VARNING FÖR VENEDIG

Folk fortsätter att ringa hem till Berra i tron att de har kommit till en resebyrå. Då får de skylla sig själva tycker han.

För en tid sedan ringde en dam och frågade:

– Har ni några resor till Split?

– Dom är slut, sa Berra. Men vi har till Brac, Hvar och Plat.

– Dit hade vi inte tänkt att åka, sa damen.

– Nähä, sa Berra. Men vad sägs om Sem, Ham och Jafet?

Då blev det tyst en lång stund och sedan sa damen:

– Det är ju Noaks söner.

– Alldeles riktigt, sa Berra. Jag ville bara kolla att ni hängde med. Och damen ska veta att vi uppskattar när vi anlitas av så allmänbildade resenärer.

– Jaha, sa damen osäkert.

– Så är det, sa Berra. Och ni som verkar ha goda bibliska kunskaper är kanske intresserad av en resa till Kaanans land.

– Inte den här gången, sa damen.

– Nej, sa Berra. Det är kanske lite för glatt där.

– Men vi kan tänka oss Venedig, sa damen.

– Vem kan inte det? sa Berra. Men oss emellan: Venedig är inte vad det har varit.

– Inte? sa damen.

– Venedig håller på att sjunka, sa Berra. Marken gungar på Markusplatsen. Suckarnas bro knakar i fogarna och det går knappt att få tag på en gondol längre när man ska ut och roa sig.

– Det här verkar vara fel, sa damen. Jag får nog ringa någon annanstans.

– Gärna för mig, sa Berra. Men tack i alla fall för påringningen.

.

HETA LINJEN TILL BERRA

Berra får fortfarande telefonsamtal till sin bostad från folk som ringer fel och tror att de har kommit till en resebyrå. Berra vet inte riktigt hur det har gått till, men han svarar så gott han kan på alla frågor.

Värmen verkar oroa flera av resenärerna.

– Är det inte väldigt varmt på Kanarieöarna vid den här årstiden? var det en som undrade.

– Jo, sa Berra. Jag talade med vår platschef där i går och då var det sextionio grader.

– Sextionio grader! ropade mannen. Det är inte möjligt!

– Nä, sa Berra. Sex till nio grader sa han nog när jag tänker efter.

– Men då är det ju kallt, sa mannen.

– Ja, det är väl skönt att slippa den värsta värmen, sa Berra men då hade mannen redan lagt på.

En annan ringde och klagade på att alla uppgifter inte hade lagts ut på nätet.

– Nätet? sa Berra.

– Ja, sa mannen. Varför har ni inte lagt ut det.

– Jag lägger inte ut några nät, sa Berra. Jag är ingen fiskare.

– Jag talar om er sida på internet, sa mannen irriterat.

– Den vet jag inget om, sa Berra.

– Hur kan du då jobba på resebyrån? sa mannen.

– Här kör vi med flaskpost och röksignaler, sa Berra, men då sa det bara klick i örat på honom..

Fortsättning följer

FULL FART PÅ BERRAS RESEBYRÅ

Folk ringer fortfarande hem till Berra och vill beställa charterresor. Att det är fel nummer tycker han inte att han behöver tala om för alla. Speciellt inte för dom som klagar på att resorna har blivit så dyra.

– Vad kostar en vecka på Gran Canaria nu för tiden? var det en dam som frågade här om dagen.

– Det beror på vilket boende man önskar, sa Berra. Men under tvåhundra tusen kommer man nog inte längre.

– Va! utropade damen.

– Pesetas alltså, sa Berra. Det blir ungefär tiotusen i svenska kronor.

– Men dom har väl euro i Spanien? sa damen.

– Ja, sa Berra. Men det går på ett ut.

– Det kan det väl inte göra, sa damen. En euro är ju nästan lika mycket som en svensk tia.

