BIFFEN OCH BANANEN OCH ANDRA HÖJDARE

-Du får väl ändå hålla med om att Fantomen måste ha varit starkare än Kilroy, inledde revisorn den fortsatta diskussionen vid lunchbordet om forna tiders seriehjältar i veckopressen, medan han smuttade på sitt kaffe.
-Ja, jag får nog ge mig på den punkten, sa kåsören och tuggade fundersamt på en havrekaka.
-Ni är lika galna bägge två, sa redaktör A.

-Minns du Folket i bild? sa revisorn.

-Biffen och Bananen, sa kåsören.
-Och Galento, sa revisorn.
-Nu får ni ge er, sa redaktör A.

-Hemmets Journal var bra också, sa revisorn.

-Tarzan, sa kåsören.
-Gyllenbom, sa revisorn.
-Ville, en vild kille, sa kåsören.
-Lille Prick, sa revisorn.
-Knoll och Tott, sa kåsören.

-Blondie och Dagobert, sa revisorn.

-Barnen på söderhavsön, sa kåsören.
-Tjockelin och Långskägg, sa revisorn.
-Nej, dom hade ingen egen serie, sa kåsören. Dom var med i Knoll och Tott.
-Javisst ja, sa revisorn.
-Fast i Hemmets Veckotidning hette dom Pigge och Gnidde, sa kåsören.
-Så var det, sa revisorn.

Enighet nåddes också om att Allers var allra bäst. Förutom de tecknade serierna fanns där ju också samlarserierna med bilar och båtar och världsberömda idrottsstjärnor samt klipparken med riddarborgar och vilda västern-städer.

-Men det var serierna som bar upp alltihop, sa kåsören.
-Ja, sa revisorn, Kommer du ihåg Björn Starke?
-Om jag gör! sa kåsören. Och Allan Kämpe.

-Styrman Rask, sa revisorn.

-Tjalle Tvärvigg, sa kåsören.
-Uppfinnarnas konung, sa revisorn.
-Nalle och Lisa, sa kåsören.

Då höll revisorn på att sätta kaffet i halsen Sedan skrattade han i en halv minut och sa slutligen:

-Nalle och Lisa! Hur kunde du komma ihåg den?
-Tja, sa kåsören. Varför inte? Du var inte dålig du heller. Jag hade glömt både Abdul Araben och Ensamma Vargen..
-Ja, men Nalle och Lisa var ju för småtjejer, sa revisorn. Det var ju två dockor!
-Nja, sa kåsören. Nalle var väl en teddybjörn och Lisa var någon sorts trädocka i röd klänning med svarta prickar. Dom bodde hos flickan Greta och när dom hade somnat på kvällen reste dom till Sagolandet allihop och upplevde en massa äventyr. Nalle och Lisa i Sagolandet hette den förresten om man ska vara riktigt noga.

Då ingrep redaktör A och sa till revisorn:

-Du begriper väl att han har sparat tidningarna och sitter hemma och läser på. Han ligger säkert och läser Nalle och Lisa innan han somnar på kvällarna och drömmer att han är i Sagolandet varenda natt.
-Nej, sa kåsören. Anledningen till att jag minns Nalle och Lisa är att det var den första serie jag kom i kontakt med. Min far läste den nämligen högt för mig ur Allers varje vecka innan jag själv kunde läsa.
-Nu är lunchen slut, sa redaktör A. Och i morgon föreslår jag att vi byter ämne. Annars får jag byta matställe.

VAR KILROY STARKARE ÄN FANTOMEN?

-Tänk vilka fina veckotidningar det fanns förr i världen, sa en revisor vid lunchbordet och tuggade fundersamt på sin fisk.
-Ja, sa kåsören och svalde en klunk mjölk. Allers Familjejournal och Levande Livet till exempel.
-Allas och Såningsmannen,sa revisorn.
-Kvällsstunden och Folket i bild, sa kåsören.
-Året Runt och Hemmets Veckotidning, sa revisorn.

-Dom finns väl fortfarande? sa redaktör A och såg upp från sin tallrik med pannbiff.

-Ja, men dom var bättre förr, sa revisorn.
-Hur då? sa redaktör A.
-Serierna, sa revisorn och fick något drömmande i blicken.
-Ja, sa kåsören. Tänk vilka serier det fanns. Minns ni Willy på äventyr?

