför Rödberget på Sunningen. Sommaren 1959 ordnade de en lång brygga från norra stranden i den långgrunda viken, ända ut på djupt vatten. Vi barn i stugorna runt omkring fick vara med och hjälpa till. 
Längst ut på bryggan gjorde vi en trampolin som vi hoppade och dök från. På bilden är det kompisen Bengt som tar sats för ett dyk, medan kusin Kaj väntar på sin tur. Långt borta i fjärran skymtar konturerna av Mollön och Unda.

MYSTERIER I TRAFIKEN

 

Polisen stoppade en bilist i innerstan och sa:
-Ni har kört 70 kilometer i timmen.
-Omöjligt, sa bilisten. Det är inte mer än en kvart sen jag körde hemifrån.

-Nu kan det sägas, sa mannen till sin fru på silverbröllopsdagen. Det var inte dej utan en taxi jag vinkade till den där gången för 25 år sen.

Fru Karlsson åkte in till bilverkstaden med bucklig framvagn och sa:
-Titta, nu krånglar kofångaren igen.

KRABBFISKE PÅ SUNNINGEN

 

Här har jag hittat ett gammalt kort från en solig sommardag på 40-talet. Det är alltså jag som fiskar krabbor med hjälp av en lång käpp. I spetsen på den sitter ett snöre med en öppnad blåmussla som bete längst ner, även om detta inte syns på bilden. Mamma Ingrid verkar sitta bredvid och vakta så jag inte ramlar i vattnet från den lilla stenbryggan. I bakgrunden skymtar Rödberget och Ammenäs på andra sidan Byfjorden. Pappa Sven har textat ”Krabbfiske aug 1947” under kortet, vilket betyder att jag är tre år och ett par månader gammal.

I VÄNTAN PÅ ARVET

 

-Och till min systerson, som alltid sagt att hälsan betyder mer än pengar, skänker jag mina joggingskor.

Han var så envis att de enda som kunde övertyga honom att han hade fel var ATG och Svenska Spel.

-Tror doktorn att jag nånsin blir så bra att jag kan äta sån mat som jag inte mår bra av?

FÖRHOPPNINGSFULLA FOTBOLLSKILLAR

 

Spontanfotboll på gårdar och gator var en vanlig företeelse förr i tiden. Här har min far hämtat kameran för att föreviga lite bollkickning i trädgården på Vallmovägen 6 i norra Uddevalla någon gång i mitten på 50-talet. Inte konstigt att man blir nervös och missar lite och får bollen för långt ifrån sig när man ska visa hur bra man är på att tricksa. Barndomsvännen Lars Pettersson står bredvid och väntar på sin tur.
Annars var det vanligare med små improviserade matcher på gatan utanför, i korsningen av Vallmovägen och Egersbergsvägen. Där kunde det gå betydligt hårdare till när man delade upp i lag och spelade två-mål. Bland deltagarna fanns blivande Oddevoldspelarna Kurt och Roger Ferm som bodde på Egersbergsvägen 30 och bröderna Kent och Bert Tamnhed i huset mitt emot.
Ibland hamnade bollen i herr och fru Dahls trädgård i huset i bakgrunden. Då gällde det att snabbt hoppa upp på muren för att springa in och hämta bollen om den inte skulle bli beslagtagen för resten av dagen.

SANT ELLER FALSKT?

Kugghjulet uppfanns av en schweizare. Joddlingen uppfanns av samme schweizare sedan han fastnat i det.

Den som vill se på tennis i sommar bör redan nu ställa sig i Båstadskön.

- En undersökning visar att flickor har samlag tidigare än pojkar
- Jaså du. Men är det inte bättre om dom gör det samtidigt?

EGERSBERGSVÄGEN FÖR LÄNGE SEDAN

 

Här ses Egersbergsvägen på ett kort från 1976, då området fortfarande såg ut ungefär som när jag växte upp här på 1950-talet, På den tiden vimlade det av barn födda på 40-talet i nästan vartenda hus. Och på gatan var det ofta full fart med bollsparkning och rephoppning om man inte lekte gömme eller jage. Jag kan med lätthet räkna upp åtminstone ett 50-tal barndomskamrater inom en omkrets på låt oss säga ett par tre hundra meter. De av oss som fortfarande lever är i dag i 80-årsåldern eller strax därunder.
I den röda tegelbyggnaden närmast till höger på bilden med adress Egersbergsvägen 27 bodde familjen Tamnhed med barnen Kent, Bert och Ing-Lis. I huset bortanför fanns familjen Petterssons med barnen Lars och Barbro. På andra sidan gatan hade vi en annan familj Pettersson på Egersbergsvägen 28 där de yngsta hette Ove, Morgan och Margareta. Bortanför dem bodde en äldre man som hette David, och i det vita huset nedanför, där flaggan är hissad, hade vi familjen Jansson med sönerna Hasse och Reino..
Kortet har jag tagit stående med korsningen till Vallmovägen bakom ryggen. Om man fortsätter rakt fram nerför backen kommer man till Rosenvägen och Linnégatan.

