onsdag 24 augusti 2016

måndag 22 augusti 2016

MED RYGGSÄCK PÅ HOTELL

Här följer ytterligare några citat av vad känt folk påstås ha yttrat 1971 enligt tidningen Se.


Torvald Gahlin: En gång tog jag in på ett 46 våningars hotell i New York med bagaget i en ryggsäck. I receptionen hade man aldrig sett en sån och påpekade att fallskärmshopp från skyskrapan var förbjudna.


Majolin Pierre i Femina: Om några månader ska holländska tronföljaren Beatrix ”våga livet för ett nytt barn”. Är det svårarer att sätta barn av kunglig börd till världen? Föds de med kronan på – eller vad är det?

Red Top: Själv röker jag inte, men jag tar då och då en cigarett, bara för att inte bli slav under dygderna.


Cello: Om ni delar våra åsikter, så innebär det att vi är överens. Men om vi är överens så har vi självfallet inte delade åsikter, eftersom folk med delade åsikter har olika åsikter. Om ni därför delar vår åsikt att vi på grund av delade åsikter inte kan vara överens, så är vi helt överens.

Mr Trend, i förslag till morgonbön för företagsledare: Håll Dina Höga Tummar för vår succession så att våra söner icke måtte gå åstad och bliva maoister utan trevliga civilekonomer med slips.


Ingolfur Margeirsson, Island, om svensken: Om man vill lära sig mycket om svenskarna på kort tid skall man åka tunnelbana i Stockholm. Om det inte vore så att passagerare då och då steg av vid hållplatser och andra kom in i stället, skulle man kunna tro att här försiggick en liktransport.



fredag 12 augusti 2016

SVETTIG MINIGOLFRUNDA SKAPAR FÖRVIRRING I MÅNGKAMPSVÄRLDEN

Efter de två första grenarna av den stora mångkampen på landet mellan kåsören och redaktör S förflyttade sig de båda atleterna in till stan för att genomföra den avslutande grenen bangolf.


Redaktör S hade visserligen föreslagit mingolfbanan vid den närbelägna campingplatsen men godkände efter en kort diskussion kåsörens förslag att förlägga matchen till den välskötta anläggningen för tävlingsspelare inne i staden. De skulle ju ändå dit in för att hämta pizzor till den efterföljande banketten.


Ett smärre problem uppstod dock redan vid utkvitteringen av scorekortet. En noggrann granskning av detta visade nämligen att där stod att högsta antal slag på varje bana är sju. Eftersom båda atleterna tillhör en generation som sedan urminnes tider har räknat åtta som högsta antal slag skapade detta viss förvirring.


Tävlingsjuryn fick inkallas och antog så småningom följande resolution:
Om någon säger att han ska gå och slå en sjua är han ute i helt andra ärenden än att spela golf och bör ställa ifrån sig både klubba och boll innan han går till verket. Att slå en sjua har således ingenting med golf att göra, och juryn fastslår därmed att högsta antal slag på varje bana liksom vid tidigare mångkamper av denna form är åtta.


Sedan detta var avklarat skred de båda atleterna till verket. Solen stod högt på den molnfria himlen, svetten lackade och det stod snart klart att detta skulle blir ett konditionsprov utöver det vanliga. Och som om det inte vore nog hade banorna dessutom ockuoerats av en massa sällskapsspelare som vimlade över hela anläggningen.


– Det här kommer att ta resten av dan om vi ska ta alltihop i rätt ordningsföljd, sa redaktör S. Vi får hoppa mellan banorna och passa på när någon blir ledig.
Så skedde också. Matchen började i jämnhetens tecken och de båda atleterna följdes åt på de fem först spelade hålen. Sedan slog redaktör S tre åttor i rad, samtidigt som kåsören spikade två av dessa banor.
Därmed var matchen i praktiken avgjord. Resten blev en transportsträcka fram till en glänsande viktoria för kåsören med 12 slags marginal.


– Det var för lättspelat i dag, sa redaktör S. Jag vill ha svåra förhållanden. Regn och rusk med motvind och vattenpölar på banorna. Då kommer min styrka till sin rätt. Jag är en typisk terränggolfare. Det här slöa finliret på släta banor passar inte mig.
– Jag säger ingenting, sa kåsören, Jag tycker resultatet talar för sig självt.
– Dessutom är det ett oskick att inte ta banorna i tur och ordning, sa redaktör S. Hur tror du det skulle ha sett ut om Henrik Stenson hade varit tvungen att hoppa mellan banorna. Han skulle aldrig ha vunnit British Open under sådana förhållanden.



