VI HAR EN VINNARE!

Eksjö i Småland, husarernas och majorsänkornas stad, placerades av tidningen Se:s läsekrets som klar etta på listan över Sveriges tråkigaste städer.

Det hände 1967, så det är inte säkert att det gäller än i dag. Och när Se tog den lilla smålandsidyllen på pulsen för drygt 50 år sedan, fann man att Eksjö nog hade varit värt ett bättre öde. När smålänningarna smällde ihop handflatorna och dansade La Bostella på Statt var det minsann inte ledsamt i stan.

Eksjö har traditioner från medeltiden, var fullt utvecklad handels- och tingsplats på Erik av Pommerns tid, brändes av danskarna 1568 och brann ner av sig själv 1856, konstaterar Se-patrullen i en komprimerad historiebeskrivning och fortsätter:

Eksjö hade varit en stor stad i dag om inte våra förfäder hade dummat sig. I stället för att dra södra stambanan genom stan, drog man den 15 kilometer väster om Eksjö och anlade en station som man kallade Nässjö. Stationssamhället växte upp och blev stad, men hur det än är, så tycks det aldrig bli annat än stationssamhälle av Nässjö.

Att Eksjö ändå överlevde hängde ihop med att tre regementen förlades dit.

Se kollade gatulivet en regnig dag i fotgängarvimlet på Storgatan:
Ut genom porten till Smålands bank kom en gubbe i läderkeps. Han klappade sig belåtet på bakfickan, grenslade cykeln och trampade hem för att sy in ännu ett par Aeroplan Stam fria i madrassen. Två vithåriga damer i präktiga galoscher stannade i hörnet och konverserade.

– Goddag, söta Kristin!

– Nej men Agnes, så roligt. God dag!

Tanterna pratade som om de vore författade av Hjalmar Bergman.

Det var tydligen gott om såna tanter i stan. Bläddrade man i telefonkatalogen fann man att tillgången på pensionerade officersänkor var betryggande. Majorskorna och överstinnorna trängdes på sidorna, framhåller Se-patrullen och fortsätter:

Det skymmer över det stenlagda torget, torghandlarna stänger luckorna i sina saluvagnar, källarmästaren på Stadshotellet tänder neonskylten. I afton dans.

Årets modedans var en sydamerikansk variant på Små grodorna som heter La Bostella. Den som sett Eksjö slå ihop handflatorna över huvudena och samtidigt sparka med fötterna kan inte sanningsenligt påstå att det skulle vara tråkigt i stan, framhåller tidningens utsända. 

I allt hetsigare tempo går dansen vidare. Gamla trimmade handelsresande får imma på glasögonen, dansklänningar i vårens ljusa kulörer missfärgas av osköna svettfläckar och hela krogen gungar så att det klirrar om prismorna i belysningen. Starkt flåsande återvänder en dam från dansgolvet till sitt bord och dimper ner på stolen.

-Dä va dä jävligaste ja vatt mä om! säger hon och torkar sig under armarna med servetten.

Allt detta försiggår i de lokaler där fordom löjtnanterna drog fram på skyttelinje i wienervalsen medan militärorkestern pumpade hotellet fullt av Strauss.

Tråkigt hade dom alltså inte i Eksjö, trots att stan just hade utsetts till Sveriges tråkigaste. Så här såg den slutliga listan ut sedan Se:s läsekrets sagt sitt:

Och därmed stänger vi avdelningen Sveriges tråkigaste städer även i den här bloggen.

VAD HÄNDER I VETLANDA?

Vi har kommit fram till det näst sista avsnittet i tidningen Se:s artikelserie om Sveriges tråkigaste städer år 1967. Det visar sig att läsekretsen har röstat fram Vetlanda som landets näst tråkigast stad.

Se for dit för att kolla vad som händer i stan och hittade en 85-årig gumma som kunde sjunga ”Vår Gud är oss en väldig borg” baklänges utan att staka sig. Hon uppträder på olika tillställningar och rakar ner applåder var helst hon visar sig, uppges det.

