PÅ TÅGET TILL BRIGHTON

Att åka tåg i England är en ovanlig upplevelse för en svensk turist..

För det första blir man som svensk nästan stum av häpnad över att tågen oftast både avgår och ankommer i tid. Utan signalfel, nedrivna kontaktledningar, stulen koppartråd, trasiga växlar eller förseningar på grund av personer som uppehåller sig på spåret. 
Men inte nog med det, där finns ofta också en serveringsvagn även på kortare sträckor.

Och medan man dricker sitt kaffe och tuggar på ett danish pastry mellan London och Brighton kan man luta sig tillbaka och studera det förbiglidande landskapet utanför fönstret.

Mina tankar går då i första hand till Sherlock Holmess men ibland också till Graham Green.

I nästa inlägg i den här bloggen ska jag förklara varför.

PÅ SPANING I LONDON

På fåfäng spaning efter någon av alla dessa hundraåriga gummor med gnisslande rullator, som förr om åren förföljde mig på Londons gator, ryckte jag plötsligt till av att det ringde i telefonen. Det var min gamle vän konsult A i Stockholm som undrade om jag hade utfört mitt uppdrag ännu.

Innan avresan hade han nämligen krävt bilder från Bill Wymans restaurang Sticky Fingers.

– Jag är på väg, svarade jag.

Sedan tog jag tunnelbana till High Steet Kensington och letade upp Sticky Fingers. Där var stängt men jag lyckades hejda en förbipasserande dam, dock ingen hundraåring, och få henne att fotografera mig utanför ingången.

Sedan tog jag ytterligare några bilder varpå jag ringde konsulten och sa att uppdraget var utfört och att bilder kommer.

– Bra, sa konsulten. Nu ska du få en ny uppgift. Du ska ta dig till Abbey Road för att fotografera dig på Beatles berömda övergångsställe.
– Nja, sa jag. Jag vet inte om jag har tid till det. Vi får väl se.

Jag vet inte riktigt vad allt detta går ut på eller vad det är för projekt jag deltar i och jag vet inte om jag vill veta det heller.

I stället för att fundera på det åkte jag tillbaka till hotellrummet och kokade mig en kopp te.

– Byt till en lågenergilampa, sa en röst i teven, så sparar ni lika mycket el som till 1200 koppar te.

Folk i reklambranschen vet verkligen var de ska sätta in stötarna. Tolvhundra koppar te. Det är något som varje engelsman kan ta till sig i stället för en massa snack om kilowatt och volt och annat hokus-pokus,

Jag minns inte om det var på ett år eller ett dygn eller något helt annat. Fast vid närmare eftertanke finns det nog inte någon som kokar tolvhundra koppar te om dygnet ens i Great Britain.

För säkerhets skull tog jag fram papper och penna och började räkna. Om man delar upp dygnets 24 timmar i minuter blir det 1440. Det skulle alltså betyda nästan en kopp i minuten så det kan nog inte ha varit på ett dygn i alla fall.

Närmast på programmet står en tur till Brighton. Fortsättning från England följer alltså.

ÄN FINNS DET HOPP FÖR GREAT BRITAIN

På vandring längs gatorna i Notting Hill och Bayswater frågar jag mig vart alla gamla Londongummor har tagit vägen. För inte så länge sedan förföljdes jag vart jag gick av dessa hurtiga tanter i hundraårsåldern med gnisslande rullator och krav på handräckning i olika affärer eller begäran om ledsagning över gatan.

Men nu ser jag som sagt inte en skymt av dessa gamla hedervärda damer längre. Förmodligen har tiden hunnit ikapp dem och jag måste säga att jag saknar dem när jag vandrar omkring på bakgatorna i eftermiddagsskymningen.

Därför var det desto mer välgörande att läsa i Evening Standard.att 84-åriga baronessan och överhusledamoten Lady Sharples hade slagit handväskan i huvudet på en cyklist som trampade mot rött ljus och var nära att köra på henne på ett övergångsställe utanför parlamentet..

– Jag önskar bara att jag hade slagit hårdare, sa hon enligt tidningen.

