tisdag 25 september 2018

STENHÅRDA UDDEVALLABACKAR VÄNTADE FÖR TRÖTTA CYKLISTER

På våren 1984 var Uddevalla etappmål för Klarälvsloppet, som då var Sveriges näst största cykeltävling. Störst var Postgirot, som tre år tidigare hade passerat Uddevalla med bortemot 10 000 åskådare ute på gatorna.



Nu var det Kristi himmelfärdsdag och långhelg och många hade annat för sig. Ändå var en hel del Uddevallabor ute och tittade, som här i de branta backarna på Fritjof Nansens väg.



När cyklisterna kom in i Uddevalla väntade nämligen en stenhård avslutning av etappen i form av tre varv på en bana runt Sommarhemmet och utför Kapellebackarna.


Före det avslutande kraftprovet hade cyklisterna åtskilliga mil i benen. Detta var nämligen den tredje etappen i loppet, en etapp som kördes med start i Åmål och mål i Uddevalla.

I den branta stigningen upp mot toppen av backen drogs klungan ut till en lång rad av trötta cyklister på det avslutande varvet.



Målet var förlagt till slutet av uppförskörningen på Fritjof Nansens väg. Precis som i Postgirot tre år tidigare svarade Uddevalla Cykelamatörer med legendariske ledaren Alf Johansson i spetsen för att arrangemanget fungerade som det skulle



Det blev sovjetisk seger på etappen, liksom så småningom i hela loppet, genom Sergej Jermasienko.



Dagen därpå fortsatte loppet österut mot Vänersborg. Här är cyklisterna på väg uppför Västgötavägen ut ur staden. I bakgrunden längst ner i backen i korsningen med Kämpegatan skymtar Sixtens tapp med Shell-loggan. Längre upp i backen hittar vi en konkurrent som säljer till lågpris för 3:93 litern. Året var alltså 1984.
Klarälvsloppet, som senare bytte namn till Väner Tour, arrangerades 1970-90 av Skoghalls CK-Hammarö som internationellt etapplopp.
(Klicka på bilderna så blir de större.)

fredag 21 september 2018

DET VAR BOM-BOM-BOM . . .

Soldater från I 17 intog Uddevalla centrum på våren 1983 för en generalrepetition inför uppgiften att gå högvakt vid kungliga slottet i Stockholm.



Uppställning framför rådhuset med Eskilstunaboden i bakgrunden. Det var på den tiden det fanns järnhandlare i centrum alltså.



Riktkarl längst fram till vänster: Befälselev Christer Lindgren.


Avdelning framåt. . . marsch!



Och längre ner på Kungsgatan utanför dåvarande Domusvaruhuset var det dags att göra halt och visa att man kunde svara upp till namnet Den sjungande högvakten: Det var bom-bom-bom, det var Bohus bataljon, som drog ut med bössa och kanon . . .



Den sjungande högvakten hade introducerats några år tidigare, då vaktstyrkan från I 17 fick tillåtelse att under sin marsch genom Stockholm sjunga Bohus bataljon, alltså regementets egen melodi med text av Axel Flodén och musik av Sten Frykberg.
Det lär ha varit ett mycket uppskattat inslag i gatubilden då stockholmare och turister kunde se och höra högvakten från Bohusläns regemente marschera genom huvudstaden sjungande Bohus Bataljon för full hals. Dock med förbehållet att när man närmade sig slottet skulle sången tystna och instrumenten ta över.



Melodin förekom även i en långfilm med titeln Bohus bataljon med en ung Per Grundén i huvudrollen, en film som spelades in 1949 och nyligen visades i svensk teve.

tisdag 18 september 2018

LÄROVERKETS SKOLBARACKER

De här två bilderna har jag tagit med några års mellanrum, stående på nästan exakt samma fläck.
Den första är från 1974 och visar en del av fasaden på en av de skolbaracker som byggdes på 1950-talet när klassrummen inte räckte till på läroverket. Eller om man ska vara helt korrekt: Uddevalla Högra Allmänna Läroverk som låg strax till vänster utanför bild och i dag heter Agnebergsskolan. Den öppna platsen i bakgrunden är alltså lilla torget.


I den här baracken tillbringade jag en del av min skoltid i slutet av 50- och början av 60-talet. Vi hade klassrum i skolans huvudbyggnad men en del lektioner var förlagda till baracken. Då sprang man fram och tillbaka över gatan där den tidens genomfartstrafik gick. Personbilar, långtradare och motorcyklar brummade förbi i en tät ström. Ibland kunde man inte höra vad läraren sa, och att öppna något fönster var inte att tänka på hur kvavt det än blev i klassrummet.


På den andra bilden ser vi den av barackerna som låg på motsatta sidan av gatan, alltså på hörnet där Färgaregatan svängde in mot Västgötavägen. Fortsatte man ner mot centrum kom man till kyrkan och Kungstorget, som alltså även dessa passerades av den tunga geomfarttrafiken.
Från den här baracken har jag inte lika tydliga minnen, men jag kommer ihåg att jag en sommar måste gå i så kallad ferieskola där, för att läsa upp mitt betyg i matematik så att jag kunde flyttas upp i nästa klass och ta realen 1960.