Vad ska man dra för slutsats av detta, frågar sig tidningens utsända.

Ska man

a) sluta sig till att Vetlanda, där gamla damer på 85 år sitter och sjunger baklänges i stugorna, är en ovanligt livad stad, vars befolkning tar nya grepp på det mesta?

Eller ska man

b) tolka saken så, att Vetlanda är så fruktansvärt deprimerande att efter några år i stan sitter man och sjunger igenom psalmboken baklänges bara för att ha något att göra? När man lessnat på psalmboken kan man spä på med Vetlanda-Posten till egen tonsättning.

Det visar sig dock att detta baklänges-dille inte gäller hela befolkningen. När Se ber om en ”köl dem ffib” på Stadshotellet så begriper inte servitrisen att man menar biff med lök.

Det bor 10 000 människor i Vetlanda, vilket gör att stan slår Sävsjö med hela 20 sidor mot 17 i telefonkatalogen. Det fina läget vid Emåns dalgång, som skär genom småländska höglandet, har gjort Vetlanda till en industristad med naggande god aktivitet.

Det är träförädlingen som dominerar industrin. Här gör dom monteringsfärdiga kåkar i varenda buske. Och i matsalen på Stadshotellet pågår representationen. Stora starka smålänningar kramar sina ramlösaglas med ena handen och häller med den andra en massa grogg i halsen på uppköpare från norra Sverige.

Är Vetlanda kanske så strävsam att den är tråkig, frågar sig Se-patrullen.

En ung man på Villagatan sa:

– Här är botten.

– Varför bor du kvar då? Varför inte flytta till Eksjö?

– Nä, så tråkigt ska vi inte ha!

En medelålders dam sa:

– Här är bättre nu. Förr var vi mera isolerade. Vetlandaborna var vetlandabor från födseln och grävde ner sig i sin egen lilla värld. Nässjö och Vimmerby och Växjö låg långt bortom horisonten. Och när dom talade om Stockholm så lät det som om dom talade om Hongkong. Men bara på de senaste tio åren har allt blivit annorlunda. Vi har slagit upp ett fönster mot världen. Och sällskapsresorna har betytt mycket Vetlandaborna har med Vingresors hjälp upptäckt att det finns en värld även söder om Stockaryd.

Men en gubbe som stod och sökte lä för blåsten bakom lotterikiosken på torget menade att nog finns det mycket av småstad kvar.

– Fortfarande står taxeringsgubbarna och passar på bensinmackarna om söndagarna för att kontrollera i vilken utsträckning folk använder firmabilarna för privatkörning. Folk får tanka Gulf ena söndan och Shell den andra för att inte väcka alltför mycket uppseende.

Vetlanda är en förbryllande stad, konstaterar Se:s utsända. 
I svenska folkets medvetande förblir den alltid staden där Åsa-Nisse hör hemma. Varje år är det urpremiär för Åsa-Nisse-filmerna i denna stad. Varje år ställer stadens honoratiores upp på premiärmiddag, och varje år är det stans borgmästare som håller talet till Åsa-Nisse. Sist gick talet ut i TV och det har inte vetlandaborna glömt än i dag. Inte vi andra tittare heller.

Nu är det bara en stad kvar på listan, den stad som Se:s läsare har funnit vara den absolut tråkigaste man kan leta upp i Sverige. Avslöjandet kommer senare i veckan i denna blogg.

ETT SKIDSPÅR MELLAN TVÅ REGEMENTEN

Sollefteå har i tidningen Se:s riksomfattande omrösting om Sveriges tråkigaste städer 1967 placerats på tredje plats. De flesta som röstat har kommit dragande med det gamla påståendet att Sollefteå inte är någon riktig stad utan ett skidspår mellan två regementen.

