Det är inte nog med att
ungdomen knarkar och stjäl, dom spelar blockflöjt också!
Så skriver Gits Olsson i nummer 44 av tidningen Se från 1969 som jag sitter ute på landet och läser drygt femtio år senare.
Vem uppfann blockflöjten, frågar han vidare och påpekar att han utgår från att denne inte längre finns i livet. Sannolikt blev han ganska tidigt ihjälslagen av någon förälder till ett blockflöjtsspelande barn.
Ni som inte har egna barn har kanske svårt att sätta er in i vad det vill säga att ha en blockflöjtselev i huset, en ung man som med ett gripande och sammanbitet allvar sitter i ett hörn och låter som signalhornet på en liten italiensk bil.
-Kolla, säger han, nu kan jag ”Björnen sover” utantill.
Och så sätter han igång med signalhornet så att fönsterrutorna skallrar.
-Va fint, säger man, för man vill vara en uppmuntrande förälder.
-Kolla ”Björnen på gården” då, säger han. Den är dödsskön.
Signalhornet tjuter igen. Så vitt man kan uppfatta av tonstötarna är det samma melodi som man hörde nyss. För en ung man som fått en blockflöjt är melodin inte särskilt avgörande. Det svänger likadant om ”Det är en ros utsprungen” som det gör om ”Bröllopsvisa från Estland”.
I sju veckor har det pågått. Utmärkande för blockflöjtseleverna är att dom inte är bundna av några särskilda repetitionstider. Klockan 06.30 på söndag morgon då man behöver sova ut efter lördagens strapatser i umgängeslivet, väcks man brutalt av detta signalhorns tappra försök att träffa tonerna i ”Dansvisa från 1600-talet”.
På tisdagskvällen när man ska se en långfilm i TV omintetgörs detta av att blockflöjtselevens kamrater i musikklassen tittar in för att kompa ens son i ”Blinka lilla stjärna”. Man har plötsligt tre signalhorn i huset och dom kommer inte särskilt bra överens. Ibland är grannens Olle med och slår takten på en brödburk
På onsdagen stod det i tidningen om en man som skjutit sig i en förort. Vi blev lite oroliga men det var guskelov inte grannen som tagit detta förtvivlade steg.
Det värsta med blockflöjtsterrorn är att den drabbar i vågor. Det här är andra barnet som meddelats undervisning i detta instrument. Det första höll på att driva oss in på dåthus.
Skrev alltså Gits Olsson i tidningen Se år 1969, samtidigt som han konstaterade att han trots allt vågade hoppas på en lugnare framtid i takt med att åren gick.
