måndag 27 mars 2017

NU ÄR SOMMAREN HÄR

Och där var sommaren igång.
För ingen har väl missat att det var i går vi gick över till sommartid.
Om allt har fungerat ska alla klockor nu ha ställts fram en timme.
Eller var det tillbaka?


En gång i tiden fick jag lära mig att när man ställer fram trädgårdsmöblerna på våren ska klockan också ställas fram. När man ställer tillbaka dem på hösten ska klockan ställas tillbaka.
Vad bra, tänkte jag. Det ska jag lägga på minnet. Nu kan det ju aldrig bli fel igen.


Men det kunde det.
För när våren kom och det var dags att ställa om klockan tänkte jag att nu är det snart dags att ta ut trädgårdsmöblerna och sedan ska man ställa in dem när det blir höst igen.
Men det blev jag inte mycket klokare av. Skulle jag ta ut klockan på våren och ta in den på hösten eller hur var det nu igen och vad har det i så fall med sommartid och vintertid att göra?


Jag har för länge sedan insett att jag har någon hålighet i huvudet som gör att jag förmodligen aldrig kommer att kunna lära mig det här.
Vad detta kan leda till ska jag avslöja senare i veckan.

fredag 24 mars 2017

ENKELRUM ELLER DUBBELRUM?

För en tid sedan var det en som ringde hem till Berra och frågade om han hade några rum.
Sedan ringde tre man till och sa ungefär likadant. Berra förstod att det hade blivit något fel någonstans.


Men efter ett tag orkade han inte upprepa det, utan när en frågade hur mycket ett enkelrum kostar per dygn svarade han:
Tusen kronor.
 Det var dyrt, sa mannen. Och ett dubbelrum?
– Två tusen, sa Berra.
– Det var konstigt, sa mannen.
– Hur så? sa Berra. Vi kan säga tretusen då.
– Nej, sa mannen. Jag menar att det brukar inte vara så stor skillnad så att ett dubbelrum kostar dubbelt så mycket som ett enkelrum.
– Det är väl inte så konstigt, sa Berra. Dubbelt är dubbelt så mycket som enkelt Och tvåtusen är dubbelt så mycket som ett tusen. Kan du inte räkna?


Sedan ringde en som ville ha ett rum med utsikt åt parken.
– Det har vi inget, sa Berra. Bara åt gatan.
– Det hade jag förra gången men då kunde jag inte sova, sa mannen.
– Du kan få hyra öronproppar, sa Berra. Tio kronor styck. Hur många vill du ha?
– Två förstås, sa mannen.
– Aj aj då, sa Berra. Jag har bara en kvar
– Jag tror jag bokar någon annanstans, sa mannen.
– Ja, gör det, sa Berra. Så slipper du ringa hit och störa oss.


Näste man ville ha ett enkelrum på första våningen.
– Med eller utan barskåp? sa Berra som nu började komma i form.
– Det går bra utan, sa mannen.
– Aha, sa Berra. Du tänker förstås ta med din egen sprit.
– Får man inte det då? sa mannen.
– Detta är ett nykterhetshotell, sa Berra.
– Vad menas med det? sa mannen.
– Att vi kan komma när som helst på dygnet och göra oanmäld dopingkontroll, sa Berra.
– Vem har bestämt det? sa mannen.
– Internationella skidskytteförbundet, sa Berra.
– Du är väl inte riktigt klok, sa mannen.
 Så brukar dom värsta fuskarna också säga när dom åker dit, sa Berra och la på luren.

onsdag 22 mars 2017

DET RINGER HOS BERRA

Har ni några rum? var det en som frågade när Berra svarade i sin hemtelefon häromdagen.