Se har kollat stan och konstaterar att det är ett riktigt trevligt skidspår kantat av vänliga människor och snygga butiker.

På Marcussons kondis har man den bästa utsikten över ströget på Storgatan, konstaterar den utsända Se-patrullen. Vid korvkiosken intill apotekshuset står lokala mods och stoppar in korv i håret. På biblioteket sitter studerande ungdom och lyssnar till nusik med lurar för öronen.

Genom glasdörrarna till Tempo och Domus trippar husmödrar fram och tillbaka med paketerade reafynd tryckta mot pälsbarmen.

Och på den lokala tidningen Nya Norrland påpekas att det är alldeles fel att den här stan skulle vara tråkig.

– Den är bara bortglömd – en stad som försummat att slå på trumman för sig. Och så blåser det inte så mycket här som i Härnösand. Det blåser alltid i kuststäder!

På kvällen bestämmer sig Se-patrullen för att kolla nöjeslivet på hotell Appelberg.

Musiken har kommit, en oklanderligt benad italienare spelar flygel, hans fru trakterar basfiol. Italienaren spelar ”La Mer” så att man nästan ser hur Ångermanälven reser sig upp och tackar för komplimangen. 
Förutom musiken och Se är det bara två personer till i lokalen, en resande i damkläder och en dam som uppenbarligen innehar någon slags trikåhörna på orten. Genom höjda vinglas ser de in i varandras ögon och utbyter tankar om riktpriset på höfthållare med spiralfjäderarmeringar. Italienaren spelar ”Romantica” och våra applåder ekar ödsligt i lokalen, konstaterar Se:s utsända och fortsätter:

Just som man anar att trikåhandlerskan ska falla för gott och släppa in försäljaren som livslång delägare i butiken, tar hon adjö och avgår..Kvar sitter en ensam försäljare och tittar i taket. 
Men han blir inte ensam länge, Tre soldater från Trängen, som står i dörröppningen och lyssnar till musiken inbjuds av försäljaren på var sin starköl. Samtal önskas. Soldaterna vill dock främst höra musik

– Beautiful dreams! skriker dom till italienaren.

Men italienaren skakar oförstående på huvudet. Trikåhandlaren harklar sig då och sjunger så att matsalstapeterna knottrar sig:

– Drömmar av silver, drömmar av guld . . .

Egentligen är det en ganska sublim bild ur det ångermanländska nöjeslivet. En handelsresande som representerat med en trikåhörna och bara har några tior över, han sitter mellan tre beväringar på en öde krog i den norrländska vintern och sjunger ”Drömmar av silver ...”

Det är så svenskt att man får raggsockor i halsen.

I den stilla natten ligger Storgatan öde. Stjärnorna blickar ned på den lilla staden och allt är ganska skönt.

Är Sollefteå en tråkig stad? Nej. Visst är den en utpräglad småstad, men livligare och händelserikare än de vi kollat på sistone, konstaterar Se:s utsända samtidigt som man blickar framåt mot ett besök i Sveriges näst tråkigaste stad.

Den presenters också strax i denna blogg.

17 SIDOR I TELEFONKATALOGEN

Bland Sveriges tråkigaste städer placerade Se:s läsare lilla Sävsjö i Småland på fjärde plats i en omröstning 1967.

Så här står det att läsa i nummer 12 av tidningen som utkom den 22 mars detta år:

Sävsjö är Smålands yngsta och näst minsta stad, 5 500 invånare som fyller 17 sidor i telefonkatalogen. Under bokstaven U finns bara tre namn. Under Ö är det lika många.

Klockan är 22.25 när vi rullar in på det jättelika grustorget i Sävsjö efter en fyrtiomilafärd från Stockholm. Torget ligger öde så när som på en korvkiosk. Tystnaden är sådan att man kan höra ett korvpapper falla.

