TRE TIMMAR I BRIGHTON

När tåget gled in på stationen i Brighton och stannade klev jag försiktigt ner på perrongen och erinrade mig Graham Greenes ödesmättade öppningsrader i Brighton Rock:

Innan Hale hade varit tre timmar i Brighton förstod han att de tänkte mörda honom.

Tre timmar i Brighton. Det var precis vad jag skulle tillbringa där, innan jag tog tåget tillbaka till London. Frågan var bara vad som skulle hända under tiden.

Annars var det inte i första hand Graham Greene jag hade tänkt på när jag klivit på tåget på Victoria station någon timme tidigare. Som alltid när jag åker tåg i England gick tankarna till Conan Doyle och Sherlock Holmes.

I mitt huvud finns för evigt präglad en scen ur en av de gamla berättelserna där Holmes uppmanar doktor Watson att möta honom på Victoria station nästa morgon för att åka ut på landsbygden och ta itu med ett mysterium som övergår både den lokala polisens och Scotland Yards förstånd.

Watson infinner sig i god tid på stationen, men av Holmes syns inte ett spår. Avgångstiden närmar sig. Watson tittar sig tveksamt omkring och kliver slutligen på tåget utan Holmes. I kupén finns endast ytterligare en passagerare, en gammal skäggig slusk som hostar och spottar och fräser medan han suger på en stinkande pipa.

Watson tänker att Holmes har tagit ett tidigare tåg och kommer att förklara sig vid framkomsten, men han blir ändå irriterad av att nu i stället tvingas dela kupé med denna snörvlande och illaluktande varelse.

Slusken drar sig inte heller för att upphäva sin hesa stämma och komma med oförskämda anmärkningar som gentlemannen Watson negligerar tills det börjar bli tal om Holmes.

- Den där fine detektiven är inte alls så klipsk som folk inbillar sig. Jag skulle kunna berätta ett och annat om honom som allmänheten inte känner till.

Då kan Watson inte tiga längre.

- Hör nu, min bäste herre. Mr Holmes är en synnerligen god vän till mig. Jag tolererar inga oförskämdheter om honom och om ni inte stämmer ner tonen ska jag personligen prygla er med min käpp.

Då tittar slusken bort medan axlarna börjar skaka i en skrattattack, samtidigt som han sliter av sig lösskägget och så är det naturligtvis Holmes själv som sitter där och säger med vanlig röst:

- Samma gamla präktiga Watson. Jag var tvungen att maskera mig för jag misstänker att vi har professor Moriarty i hälarna.

Ungefär så minns jag att det var och detta satt jag nu och tänkte på i kupén. Men det enda som hände innan tåget började röra på sig var att en gammal dam tittade in och frågade:

- Vet ni om det här tåget stannar i West Croydon?

- Det vågar jag tyvärr inte säga, svarade jag och så satte tåget igång.

Sedan hände ingenting förrän det stannade i Clapham Junction. Då klev en liten mörk man med sydländskt utseende in och satte sig på sätet mitt emot mig, så nära att vi skavde med knäna mot varandra, trots att vi var ensamma i hela vagnen.

Jag räknade ut att det säkert fanns ett femtiotal lediga platser runt omkring oss medan den lille mannen satt stilla mitt emot och stirrade stint in i väggen bakom mig. Ett par stationer senare steg han av utan att ha yttrat ett ord och försvann för alltid ur mitt liv, så jag kommer heller aldrig att få veta varför han satte sig nästan i knäet på mig trots att hela vagnen var tom.

Kanske var det en ättling till professor Moriarty som ville utdela en varning genom att markera att han har koll på alla beundrare av Sherlock Holmes och dennes detektiva bravader.

På perrongen i Brighton tyckte jag mig dessutom skymta Londons näst farligaste man, överste Sebastian Moran, men jag kan ha tagit fel. Jag minns att översten greps i det tomma huset mitt emot Holmes bostad på Baker Street sedan han försökt mörda Holmes men i stället bara lyckats skjuta sönder en gipsbyst som mrs Hudson hade ställt i fönstret. Jag minns dock inte om han dömdes till galgen eller inte. Annars borde han väl vara ute ur fängelset vid det här laget eftersom det var på våren 1894 som han arresterades av Lestrade.

Sånt får jag aldrig vara med om, tänkte jag medan jag promenerade ut ur stationsbyggnaden i Brighton och började vandra nerför Queens Road.