– Ja, tre, sa Berra förvånat.
– Då tar jag ett av dom, sa mannen i telefonen.
– Vad sa du att du gör? sa Berra.
– Jag vill boka ett av dom, sa mannen.
– Det här är inget hotell, sa Berra


– Jaså, sa mannen. Då har jag väl ringt fel då.
– För all del, sa Berra. Det var så lite så.
Hur detta utvecklades ska jag återkomma till längre fram i veckan.

måndag 20 mars 2017

EN TROGEN TIDNINGSLÄSARE

En gång i tiden lärde jag mig att när en hund stannar och nosar på någonting är det att jämföra med när vi människor läser tidningen. Hunden vill veta vad som har hänt i hans område det senaste dygnet, och det tar han reda på med luktsinnet. Därför ska man inte rycka i kopplet när hunden står och nosar på en lyktstolpe, för det är som att rycka undan tidningen för en människa som just läser en intressant artikel.


Detta gav kvällspromenaden nya dimensioner, och nu tyckte jag mig förstå varför den kaxiga dvärgtaxen Max bar sig åt som han gjorde. Nu var det lättare att följa hans tankar och funderingar. Nu insåg jag att varje gång hunden stannade vid en stolpe och nosade så tänkte han: Vad nu då, har det kommit en ny hund till kvarteret? Eller är det grannens katt som har varit framme? Vem har pinkat här? Och var kommer den lorten ifrån?
En del påstår att det står mycket skit i tidningen, men då skulle de se den tidning som den kaxiga dvärgtaxen Max läste en gång i tiden.


Men tro inte att hunden klagade för det, Det gjorde honom bara ännu ivrigare att nosa upp nya skandaler och vältra sig i dynga med den tydliga avsikten att gå till botten med allt. Ibland kunde man nästan få för sig att han trodde att han var en grävande journalist. Luktade det illa i en sandhög fick det honom bara att undersöka saken vidare för att kolla om han kunde hitta något ännu värre eller om där kanske rent av låg en hund begraven. 
Ibland försökte han till och med vältra undan stenar för att se om där dolde sig några gråsuggor eller andra ljusskygga varelser. Och så fort han kom hem fortsatte han att nosa runt för att se om det fanns några lik i garderoben.


Och ingen ska tro att den kaxiga dvärgtaxen Max nöjde sig med att läsa tidningen bara en gång. När jag gick samma väg tillbaka med honom på kvällspromenaden, skulle han scanna av hela omgivningen en gång till och stå stilla en stund på nytt vid varenda lyktstolpe, sandhög, avloppsbrunn, papperskorg, telefonstolpe, lövhög och transformatorstation.
Må han vila i frid och hoppas att han har tillgång till en bra dagstidning i sin hundhimmel.

fredag 17 mars 2017

DEN KAXIGA DVÄRGTAXEN MAX

Förr i tiden fick jag mycket motion när jag var ute och gick med den kaxiga dvärgtaxen Max.
Åtminstone under vår, sommar och höst för då sprang den kaxiga dvärgtaxen Max före och jag efter. Då gällde det att ge allt man hade och inte släppa kopplet hur trött man än var.


Vintertid var det lite lugnare för då kunde det räcka med att sätta klackarna i marken och glida med, hängande i kopplet som en skidtolkande infanterisoldat. Ibland sprutade snön om pjäxorna när man försvann mot skogsbrynet i eleganta slalomsvängar, medan häpna flanörer tittade med undran och skräck efter det egendomliga ekipaget.


Men det var då det. Åren gick och så småningom lugnade den kaxiga dvärgtaxen Max ner sig. Med tilltagande ålder och vishet tycktes han få andra värderingar. Ungdomens raska språngmarscher ersattes först av medelålderns stillsamma promenader och sedan av ålderdomens trötta steg och eftertänksamma grubbel.
När jag då var ute och gick med honom tog sig detta främst uttryck i ett stort antal raster med omsorgsfulla undersökningar av områden där det kunde finnas något för en gammal hund att utforska och fördjupa sig i.


Nu var det i stället jag som började rycka i kopplet när den kaxiga dvärgtaxen Max hade stått och nosat på samma fläck i fem minuter. Ibland kunde det ta en halvtimme att förflytta sig några hundra meter. Nu skulle den kaxiga dvärgtaxen Max nämligen undersöka varenda lyktstolpe, brevlåda, papperskorg, träd, buske, lövhög, rännsten, staketstolpe och avloppsbrunn som passerades samt ibland också en och annan stenmur, sandhög, busshållplats, telefonstolpe och transformatorstation.