-Om! sa revisorn. Den gick i Allers. Farbror Anders och Dick var med också.

-Och Jonna, sa kåsören.
-Hette hon inte Dora? sa revisorn.
-Jag tror hon bytte namn i en senare upplaga, sa kåsören.
-Hon blev i alla fall alltid bortrövad av vildarna, sa revisorn.
-Och sedan fick Willy och Dick och farbror Anders leta rätt på henne och rädda henne,sa kåsören.
-Det var tider det, sa revisorn.

Sällskapet åt sedan en stund under tystnad innan redaktör A tog till orda.

-Vi hade Hemmets Veckotidning hemma hos oss, sa han.
-Där gick Stor-Klas och Lill-Klas, sa revisorn.
-Och Tom Trick, sa kåsören.
-Och Ferdinand, sa revisorn.
-Och Johnny Hazard, sa kåsören.
-Ni är lika galna bägge två, sa redaktör A.
-Året runt, sa kåsören.
-Kronblom, sa revisorn.

-Vecko-Revyn var inte dålig den heller, sa kåsören efter en stund.

-Där var Johnny Wiking en höjdare, sa revisorn.
-Glöm inte Djungel-Jim, sa kåsören.
-Eller Tusen och en natt, sa revisorn.
-Blixt Gordon, sa kåsören.
-Abdul Araben, sa revisorn.
-Prins Valiant, sa kåsören.
-Ensamma vargen, sa revisorn.

-Fantomen, sa kåsören.

-Kilroy, sa revisorn.
-Han var starkare än Fantomen, sa kåsören. Åtminstone trodde jag det när jag var liten.
-Det kan inte ha stämt, sa revisorn. Fantomen hade tio tigrars styrka.
Då var det dags att ta en paus för att gå och hämta kaffe. Fortsättningen på diskussionen kommer i morgon i denna blogg.

I SERIERNAS VÄRLD

Var Kilroy starkare än Fantomen?
Vad hette tjejen som alltid fick räddas undan vildarna i Willy på nya äventyr?
Hur var det egentligen med busfröna hos Tjockelin och Långskägg? Varför hette dom Pigge och Gnidde ibland och Knoll och Tott ibland?

Och var Tjockelin i själva verket identisk med kapten Bölja?

Frågorna var många en gång vid lunchbordet. Svaren kommer i denna blogg senare i veckan.

MANNEN SOM SÅG UT SOM EN JÄRNHANDLARE

Kåsören skulle en gång gå ut och äta lunch tillsammans med redaktör H och en ung vikarie på redaktionen. På väg mot restaurangen bad han sina kamrater följa med in i en järnhandel i vilken han hade ett ärende.

Knappt hade de hunnit in genom dörren förrän en man i blå overall satte kurs mot dem bortifrån disken.

-Har du en stålborste? frågade kåsören för det var vad han hade tänkt handla.

Men i stället för att visa var stålborstarna fanns stannade mannen upp mitt i steget och tittade underligt på kåsören.

-Jag skulle ha den till att göra ren kedjan på cykeln, sa denne förklarande och borstade lite i luften med ena handen för att ge eftertryck åt sina ord.

Mannen såg då ut som ett levande frågetecken, varpå han gjorde en vid sväng runt kåsören utan att släppa denne med blicken.

Sedan gick han snabbt mot utgången, och just som han tog i dörren kastade han ännu en blick över axeln, förmodligen för att förvissa sig om att galningen inte följde efter honom ut på gatan.
Det var tydligen en kund som hade varit inne och köpt några x-krokar för att spika upp en tavla i hallen eller något liknande.
Redaktör H och vikarien skrattade så att de var tvungna att gå ut ur affären.

-Vad är det som är så lustigt? undrade kåsören när han också hade kommit ut på gatan.

-Du får inte flyga på folk så där. Jag får ont i magen, sa redaktör H mellan skrattsalvorna.
-Men jag trodde han jobbade i affären, sa kåsören. Han såg åtminstone ut som en järnhandlare.
-Jaså, sa vikarien. Hur ser sådana ut?
-Tja, sa kåsören. Han hade väl någon sorts overall på sig.

-Det var vanliga snickarbyxor, sa redaktör H. Och för det behöver han väl inte vara järnhandlare.

-Nä, nä, sa kåsören. Skratta ni bara.
-Där går en som ser ut som en bankdirektör, sa redaktör H. Men inte flyger jag på honom och ber att få låna pengar för det.