Efter att tre gånger ha varit nära att bli överkörd på Londons gator gick hon nu ut och krävde obligatoriska registreringsskyltar på cyklar.

– De är en sabla plåga, sa hon vidare. Jag vet att de behöver komma till arbetet och många av dem uppför sig korrekt men det finns ett växande antal som struntar i ljussignalerna. Den här gången hade jag handväskan redo men tyvärr träffade jag inte tillräckligt hårt.

För egen del skulle jag bara vilja tillägga att med damer som denna slagkraftga baronessa finns det fortfarande hopp för Great Britain.

INGA KRUTGUMMOR KVAR LÄNGRE

Vart har alla gamla krutgummor tagit vägen?

Den delikata frågan gick jag och funderade på medan jag vandrade gata upp och gata ner i Bayswater och Notting Hill under mitt senaste Londonbesök.

Förr om åren förföljdes jag vart jag gick av dessa till synes hundraåriga gummor med sina gnisslande rullatorer och röster som tydde på att de inte var vana att bli motsagda. Ibland ville de att jag skulle hjälpa dem över gatan, ibland fick jag förtroendet att lägga ett brev på postlådan en bit längre bort och ibland krävde de att jag skulle plocka ner burkar från hyllorna i affärerna och läsa på etiketten för dem.

Speciellt uppskattade jag att de tilltalade mig med orden ”unge man” för det är det ingen annan som säger längre.

Jag inbillade mig att de var änkor till soldater ur Montgomerys armé från andra världskriget. Deras män blev kvar på slagfälten men själva fortsatte de att vandra omkring på Londons gator som levande monument över det okuvliga brittiska kynnet i Winston Churchills anda där det inte finns plats för tankar på att ge upp eller misströsta hur kritiskt läget än verkar.

Men nu ser jag som sagt inte en skymt av dessa gamla hedervärda damer längre. Förmodligen har tiden hunnit ikapp även dem och jag måste säga att jag saknar dem när jag vandrar omkring på bakgatorna i eftermiddagsskymningen.
Fortsättning på dessa funderingar följer.

NU ÄR DET HJUL IGEN

Att byta däck på bilen i ett smalt garage är en komplicerad historia värdig en cirkusartist. Ett annat mandomsprov är att hålla reda på däcken, speciellt om man som jag har två uppsättningar vinterdäck.

Efter att ha skjutit upp denna process i det längsta tog jag till slut fram domkraften, riktade in den vid vänster bakhjul, drog av navkapseln, lättade på skruvarna, hissade upp bilen, lossade skruvarna, lyfte av hjulet, rullade fram det nya hjulet, passade in det, fettade in skruvarna, satte i dem, sänkte ner bilen, drog fast skruvarna ordentligt och tryckte dit navkapseln.

Sedan gjorde jag likadant på vänster fram, varpå jag körde ut bilen ur garaget, backade in den igen och gjorde om hela proceduren på höger bak och höger fram.

Jag svettades ymnigt och kände hur det började gå runt i skallen. Lossa skruvar, hissa upp, lyfta av, fetta in, skruva fast och sänka ner, upprepade jag för mig själv medan svetten rann ocb armarna slaknade.

När jag var klar kände jag mig i alla fall väldigt nöjd, men det varade bara en kort stund. Sedan upptäckte jag att det inte fanns några dubb kvar på ett av de uppstaplade vinterdäcken som jag just tagit loss från bilen!

Detta är otroligt, tänkte jag, Hur kan dubben slitas ner fullstänigt på det ena däcket men inte på de tre andra. Snacka om usel kvalitet alltså!

Sedan gick den kusliga sanningen upp för mig. Medan jag hade legat på alla fyra och svettats som värst på garagegolvet hade jag tydligen blandat ihop däcken. Det vinterdäck jag monterade bort på höger bak hade jag satt på höger fram, så nu hade jag tre sommardäck och ett vinterdäck på bilen plus tre vinterdäck och ett sommardäck i den ena stapeln i garaget och fyra vinterdäck i den andra.