– Det är den vanliga euron det, sa Berra. Men den spanska står i ungefär samma kurs som pesetan. Och hur man än räknar blir det ungefär tiotusen i svenska pengar.

– Det var dyrt ändå, sa damen.

– Men ni kan få två veckor för åtta tusen, sa Berra.

– Blir det billigare då? sa damen.

– Javisst, sa Berra. Den andra veckan är alltid billigare. Då har ni ju redan betalt flygresan.

– Nej, det får nog vara i alla fall sa damen.

En annan dam ville veta vad som ingår när hon fick höra priset.

– Ja, det är mycket det, sa Berra. Väldigt mycket faktiskt. Det är resan, det är hotellet, det är frukosten . . . ja, det är väl det.

– Är det inte helpension för det priset? sa damen.

– Pension får ni när ni blir gammal, sa Berra. Om ni har arbetat duktigt får ni helpension. Annars blir det bara halvpension.

– Men det verkar väldigt dyrt, sa damen.

– Vill ni ha det billigare? sa Berra.

– Gärna, sa damem.

– Är ni bra på att sy? sa Berra.

– Jadå, sa damen.

– Då kan ni få åta er att stoppa strumpor åt personalen på hotellet. Och sy i knappar på kyparnas skjortor varje kväll. Så drar vi av en tusenlapp på priset.

– Jag får nog ringa någon annanstans, sa damen. Det här verkar konstigt.

– Då säger vi så, sa Berra. Men välkommen åter om ni skulle ändra er.

NORDKOREA NÄSTA

Det fortsätter att ringa i Berras telefon. Tydligen har någon resebyrå bytt telefonnummer och fått ett som liknar Berras. För det mesta upplyser han om att det är fel nummer, men ibland passar han på att prata lite också.

Många frågar efter restresor. Till en som ringde här om dagen svarade Berra:

– Det finns ett fåtal kvar.

– Till vilka resmål? sa mannen.

– Antarktis, Afghanistan och Nordkorea, sa Berra.

– Går det resor dit? sa mannen förvånat.

– Ja, hur tror du annars man kommer dit, sa Berra.

– Jag menar om det är lämpligt att åka till sådana platser, sa mannen.

– Jadå, sa Berra. Fast till Antarktis rekommenderar vi våra resenärer att ta med långkalsonger. Och till Afghanista skottäker väst.

– Vad är det här för trams? sa mannen.

– Och till Nordkorea får du ta med dig egen mat, för den dom hade tog slut i förra veckan, sa Berra men det hörde nog inte mannen för han hade redan lagt på.

Fortsättning följer senare i veckan i denna blogg.

BILLIGA RESOR EFTERFRÅGAS

Folk fortsätter ringa hem till Berra för att beställa charterresor. Att det är fel nummer tycker han inte att han behöver tala om för alla.

– Har ni några billiga restresor, var det en som flåsade i luren här om dagen.

– Massor, sa Berra.

– Vad finns det att välja på? sa mannen som hade ringt.

– Inget, sa Berra.

– Men det var ju massor, sa mannen.

– Ja, sa Berra. Men inget att välja på. Dom går nämligen till samma plats allihop.

– Vart då? sa mannen.

– Till Rest så klart, sa Berra.

– Vad är det? sa mannen.

– En badort i Kroatien, sa Berra. Fast man får flyga till Dubrovnik. Sedan blir det buss till Rest. Om man inte vill gå förstås. Det är bara tolv kilometer. Fast du kanske har mycket bagage.

Då sa det klick i luren men Berra hann knappt lägga på förrän det ringde igen.

– Har ni några restresor? undrade en dam.

– Nej, sa Berra. Men vi har några kvar till en plats som heter Sista Minuten.

– Var ligger det? sa damen förvånat.

– I Indien, sa Berra. I närheten av Madras. Ska jag koppla till vår platschef Fritiof Konkas?

– Nej tack, sa damen.

– Ja, det är nog lika bra, sa Berra. Han hade nog ändå inte svarat, för han brukar ta siesta så här dags.