BARA EN STILLA UNDRAN

 

-Historieforskarna säger att det har aldrig funnits nån Wilhelm Tell.
-Jaså du, men nån jävel måste väl i alla fall ha skjutit bort äpplet.

Jag måste säga, sa den gamla ungmön, att jag tycker adoption är ett förtjusande anständigt sätt att få barn på.

Det är klart att Gud är en kille, sa den lille gossen. Vore han tjej skulle han ju heta Gudrun.

LINNÉGATAN PÅ 40-TALET

 

Högst upp på Linnégatan i norra Uddevalla bodde faster Karin i huset med adress Linnégatan 2 när jag växte upp. På den här bilden från slutet av 40-talet har jag som liten grabb fått följa med mamma Ingrid och syster Birgitta i barnvagn för att hälsa på, medan kusin Kerstin kommit ut och mött oss.
I området fanns en hel del idrottsprofiler och gamla kända Uddevallabor. På andra sidan gatan bodde fotbollsdomaren Gösta Johansson, som inte gillade när vi småpojkar ropade ”Heja Bröstet” efter honom, trots att vi nog inte menade nåt illa. Och på Syrenvägen  en liten bit runt hörnet till höger växte en annan av stadens mera kända fotbollsdomare upp, nämligen Wolfgang Samuelsson. Wolfgang var flera år äldre än jag men ibland fick man vara med och stå i mål när han och de andra stora pojkarna kickade boll på ängarna strax intill, där Norrskolan så småningom byggdes. Lite nedanför, i korsningen av Blekevägen och Rosenvägen, bodde gamle mästerbrottaren Gustaf Blomqvist och nedanför honom Bäckman som gick vänsterytter i UIS A-lag.

GAMLA ORDSPRÅK BLIR SOM NYA

 

Polisen i Dalarna är hård men Rättvik.

Mannen var algerisk mot fransmän.

Utlänningar vet man hur dom är, dom vet man aldrig var man har,

Nytt namn på lappskojs: Paj a la Pajala.

Persika, ett äpple i flanellpyjamas,

Kinesisk hyllningsvisa på engelska: For he is a yellow good fellow.

Vid artilleriet lärde vi oss nysa så här: Haubitsch!

Oroa er inte för falska hundralappar, det är bara att ta sedeln dit man kommer.

KUNGSGATAN TIDIGT 50-TAL

Det här kortet knäpptes på den tid då det fanns gatufotografer som gick omkring på stan och fotograferade människor de mötte och erbjöd dem att köpa en kopia av bilden. Det är min mor som är ute och går med min syster och mig nedför Kungsgatan. Mamma Ingrid i finklänning, ny vårhatt och solglasögon, syster Birgitta med hårband, vita skor och hängselbyxor samt jag med röd toppluva, sandaler och uppvikta jeans. Bakom oss ses skylten till Svenssons konditori på Kungsgatan 18. På andra sidan gatan finns Gergils herrekipering och biografen Röda Kvarn. Året bör vara 1952 eller möjligen 1953.
Min mor berättade efteråt att hon kände sig tvungen att köpa kortet eftersom hon hade upptäckt att jag petade mig i näsan just som fotografen knäppte. Hon fruktade att om hon inte hade köpt kortet kunde det ha ställts ut i någon fotohandlares skyltfönster eller på annat sätt visats offentligt så att hon hade fått skämmas för sin ouppfostrade son. Jag tror inte hon begrep att hon varken köpte negativet eller rättigheterna till bilden som nu ändå på detta vis når offentligheten efter mer än 70 år.

UPP I DET BLÅ

 

När dom frågade den amerikanske astronauten hur han kände sig där han låg på rygg i sin kapsel klar för start så svarade han:
-Hur skulle ni känna er själv om ni låg på 150 000 olika bitar, var och en levererad från lägsta anbudsgivaren?