Eftersom hela mångkampen hade genomförts utan publik var det bara de båda atleterna själva som kände till hur det hade gått. Därför var spänningen stor på den efterföljande banketten, där de speciellt inbjudna gästerna väntade på att det sammanlagda resultatet av årets match skulle kungöras.
Redaktör S mumlade då något om att hans blygsamhet förhindrade honom att avslöja alltför mycket men att resultatet som vanligt var i stort sett det väntade.


– Nu förstår jag inte riktigt, sa kåsören. Sitter du här och tror att det är du som har vunnit?
– Självklart, sa redaktör S.
– Jag undrade just varför du såg så nöjd ut, sa kåsören. Driver du med mig?
– Matchen slutade 2-1 till mig, sa redaktör S.
– Nu var jag nära att sätta pizzan i halsen, sa kåsören. Menar du att de där två knappa tursegrarna i pilkastning och frågesport skulle väga tyngre än min glansfulla golftriumf. Har du blivit spritt språngande galen?
– Försök inte, sa redaktör S. Det var jag som vann.


– Men det är ju bara att räkna, sa kåsören. Du vann pilkastningen med två poängs marginal. Samma skillnad i frågesporten gör totalt 4-0 tll dig så långt. Sedan vann jag minigolfen med 12 slag till godo. Jag har alltså vunnit hela matchen med 12-4. Det går väl inte att räkna på något annat sätt.
Därmed lämnar vi årets mångkamp på landet och överlåter åt högre makter att försöka räkna ut resultatet och på så sätt eventuellt skipa någon form av rättvisa.


tisdag 9 augusti 2016

DOPINGMISSTÄNKT MÅNGKAMPARE KNÄCKT AV GROV BORTDÖMNING

Mångkampen mellan kåsören och redaktör S går vidare med oförminskad styrka. I förra avsnittet lämnade vi de båda atleterna mitt uppe i gren nummer två, alltså frågesportsmomentet på uteplatsen vid kåsörens sommarstuga.


Efter fyra av de sju stipulerade ronderna var ställningen exakt lika sedan spelet böljat fram och åter i ett fruktansvärt tempo. När femte omgången skulle börja var kåsören så hes av allt frågeuppläsande och argumenterande att han kände att han behövde friska upp sig med en halstablett för att över huvud taget orka fortsätta matchen. Han tog upp en påse Fishermens Friend ur fickan och började suga på en tablett för att få ordning på halsen.


Hallå där, sa redaktör S, Vad är det du sitter och stoppar i dig?
– En halstablett, sa kåsören.
– Aha, där har vi förklaringen, sa redaktör S. Jag tyckte väl att du hängde med ovanligt länge i år. Det är nog dags att ta dopingprov. Har du tillstånd för dom där?
– Vanliga halstabletter bara, sa kåsören. Som jag köpte på planet hem från Italien.
– Insmugglat dopingmedel alltså, sa redaktör S. Du sitter och smusslar med en skrynklig påse med rysk text under bordet. Har du tagit många av dom där?
– Nu får du ge dig, sa kåsören. Det är din tur att läsa frågor.


Då tog redaktör S upp sitt kort igen och läste:
Vilken svensk kung friade till drottning Elisabet I av England?
– Erik XIV, sa kåsören.
– Hur kan du veta sånt? sa redaktör S.
– Det trodde jag alla kände till, sa kåsören. Och att han fick nobben också.
– Fullständigt värdelöst vetande, sa redaktör S. Gamla kungar och drottningar är tydligen din specialitet. Själv anser jag att Sveriges historia inte är dess konungars utan folkets.
– Jag kan väl inte hjälpa att jag inte vågade annat än att följde med på lektionerna i skolan när jag var liten. Och sedan har det bara fastnat där. Jag kan räkna upp hela svenska regentlängden från Gustav Vasa och framåt med årtal och allt om du vill.
– Bespara mig från det, sa redaktör S.


Spelet fortsatte att bölja fram och åter. Redaktör S hade nu en stark period och ryckte åt sig en liten ledning genom att svara rätt på att Arne Imsens utbrytning ur Pingströrelsen kallades Maranata, att floden Elbe rinner genom Hamburg samt att den rockgrupp som bildades 1964 av bland andra Pete Townshend och Roger Daltrey hette The Who.
Kåsören kontrade med att ta in lite i nästa omgång genom att veta att luftskeppet som fattade eld vid förtöjningen i New Jersey 1937 hette Hindenburg, att gin är en brittisk sädessprit som smaksätts med främst enbär samt att blodbokens blad är röda.