– Har dom siesta i Indien? sa damen.

– Nej, sa Berra. Han är egentligen från Danmark. Men han brukar säga att man får ta med sig seden dit man kommer.

Det sista är Berra dock inte säker på att damen hörde, för då hade hon redan ringt av.

Fler samtal senare i veckan.

SE NEAPEL OCH SEDAN DÖ

Folk ringer hem till Berra och verkat tro att de har kommit till en resebyrå. Nu senast var det en dam som sa att hon hade tänkt åka till Italien.

– Jag funderar på Neapel, sa hon.

– Det vill jag bestämt avråda från, sa Berra.

– Varför det, sa damen.

– Har ni inte hört uttrycket se Neapel och sedan dö, sa Berra, Det kan gå riktigt illa.

– Nu förstår jag inte sa damen.

– Det var konstigt, sa Berra. Det är ju en gammal vällkänd visa.

– Visa? sa damen.

– Ja, sa Berra. Visakort är bra att ha också. Ta med det om ni har något. Men visum behöver ni inte till Italien.

Då blev det tyst i flera sekunder och sedan sa damen:

– Jag tyckte ni sa att det var en visa som handlade om Neapel.

– Ja, sa Berra. Det är rätt uppfattat. Den finns på svenska också. Se Sundbyberg och sedan dö. Möt våren i Södertälje.

– Var då? sa damen.

– I Södertälje, sa Berra. Fast där bor ju bara ishockeyspelare och fnask. Min fru är förresten från Södertälje. Kan ni gissa vilket lag hon spelar i?

– Vad är det här för nånting, sa damen.

– En gammal historia bara, sa Berra. Fast den blir ju lite konstig nu för tiden när det finns damhockey.

– Varför det, sa damen.

– Därför att poängen i historien är att det inte finns några kvinnliga ishockeyspelare. Men nu för tiden gör det ju det.

– Jag vill bara åka till Neapel, sa damen.

– Ja, där har dom nog kvinnliga ishockeyspelare också nu för tiden, sa Berra.

– Jag förstår inte varför ni pratar om ishockey hela tiden,sa damen.

– Inte jag heller om jag ska vara ärlig, sa Berra. Men om ni lägger på luren och slår numret till en resebyrå så kan dom nog hjälpa er.

BERRAS RESEBYRÅ

Berra får med ojämna mellanrum telefonsamtal från personer som har förväxlat hans telefonnummer med något företags. Nu var det tydligen dags igen, och den här gången verkade det vara någon resebyrå som bytt nummer så att en massa reslystna människor ringde fel..

Här om dagen ringde en man och sa att han hade tänkt semestra i Turkiet i år.

– Men det är väl synd, sa Berra.

– Hur så, sa mannen.

– Stanna hemma i Sverige i stället, sa Berra. Här finns så mycket vackert att se.

– Vad då till exempel, sa mannen.

– Tja, lite av varje, sa Berra. Hornborgasjön till exempel. Eller Kebnekaise Eller akvedukten i Håverud.

– Det blir inte mycket till badsemester, sa mannen.

– Bada kan du väl göra hemma, sa Berra. Har du inget badkar?

– Jag tror jag vänder mig någon annanstans, sa mannen.

– Gärna för mig, sa Berra. Men det var trevligt att göra min herres bekantskap.

Sedan ringde en man och ville boka en resa till Thailand.

– Nja, sa Berra Det beror allt på det.

– På vad, sa mannen.

– På vad du ska göra där, sa Berra. Till att börja med vill jag veta vart du hade tänkt åka i Thailand.

– Bangkok, sa mannen.

– Det ante mig, sa Berra.

– Hur så, sa mannen.

– Känner din hustru till det här, sa Berra.

– Hon ska med, sa mannen.

– Jaha sa Berra. Och sedan hade du förstås tänkt smita ifrån henne då och då.