Annons i Times, London: ”Plommonträd till salu. Villa med fyra rum och kök samt trädgård medföljer gratis.”

Polisen stoppade gamla fru Karlssons Volvo på E6:an och frågade om hon inte hade märkt att hon körde på tomma bakringar. 
Fru Karlsson sa: 
-Ja, tyckte jag inte att det var konstigt att det var uppförsbacke i fyra mil!

PÅ KIOSKERNAS TID

 

När jag växte upp i Uddevalla på 50- och 60-talet fanns det en gottkiosk i varenda stadsdel. Där kunde man handla godis, glass, dricka och frukt så långt veckopengen räckte och när man blev lite äldre både cigaretter, piptobak och snus av olika märken.
På disken innanför glasrutan låg kvällstidningarna och i fönstren hängde seriemagasin och veckotidningar. På utsidan satt dagens löpsedlar intill den obligatoriska papperskorgen där den ordningsamme skulle slänga kolapapper och glasspinnar. 

Man kunde handla samlarbilder och pocketböcker. Och i något lite mer undanskymt fönster kunde det hänga rader med porrtidningar, Man kunde panta flaskor och lämna in tipset och där var vanligtvis öppet på både kvällar och helger när större affärer hade stängt.
Med tiden försvann kioskerna en efter en. Till slut återstod bara Hallakiosken på Västgötavägen, och även om den står kvar ännu har den varit stängd i flera år. Så här såg den ut när den fortfarande var i verksamhet och jag gick förbi där en kulen marsdag 2011.

SKYLL DEJ SJÄLV, FARSAN!

 

Lille Kalle hade ovanan att inte äta upp all den gröt som hans mamma hade lagt på hans tallrik. En morgon tänkte hans far att han skulle ändra på detta så han sa:
-Äter du inte upp all frukostgröten så ska jag anmäla dej för polisen.
På eftermiddagen gick lille Kalle till polisstationen och frågade:
-Har min pappa varit här och anmält mej för att jag inte ätit upp gröten?
Polismannen såg först väldigt förundrad ut. Sedan log han ett vänligt leende och sa:
-Jo, visst har han det.
-Det var det jävligaste, sa lille Kalle. Han som inte har betalt hundskatten, aldrig haft nån TV-licens och har en hembränningsapparat i källaren.

I VÄNTAN PÅ BUSSEN

 

Här längs kanten av Kungstorget gick stadsbussarna på 1980-talet. Ett par resenärer står och väntar på nr 810 mot Tureborg och Äsperöd som ska komma uppför Norra Hamngatan och sedan fortsätta längs Stora Nygatan förbi kyrkan. Vi ser också att den som vill till Dalaberg ska ta buss 803. Året var 1983 då Ågrens cykelaffär som så många år tidigare fortfarande fanns vid torget.

ÄRLIGHET VARAR LÄNGST?

 

-Jag ska be att få göra den tilltalade uppmärksam på att mened kan straffas med upp till två års fängelse.
-Jo, det där känner jag till, men skulle jag tala om sanningen åker jag in på minst tio år.

Advokaten och hans klient pratade efter att ha vunnit målet.
-Oss emellan, sa advokaten. Stal ni inte den där plånboken trots allt?
-Ja, jag trodde först att jag hade gjort det. Men efter att ha lyssnat till advokatens försvarstal börjar jag tvivla själv.

Den lille grabben stod framför en godisautomat och skakade på den för att få fram en chokladkaka. En polis tyckte synd om grabben och erbjöd sig att hjälpa till. Han skakade och drog och till slut sa han:
-Har du verkligen lagt i pengar ordentligt?
-Pengar, sa den lille. Då är det väl ingen konst.

HÄR KÖPTE VI GODIS PÅ HÖRNET

 

Det här huset låg alldeles intill järnvägsövergången på Västgötavägen, strax ovanför dåvarande läroverket alltså det som i dag heter Agnebergsskolan. När jag gick i realskolan på 50-talet hände det att vi sprang dit på rasterna och köpte godis i affären på hörnet trots att vi egentligen inte fick lämna skolans område. Butiken hette Ahlséns mjölk-.och speceriaffär, men när jag knäppte det här kortet 1987 hade lokalen övertagits av Stuvbiten som även den ser ut att ha bommat igen i väntan på rivningen. Idag finns en liten plantering där huset en gång stod och en busshållplats strax intill. Det enda som återstår av det som syns på bilden är bebyggelsen på Hönseberget högt ovanför.