Inte blev jag mördad under de tre timmarna i Brighton heller. Efter ett besök på piren, en lätt lunch och en vandring längs strandpromenaden var det dags att återvända till London efter ännu en händelselös dag och konstatera att man nog är född åtminstone sjuttiofem år för sent.

PÅ TÅGET TILL BRIGHTON

Att åka tåg i England är en ovanlig upplevelse för en svensk turist..

För det första blir man som svensk nästan stum av häpnad över att tågen oftast både avgår och ankommer i tid. Utan signalfel, nedrivna kontaktledningar, stulen koppartråd, trasiga växlar eller förseningar på grund av personer som uppehåller sig på spåret. 
Men inte nog med det, där finns ofta också en serveringsvagn även på kortare sträckor.

Och medan man dricker sitt kaffe och tuggar på ett danish pastry mellan London och Brighton kan man luta sig tillbaka och studera det förbiglidande landskapet utanför fönstret.

Mina tankar går då i första hand till Sherlock Holmess men ibland också till Graham Green.

I nästa inlägg i den här bloggen ska jag förklara varför.

PÅ SPANING I LONDON

På fåfäng spaning efter någon av alla dessa hundraåriga gummor med gnisslande rullator, som förr om åren förföljde mig på Londons gator, ryckte jag plötsligt till av att det ringde i telefonen. Det var min gamle vän konsult A i Stockholm som undrade om jag hade utfört mitt uppdrag ännu.

Innan avresan hade han nämligen krävt bilder från Bill Wymans restaurang Sticky Fingers.

– Jag är på väg, svarade jag.

Sedan tog jag tunnelbana till High Steet Kensington och letade upp Sticky Fingers. Där var stängt men jag lyckades hejda en förbipasserande dam, dock ingen hundraåring, och få henne att fotografera mig utanför ingången.

Sedan tog jag ytterligare några bilder varpå jag ringde konsulten och sa att uppdraget var utfört och att bilder kommer.

– Bra, sa konsulten. Nu ska du få en ny uppgift. Du ska ta dig till Abbey Road för att fotografera dig på Beatles berömda övergångsställe.
– Nja, sa jag. Jag vet inte om jag har tid till det. Vi får väl se.

Jag vet inte riktigt vad allt detta går ut på eller vad det är för projekt jag deltar i och jag vet inte om jag vill veta det heller.

I stället för att fundera på det åkte jag tillbaka till hotellrummet och kokade mig en kopp te.

– Byt till en lågenergilampa, sa en röst i teven, så sparar ni lika mycket el som till 1200 koppar te.

Folk i reklambranschen vet verkligen var de ska sätta in stötarna. Tolvhundra koppar te. Det är något som varje engelsman kan ta till sig i stället för en massa snack om kilowatt och volt och annat hokus-pokus,

Jag minns inte om det var på ett år eller ett dygn eller något helt annat. Fast vid närmare eftertanke finns det nog inte någon som kokar tolvhundra koppar te om dygnet ens i Great Britain.

För säkerhets skull tog jag fram papper och penna och började räkna. Om man delar upp dygnets 24 timmar i minuter blir det 1440. Det skulle alltså betyda nästan en kopp i minuten så det kan nog inte ha varit på ett dygn i alla fall.

Närmast på programmet står en tur till Brighton. Fortsättning från England följer alltså.

ÄN FINNS DET HOPP FÖR GREAT BRITAIN

På vandring längs gatorna i Notting Hill och Bayswater frågar jag mig vart alla gamla Londongummor har tagit vägen. För inte så länge sedan förföljdes jag vart jag gick av dessa hurtiga tanter i hundraårsåldern med gnisslande rullator och krav på handräckning i olika affärer eller begäran om ledsagning över gatan.

Men nu ser jag som sagt inte en skymt av dessa gamla hedervärda damer längre. Förmodligen har tiden hunnit ikapp dem och jag måste säga att jag saknar dem när jag vandrar omkring på bakgatorna i eftermiddagsskymningen.

Därför var det desto mer välgörande att läsa i Evening Standard.att 84-åriga baronessan och överhusledamoten Lady Sharples hade slagit handväskan i huvudet på en cyklist som trampade mot rött ljus och var nära att köra på henne på ett övergångsställe utanför parlamentet..

– Jag önskar bara att jag hade slagit hårdare, sa hon enligt tidningen.

Efter att tre gånger ha varit nära att bli överkörd på Londons gator gick hon nu ut och krävde obligatoriska registreringsskyltar på cyklar.