– Vad menar du, sa mannen.

– Jag vet nog vad du har i tankarna, sa Berra.

– Kan jag få beställa vår resa nu, sa mannen.

– Nej, det får du inte, sa Berra. Du kan stanna hemma och bada i Skeppsviken.

Fortsättning följer.

VAD ÄR DETTA FÖR RESEBYRÅ?

Här om dagen ringde telefonen hemma hos Berra.

– Jag tänkte beställa en resa, sa en man i luren.

– Jaha sa Berra.

Sedan blev det tyst en lång stund och så sa mannen:

– Ska du inte fråga vart?

– Det kan jag väl göra, sa Berra. Men jag förstår inte vad jag har med det att göra.

– Vad är det här för en resebyrå, sa mannen.

– Ingen alls, sa Berra. Du har ringt fel..

– Varför säger du inte det då, sa mannen.

– Det sa jag ju, sa Berra, men då hade mannen redan lagt på.

Fortsättning följer.

FULL FART PÅ BERRAS KENNEL

Folk ringer hem till Berra och frågar efter hundvalpar. Antingen är dom inte riktigt kloka eller så slår dom fel nummer. Eller så har det blivit något annat fel någonstans.

De flesta som ringer börjar med att fråga vad det är för ras på hundarna.

– Det är väl inte så noga, sa Berra till en.
– Men är det blandhundar eller äkta? sa mannen.
– Det är äkta blandhundar, sa Berra.
– Av vilka raser? sa mannen.
– Tja, sa Berra. Det finns många konstiga hundraser. Vet du till exempel vad det blir om man korsar en chow-chow med en chihuahua?
– Nä, sa mannen tveksamt,
– En chow-chow-chihuahua, sa Berra.

Då blev det tyst en lång stund, innan Berra fortsatte:

– Vet du vad det blir om man dresserar den till att dansa lite latinamerikansk dans då?
– Nä, sa mannen ännu mera tveksamt.
– En cha-cha-cha-chow-chow-chihuahua, sa Berra.
– Såna har jag aldrig hört talas om, sa mannen.
– Det kan bero på att det är lite svårt att uttala, sa Berra. Man måste nog ha varit nykter i ett par generationer.
– Och det har du varit? sa mannen.
– Nä, men sen i lördags i alla fall, sa Berra.

Nästa samtal kom från en dam som också undrade om det var renrasiga hundar.

– Jag har inte hunnit titta efter så noga, sa Berra.
– Nu förstår jag ingenting, sa damen.
– Inte jag heller, sa Berra. Men det finns många konstiga mutationer i vår Herres hage och det gäller både djur- och växtriket. Vet damen till exempel vad man får om man korsar en banan med en ananas?
– Nä, sa damen.
– Bananas, sa Berra.
– Och vad har det med hundar att göra? sa damen.
– Ingenting, sa Berra. Men medge att det är intressant.
– Det tycker jag verkligen inte, sa damen.
– Vet damen vad det är som är gult och svart och hoppar mellan träden då? sa Berra.
– Nä, sa damen.
– En ekorre i träningsoverall, sa Berra. Fast det är ju en gammal historia, Från den tiden när alla träningsoveraller var svarta med ett gul band på axlarna.
– Jaha,sa damen.
– Vet damen vad det är som är gredelint och självlysande och hoppar mellan träden då? sa Berra.
– Nä, sa damen.
– En ekorre i en modern träningsoverall, sa Berra men då hade det redan sagt klick i örat på honom.

Sedan ringde en dam och sa att det gällde hundvalparna.