ETT OCH ANNAT MISSFÖRSTÅND

 

En man, maskerad med en strumpa över huvudet, rusade in på banken och fram till fröken Svensson i kassan en gång för länge sedan då det fanns pengar på banken. Han viftade med en pistol och sa:
-Lägg dej på golvet under skrivbordet!
-Du är inte klok, flämtade fröken Svensson, hela kontoret kan ju se oss.

-Jo, sa städerskan till bankdirektören, jag undrar om jag skulle kunna få en nyckel till bankvalvet. Det är så obekvämt att pilla upp låset med en hårklämma varje gång jag ska in där och städa.

-Vad önskar min herre? sa den vackra kvinnliga expediten förföriskt till den stilige mannen på andra sidan disken i klädesaffären.
-Önskar? sa mannen. Jag önskar ta er i mina armar, rusa iväg med er och älska er vilt och passionerat. Men vad jag behöver är ett par kalsonger.

BOHUSLÄNS MUSEUM 1986

 

Den här bilden är tagen på Bohusläns Museum för 40 år sedan, Året är alltså 1986, två år efter att museet öppnades i de nuvarande lokalerna vid Bäveån. Besökarna ser .en utställning om livet i Sverige genom århundradena. På bilden verkar det handla om Bohusläns historia. Unionstiden 1380-1500 läser vi på ett ställe, följt av Dansk kungamakt 1500-1658 samt Svenska kungar och Karolinsk tid.

BLAND BOVAR OCH BANDITER

 

En man stod inför tinget, misstänkt för att ha stulet en klocka. Efter långa förhör sa slutligen domaren:
-Ja, då kan ni gå hem nu. I brist på bevis är ni frikänd.
-Får jag behålla klockan då?

Domaren i rättssalen:
-Härmed dömer jag er till 500 kronor i böter för att ha plundrat parkeringsautomater.
Den tilltalade:
-Går det bra att betala i enkronor?

Gubben Jonsson hade ett ärende till riksdagshuset. När han parkerade sin cykel utanför stora ingången kom en vakt och sa:
-Här kan man inte ställa sin cykel.
-Varför inte det?
-Här ska ju Kristersson och Strömmer och dom andra gå förbi,
-Det gör inget, sa gubben. Jag har låst cykeln.

PIANOMAGASINET OCH LEKSAKSHÖRNAN

 

Pianomagasinet med adress Lagerbergsgatan 7, i huset till vänster på bilden, var en av stadens största leksaksaffärer när jag växte upp på 1950-talet. Den lär ha börjat som en affär specialiserad på pianon en gång i tiden. Namnet hängde sedan med tills den så småningom blev Leksakshörnan under de sista åren. Jag minns den i alla fall som ett riktigt litet paradis för barn med massor av ovanliga leksaker på många hyllor i flera små rum runt om i byggnaden. En trappa upp fanns en stor modelljärnväg där det också reparerades lok och vagnar.
Det är alltså det gröna huset till vänster på den här bilden som jag tog på hösten 1981 då det tomma skyltfönstret tydde på att det snart var dags för rivning. Bilen på bilden kör alltså västerut på Lagerbergsgatan och är på väg att passera Norra Drottninggatan. På hörnet låg Vegete försäkringsbolag och en sybehörsaffär i en lokal som så småningom övertogs av Restaurang Pingvin med adress Norra Drottninggatan 16.

VÄRLDENS ÄLDSTA YRKE?

 

Tre hantverkare diskuterade vem av dem som hade det äldsta yrket, en murare, en snickare och en elektriker.
-Det har jag, sa muraren, för vi murare var med redan på biblisk tid och byggde Babylons murar.
-Det var väl inget, sa snickaren. Vi snickare var med och byggde Noaks ark.
-Ni har fel bägge två, sa elektrikern. För när Vår Herre skapade jorden och på den sjätte dagen sa: Varde ljus – då var ledningarna redan dragna.

PRESSBYRÅKIOSKEN I HAMNEN

 

Här nere i hamnområdet fanns en gång i tiden en fristående byggnad med en pressbyråkiosk på gaveln mot Västerlånggatan. Så här såg det ut en blåsig höstdag 1983 när stormen och västanvinden legat på ett tag och orsakat en av otaliga översvämningar i Uddevalla. Någorlunda torrskodd kunde man ta sig fram till kiosken för att köpa sin kvällstidning men det blev genast besvärligare om man hade tänkt fortsätta till det under året nyuppförda Bohusläns Museum som skymtar i diset längre bort. Gott om båtar låg och gungade i vattnet bortom buskaget mot kajkanten.