Detta utfördes varje dag med en noggrannhet som jag tyckte började gränsa till rent sjuklig fixering.
Men då var det någon som talade om för mig att detta är ett helt normalt beteende hos en hund. Det är nämligen ungefär som när vi människor läser tidningen. Hunden vill veta vad som har hänt i hans område det senaste dygnet, och det tar han reda på med nosen eftersom luktsinnet är det som är mest utvecklat hos honom.
Därför ska man inte rycka i kopplet när hunden står och nosar på en lyktstolpe, för det är som att rycka undan tidningen för en människa som just läser en intressant artikel.

tisdag 14 mars 2017

ATT GÅ UT MED HUNDEN

När jag med ojämna mellanrum tar en liten promenad möter jag ibland människor som är ute och går med hunden.


Eller så är det hunden som är ute och går med dem, för de nästan släpas fram i sträckt koppel efter ivrigt flåsande små hundar med kroppskrafter avsevärt större än vad deras storlek ger sken av.
Jag minns då min egen karriär som hundägare och jag tänker: Precis så måste det ha sett ut när jag var ute och gick med den kaxiga dvärgtaxen Max.



Fast vid närmare eftertanke var det nog den kaxiga dvärgtaxen Max som var ute och gick med mig. Maken till stark hund att rycka och dra i ett koppel har jag nämligen aldrig skådat.
Detta ämne tänkte jag utveckla lite senare i denna blogg.

fredag 10 mars 2017

ELVIS ELLER TOMMY del 4

Resultatet av omröstningen presenterades i Bildjournalen den 24 mars 1958. Den vanns alltså av Tommy. Till allmän förvåning, vågar jag nog påstå. Även om maginalen var knapp, 18 556 röster mot 18 331.


Jag minns att vi fnyste åt resultatet och sa till varandra att det är säkert mest tjejer som köper Bildjournalen. Eller så hade det inte gått rätt till. Förstapriset var nämligen ett möte med idolen, och det begrep man ju att Bildjournalen inte kunde få Elvis att ställa upp på sådant, även om han var på väg att göra lumpen i Västtyskland. Då var det mycket lättare att ordna ett möte med Tommy Steele i London.


Fast Little Gerhard fick förstås träffa Elvis senare på året när han hade korats till Nordens rockkung på Jordal Amfi i Oslo. Då kunde man läsa i Bildjournalen hur Gerhard fick stiga in i ett rum och vänta en stund. Sedan öppnades en annan dörr och in klev Elvis.
Hello king, sa Gerhard.
Hello king of Europe, sa Elvis.
Han trodde alltså att Gerhard var hela Europas rockkung, konstaterade vi med lika delar häpnad och respekt.


För min del skrev jag brev till både Elvis och Tommy när jag var 13 år. Från Tommy kom ett signerat idolporträtt med posten ett par veckor senare. Men från Elvis hördes ingenting. I efterhand har jag insett att jag hade missat att skicka med internationellt svarsporto, vilket jag tydligen hade lärt mig innan jag skrev till Tommy.


Jag gick länge och funderade på om jag skulle våga mig på ett nytt försök med Elvis. Men jag tror att jag resonerade som så, att han kanske skulle tycka jag var konstig om jag skrev en gång till i samma ärende. Hade han vägrat svara en gång, så sket han väl i det nästa gång också.
Jag var som sagt bara 13 år och hade nog inget riktigt begrepp om att han kanske inte läste alla breven själv.



Detta var avslutningen på ett av de tolv kapitlen i min bok Alfabilder, raketost och rock´n ´roll med omslag av konstnären Marian Väpnargård. Den finns att köpa på http://www.litenupplaga.se/1514
Eller så kan man kontakta mig på 0522-10599 eller gujohans@telia.com Pris 220 kronor.