Plötsligt skriker det av bränt gummi i ett gathörn! En liten Opel tvärbromsar framför kiosken. En ung man stiger ur och köper en kokt med bröd. Han stoppar denna småländska supé mellan tänderna, tvärsläpper kopplingen och försvinner med ett sista gummiskrik åt Bringetofta-hållet till.

I arla morgonstunden traskar Se-patrullen sedan ut på stan för att kolla om där är så tråkigt som omröstningens deltagare påstår. På Västra Järnvägsgatan spikar en gubbe nya affischer på anslagstavlan. Det ska bli biopremiär på ”Trassel på luskulan”. Av övriga affischer framgår att det är full rulle både i Filadelfia och Allianskyrkan. I Allians talar pastor Eldemyr, och i Missionskyrkan kör man med pastor Henriksson som talar över ämnet ”Varför just Jesus?” Filadelfia puffar för pastor Eriksson, som ”sjunger och talar”, och det är väl ungefär vad man väntar sig av honom.

En ung man går förbi och säger:

– Här är det bara pastorerna som det är fart på.

På Centrumbaren slår man på trumman för grillat käk. Liksom på andra håll i grillbranschen kan man inte heller här stava till wienerschnitzel, men man vet att ta 5:50 för den.

Vi återvänder till högkvarteret på hotellet. Fem bord är upptagna i matsalen. Gästerna samtalar i viskande ton. Man rör försiktigt med skeden i kaffekoppen för att inte vålla något störande slammer.

Sävsjö blev stad 1947. Varför är det ingen som riktigt vet. Tidigare var det fråga om ett municipalsamhälle grupperat kring en station där tågen sällan stannade.

Av litteraturen framgår att livet i Sävsjö var lite roligare förr. Av de smålandshstorier på bygdemål som givits ut i bokform utspelar sig ett förvånansvärt stort antal just i Sävsjö, där original som Joan Vesst och Kal-Joan Kofot var mantalsskrivna.

En historia berättar:

Joan Svenssön i Sävsjö hade dött i spanska sjuka. Då la Kal-Joan Kofot å Joan Vesst ihop te en krans. Inna Kalle geck te beravninga drack han ett dussin bir. Sen geck han te körgårn, steg fram te grava me kransen, slängde ner´an i grava å sa: Här ä en krans ifrå Joan å me. Den kösta arton å femti!

Det var Sävsjö det. Nu är det dags för den stad som placerades på bronsplats att redovisas i denna blogg. Spännande fortsättning alltså.

DÄR LIVET ALDRIG LER

Man har varit i Boden.

När man berättar det för folk så säger dom:

– Varför?

Så börjar en text i nummer 11 av tidningen Se från den 16 mars 1967, som jag sitter och bläddrar i med stor förtjusning mitt i den svenska sommaren 2018.

Det handlar om att tidningen har utlyst en omröstning gällande Sveriges tråkigaste stad. När alla röster har räknats är det nu dags att presentera topplistan i bakvänd ordning. Då visar det sig alltså att Boden har placerats på femte plats i detta för staden inte speciellt smickrande sammanhang.

Se har naturligtvis åkt dit för att kolla läget och tagit pulsen på nöjeslivet.

Till att börja med avslöjar man att det inte heter Boden utan Bodn. Det får inte höras något ”e” i namnet.

Vidare konstaterar man att här bor 12 000 människor, varav större delen militärer – skickliga killar som kan åla i flera timmar genom leråkrar utan att tappa bort sina mynningsbleck. Överklassen i Boden består av officerare som bjuder varann på oxfilé och Vino Tinto om kvällarna och drar beredskapshistorier för varann.

Det som först slår en i Boden är järnvägsstationen. Den är timrad i fornnordisk stil och krönt med så många grimaserande drakhuvuden att man i ett svindlande ögonblick inbillar sig att man stigit av på en station för vikingatåg.