HÅRDA BUD FÖR SLITEN SOFFÅKARE

 En gång om året ringer väckarklockan redan vid halvsjutiden på söndag morgon. Då duger det för en gångs skull inte att vända på sig och somna om igen. Det är bara att sparka av sig täcket och studsa upp ur sängen för att kunna vackla ut i köket och fixa till en rejäl Vasaloppsfrukost. Havregrynsgröt ska kokas, kaffe ska bryggas, mackor ska bredas och blåbärssoppa ska värmas till lagom temperatur för en gammal rutinerad soffåkare.

Sedan återstår bara att dra på sig Vasaloppsluvan, bädda på soffan i vardagsrummet med fyra fluffiga kuddar bakom nacken och krypa ner under duntäcket lagom för att rikta fjärrkontrollen mot teven och knäppa igång loppet.

För att inte komma för sent till starten intog jag blixtsnabbt bekvämt ryggläge på soffan, och när den stora massan stod i kö uppför första backen var det bara att åka med helikoptern ända fram till täten.

Visst kan det kännas lite jobbigt så här tidigt på morgonen, men så snart starten har gått och man har kommit igång och fått sträcka ut benen ordentligt under täcket brukar det bli lättare. Känner man bara sin kropp och undviker att resa sig för hastigt från soffan, kan det vara riktigt härligt att uppleva fartens tjusning när man kommer upp på myrarna och börjar inse att man nog ska orka följa med teve-kameran på skotern alla de nio milen ner till Mora.

Den här vinterns program har dock varit tufft i överkant. Jag kände redan på lördagen att jag var sliten efter ett par hårda veckor på soffan under OS-sändningarna från Italien.

När dessa rader skrivs på söndag eftermiddag är kroppen helt tömd på de sista kraftreserverna. Det värker i rygg och armar och jag tror inte jag skulle orka ta många stavtag till i det tillstånd jag nu befinner mig.

Det som räddade mig den här gången tror jag ändå var erfarenheterna från de gångna OS-veckorna. Inte minst därför att de har inneburit rikliga tillfällen att testa den egna organisationen och serviceapparaten i fråga om mat och dryck under loppet, när det nu hade blivit dags att ta fram den gamla Vasaloppsmuggen och ställa på hedersplats på soffbordet.

Efter att ha slumrat in lite på soffan strax efter Smågan vaknade jag av att jag hörde någon snarka och i höjd med Mångsbodarna insåg jag att det var jag. Då var det dags att vakna och sätta sig upp för att langa över den första muggen blåbärssoppan till mig själv.

Mellan Risberg och Evertsberg hände inte mycket mer dramatiskt än att Oskar Karlin behövde stanna för att byta en trasig skida som fjolårssegraren Alvar Myhlbacks pappa Petter kom springande med för dom var i samma lag, uppgav Hård och Blomquist i teven.

I backarna upp mot Oxberg var det fortfarande ett 40-tal man som höll ihop och en bit bakom kom första dam Emelie Fleten som hade åkt ifrån Stina Nilsson och de andra tjejerna. En liten stund låg man där under täcket och hoppades att Fleten skulle bli så pass sleten att Stina kunde komma ikapp men det blev inget av det utan norskan höll undan hela vägen in i mål.

I herrklassen började det hända saker en bit efter Eldris. Med mindre än en mil kvar var 23 man med i tätklungan men då stack Oskar Karlin ifrån de andra. Lagkompisarna med Alvar Myhlback och Ulf Dahlsten i spetsen dämpade farten i klungan och såg till att ingen tog upp jakten.

Karlin höll undan trots att de andra närmade sig på slutet . . .

 . . och vid målet stod kranskullan redo . . .

. . . varpå både Karlin och vi andra kunde konstatera att saken var Oskar, och därmed var det dags att stiga upp från soffan efter ännu en svensk seger i Vasaloppet.

I LÄNGSTA LAGET

-Hur mycket tar ni för en dödsannons, frågade damen som kom in på tidningens annonskontor.
-Vi tar fem kronor millimetern.
-Åh herre gud, min man som var två meter lång.

Sparsamma fru Svensson gick till blomsteraffären och frågade:
-Hur stor rabatt får jag om jag köper hundra blomsterlökar?
-Det berpr på hur tätt ni sätter dom.