– De är en sabla plåga, sa hon vidare. Jag vet att de behöver komma till arbetet och många av dem uppför sig korrekt men det finns ett växande antal som struntar i ljussignalerna. Den här gången hade jag handväskan redo men tyvärr träffade jag inte tillräckligt hårt.

För egen del skulle jag bara vilja tillägga att med damer som denna slagkraftga baronessa finns det fortfarande hopp för Great Britain.

INGA KRUTGUMMOR KVAR LÄNGRE

Vart har alla gamla krutgummor tagit vägen?

Den delikata frågan gick jag och funderade på medan jag vandrade gata upp och gata ner i Bayswater och Notting Hill under mitt senaste Londonbesök.

Förr om åren förföljdes jag vart jag gick av dessa till synes hundraåriga gummor med sina gnisslande rullatorer och röster som tydde på att de inte var vana att bli motsagda. Ibland ville de att jag skulle hjälpa dem över gatan, ibland fick jag förtroendet att lägga ett brev på postlådan en bit längre bort och ibland krävde de att jag skulle plocka ner burkar från hyllorna i affärerna och läsa på etiketten för dem.

Speciellt uppskattade jag att de tilltalade mig med orden ”unge man” för det är det ingen annan som säger längre.

Jag inbillade mig att de var änkor till soldater ur Montgomerys armé från andra världskriget. Deras män blev kvar på slagfälten men själva fortsatte de att vandra omkring på Londons gator som levande monument över det okuvliga brittiska kynnet i Winston Churchills anda där det inte finns plats för tankar på att ge upp eller misströsta hur kritiskt läget än verkar.

Men nu ser jag som sagt inte en skymt av dessa gamla hedervärda damer längre. Förmodligen har tiden hunnit ikapp även dem och jag måste säga att jag saknar dem när jag vandrar omkring på bakgatorna i eftermiddagsskymningen.
Fortsättning på dessa funderingar följer.

LARMET GÅR I GRYNINGEN

Efter att ha blivit väckt klockan 04.00 av en helvetesmaskin i form av en klockradio i ett hotellrum i London for jag upp som en raket ur sängen och lyckades efter ett par minuters letande hitta en knapp så att jag kunde stänga av fanskapet.

Tio minuter senare var det dags igen. Dyyyt-dyyyt-dyyyt-dyyyt, bölade det än en gång genom rummet. 
Jag satte mig upp med ett nytt ryck, såg att ljustavlan blinkade 4.10 och bestämde mig för att slita loss hela apparaten och slänga ut den genom fönstret, alternativt kasta den på golvet och ställa mig och stampa på den tills den inte gav ifrån sig ett ljud mer.

Men plötsligt kom jag ihåg var avstängningsknappen satt och nöjde mig med att trycka ner den. Samtidigt anade jag att larmet skulle fortsätta att böla var tionde minut men det bekymrade mig inte för tillfället, bara det blev tyst nu.

Dyyyt-dyyyt-dyyyt-dyyyt lät det mycket riktigt tio minuter senare. Jag vaknade, såg att klockan var 4.20, tystade tillfälligt larmet och somnade om.

Bölandet återkom sedan klockan 4.30, 4.40, 4.50, 5.00, 5.10 och 5.20. Jag sov i intervaller och var tionde minut studsade jag upp och stängde av apparaten.

När larmet gick 5.30 lyckades jag inte somna om direkt när jag hade stängt av det. Då låg jag i flera minuter och sneglade oroligt på ljustavlan. När den visade 5.28 väntade jag bara på att det skulle börja böla igen så jag kunde stänga av larmet för att få en ny frist på tio minuter. 
5.29 somnade jag och väcktes av nya tutanden en minut senare.

Allt detta upprepades sedan fram till 7.00 Då bölade det för sista gången. Sedan blev det tyst men det kändes så konstigt att jag inte kunde somna om längre. 7.30 kapitulerade jag för gott och steg upp. 
Jag begrep dock aldrig varför larmet plötsligt hade slutat tjuta var tionde minut. Kanske hade jag kommit när ytterligare någon knapp som tystat det för gott.

När jag hade varit nere och ätit frukost mötte jag en hålögd man som gav mig en arg blick innan han gick in i rummet intill. Tydligen var det fler som hade blivit väckta var tionde minut av helvetesmaskinen.

Efter att ha vaknat ordentligt satte jag mig på sängkanten och försökte gå igenom vad som hade hänt. Dessa funderingar utmynnade i teorin att den förre gästen i rummet förmodligen skulle upp och passa något tidigt tåg eller flyg och därför hade satt klockan på väckning 4.00 och sedan hade mekanismen stannat där på något sätt.

