JAKT PÅ NYA KICKAR

Den mustaschprydde kåsören kämpar vidare i sin jakt på den häftigaste huvudstaden i Norden. Nu har det blivit dags för Stockholm i detta kåseri som publicerades i Bohusläningen lördagen den 18 september 1971.

Vad Humphrey Bogart hade i denna text att göra minns jag inte riktigt så här många år efteråt, men hans namn hade en egendomlig förmåga att dyka upp i det ena kåseriet efter det andra vid den här tiden.

DUVORNA I HASSELBACKEN

Att mata fåglarna i Hasselbacken har i flera generationer varit en stor grej för små barn. Eller kanske snarare för deras föräldrar.

På de här bilderna verkar nämligen varken jag eller min kusin Karin speciellt pigga på idén när mamma Ingrid försöker få oss intresserade av duvorna på marken. (Det är jag i svart mössa för den som eventuellt inte känner igen mig.)

Eftersom vi ser ut att vara i två-tre-årsåldern gissar jag att korten, som jag hittat i ett av mina föräldrars efterlämnade album, är knäppta 1946 eller möjligen 1947.

Betydligt intressantare för en nutida betraktare är nog bakgrunden. Dels de gamla husen vid Kungstorgets västra sida som är rivna sedan länge och ersatta med ny bebyggelse och dels området ner mot Hasselbacken som det såg ut en gång i tiden. Där är det väl ingen tvekan om att den nya breda och vackert svängda trappan gör platsen avsevärt mycket trevligare i dag drygt 70 år senare.

Bobåkning stod tydligen också på programmet den här vinterdagen under andra halvan av 40-talet.

KARTLÄGGNINGEN FORTSÄTTER

Kartläggningen av Nordens huvudstäder går vidare i denna blogg med den här texten som var publicerad i Bohusläningen lördagen den 4 september 1971. Det hade då blivit dags att ta pulsen på Oslo. 
Även här - liksom när det gäller förra veckans redovisning av Helsingfors - kan det vara på sin plats att påpeka att en del förhållanden faktiskt kan ha ändrats sedan detta skrevs för 48 år sedan.

BLÖTT I BADHUSPARKEN

Översvämningar i hamnområdet är något som alla uddevallabor har erfarenhet av. De här bilderna knäppte jag under en promenad för drygt 25 år sedan, närmare bestämt 1993.

Här ser vi hur det gamla badhuset ligger som på en ö i södra hamnen, medan vattnet går långt över kajkanten där de vita båtara är förtöjda.

Efter några steg längre söderut på Västerbron upptäcker vi att bänkarna en bit från kajkanten inte är några lämpliga sittplatser den här dagen,

En bit in i badhusparken kan man ta sig torrskodd men sedan tar vattnet över här också.

På den här bilden, tagen från Järnbron i riktning västerut, ser man att vattnet inte riktigt når ända upp till kajkanten. Men den förtöjda motorbåten lär få svårt att ta sig under Västerbron en sån här dag.
(Klicka på bilderna så blir de större.)

GAMLA TEXTER BLIR SOM NYA

Det har nu gått nästan 50 år sedan den mustaschprydde kåsören var ute och tog pulsen på Nordens huvudstäder. Så här såg resultatet ut av det första nedslaget, publicerat i Bohusläningen lördagen den 28 augusti 1971. Fler följer inom kort i denna blogg.
Tilläggas bör kanske att om någon som nyligen har besökt samma stad inte riktigt känner igen sig kan det möjligen bero på att saker och ting har förändrats på 48 år.

SÅ LAGOM ROLIGT

Vedhandlare Svensson är inte hemma. Han är på Åby och räknar travarna.

- Har jag berättat historien om Challe?

- Jag vet inte. Är den rolig?

- Ja.

- Då har du inte berättat den.

När den unge konstnärens nya installation invigdes och täckelsen föll sa den lille killen till sin kompis:

- Kom så sticker vi. Dom kanske skyller på oss.

Karlsson hade varit inkallad och blivit åtalad för vådaskjutning. Domaren sa:

- När märkte ni att det inte var en helfigur av papp ni sköt på?

- Jo, sa Karlsson, det var när han började skjuta tillbaka.