-Har ni knäckebröd, frågade den finländske turisten i butiken.
-Ja, sa expediten och tog fram ett paket Wasa-bröd.
-Vem är gubben på paketet, undrade finländaren.
-Gustaf Wasa. Han var kung i Sverige.
-Jaså, och nu har han börjat baka.

STADSBUSSAR VID TORGET

Här har inga bussar kört på åtskilliga år, men långt in på 80-talet var detta knutpunkt för busstrafiken i Uddevalla. På det här kortet från 1983 ser vi Hasselbackshuset med ingången till dåvarande Konsthallen omgivet av den tidens stadsbussar som utgick från hållplatsfickorna mellan Hasselbacken och Kungstorget. För säkerhets skull fanns också en strategiskt utplacerad sandlåda vid trappan.

PÅ KONTORET

 

-Nu hoppas jag att fröken inte är lika flirtig och lättsinnig som min mans förra sekreterare, sa direktörsfrun till den nya sekreteraren.
-Och vem var det?
-Det var jag.

-Vet fröken Andersson inte hur dags vi börjar här på morgonen, sa chefen argt.
-Nej, hur ska jag kunna veta det. Alla har ju redan börjat när jag kommer.

Fråga från kamreren på det lilla kontoret:
-Tycker direktörn att vi ska tillkalla en konsult eller ska vi trassla till det själva?

LÅNGDANS LÄNGS KUNGSGATAN

 

Mycket folk på Kungsgatan en sommardag 1986. Jag tror att det var något slags världsrekordförsök i att dansa jenka med en lång kö av människor som ringlade sig genom centrala Uddevalla. Här väntar några av deltagarna på att dansen ska börja nerför Kungsgatan med en reklamskylt i form av en glad GB-gubbe mitt i gatan. 
Bland affärerna hittar vi Tehuset, Garbéns gatukök, Ingvalds Ur&Guld samt Café Royal. Det sistnämnda låg i bottenplanet av Kungshuset och drevs av sångaren Ray Adams, alltså norrmannen Ragnar Asbjörnsen som flyttade till Uddevalla 1982 och avled 2003 .
Världsrekordförsöket i jenkadans misslyckades, vill jag minnas, men det gjorde nog inte så mycket. Folk var glada ändå och det var full fart på stan under några timmar.

BOMBER OCH GRANATER

 

-Vad sysslar du med nu för tiden?
-Jag städar och dammar bomber på arméns bomblager.
-Det låter farligt. Tänk om dom exploderar.
-Skiter väl jag i. Det är inte mina bomber.

Två brandmän tog sig in i det rökfyllda rummet. I en brinnande säng låg en berusad man. De lyfte upp honom och såg till att han snabbt  kom ut ur huset.
-Det här kanske lär dej att inte röka i sängen i fortsättningen, sa den ene brandmannen.
-Jag har inte rökt i någon säng, sluddrade mannen. Det brann redan när jag gick och la mej.

Gubben Karlsson skyndade på en snickare som skulle sätta upp en flaggstång hemma på hans tomt.
-Är det så väldigt bråttom då, undrade snickaren.
-Ja, sa Karlsson. För på söndag fyller grannen år och då tänker jag inte flagga.

NORRA DROTTNINGGATAN PÅ 80-TALET

Norra Drottninggatan som den såg ut en solig vinterdag utan snö och is 1987. Bilden är tagen i Hallmans hörna med bokhandeln till vänster, PK-banken snett över gatan och Sparbanken, som det hette på den tiden, i kvarteret bortanför. Till vänster har vi Domusvaruhuset med lottkiosken på den öppna platsen framför ingången och strax där bortanför EPA-huset. Längre bort sticker Bohusläningens fasad upp ovanför den låga bebyggelsen i kvarteret Sundberg.

I GÄLLIVARE TRAKTER

 

En skogsarbetare klev in på Systembolaget i Gällivare och begärde en hela svart vinbärsbrännvin.
-Jaha, sa expediten och ställde flaskan på disken. Får det lov att vara något mer?
-Nä, sa skogsarbetaren. Jag drick´ bare hemkört.
-Men varför köper ni då svart vinbärsbrännvin?
-Hä gör jag kräm på!

Den unge ovane barberaren råkade skära en kund under rakningen så illa att det började blöda. För att i någon mån reparera sitt misstag frågade han:
-Vill ni att jag sveper in huvudet i en våt handduk?
-Nej tack, sa kunden. Jag tar det med hem under armen.

-Visst är det fint att du älskar mej så, sa flickan till skogshuggaren. Men du kan väl låta bli att spotta i nävarna var gång du ska kyssa mej,