Till mitt försvar vill jag framhålla att jag genast bytte ut de förväxlade däcken igen. Men det är ändå med stor tvekan jag avslöjar denna ytterst pinsamma historia.

Nu fattas det bara att det börjar snöa, så att jag måste göra om hela operationen också.

3-1-4-2 ELLER 4-2-3-1?

Det hade blivit dags att gå ner i garaget och sätta på sommardäck på bilen. Sånt kan få en att börja fundera. Till exempel på vilket spelsystem som är bäst i fotboll.

Låt oss ta det från början. Hela operationen med att skifta däck kompliceras nämligen av att jag numera har tre uppsättningar sådana. Det beror på att jag för några år sedan övertog fyra vinterdäck av en kamrat som bytte bil och inte längre hade användning för sina gamla däck. Därför är jag numera innehavare av inte mindre än åtta vinterdäck. Fyra av dessa satt nu på bilen och de andra fyra låg tillsammans med de fyra sommardäcken upptravade i ett hörn av garaget.

För att komma ihåg vilket däck som är vilket skriver jag siffror på en lapp i den ordning jag staplar upp dem. Vänster fram kallar jag 1, höger fram 2, vänster bak 3 och höger bak 4.

Om jag skiftar däck på traditionellt sätt betyder det att det på den sparade fusklappen ska stå: 3-1-4-2.

När jag nu skulle byta däck var läget alltså följande:

På bilen satt den ena uppsättningen vinterdäck. I garaget stod en stapel med sommardäck och en med vinterdäck. Den förstnämnda med beteckningen 3-1-4-2.. Den andra enligt mönstret 4-2-3-1 eftersom jag av någon anledning bytt däck i den ordningen senast jag använde den uppsättningen,

Nu stod jag länge och tittade på dessa staplar, samtidigt som jag studerade de båda papperslapparna.

Det såg ut som spelsystem för två fotbollslag. Undrar hur det skulle gå om dom möttes i en match. Först har vi ett gäng med tre backar, en defensiv mittfältare, fyra traditionella mittfältare och två anfallare.

Mot det ställer vi ett lag med fyra backar, två defensiva mittfältare, tre traditionella sådana och en ensam anfallare på topp.

Sedan beror det förstås på vem som spelar var. Om Zlatan är den ensamme anfallaren kan han säkert få en del uträttat, fast det hänger ju lite på vad den defensive mittfältaren i det andra laget har för roll och hur deras tre backar är uppställda.

Å andra sidan kan ju inte Zlatan göra allting själv, även om det finns dom som tycker att han ska göra det. För egen del är jag som så många andra väldigt svag för Zlatan, men jag har också hört sägas att om man försvarar Zlatan i alla lägen, vad han är gör och hur dumt han än uppför sig, så kallas man för Zlatanist. Och det är ju tveksamt om man vill vara eftersom det ju med lite illvilja skulle kunna tolkas som djävulsdyrkare.

Vad detta har med mina sommardäck att göra vet jag inte riktigt, och efter en stund kom jag också ihåg vad jag skulle göra där jag stod i garaget med händerna i fickorna och filosoferade i stället för att få något uträttat.

Fortsättning på historien om de fyra sommardäcken och de åtta vinterdäcken följer alltså.

SOMMARDÄCK PÅ

Vis av erfarenhet väntade jag in i det sista med att sätta på sommardäck på bilen.

Men för några dagar sedan bestämde jag mig för att vintern nog inte skulle slå till retroaktivt ännu en gång. Ställde därför undan snöskyffeln, kavlade upp ärmarna och gick till verket.

Till saken hör att garaget är så smalt att man knappt får plats med domkraften. När jag hade skiftat hjul på vänster fram och vänster bak var jag som vanligt tvungen att köra ut bilen ur garaget och backa in den igen. Tätt intill väggen på andra sidan för att komma åt högerhjulen.

Det är en precisionakt värdig en cirkusartist, och jag blir lika förbluffad varje gång jag lyckas med detta hisnande konststycke.

Men det finns mycket som kan gå fel ändå, vilket kommer att avhandlas längre fram i veckan i den här bloggen.