Det här huset låg runt hörnet på Västgötavägen. Av det har jag inget annat minne än att man ibland satt och glodde in genom fönstren när bussen mot Tureborg stannade för att släppa av passagerare eller när bommarna var fällda vid järnvägsövergången. 
I bildens högerkant skymtar gaveln på Kamko, det vill säga den byggnad på Agnebergsgatan som bland annat användes som matbespisning för läroverket en gång i tiden. Namnet stod för Kampenhofs Konfektionsfabrik som lades ner i mitten av 50-talet och övertogs av läroverket. Det här kortet är dock taget långt senare, närmare bestämt 1982, i likhet med det förra.
(Klicka på bilderna så blir de större.)

lördag 15 september 2018

BERKES OCH PIANOMAGASINET

Här kommer en bil nerför Lagerbergsgatan på väg att passera Norra Drottninggatan västerut i november 1981. Den har just kört förbi Berkes bageri som hade stans bästa semlor vid den här tiden. 



Den som tittar riktigt noga kan kanske upptäcka skylten med den gula kringlan som sticker ut från husväggen.



På hörnet fanns Vegete försäkringsbolag och en sybehörsaffä om jag inte minns alldeles fel. Lokalen övertogs senare av Restaurang Pingvin med adress Norra Drottninggatan 16.
På nästa hörn med adress Lagerbergsgatan 7 ser vid det som vid den här tiden återstod av Pianomagasinet, en av stans största leksaksaffärer för länge sedan. Den bytte väl namn till Leksakshörnan några år innan huset revs, men jag minns den från 50-talet som ett riktigt litet eldorado för barn med massor av ovanliga leksaker på många hyllor i flera små vrår runt om i lokalen. En trappa upp fanns en stor modelljärnväg där det också reparerades lok och vagnar.



Här har vi tagit oss lite längre ner på Lagerbergsgatan och ser en bil svänga in på det som en gång var parkeringsplats sedan husen längst ner mot Västerlånggatan rivits. Till höger skymtar Hotell Gyldenlöwe. Byggnaderna på vänster sida tillhörde kvarteret Sundberg. Hela detta kvarter revs efter en brand på vintern 1990. I många år var där en stor grusparkering, men i dag börjar vi kunna se konturerna av ett nytt stort bostadshus.



Gamla brandstationen och Margretegärdeparkens hörn mot Kilbäcksgatan såg ut så här på vintern 1982. Byggnaden till vänster är den tidens polishus. Och om jag inte ser alldeles fel är det två fotpatrullerande och vitklädda poliser i vinteruniform som kommer gående på Torggatan i riktning mot stationen.

(Klicka på bilderna så blir de större.)

onsdag 12 september 2018

VATTENRUTSCHEN PÅ UNDA

Vattenrutschbanan på Unda camping färdigställdes i början av 1980-talet. Här kunde både stora och små barn roa sig redan på den tiden.



Barn under 7 år målsmans ansvar”, stod det på den här skylten, vars efterlevnad övervakades av personalen.



Sedan var det bara att ge sig iväg på färden ner mot den lilla bassängen vid banans slut.


Minigolfbanorna var i bätter skick än i dag och användes flitigt av campare och badgäster. Kortet är taget 1982, liksom vattenrutschbilderna.



Och här är det samling uppe på den lilla dansbanan sommaren 1983. Det ser ut som det handlar om prisutdelning, förmodligen för Undasimmet, en propagandatävling som arrangerades av Uddevalla Simförening på 1980-talet. Deltagarna startade på Stången och simmade över Vrångelyckan till målet på Unda. På bilden tycker jag mig känna igen de båda USF-ledarna Lennart Wikström och Erik Börjesson.
(Klicka på bilderna så blir de större.)

fredag 7 september 2018

INGEN RÖK UTAN ELD

Har ni kysst någon som rökt Philip Morris?
I så fall, flickor, hade ni ingenting för´et. Ryska forskare har just bevisat att killar som röker är dåliga älskare!
Så börjar en text i tidningen Se från 1967.
Men man ska inte tro allt som påstås, även om varken fake news eller ryska trollfabrjker var aktuella vid tidpunkten i fråga för drygt femtio år sedan.


Se-kåsören Gits Olsson uppger sig tillhöra skeptikerna och har därför beslutat göra en egen utredning i ämnet. Bästa sättet tycks då vara att helt enkelt fråga konsumenterna, det vill säga dom som konsumerar älskare, alltså tjejerna.
I sin spalt Mummel i kön längst bak i tidningen har han föranstaltat om en enkät bland flickor som nått så pass stadgad ålder att de har ett par Tylösandssemestrar bakom sig. De bör veta vad de snackar om, när det gäller svenska älskare, rökare och icke rökare, skriver Gits och fortsätter:


100 procent av de tillfrågade sade sig vara så pass nyktra att de klart hajade frågan.
99 procent försäkrade att de råkat ut för älskare.
1 procent – ett hembiträde från Sibyllegatan – sa att någon älskare hade hon aldrig haft ”om man inte räknar byrådirektörn förstås”.


