lördag 14 januari 2017

BOKSTAVERA MERA

Det gäller att vara ute i tid.
Tre månader före Londonresan beställde jag hotellrum genom en bokningssajt på nätet. Ett par dagar före ankomsten ringde jag till hotellet för att kolla att allt var i sin ordning.


Följande konversation utspann sig;
God afton, mitt namn är Johansson. Jag har beställt rum hos er.
– What´s your name again, sir?
– Johansson, samma som den gamle tungviktsboxaren.


– Who, sir?
– Har ni aldrig hört talas om boxningsvärldsmästaren Ingemar Johansson?
– I´m sorry, sir. Your name again, please?
– Djooo-häään-son.
– Could you spell that, sir?


Hjälp, tänkte jag. Hur i all världen bokstaverar man på engelska?
– J som i . . . Jeremia.
– What?
– James.
– Okej, sir.
– O som i Owen.
– Yes, sir.


– H som i . . . som i . . . Huddersfield.
– What?
– Fotbollslaget Huddersfield.
– Okej, sir.
– A som i Arsenal. N som i Nottingham Forest. Och S som i Sven.
– What?


– Sven Goran Eriksson. Honom minns ni väl?
– Oh yes.
– Och ett Sven till. Plus ett Owen. Och ett Nottingham Forest. Jo-hans-son.
– Yes, sir. Ni har beställt för sju dagar. Ni är mycket välkommen.
– Tack och adjö.
– Vi ser fram emot att träffa er, sir.
Det där sista visste jag inte riktigt hur jag skulle tolka. Undrade de möjligen hur den bokstaverande galningen såg ut och vad han var för en figur. Eller var de bara artiga?





torsdag 12 januari 2017

VEM VAR NIKLAS ERIK GUSTAVSSON?

Apropå bokstavering kom jag att tänka på den gamla, förmodligen osanna, historien om Putte Kock.


Den tänkte man ofta på när man var utsänd av tidningen på någon landskamp i Stockholm och satt på hotellrummet och skrev, antingen för hand eller på reseskrivmaskin, för detta utspelades någon gång i den avlägsna forntiden. Texten läste man in på telefon till tidningens mottagning där den spelades in på rullbandspelare modell större och skrevs ut av särskild personal.


Man läste högt och tydligt så att grannarna på hotellet bankade i väggarna när det började bli sent på kvällen. Alla svårstavade ord BOKSTAVERADES, alltså Bertil Olof Kalle Sixten Tage Adam Viktor Erik Rickard Adam David Erik Sixten.
Och medan man gjorde det tänkte man ibland på historien om Putte Kock, den gamle tv-kommentatorn som under en sändning av en fotbollsmatch i utlandet gång på gång lär ha kallat en svart spelare för neger.


Slutligen sa man på ledning från studion i Stockholm, som inte kunde höras av tv-tittarna, att du får inte säga negern, Putte.
- Va, sa Putte Kock.
- Du får inte säga NEGERN, Niklas Erik Gustav Erik Rickard Niklas, sa Stockholm.
Varpå Putte Kock lär ha sagt i direktsändning:
- Nu hör jag från Stockholm i mina lurar att negern heter Niklas Erik Gustavsson men det kan väl inte stämma.
Nog om detta. Det var bara en parentes. Strax följer ett nytt och aningen mer aktuellt bokstaveringsdrama i denna blogg.

måndag 9 januari 2017

BOKSTAVLIGT TALAT

Förr i tiden fick journalister som var utsända till annan ort leta upp en telefon och läsa in sina texter till tidningen. Då gällde det att tala högt och tydligt, bokstavera alla svårstavade ord och kunna sitt alfabete. A som i Adam. B som i Bertil, C som i Cesar och så vidare.


Jag läste en gång i en av den gamle DN-medarbetaren Torsten Ehrenmarks böcker hur han tack vare snabb uppfattningsförmåga kombinerad med denna metod lyckades rädda sig från att nästan bli ihjälslagen på Nordirland.
Som utsänd till den uppslitande och våldsamma konflikten mellan katoliker och protestanter i början av 70-talet letade han förgäves efter en telefon att ringa in sitt reportage från. Till slut fick han tips om en privatfamilj i ett protestantiskt område.


Han gick dit och knackade på och blev insläppt av en man som sade sig vara glad att kunna hjälpa en protestant från Sverige att få hem ett budskap till sin tidning. Han visades till telefonen i vardagsrummet och ringde upp en person i London, som i sin tur ringde Stockholm och vidarebefordrade det nummer på Nordirland han ville bli uppringd på.
Det dröjde länge, men till slut kom samtalet från Stockholm. 
Den nu något stressade reportern började läsa in sin text i rasande fart, medan familjefadern med hustru och barn satt i soffan och lyssnade andäktigt på hans svenska utan att begripa ett ord.
Det var då det höll på att gå riktigt illa.