Sedan var det dags igen:
– Nu får du en sån här otrolig kungafråga igen, sa redaktör S och läste:
Vem blev brittisk regent när Edward VIII abdikerade?
– Ja, det vet jag, sa kåsören. Det var han som gifte sig med den frånskilda amerikanskan Wallis Simpson och överlät tronen åt sin bror, alltså George VI, för övrigt farsa till Bettan som regerar i dag.


En stund senare var det redaktör S tur att svara.
– Här får även du en fråga med kunglig anknytning, sa kåsören och läste:
Vilken svensk drottning har fått tre Lapplandskommuner uppkallade efter sig?
Redaktör S tänkte efter en stund och svarade:
– Vilhelmina.
– Är det ditt fullständiga svar, sa kåsören. Drottning Vilhelmina?
– Ja, sa redaktör S.
– Det kan jag tyvärr inte godkänna, sa kåsören, för det var drottning Fredrika, som i och för sig hette både Dorotea och Vilhemina också men det var i andra och tredje namn som det mycket riktigt också står här på kortet.
– Och det kallar du snäll bedömning, sa redaktör S.


I sista omgången när matchen stod och vägde som mest fick kåsören frågan:
Vilken nordisk regent firade 1997 25-årsjubileum som regent?
– Det var en riktig kuggis, sa kåsören, för rent spontant skulle man ju säga våran svenske kung, men om man tänker efter så tillträdde ju han 1973 så det blir bara 24 år. Däremot har jag ett bestämt minne av att vi var några stycken som i januari 1972 satt och drack grogg hemma hos mig när radion meddelade att danske kung Fredrik hade tagit ner skylten. Varpå någon i sällskapet reste sig och gick ut och köpte en påse bröstkarameller av märket Kungen av Danmark för att hedra broderlandets regent. Han bör ha efterträtts av sin dotter Margrethe detta år så mitt svar blir alltså drottning Margrethe av Danmark.



– Är det ditt fullständiga svar, sa redaktör S och såg oväntat nöjd ut.
– Är det något du saknar, sa kåsören.
– Jag vill ha en nummerbeteckning också.
– Jaha, sa kåsören. Jag vet bara att hon som firade 25-årsjubileum 1997 hette Margrethe men om hon ska ha något nummer så borde det vara den första såvida dom inte räknar gamla drottning Margareta som regerade över Sverige, Norge och Danmark efter Kalmarunionen i slutet av1300-talet. Alltså hon som kallades för Kung Byxlös av Albrekt av Mecklenburg men det verkar inte troligt så jag svarar väl Margrethe den första då, eftersom hennes företrädare hette Margareta och inte Margrethe.


– Tyvärr, sa redaktör S. Det är fel. Margrethe den andra ska det vara.
– Så det får jag inte rätt för då, sa kåsören.
– Jag beklagar, sa redaktör S.
– Får jag be om en motivering till det domslutet, sa kåsören.
– Ja, sa redaktör S. Om det till exempel hade frågats efter Karl XII och du svarat bara Karl hade du också fått fel.


– Så du tror att det kan vara risk för förväxling mellan de båda danska regenterna. Att någon skulle kunna inbilla sig att det var drottning Margareta från 1300-talet som firade 25-årsjubileum 1997?
– Det har inte med saken att göra, sa redaktör S. Jag läser bara vad som står på kortet. Rätt ska vara rätt.


Ovanstående intermezzo utspelades alldeles i slutet av tävlingen, och det är nog ingen överdrift att påstå att det var det som avgjorde hela matchen.
Detta blev den helt avgörande frågan och den slutliga knäcken för kåsören. Inte nog med att han gick miste om sin välförtjänta poäng. Han kom dessutom helt ur balans och tappade koncentrationen så till den milda grad att redaktör S till slut stod som segrare med siffrorna 32-30. 
Nu återstod bara att försöka rädda äran i den avslutande minigolfmatchen.



fredag 5 augusti 2016

FÖRBEREDELSER FÖR FRÅGESPORT

Det var med viss bävan kåsören såg fram emot gren nummer två i mångkampen på landet med redaktör S som motståndare. Inte för att han på något sätt kände sig slagen på förhand i den frågesport som förestod, utan snarare för att han kände oro för hur de yttre omständigheterna kring tävlingen skulle bli.