Jag ägnade den närmaste timmen åt att försöka ändra på detta. Helt lyckades jag inte neutralisera larmet. Men genom att trycka in flera olika knappar samtidigt klarade jag att flytta fram inställningen till klockan 8.00 så jag slapp väckas mitt i natten i fortsättningen. 
Det enda jag inte riktigt begrep var hur jag hade lyckats få bort återuppringningen för nu gick larmet bara en gång och tystnade för gott när man stängde av det.

Jag kunde naturligtvis ha frågat i receptionen. Men där hade jag redan varit kvällen före och klagat på att fjärrkontrollen till teven inte fungerade. Till svar fick jag att jag kunde prova att trycka på knappen till vänster vilket visade sig räcka, så där ville jag inte väcka mer uppseende.

ETT VANLIGT HOTELLRUM I LONDON

I engelska hotellrum finns många egendomliga anordningar i form av dolda ljusknappar, knepigt placerade stickkontakter, mystiska spolanordningar på toaletten och gamla konstiga klockradioapparater med väckningsmekanismer som inte är av denna världen.

Efter några timmars sömn på hotellrummet under mitt senaste Londonbesök väcktes jag mitt i natten av en larmsignal som överträffade allt jag hört tidigare.

Dyyyt-dyyyt-dyyyt-dyyyt bölade det rakt in i ena örat på mig.

Var är jag? Brinner det? Hur mycket är klockan? Vad är det för dag i dag? Är jag verkligen vaken och i så fall varför?

Det var bara några av de frågor jag ställde mig i det ögonblicket utan att lyckas besvara en enda.

Dyyyt-dyyyt-dyyyt-dyyyt,lät det fortfarande från någonstans i rummet, och när jag vred på huvudet upptäckte jag några röda siffror som ilsket blinkade 4.00 mot mig i mörkret.

Då for jag upp ur sängen som en raket och kastade mig i riktning mot ljustavlan. Jag trevade med händerna och förstod efter en stund att siffrorna tillhörde en klockradio på någon sorts panel som var inbyggd i sängbordet.

Dyyyt-dyyyt-dyyyt-dyyyt, lät det oupphörligen från denna helvetesmaskin. Jag höjde högernäven för att klappa till allt vad jag orkade. Men så besinnade jag mig och började i stället trycka på alla knappar jag hittade, dock utan att få tyst på fanskapet.

Det fanns knappar både över och under och på sidorna om de lysande siffrorna, men det enda resultat jag uppnådde var att jag ovanpå allt detta lyckades köra igång radion på högsta volym. Där var det en som blåste trumpet så att jag ryggade tillbaka och var nära att ramla omkull.

Sedan kastade jag mig på apparaten igen, tryckte in knapp efter knapp och fick slutligen tyst på trumpetaren. Larmsignalen fortsatte dock att ljuda med oförminskad intensitet och styrka.

Dyyyt-dyyyt-dyyyt-dyyyt, lät det fortfarande.

Då var det nära att jag hade ryckt loss hela sängbordet och kastat ut det genom fönstret. Men så råkade jag treva på ovansidan och hittade en knapp som äntligen stoppade det förbannade bölandet.

Tystnaden som följde var nästan spöklik. Jag föll platt på rygg och somnade på några sekunder.

Men det var bara lugnet före stormen.

Fortsättning följer.

STORM ÖVER LONDON

På ett hotellrum i London satt jag för en tid sedan och brottades med ett matematiskt problem modell större.

Vädermannen i teve hade just meddelat att det skulle bli storm och förvarnat om vindar på uppemot ”70 mph” under morgondagen.

Det lät mycket, men jag insåg ju att det knappast kunde röra sig om 70 sekundmeter för då skulle det inte bli mycket kvar av stan.

Ganska snart begrep jag att förkortningen ”mph” stod för ”miles per hour”. Men jag drog mig i det längsta för att försöka räkna ut hur mycket det kunde vara på svenska.

När jag till slut tog fram papper och penna och började skissa på problemet insåg jag efter en stund att detta inte var någon enkel räkneuppgift.

Eftersom en engelsk mil är 1609 meter borde man kanske börja med att dela 70 i 1609 för att få fram hur många meter det rör sig om och sedan multiplicera resultatet med så många sekunder det går på en timme.