Kyrkvaktmästaren hade äntligen fått tag i en jättelång stege för att reparera tornuret. Men när han var halvvägs uppe var det en nere på marken som ropade:

- Åhnä, så jävla närsynt är du väl inte!

KRAMP UNDER TÄCKET NÄRA KNÄCKA LINIMENTDOFTANDE SOFFÅKARE

Så var det dags igen. Dags att sätta väckarklockan på ringning och gå upp i gryningen och knäppa igång teven. Dags att värma blåbärssoppa på spisen, brygga Vasaloppskaffe och ta ut de nygräddade Vasaloppsbullarna ur ugnen.

Efter Tjejvasan, Ungdomsvasan, Kortvasan, Halvvasan, Stafettvasan, Nattvasan och allt vad det heter hade det nu blivit dags för Soffvasan.

För att den rätta stämningen skulle hinna infinna sig inledde jag Vasaloppshelgen redan på lördagskvällen med ett bastubad, precis som i gamla fina Mora Hotells relaxavdelnin en gång i tiden. Inspirerad av dessa minnen försökte jag även återuppliva forna tiders doftsensationer genom att plocka fram lite liniment och skidvalla strax före start på söndagsmorgonen.

Snart spred sig den karakteristiska doften av tigerbalsam och Swix blå i rummet, och för säkerhets skull plockade jag också fram en nollvalla ifall det skulle bli nysnö och någon plusgrad i spåret.

Efter att ha kollat så duntäcke, kuddar och den övriga utrustningen var i ordning återstod sedan bara att ta fram Vasaloppsmuggen, ställa dalahästen på bordet, dra på sig Mora-Nisse-mössan och krypa ner under täcket just som starten gick för de nio milen mellan Sälen och Mora.

Jag har med åren blivit en rutinerad soffåkare och är numera full av tillförsikt när jag intar ryggläge, sträcker ut benen och lägger mig till rätta på soffan.

Starten gick utan problem. Det var bara att hänga med täten uppför första backen och ut på myrarna mot Smågan, medan ångorna av nybryggt kaffe, blåbärssoppa, skidvalla och liniment på bordet gav en stark känsla av närvaro.

En som var inne på samma spår var den utsände tv-reportern och fotbollsexperten Daniel Nannskog.

-Här är många dofter man känner igen från omklädningsrummet när man skulle spela match, sa han där han stod mitt i smeten bland motionärerna i första backen.

Motvinden och nysnön gjorde dock att det gick tungt i täten. Själv började jag känna mig lite dåsig redan i Mångsbodarna. När jag vred på mig lite och ändrade liggställning under täcket överfölls jag av en plötslig trötthet. 
Sedan måste jag ha slumrat in i några kilometer för jag minns bara att jag hörde en röst ropa långt borta i fjärran. Det lät som Rikard Grip som stod vid sidan av spåret och vrålade:

-Kom igen! Du går för medalj! Jobba, jobba jobba!

Då vaknade jag och kände att jag hade fått kramp i ena benet. Var det sviter efter gårdagens bastubad eller hade jag tagit i för hårt under täcket i ivern att hänga med täten?

Men en gammal Vasaloppsräv ger sig inte i första taget. Med okuvlig vilja och obändig energi lyckades jag genom en kraftansträngning utöver det vanliga häva mig upp från soffan och ställa mig att stretcha. Det tog en stund innan krampen släppte och under tiden hade täten försvunnit i fjärran.

Men i Evertserg var jag ikapp och när norrmännen började köra mellan Hökberg och Eldriss var jag med i matchen igen.

Men jag måste ha slumrat in en stund på nytt, för jag missade helt när Tore Björseth-Berdal stack ifrån de andra medan hans gulklädda lagkompisar låg och bromsade klungan precis som i de stora etapploppen på cykel. Norsk seger igen alltså, för sjunde året i rad till råga på eländet..

Det var samme Berdal som förra året gick loss i ett tidigt skede och körde ensam i täten utan att kunna hålla undan ända in i mål. Nu stack han ifrån på ungefär samma ställe som han blev infångad den gången efter att ha gjort allt jobbet ensam i flera mil, så det kändes rätt okej ändå på något sätt.