Förra året urartade hela arrangemanget genom att redaktör S knäckte ryggstödet på inte bara en utan två av kåsörens plaststolar på den lilla uteplatsen utanför kåsörens sommarstuga dit tävlingen var förlagd.


Därför inledde han nu sammankomsten med orden:
 I fjoll satt du sönder två av mina stolar. Nu har jag köpt nya men bordet lyckades jag rädda när du löpte amok den gången. Kan jag lita på att du inte slår sönder det i år?
Men redaktör S föreföll helt omedveten om sin tidigare bärsärkagång och svarade bara:
– Din livliga fantasi förnekar sig inte. Nu blandar vi och delar ut korten.


Frågorna till tävlingen hämtades som vanligt från NE-kort, alltså sällskapsspelet med Nationalencyklopedin som grund. För att de båda atleterna inte skulle bli sittande hela dagen enades de nu om att dra ner antalet frågor till 70. Sju kort vardera med tio frågor på varje alltså.
Av gammal hävd är den som ställer frågan också enväldig domare och avgör om svaret är rätt eller fel.


Redaktör S tog sedan till orda och sa:
– Då är frågan: Ska vi vara hårda eller snälla mor varandra i bedömningen? Det måste vi som vanligt bestämma innan vi börjar..
– Vi är väl vuxna människor som kan resonera oss fram till förrnuftiga beslut, sa kåsören.
– Visserligen, sa redaktör S. Men det kan ändå uppstå tveksamheter.
– Då tycker jag nog att vi ska ha en ganska sträng bedömning, sa kåsören. Inget trams och flams.


– Du vill alltså att vi ska svara exakt det som står på kortet, sa redaktör S.
– Nja, sa kåsören. Det kan ju leda till väldigt konstig bedömning Vi får använda vårt omdöme.
– Men det vet vi ju hur det har gått med tidigare, sa redaktör S. Då har det spårat ur helt.
– Litar du inte på ditt eget omdöme, sa kåsören
– Vi måste bestämma hur vi ska ha det, sa redaktör S. Vill du fortfarande ha stenhård bedömning?
– Nä, det var inte rikigt det jag menade, sa kåsören. I så fall tar jag tiillbaka det.


– Jaha, sa redaktör S. Då är vi ju helt ute och slirar. Nu måste vi bestämma hur vi ska ha det.
– Vad tycker du själv, sa kåsören.
– Jag vill ju alltid vara snäll och resonlig, sa redaktör S.
– Nu ska du inte överdriva, sa kåsören.
– Men å andra sidan går jag med på vad som helst, sa redaktör S. Bestäm du.
– Okej, sa kåsören. Då kör vi snäll bedömning. Efternamnet räcker till exempel på efterfrågade personer. Och om vi båda är överens om att det står fel på kortet så får vi resonera oss fram.


I denna anda startade matchen. Den inleddes med att redaktör S läste tio frågor för kåsören. Så här löd den första:
Vad kallas medlemmarna i den protestantiska, pacifistiska församlingsrörelse som utgår från 1500-talets anabaptism?
Kåsören satt länge tyst och begrundade detta. Sedan sa han:
– Men herregud, vad är detta för en fråga?
– Det står så, sa redaktör S. Jag läser bara innantill.
– Hade du klarat den, sa kåsören.
– Nej, sa redaktör S. Men jag har svaret här.
– Då får du tala om det för jag avstår, sa kåsören.
– Mennoniter, läste redaktör S.
– Har jag aldrig hört talas om, sa kåsören.
– Inte jag heller, sa redaktör S.


Och på ungefär samma sätt fortsatte det.
När krutröken skingrats visade det sig att de båda atleterna bara hade lyckats få ihop lite över 3 rätt i snitt av 10 möjliga på varje kort.
Trots det skulle det hetta till ordentligt på slutet, men det ska vi återkomma till senare i denna blogg.

onsdag 3 augusti 2016

OHYGGLIGT PILKASTNINGSDRAMA MED INTERNATIONELL PRÄGEL

Årets match på landet mellan kåsören och redaktör S inleddes med pilkastning. Först hängdes den gamla slitna darttavlan upp på stora tallen utanför kåsörens sommarstuga. Därpå följde defilering av deltagarna, vilken tillgick så att de båda atleterna skred fram mot tävlingsbanan och bröstade upp sig för varandra.