Men tydligen fattades det något i detta resonemang eller så gjorde jag något räknefel, för när jag hade dividerat och multiplicerat färdigt var jag uppe i över 150 meter i sekunden. Det lät lite för mycket, även om vädermannen hade sett ovanligt bekymrad ut under rapporten.

Då erinrade jag mig att jag hade en svensk turisthandbok i bagaget. I den hittade jag en jämförelsetabell med uppgiften att 70 miles per hour är lika med 112 kilometer i timmen, men vid det laget var jag så trött i skallen att jag inte ens orkade försöka omvandla detta nya tal till meter i sekunden.

Dagen därpå var stormen över oss. Paraplyer vrängdes, hattar och mössor blåste av huvudet på folk, träd knäcktes i parker, plastkoner yrde genom luften och tunga bockar som ställts upp som avspärrning för vägarbeten kanade utefter gatorna.

Folk rusade längs husväggarna för att söka skydd mot regnet och blåsten. Vinden ryckte och slet i markiser, regnet piskade ner och plötsligt blåste ett helt tidningsställ iväg längs trottoaren så att publikationer och tidskrifter fladdrade utefter gatan medan affärsinnehavaren rusade ut och försökte jaga ifatt dem.

Då upphörde ovädret som om någon hade tryckt på en knapp. Regnet avtog, vinden mojnade och solen tittade fram och plötsligt var allt som förut igen.

På kvällen trodde jag att jag hade drömt alltihop, men teve-nyheterna återkallade mig till verkligheten för där gavs ett sammandrag av de värsta översvämningarna och bortblåsta hustaken.

En stor del av sportsändningen upptogs av ett terränglopp i norra England där stormen farit fram ännu värre.

Cross country heter det på engelska, men det har inte mycket gemensamt med gammal hederlig, svensk terränglöpning. Här springer man inte i skogen utan nästan enbart ute på stora vidsträckta fält och gräsmattor som ligger helt oskyddade för väder och vind.

Det var en nästan osannolik upplevelse att se dessa stackars leriga män i kortbyxor och linne bita ihop allt vad de förmådde men ändå knappt lyckas förflytta sig framåt i den pinande motvinden och det piskande regnet.

Han som vann gjorde det efter att ha ryckt loss från klungan och sprungit ensam i ett par kilometer medan han med en bulldogs envishet borrade sig fram genom stormen.

Efteråt sa han bara att det hade varit en nyttig erfarenhet och att en riktig terränglöpare bör vara beredd på att tävla under de mest skiftande förhållanden.

Men engelsmännen anser nu en gång för alla att de tack vare golfströmmen lever i en subtropisk klimatzon. Många går omkring barhuvade i tunn kostym mitt i vintern och det skulle aldrig falla dem in att ställa in en fotbollsmatch eller ett terränglopp i februari bara för att det fläktar lite om öronen.

GALLONS, STONES OCH PINTS

Hur många gallons motsvarar en engelsk mil om pundet står i 12:50?

Hur många yards blir tio inches plus fem feet när klockan är kvart över tolv i Greenwich?

Och hur mångas stones går det på en pint omräknat i Fahrenheit?

Det engelska vikt- och måttsystemet ger onekligen tillfälle till eftertanke.

På 70-talet tog man visserligen bort alla shillings och lät det gå hundra pence på ett pund. Då kunde man ju tycka att steget inte borde vara långt till att införa metrar och kilometrar också.

Men fullt så roligt ska vi inte ha, tycker engelsmännen. Den som reser hit får ta seden dit man kommer, och då gäller det att känna till att en inch är två och en halv centimeter, att en pint är en dryg halvliter samt att 98 grader är en fullständigt normal kroppstemperat enligt Fahrenheits skala.

Frågan aktualiserades ytterligare när jag var i London för ett tag sedan. Då sa nämligen vädermannen i teve att det skulle bli storm och enligt en stor skylt över hela teverutan förvarnade om vindar på uppemot ”70 mph” under morgondagen. Alltså 70 miles per hour.

Hur i all världen räknar man ut hur mycket det är på svenska?

Det ska jag försöka utreda i den här bloggen senare i veckan.

GIGANTERNAS KAMP I BASTUN

I bastun längst nere i källaren på ett hotell i London satt jag på översta laven och svettades. En bit därifrån satt en man som just kommit ut ur gymet på andra sidan väggen.

Det var en av de största människor jag någonsin sett, och när jag sneglade på honom kunde jag konstatera att han bara var obetydligt mindre än Arnold Schwartzenegger. Han hade lår grova som midjan på en vanlig människa, armar med svällande bicepsmuskler och en bröstkorg som påminde om bakdelen på en ardennerhäst.