-Och där går en som ser ut som en målare, sa vikarien. Vänta lite så ska jag fråga om han kan komma hem och måla om vårt staket.

-Ja, ja, det är bra nu, sa kåsören.
-Där går en som ser ut som en bergsprängare, sa redaktör H. Kan inte du be honom komma hem till mig och spränga bort en sten på tomten.
-Den där ser ut som en bagare, sa vikarien. Då ska jag passa på att beställa en tårta till min födelsedag.
-Det räcker nu, sa kåsören.

Efter besöket på lunchrestaurangen stannade redaktör H vid en bankomat för att ta ut pengar. Vikarien ställde sig en bit ifrån och började granska serviceboxen på väggen. Sedan drog han ut handtaget och tittade in.

-Vad sysslar du med? sa kåsören.
Då drog vikarien ut huvudet ur boxens djup och svarade som om det varit den naturligaste sak i världen:
-Jag skulle bara kolla att dom hade byggt om boxen sedan jag fastnade i den.

Då fick redaktör H en ny skrattattack, nu av sådan kaliber att han höll på att tappa alla sina pengar just som han fått ut dem ur bankomaten.

-Har du FASTNAT I BOXEN?! ropade han.
-Ja, skulle det vara så konstigt? sa vikarien allvarligt.

Sedan berättade han hur han hade jobbat i en affär och fått förtroendet att leverera en stor summa pengar till banken.

När han skulle släppa ner påsen med pengarna, upptäckte han att den var på väg ner i någon sorts luftficka mellan boxen och plåthöljet. Han kunde inte ta ut påsen igen och han vågade inte släppa den, för då var han rädd att den skulle försvinna ner i djupet och aldrig återfinnas.
Där stod han alltså med ena armen långt inne i bankboxen, medan folk gick förbi och glodde på honom.
-Kom och hjälp mig! stönade vikarien men folk bara vände bort blicken och skyndade på sina steg.

Efter en halvtimme kom det ut en karl från banken och frågade hur det var fatt. Han såg lite osäker ut. Möjligen misstänkte han att det var en liga som hade kommit på en ny metod att plundra bankboxar. Men han hade studerat ynglingen en lång stund inifrån banken och det verkade inte ge något.

Att han hade dröjt så länge kunde möjligen bero på att han ville avvakta för att se om några medbrottslingar skulle dyka upp.

Genom sin manöver hade vikarien dessutom satt hela serviceboxsystemet ur funktion. Banken fick skicka efter specialister från Göteborg för att bygga om boxen, och nu hade vikarien alltså återvänt till brottsplatsen för att kolla att det blivit ordentligt gjort.

-Varje gång jag går in på den banken tittar dom egendomligt på mig, avslöjade han.
-Och du skrattar åt mig för att jag tror att en som är klädd som en järnhandlare jobbar i järnaffären, sa kåsören som avslutning på en ovanligt händelserik lunchrast.

VIKARIEN SOM FASTNADE I BANKBOXEN

Varje gång jag går förbi en av stadens banker tänker jag på en ung vikarie som jag arbetade ihop med för länge sedan.
Under en minnesvärd och händelserik lunchrast avslöjade vikarien nämligen att han en gång hade fastnat i bankens servicebox!

Där blev han stående, hjälplös och uttittad av förbipasserande, utan att kunna förflytta sig.

Efter någon halvtimme kom personal från banken ut på gatan och frågade vad han sysslade med.
Och när han äntligen kom loss visade det sig att han hade slagit ut bankens säkerhetssystem så att boxen inte gick att använda på flera dygn.
Detta och en del annat kommer det att handla om i denna blogg till helgen.

BERRAS PIZZERIA UPPHÖR

Folk fortsätter att ringa hem till Berra och beställa pizza.
Här om kvällen bestämde han sig dock för att nu får det vara nog. Han tänker byta telefonnummer, eftersom det verkar vara enda chansen att få vara i fred för alla dessa pizzahungriga galningar.
Här följer en sista rapport.

-Fyra Capricciosa för avhämtning. Tar det lång tid?

-Nejdå, sa Berra. Ett par timmar bara.
-Ett par timmar!
-Ja, om du absolut ska ha fyra. Två kan jag nog ordna på ungefär en timme.
-Är det så många före?
-Nej, det är ingen före. Men jag måste ju sätta på ugnen först och det tar nog bortemot 45 minuter innan den blir varm. Och eftersom jag bara får plats med två pizzor åt gången tar det lite längre tid med fyra.