Gamla Bodensia, träkrogen mitt emot, ligger tyst och öde. Där inne sitter hundratusentals beväringars hemlängtan ännu kvar i tapeterna. Det nya Bodensia reser sin mäktiga groggskrapa i glas och betong mitt i stan.

Fruntimmerstorkan föreföll svår på gränsen till det katastrofala den kväll Se besökte krogen. Klockan 23.35 spelade orkestern ”Are you lonesome tonight?”.

98 ensamma killar nickade stumt bifall. I deras blickar kunde man läsa på ren svenska: ”Det kan du ge dej fan på!”

Se-patrullen konstaterar också att sparken har en betydande roll i stans kommunikationer, eftersom detta utspelas på vintern. Hela stan åker spark. Gamla sparkar och nya sparkar. Dom gamla brukar vara bäst. Eller som en inföding sa:

– Nya sparkar rostar ju så fort det blir blidväder!

Och bland alla sparkar utanför Domus på Drottninggatan gör de utsända en ny upptäckt: Man behöver aldrig be en tjej från Boden om hennes namn och telefonnummer. Det står på sparken! Lena Johanssin 715 89 står det på en. Ylva Karlsson 718 49 står det på en annan. Vilken service!

Som avslutning konstaterar Se:s utsända att Boden trots allt är en lagom stor och lagom glammig svensk landsortsstad där man nog skulle kunna trivas med att bo. Men så har de ju heller inte gjort lumpen där.

Eller som det heter i den gamla muckarvisan som en finnig yngling sjöng upp för dem som en ståtlig avskedshyllning på järnvägsstationens toalett. Han tog pilsnern från munnen och sjöng:

Det finns en plats på jorden

där solen aldrig ler.

Den platsen heter Boden,

dit vill jag inte mer.

Fortsättning på tråkighetslistan följer i denna blogg.

TIDVATTNET SOM FÖRSVANN

Den brittiske författaren P G Wodehouse skrev en gång beträffande en liten engelsk badortsstad:

”Stan var så tråkig att en dag gick tidvattnet ut och kom aldrig tillbaka.”

Detta apropå att vi nu närmar oss upplösningen av tidningen Se:s riksomfattade omröstning gällande Sveriges tråkigaste stad.

Det hela utspelades 1967 och finns noggrant dokumenterat i denna årgång av tidningen som jag nu sitter och läser utanför den lilla stugan vid havet.

Från röstsammanräkningen, som just börjat, kan antecknas att vissa förbryllande omständigheter kommit i dagen. Man frågar sig till exempel vad det är som händer i följande städer: Arvika, Halmstad, Härnösand, Höganäs, Karlstad, Lysekil och Vänersborg.

Dessa städer har hittills inte fått en enda röst!

Beror det på att de är jätteroliga? Eller beror det på att – kusliga tanke – de är så likgiltiga att ingen bryr sig om dem?

Nässjö ligger inte heller i toppen på listan, men en nässjöbo har skickat in ett Albert Engström-citat, vilket på sin tid måste ha varit en snyting som kommit växlarna att skära sig i järnvägsknuten. 
Engström skrev: Nässjöborna är Sveriges lyckligaste människor för vart de än kommer i Sverige så har de trevligare än hemma.

Skänninge, den gamla medeltidsstaden, ligger rätt långt ner på listan, men en som råkar vara barnfödd på orten berättar:

När jag som gymnasist en gång skulle resa från skolstaden Motala och av denna anledning höviskt framställde en begäran om en enkel till Skänninge i biljettluckan vid Motala C, sade den tjänstgörande statstjänare med en sorgsen blick: 
- Visst får du en enkel te Skänninge . . . men grabben, har du tänkt över saken ordentligt?

Sävsjö har i omröstningens elfte timme ryckt upp på en tätplats bland Sveriges tråkigaste städer. En läsare berättar att han som repetitionsbeväring en gång gick i sex butiker i Sävsjö för att köpa skinka och öl. Skinka fanns men inte öl. Sluligen ilsknade han till, stoppade en gammal sävsjöbo på gatan och sa:

- Finns det inte öl här i stan? Måste man gå på systemet för att köpa öl?