– Tja, sa Berra. Valpar och valpar.
– Är det stora hundar? sa damen.
– Det skulle man kunna säga, sa Berra. Aj!
– Vad var det? sa damen.
– Plats, Cesar! Plats!
– Vad är det som händer? sa damen.
– Han bet mig i benet, sa Berra
– Men det stod ju att det var valpar, sa damen.
– Nej, det här är en stor hund, sa Berra. Jättestor. Men han har varit valp.
– Vad konstigt, sa damen.
– Det är väl inte så konstigt, sa Berra. Först är dom små foster inne i hundmammans mage. Sedan kommer dom ut och blir valpar. Och sedan växer dom upp och blir stora hundar. Det är precis som hos oss människor. Fast vi är ju inte valpar utan barn innan vi blir stora.

– Men jag tyckte ni sa att det bara var en, sa damen.

– Det stämmer, sa Berra. Alla är sålda utom en. Och det är den värste. Han är stor som en häst. Och folkilsken. Ligg, Cesar! Nej, Cesar! Aj, aj, aj!
– Vad är det som händer? sa damen.
– Nu bet han mig i armen, sa Berra. Oj, vad det blöder.
– Då måste ni ringa efter ambulans, sa damen.
– Jag kan inte, sa Berra. Telefonen är upptagen,
– Då lägger jag genast på, sa damen och gjorde det.

ETT RASANDE RINGANDE

Berra hade fått ett antal telefonsamtal från folk som frågade vad det var för ras.
Först förstod han ingenting, men efter ett tag insåg han att det var personer som ringde fel och trodde att de hade kommit till någon som hade annonserat ut hundvalpar.

Därför svarade han nu artigt en stund att det var fel nummer, men ju fler hundvalpsspekulanter som skällde ut honom, desto argare blev han.

Och när han för cirka tjugofjärde gången fick frågan vad det var för ras svarade han:
– Det är ingen ras alls. Det är rus. Eller rättare sagt russ.
– Russ? sa en tant i telefonen och lät uppriktigt förvånad.
– Ja, sa Berra. Små hästar.
– Jag vill ha en hundvalp, sa tanten.
– Då ska du väl inte ringa hit, sa Berra. Här har vi bara hästvalpar.

– Hästvalpar? sa tanten,

– Ja, sa Berra. Men det blir riktiga travhästar av dom så småningom.
– Men ni sa ju nyss att det var russ, sa tanten. Det är ju såna där små från Gotland.
– Ja, men dom växer ju, sa Berra.
– Hur gå det till? sa tanten.
– Vi vattnar dom, sa Berra.
– Det går väl inte, sa tanten.
– Har du aldrig hört talas om att man vattnar höstarna, sa Berra.
– Jo, men inte så att dom växer, sa tanten.
– Dom här gör det i alla fall, sa Berra.
– Det går väl inte, sa tanten. Det är ju en särskild ras.
– Apropå ras så såg jag att börsen har gått ner i dag, sa Berra.
– Och vad har det med det här att göra? sa tanten.
– Tja, sa Berra. Börs och russ kan väl gå på ett ut. Det rimmar ju nästan också.
– Ni måste vara galen, sa tanten och la på.

Nästa samtal kom från en högdragen man som lät ungefär som P G Gyllenhammar på rösten.

– Jag är inte intresserad om det inte är renrasiga bundar, sa han.
– Inga problem, sa Berra. Det här är äkta arier.
– Airdaleterrier? sa han som lät som Gyllenhammar.
– Det vet jag inget om, sa Berra. Jag är ingen rasbiolog. Då får du ringa Liston..
– Liston? sa Gyllenhammar.
– Ja, sa Berra. Den där gamle fotbollstränaren som sa att han hade ett ariskt lag när han tränade Västerås SK. Inte boxaren alltså, han är död. Han dog med handskarna på.

– Nu får det vara nog med struntprat, sa Gyllenhammar och skärpte tonen.

– Ja, sa Berra. Du har nog rätt. När jag tänker närmare efter var det nog så att han dog av en överdos.
– Det verkar som om ni har tagit en också, sa Gyllenhammar.
– Kanske det, sa Berra. Men jag har en jävla snärtig högerkrok, så passa dig för att vara uppkäftig.
– Sånt här finner jag mig inte i. sa Gyllenhammar.
– Inte jag heller, sa Berar. Passa dig så jag inte spårar samtalet och åker hem till dig och nitar dig.
Men då hade Gyllenhammar redan lagt på.