Då hände något konstigt långt inne i skallen på mig. Utan att förstår hur det gick till bestämde jag mig för att jag inte på några villkors vis fick lämna bastun före denne man. Han skulle knäckas, inte i fysisk styrka men i uthållighet i bastubad.

Och när jag sneglade på honom en gång till såg jag att det tändes en glimt i hans ögon som tecken på att han hade antagit utmaningen.

Enligt termometern på väggen var det 90 grader i bastun. I vanliga fall skulle jag redan ha varit ute och tagit en duschpaus men nu gällde inga normala regler. Mannen som såg ut som Arnold Schwartzenegger satt stilla och tittade rakt fram, men jag såg snart att han började få något ansträngt i blicken.

Det gick 15 minuter. Det gick 30. Svetten rann men ingen sa något. Efter 45 minuter började jag tvivla på att jag skulle gå segrande ur striden. Då drog Arnold en djup suck och gömde ansiktet i händerna. Sedan tittade han upp och utbrast:

– Oh, it´s hot in here!

Det gav mig nya krafter. Jag gick ner och körde skopan i bastubaljan och öste fem snabba över stenarna på aggregatet innan jag återvände upp under taket.

När den första vågen kom kändes det som om tiotusen nålar hade körts in i kroppen på samma gång och trots att jag var beredd kunde jag inte hålla tillbaka en flämtning.

Men för Arnold blev det dödsstöten.

– Oh, my God! stönade han, tog sig för huvudet och vacklade ut ur bastun med alla sina muskler.

Ju större dom är, desto tyngre faller dom, tänkte jag belåtet.

Sedan flyttade jag ner till understa laven och tvingade mig att sitta kvar tills jag hörde att Arnold hade duschat och gått.

Då gick jag ut och gjorde sammalunda. Det svartnade för ögonen och det var knappt att benen bar. I hissen upp måste jag stödja mig mot väggen för att inte falla ihop och när jag kom in i mitt rum gick jag och la mig för natten trots att klockan bara var nio.

Men vad spelade det för roll? Jag hade ju vunnit.

TERMINATOR!

Just som jag skulle kliva in i bastun på hotellet i London var det någon som ropade något från andra ändan av den korridor jag just passerat.

Jag gick tillbaka ut till den lilla receptionen och tittade men där var tomt och övergivet. Då hördes ett nytt rop och nu insåg jag att det kom från gymet på andra sidan väggen, för det åtföljdes av stönanden, pustanden och skivstångsslammer. Jag gick dit och tittade in genom ett fönster i dörren.

Där inne stod mannen som hade gett mig tvål och handduk, lutad över en jättelik varelse som låg i bänkpress med säkert ett par hundra kilo på stången.

– Come on, come on! skrek mannen medan jätten stönade och pressade.

Jag återvände då till bastun medan jag hörde hur mannen ropade:

– Three more, two more, one more. Yes, that´s it!

Efter en stund i bastun blev jag trött och dåsig i värmen och satt och tänkte på annat, så jag var hel oförberedd på vad som sedan hände.

Därför fick jag en smärre chock när dörren till bastun svängde upp. Hela öppningen förmörkades och in kom en man som bara var obetydligt mindre än Arnold Schwartzenegger. Han hade lår som midjan på en vanlig människa, armar som pålkranar och en bröstkorg som förde tanken till bakdelen på en ardennerhäst.

Jag studsade till och satte mig förskräckt upp, samtidigt som jag kände hur det gick en signal till hjärnan.

Terminator! tänkte jag blixtsnabbt och trevade efter automatgeväret.

Men jag fick bara tag i skopan till bastubaljan och då besinnade jag mig och blev klarvaken igen där jag satt uppe under taket på översta laven.

Mannen som såg ut som Arnold Schwartzenegger tog alla lavarna i ett kliv och satte sig i motsatta hörnet, varpå han nickade buttert åt mitt håll.

Det var då jag fattade mitt beslut. Här ska inte komma några muskelknuttar och se ner på hederliga nordiska bastubadare. Jag skulle knäcka detta köttberg till människa, inte i fysisk styrka men genom uthållighet i bastubad.

Jag spände de muskler jag hade i min blekfeta kropp och tittade rakt fram med beslutsam min. Arnold såg ut att anta utmaningen och det tändes en glimt av tävlingsglöd i hans ögon.

Fortsättning följer.