Då blev det tyst några sekunder och sedan sa han som hade ringt:

-Vad har du för en jävla ugn?
-Electrolux står det på den, sa Berra.. En sån som brukar finnas i de flesta gamla hyreslägenheter. Men om du vill ha det lite snabbare kan jag rekommendera pizzerian som har en annan slutsiffra i telefonnumret.
-Det kunde du väl för fan ha sagt med en gång!
-Åh, för all del. Det var så lite så. Ingenting att tacka för, sa Berra men då hade den andre redan lagt på.
Då gjorde Berra det också och undrade varför han satt där och var vänlig och hövlig när han ändå bara blev utskälld.

En stund senare ringde en allvarlig man och beställde två Marinara med avmätt och högdragen direktörsröst.

-Försök inte, sa Berra. Jag känner allt igen dig på rösten. Det var du som var inne i förra veckan och smet från notan.
Då blev det tyst i fem sekunder innan direktören hämtade andan och röt:
-Vad menar ni med att tilltala mig på det viset?
-Full var du också, sa Berra. Och bar dig åt som ett riktigt svin. Såna kunder kan vi vara utan.
-Jag är inte van vid ett sådant bemötande, sa direktören.
-Och vi är inte vana vid sådana gäster, sa Berra. Du kan gå till en ölhall i stället.
-Nu har jag fått nog, sa direktören.
-Det hade du förra gången också. Innan du kom till och med, sa Berra men då hade direktören redan lagt på.

Sedan ringde en dam som ville ha två Hawaii.

-Nja, det skulle jag inte rekommendera, sa Berra.
-Varför inte? sa damen.
-Mjölet är slut så vi får ta gips i stället, sa Berra. Dom blir ganska hårda men man kan ha dom att kasta diskus med. Eller som tallrikar.
-Tallrikar? sa damen.
-Ja, ni kan ju köpa en djupfryst pizza i affären och värma, sa Berra. Sedan lägger ni den ovanpå den här och äter. Om ni har ont om tallrikar alltså.
-Vad är det här för någonting? sa damen.
-Det är bara på skämt, sa Berra.
-Skämt? sa damen.
-Ja, sa Berra. Allting här är skämt. Vi har inga färska varor kvar.
-Tack så mycket då, sa damen förskräckt och la på luren.

Nästa kund ville ha en Calzone, en Marinara och en Napoletana.

-Det var ingen dålig beställning, sa Berra. Ska det vara senap och ketchup på samtliga?
-Vad menar du? sa telefonmannen.
-Äsch, jag bara skojade, sa Berra.
-Jag tänkte väl det, sa telefonmannen. Tar det lång tid?
-Det beror på om dom ska vara kokta eller grillade, sa Berra.
-Vad är det för snack? sa telefonmannen.
-Får jag kanske fresta med lite räksallad och gurkmajonäs också. Och en Pucko att skölja ner med, försökte Berra men då sa det bara klick i luren.

Kort därpå ringde det igen. Berra lyfte luren och sa allvarligt:

-Detta är Berra Berralinos automatiska telefonsvarare. Butiken är stängd och verksamheten har upphört. Jag har utvandrat till Australien och beräknas återkomma på hösten 2018. Välkommen med nya beställningar då.
Sedan stängde han av telefonen och bestämde sig för att be om ett nytt telefonnummer. Han funderar på ett hemligt för säkerhets skull.

BERRAS PIZZERIA TRAPPAR NER

Det ringer fortfarande i Berras telefon. Ibland pratar han hela kvällarna med olika personer som tror att de har kommit till pizzerian på hörnet med nästan samma telefonnummer.

En viss avmattning i samtalsfrekvensen har dock kunnat märkas på senare tid. Kanske är det inte högsäsong för pizza just nu eller kanske beror det på att Berra inte är hemma alla kvällar och kan ta emot beställningarna.

Nu har han dessutom tröttnat på alla dessa pizzaätande tokstollar som flåsar honom i örat så fort han kommer hem och lyfter luren. För att få vara i fred har han beslutat byta telefonnummer.

En sista rapport från Berras icke existerande pizzeria kommer i denna blogg till helgen.