Sedan ringde ännu en man och undrade vad det var för ras.

– Vad är det för ras på dig själv? sa Berra.
– På mig? sa mannen.
– Ja, sa Berra. Är du renrasig? Vet du var dina förfäder kommer ifrån?
– Tja, sa mannen. Farsan är från Vetlanda.
– Smålänning alltså, sa Berra. Kallar du det renrasigt?
– Och morsan är från Tidaholm, sa mannen.
– Därifrån har det ju aldrig kommit nåt klokt, sa Berra.
– Du är inte lite fräck du, sa mannen.
– Nä, men jag är ganska käck ibland, sa Berra.
– Och när skulle det vara? sa mannen.
– När jag får vara i fred för tokiga rasbiolger, sa Berra och la på luren.
Trots det låter han hälsa att han gärna tar emot fler telefonsamtal, nu när han har lärt sig hur det här ska skötas.

VAD ÄR DET FÖR RAS?

För en tid sedan var det en som ringde hem till Berra och frågade.
–  Vad är det för ras?
–  Förlåt? sa Berra.
–  Jag undrar bara vad det är för ras, sa mannen.
–  Tja sa Berra. Det ramlade ner ett par böcker från bokhyllan för en stund sedan, men något ras vet jag inte om jag vill kalla det. Inget större i alla fall.

–  Nu förstår jag ingenting, sa mannen.

–  Dessutom begriper jag inte hur du kan veta det, sa Berra.
–  Vad menar du? sa mannen.
–  Om du inte bor i lägenheten bredvid alltså, sa Berra. Men dom är ju bortresta.
–  Driver du med mig? sa mannen.
–  Jag vet inte vem du är och jag förstår inte vad du har med mina böcker att göra, sa Berra men då hade mannen redan lagt på.

 

Några sekunder senare ringde det igen. Nu var det en dam som undrade vad det var för ras.

–  Det var ett väldigt tjat om dom här böckerna, sa Berra. Jag har ju redan ställt upp dom igen.
–  Vad är det för ras? upprepade damen.
–  Om du menar vilken sort så är det vanliga inbundna böcker i enkla band och om du vill veta titlarna så kan jag titta efter. Vänta lite bara . . . Drömmar till döds av Ruth Rendell, Piskan av Patricia Highsmith och Smak för döden av P D James.
–  Usch så hemskt, sa damen.
–  Ja, och det är kvinnliga författare allihop, sa Berra.
–  Ja men nu gällde det . . . började damen.
–  Förresten så läser väl jag vilka böcker jag vill, sa Berra. Det här är tre gamla deckare som jag har tagit fram och ställt ytterst i bokhyllan för att läsa om. Och så rasade dom i golvet när bussen körde förbi. Märkvärdigare var det inte.
–  Jag har nog kommit fel, sa damen.
–  Förmodligen, sa Berra.

Men knappt hade han lagt på förrän det ringde igen.

–  Hur gamla är dom? var det en man som undrade.
–  Gamla? sa Berra.
–  Du har glömt sätta ut hur gamla dom är, sa mannen.
–  Sätta ut? sa Berra.
–  Måste du upprepa vad jag säger hela tiden? sa mannen.
–  Måste du ringa hit och ställa konstiga frågor? sa Berra. Vem är du förresten?
–  Du ska väl inte annonsera att du säljer hundvalpar om du inte vill svara på frågor, sa mannen och la på.

Då började Berra ana att här förelåg ett misstag. Någon hade tydligen annonserat om försäljning av hundvalpar och så hade hans telefonnummer hamnat där eller så var det ett snarlikt nummer eftersom folk tydligen ringde fel hela tiden.

Fortsättning följer.