Kåsören kom till start i en ny italiensk t-shirt, inköpt under hans träningsläger på Sardinien.
Redaktör S uppträdde i en tröja av något äldre modell, införskaffad under fotbolls-VM i Sydafrika 2010 och med texten Bafana Bafana.


Lotten utföll så att kåsören drog det längsta strået och fick besluta om startordning. Han valde att låta redaktör S kasta första pilen.
Samma regler gällde som tidigare år. Alltså att träffa tavlans numrerade tårtbitar i tur och ordning från 1 till 20. Tre pilar var i varje omgång och först till 20 vinner.


Redaktör S intog färdigställning genom att placera sina med sockar från Sverges Olympiska Kommitté försedda fötter på startlinjen. Sedan kastade han sina tre pilar, vilket resulterade i en träff på ruta ett.
Kåsören svarade med att ställa sig på linjen och visa upp sina nya Christiano Ronaldo-sockar med inskriptionen CR7.


– Ronaldo mot stötarna i SOK, det kan väl bara sluta på ett sätt, sa han segervisst och drog iväg första pilen.
Även han fick dock nöja sig med en träff i inledningsronden.
– 1-1 efter första omgången, konstaterade redaktlr S och tillade:
– Undrar hur länge dina nerver ska hålla i år.


Matchen böljade sedan fram och åter. När någon av atleterna träffade rätt svarade genast den andre med att gå ikapp. Vid ställningen 10-10 utbrast redaktör S:
– Det var fantastiskt så jämnt det var i år. Har du tjuvtränat?
Kåsören skrattade ihåligt till svar:
– Ha-ha! Som om det skulle behövas för att hänga med dig. Jag har inte haft ute tavlan på hela året.


Matchen fortsatte sedan en lång stund i ett intensivt tempo, varpå redaktö S bröt tystnaden:
– Nu är det 15 lika. Det är här som du brukar börja svikta.
– Struntprat, sa kåsören och prickade ruta 16.
Redaktör S svarade på samma sätt, varpå de båda följdes åt till 18 lika.
– Nu blir det nervdaller, sa redaktör S
– Det var ett jävla tjat, sa kåsören..
Då träffade redaktör S både 19 och 20 i samma omgång.


Men eftersom kåsören avslutade varje rond hade han fortfarande chansen att gå ikapp. Efter lång koncentration satte han dock alla tre pilarna så att de tangerade fält numme 19 från var sitt håll med en nästan kuslig precision.
Resultat: 20-18 till redaktör S alltså.
– Vad var det jag sa, replikerade denne. Dina nerver hållet inte för så här hårda matcher.
Fortsättning följer.



måndag 1 augusti 2016

DAGS FÖR ÅRETS MATCH

Sommarens mångkamp på landet mellan redaktör S och kåsören – av många ansedd som Årets match alla kategorier – inleddes denna gång med en telefonkonferens.


Det gick till så att redaktör S ringde till kåsören och sa:
När ska vi ha tiokampen?
 Aldrig mer, sa kåsören.
 Va! sa redaktör S. Blir det ingen tävling i år?
 Jo, men vi kan väl göra som i fjol och nöja oss med tre grenar.
 Det var det jag menade, sa redaktör S.
 Men du sa tiokamp.
 Ja, sa redaktör S. Det är tiokamp men med tre grenar.
 Hur kan de vara det?
 Jag är tiokampare, sa redaktör S. Jag har alltid känt mig som tiokampare och kommer alltid att kalla mig tiokampare. Hur mycket du än förkrymper tävlingsprogrammet.


Kåsören måste motvilligt medge att det kanske låg något i detta. Det som en gång för mer än tjugo år sedan började som en ståtlig kraftmätning i tiokamp över två hela tävlingsdagar med både förmiddags- och eftermiddagspass och grenar som trestegshopp, stenstötning  och stövelkastning, har krympts ihop till en liten endagstävling som på senare år har omfattat endast tre grenar.
I takt med tilltagande ålderdomssvaghet hos kåsören har denne lyckats med bedriften att gradvis förhandla ner programmet, först till sjukamp, sedan till femkamp och slutligen till trekamp.


De båda atleterna enades nu om samma upplägg som i fjol, alltså pilkastning, frågesport och minigolf i nämnd ordning. Med samling framför piltavlan vid stora tallen utanför kåsörens stuga klockan 10.00.
 Om du kan masa dig upp till dess, sa redaktör S.
Må morgonpiggaste man vinna.