Till att börja med avslöjade undesökningen att svenska kvinnor är oerhört sangviniska i sin inställning till den manlige partnern. I överraskande många fall hade man inte ens brytt sig om att kolla om vederbörande var rökare eller ej. Bland dem som kunde ge besked i frågan var det endast ett fåtal som kommit på idén att sammanställa rökningen med partnerns prestationsförmåga i det väsentliga ögonblicket.


1 procent – Asta Bengtsson på Wollmar Yxkullsgatan – sade sig avsky älskare som röker, ända sen den gången hon följde en plåtslagare hem från Grönan och han envisades med att röka Flor de Brazil under akten. Inte för att röken var direkt generande, men plåtslagaren blev så till sig i trasorna att han tappade cigarren och brände Asta i häcken.


1 procent – Ulla Hermansson från Lilla Essingen – sade sig tvärtemot vara tacksam för att somliga älskare röker. Hon blev svårt på smällen efter en pingstafton på Lillsjönäs festplats, men tack vare att mannen var rökare kunde han uppspåras och faderskapet fastställas. Hans namn stod på asken. Han hette Kent.


14 procent var klart övertygade om att de ryska forskarna hade rätt i sitt påstående att rökning nedsätter potensen. De hade observerat detta hos sina äkta män. Här må dock parentetiskt inskjutas att dessa flickor samtliga var över 86 år.


Flera av de tillfrågade undrade hur det kunde komma sig att Hollywoodfilmens älskare i alla tider uppträtt med tuff cigarett dinglande i mungipan, om detta skulle vara så farligt för kapaciteten. En fru i en söderförort sa:
– Min man brukar sätta en cigarett i mungipan och är då så lik Humphrey Bogart, det vill säga om man bortser från Bogart. Båda röker nämligen Chesterfield.


En obemärkt 38-åring i Bandhagen säger:
En oskyldig cigarett kan väl inte vara så farligt. Det är värre när man kryper i säng med turkar, för vattenpiporna snörvlar så förbannat att man kommer ur stämningen.
Så långt Gits Olsson i tidningen Se från 1967, där han avslutningsvis påpekar att utredning pågår i pressläggningsögonblicket. Vad han nu kan mena med det.


onsdag 5 september 2018

KÖR SÅ DET RYKER!

Den som ännu inte hade hunnit börja röka i slutet av 60-talet fick många goda anledningar att sätta igång med det genom att läsa veckotidningar.
När jag sitter och bläddrar i ett antal exemplar av tidningen Se från 1967 dyker det upp tobaksreklam på var och varannan sida.


Det är stora vackra annonser med unga fräscha människor som tänder en cigarett eller drar ett bloss på sin pipa medan de ser ut att njuta av livet.
Och ju mer jag tittar desto tydligare inser jag att det finns många tankar bakom allt detta. Tobaksrökning kunde till exempel hjälpa en osäker yngling framåt här i livet. Rökte man bara rätt märke så kunde man räkna med att bli omgiven av vackra damer, vilket framgår tydligt av den här helsidesannonsen:



Även cigariller påstods locka till sig sköna kvinnor. Se bara på bilden här under:.



Det var ingen måtta på vad man kunde få vara med om ifall man tände en cigarett. Genom att röka ett visst märke kunde man till och med bli bra på att köra racerbil.



Man kunde bli kändis genom att röka en annan sort.



Men den som redan var kändis behövde inte bry sig om det. Han kunde röka cigariller om han kände för det.



Fast om man valde ett annat märke skulle man få vackra tänder och ett stort leende.



Och genom att röka cigaretten på bilden här under kunde man visa att man hängde med i tiden och slapp bli betraktas som efterbliven.



Om man kände sig ensam kunde man få vänner genom att röka ett annat märke.



Och genom att röka extra stora och långa cigaretter kunde man själv bli stor och stark.



En del märken var så goda att man kunde känna igen dem med förbundna ögon.



Och i piptobaken hällde man sprit för att göra den mer intressant.



Men det handlade mest om cigaretter. Smaken på ett märke var så god att den bara kunde jämföras med andra produkter av samma sort.


Men allra mest fantastisk var cowboyen som rättade till hatten och tände en cigarett, samtidigt som han kastade lasso och föste boskap och såg allmänt frisk och manlig ut.


Den amerikanske Marlboromannen var i verkligheten tre olika personer som hade kontrakterats för att användas i reklamen.
I deras ersättning ingick obegränsad konsumtion av Marlborocigaretter, bland annat Marlboro Red, som så småningom fick smeknamnet ”cowboymördare”. Samtliga tre avled nämligen i lungcancer.
I de flesta länder upphörde tobaksreklamen på 1990-talet då hårdare regler infördes. I en svensk kampanj mot rökning förekom Marlboro Man med ett barn på bilden, eftersom man ville visa att de flesta som börjar röka numera egentligen är barn.