Mitt under inläsningen kom han nämligen att tänka på att han i texten hade citerat en inskription som någon hade målat på en husvägg. Han hejdade sig just som han hade orden på läpparna och bokstaverade i stället:
-Fredrik Urban Cesar Kalle, nytt ord, Teodor Harald Erik, nytt ord, Quintus Urban Erik Erik Niklas.


Jag vill minnas att Ehrenmark skrev något i stil med att om han mitt uppe i all denna för familjen obegripliga svenska hade utbrustit FUCK THE QUEEN i detta djupt protestantiska, Englandsvänliga och förmodligen också starkt rojalistiska hem, hade det varit de sista ord han uttalade i den telefonen. 
Då hade hustrun föst undan barnen medan mannen kastat sig över honom och slängt ut honom på gatan och sedan ringt och meddelat närmaste soldatpostering var han fanns att hämta för omhändertagande.


Allt detta kom jag att tänka på i samband med mitt senaste besök i London. Det föregicks nämligen också av ett bokstaveringsdrama på telefon, dock inte med fullt så riskabla konsekvenser som i det ovan återgivna exemplet.
Utförliga rapport följer senare i veckan.

torsdag 5 januari 2017

EN ANNORLUNDA JULSAGA

För att rationalisera julklappshanteringen införde jag för flera år sedan traditionen att barnbarn och syskonbarn får 300 kronor var i ett kuvert. Det var väldigt bekvämt så länge man kunde gå in på sitt bankkontor och begära fram sju gånger 300 kronor över disk i nya, ovikta, prydliga hundralappar.


Numera får man som bekant gå till bankomaten för samma tjänst. Men det går inte att ta ut hela beloppet på en gång, för då får man fyra femhundringar och en hundralapp i näven och det kan man ju inte dela upp i sju kuvert.
Alltså ställer man sig i bankomatkön och när det blir dags knappar man in sin kod och begär 300 kronor åt gången för att få ut en ny tvåhundring och en förhoppningsvis inte alltför skrynklig hundring.



När jag hade gjort detta två gånger och stack in mitt kort för tredje gången märkte jag hur folk började muttra och trampa otåligt i kön bakom mig. Förmodligen var det det som gjorde mig så skärrad att jag slog in fel kod. Kortet kom tillbaka ut, men när jag stack in det på nytt och slog in koden svarade bankomaten: Uttag medges ej.


För att lugna folkmassan bakom ryggen tog jag då mitt kort och gick därifrån. En bit bort runt hörnet uppsökte jag stadskärnans andra bankomat. Där var det också kö och nu var det jag som stod och trampade otåligt. 
När det blev min tur gjorde jag om den tidigare proceduren och fick samma svar från den här bankomaten: Uttag medges ej.


Jaha, tänker man då som osäker och ovan bankomatanvändare. Kanske har dom infört någon sorts begränsning av antalet uttag per dygn. Vad vet jag? Annat än att i fråga om bankernas uppfinningsrikedom när det gäller att hålla kunderna borta verkar det inte finnas några begränsningar.
Alltså väntade jag till dagen därpå med att försöka igen. Men vid båda bankomaterna möttes jag av samma besked: Uttag medges ej.
Då lyckades jag leta upp ett bankkontor. Där tog jag en kölapp och satte mig att vänta i 45 minuter innan det blev min tur.


När jag berättade om mitt problem knappade banktjänstemannen in mig i systemet och tittade på sin skärm.
- Du har slagit in fel kod tre gånger, blev beskedet.
När jag protesterade och framhöll att jag vet att jag hade gjort det en gång och kanske möjligen två men absolut inte tre,upplystes jag om att det handlar om tre gånger under kortets livslängd.
- Jaha, sa jag. Vad gör vi då? För här har ni väl inga pengar? Detta är ju bara en bank.
Jag fick då besked att jag skulle få ett nytt kort med posten om tre dagar och att jag kunde använda det gamla för att handla i affärer med så länge.


Jag gick på till min livsmedelsbutik och handlade, varpå jag bad kassörskan runda av beloppet uppåt så att jag fick 600 kronor i näven i fom av två nystrukna tvåhundringar och två nystrukna hundralappar.
- Nej, det kan jag inte styra. Jag får ta dom pengar som kommer ut, sa kassörskan och så fick jag en skrynklig femhundring och en skrynklig hundralapp i stället.