Sävsjöbon sa:

- Här i stan har vi guskelov inget system!

Visby ligger mycket långt ner på listan med bara ett 20-tal röster. En gute har skickat ett exemplar av Gotlands Allehandas nöjessida, och dess bioannonser kanske ger förklaringen till varför stan inte anses så tråkig. Visby har fem biografer som visade följande filmer den aktuella veckan:

Hansa: En sån härlig natt!

Roxy: Kärlekskällan.

Royal: Spion i trosor.

Röd Kvarn: Adamsson i Sverige

Teaterbio: Kärlek 1-1000.

Nu är det strax dags att avslöja resultatet av hela omröstningen. Vilka var egentligen Sveriges tråkigaste städer 1967?

Spännande fortsättnig i denna blogg alltså.

MYSTIKEN TÄTNAR

Striden om titeln Sveriges tråkigaste stad – eller kanske snarare att slippa den – går vidare i tidningen Se från 1967.

I nummer 5 konstateras det att tre städer – Eksjö, Sollefteå och Vetlanda – ligger pyrt till, samtidigt som en del läsare ifrågasätter huruvida omröstningen går riktigt till.

Medborgare i ett par av dessa städer insinuerar nämligen brevledes att omröstningen inte är riktigt rättvis. Inte så att man misstänker att det är tidningen som fuskar, utan närmast därigenom att mörkmän i grannstäderna hetsar upp folk att skicka in röster.

En man från Eksjö skriver till exempel så här:

Jag har sett att Eksjö nu kommit att bli den ledande staden. Som gammal eksjöbo kan jag bara förklara detta med att det är en hämndaktion från en grannstad till denna lilla idyll. Jag vill inte nämna några namn men redaktören kan titta på kartan, 21 kilometer i västlig riktning. Från denna stad har det tidigare förekommit dylika försök att hindra exploateringen av Eksjö, som jag vill beteckna som en juvel i det fagra Småland. Det troligaste är att det är en västorienterad sabotagegrupp som driver sitt skumma spel. Därför måste redaktören vara mycket noga med att säkerställa alla fingeravtryck på brev som framhäver Eksjös tråkighet. Det är på tiden att man rensar upp i denna liga!

Idén förefaller tidningen så briljant att man beslutar anamma den. Därför etablerar man ett samarbete med det som på den tiden kallades kriminaltekniska anstalten i Stockholm.

Detta samarabete bär emellertid en något säregen frukt. Så här skriver man nämligen vidare:

På ett A4-ark, där en nässjöbo försäkrar att ”Eksjö är den ruttnaste bonnhåla som nånsin lyckats roffa åt sig stadsrättigheter” säkrade vi en stor och bra tumme som experterna granskade. Döm om vår förvåning när det visade sig att tumavtrycket tillhörde en herr Blinky Varoneze som på 1920-talet var en mycket verksam yrkesmördare i Chicago med egen bil och kulspruta. Att hans fingeravtryck nu dyker upp i Nässjö får betecknas som lite märkligt, då herr Varoneze avled på Chicago Nord redan 1931 efter att ha fått en dolk för mycket i sig på en bar.

Kriminalens expertis står nu helt frågande till tummen från Nässjö. Det gives ingen annan förklaring än den att brevskrivaren från Nässjö anlitat en så kallad legotumme, det vill säga att han skrivit sitt brev med handskar på och sedan låtit någon person med Blinky Varonezes modell på tummen vika brevet och stoppa det i kuvertet. Det finns folk som lånar sig tilll sånt för ett par tior.

Så långt tidningen Se från 1967. Omröstningen går vidare och kommer att redovisas i denna blogg när jag har hunnit så långt i läsningen, där jag sitter i solen utanför den lilla stugan vid havet.