På eftermiddagen gick jag tillbaka till affären och handlade en liten påse karameller som jag betalade med den skrynkliga femhundringen och så fick jag lite växel plus fyra skrynkliga hundringar tillbaka.
Tillsammans med några skrynkliga gamla hundralappar som jag hade liggande hemma hade jag nu fått ihop sju högar med skrynkliga sedlar som jag kunde lägga i kuvert och dela ut som julklappar. 
Men jag undrar om det inte hade varit enklare om jag hade bett om önskelistor och sedan gått och köpt sju olika saker för samma belopp och gett bort i stället.

tisdag 3 januari 2017

KLAPPAT OCH KLART

Julen är över och det är dags att dra en lättnadens suck: Jag klarade att få ihop alla julklapparna den här gången också.


Detta är desto egendomligare eftersom jag inte köper några julklappar längre. I stället har jag rationaliserat hela processen på så sätt att jag ger barnbarn och syskonbarn var sitt kuvert med trehundra kronor.
Detta gick bra i några år, men så plötsligt upphörde bankerna att befatta sig med pengar.


Ja, ja, men det finns ju bankomater, invänder då någon.
Ja, det gör det och det ska jag berätta om nu.


Men först måste jag lugna ner mig så pass att jag kan tänka klart igen, för det här var ett äventyr med så många sidospår och konstigheter att jag aldrig kunde tro att jag skulle behöva vara med om något liknande.
Fortsättning följer alltså.

fredag 30 december 2016

ÄNTLIGEN DAGS IGEN!

Då var det strax dags igen.
Dags att rapa upp champagnen och pusta ut efter allt nyårsfirande.
Dag att gå ner i varv efter allt skjutande och smällande runt omkring oss.


Alltså: Dags att äntligen få lägga sig på rygg på soffan och kolla så att allt är sig likt på nyårsdagen.
Med andra ord: Dags att zappa mellan Ivanhoe, nyårskonsert från Wien, Trollkarlen från Oz och stora bakrusbackhoppningen i Garmisch-Partenkirchen.


Det är bara den sistnämnda programpunkten som inte är som förr i världen nu när Plex inte längre finns bland oss.
Saknaden är stor, inte minst av den traditionella vadslagningen framför teven om huruvida Plex skulle inleda sändningen med ”Gomidda-gomidda, gott folk” eller ”Gomidda-gomidda, där hemma i stugorna”. Eller om han som vid något enstaka tillfälle skulle nöja sig med enbart ”Gomidda-gomidda”.
För egen del nöjer jag mig med att önska alla läsare av den här bloggen ett Gott Nytt År.


onsdag 21 december 2016

DEN SPRINGANDE TOMTEN

Det lackar mot jul.
Då går tankarna till när jag blev omsprungen av tomten i Göteborgsvarvet för några år sedan.


Många konstiga förklädnader och egendomliga hejarop har jag stött på under Göteborgsvarvet.
Ibland har jag hört folk ropa Heja Gais och strax därpå har jag blivit omsprungen av någon i Gais-tröja. Ibland har någon ropat Heja slipsen eller Heja hatten och då har det kommit någon i slips och vit skjorta eller någon med en rolig hatt och kutat förbi.


På det viset har man liksom varit förvarnad om vad som komma ska.
Men den här gången visste jag inte riktigt vad jag skulle tro när jag tyckte mig höra allt fler åskådare utefter banan ropa: Heja tomten!
Är det mig dom menar, tänker man då. Springer jag så dåligt att dom tycker att jag verkar vara en riktig tomte? Eller börjar jag bli så trött att jag har fått hallucinationer och hör sånt som inte finns.


Medan jag sprang och funderade på detta segade sig en man i tomtedräkt upp jämsides och pressade sig förbi. Han hade röd luva, tomtemask med stort vitt helskägg och en röd rock med någon sorts glitterkanter som gick ända ner till fötterna.


Det var bara att hänga på och försöka hålla jämna steg med tomten. Det lyckades, samtidigt som jag fick ta del av nya hejarop:
Du har glömt säcken, Var har du släden och renarna och När får jag mina julklappar, var några av varianterna.


I stigningen uppför Götaälvbron började tomten plötsligt gå med tunga steg, Jag satsade då allt på att springa ifrån honom för att slippa gap och skrik i fortsättningen.
Sedan såg jag honom inte mer trots att jag själv kroknade på slutet och fick börja gå och kom i mål på en tid långt sämre än jag hade planerat.


När jag summerade min insats insåg jag att alltihop var tomtens fel. Det var tomten som hade lurat mig att höja tempot och bränna mitt bästa krut i den duellen så att jag inte orkade springa på slutet.
Så tomten kommer inte bara med julglädje och presenter, han kan knäcka gamla motionslöpare också.