torsdag 16 februari 2017

BÄDDAT FÖR SKIDÅKNING

Snart bara två veckor till Vasaloppet och hög tid att spetsa formen.
Dags alltså att förbereda sig genom att ligga in den gamla Vasaloppssoffan framför teven, där det nu ges rika tillfällen till träning.


Möjligheter till soffåkning har funnits praktiskt taget varje dag på senare tid och går nu in i ett intensivt och hektiskt skede.
Sålunda har VM i skidskytte pågått ett tag, alpina VM har börjat komma igång på allvar och i nästa vecka drar längd-VM igång i Lahtis. Allt detta är arrangemang som med fördel kan genomföras på rygg i teve-soffan.




Så här ser den ut i helfigur, soffan som jag har fullföljt ett 20-tal Vasalopp på. Min förhoppning är att hänga med täten ända in i mål i år också.

fredag 10 februari 2017

SNACKA OM LÅNGKÖRARE ALLTSÅ!

England är förmodligen det enda land i världen där samma teaterpjäs kan spelas kväll efter kväll i 64 år utan avbrott.


Så har skett med Agatha Christies The Mousetrap, som hade premiär den 25 november 1952 på Ambassadors Theatre med Richard Attenborough som detektiven. 
Den 25 mars 1974 flyttades pjäsen till den större St Martins Theatre alldeles intill, utan någon inställd föreställning. Där går den fortfarande, nu med Ben Goddard i huvudrollen.


När jag var där och tittade möttes jag av en skylt med texten: Kvällens föreställning är nr 26 467. Det var nästan så man svimmade.
Pjäsen handlar om hur ett antal gäster på ett ödsligt beläget hotell på den engelska landsbygden blir insnöade och avskurna från omvärlden. När en av dem hittas död förstår de andra att det finns en mördare bland dem. Frågan är bara vem.


Flera gånger har pjäsen uppmärksammats av Guinness Rekordbok. 
Först fick David Raven pris för flest föreställningar i samma roll efter att ha spelat major Metcalfe 4 575 gånger mellan 1957 och 1968. 
Sedan belönades Nancy Seabrooke som världens mesta stand in efter att ha varit beredd att hoppa in i rollen som mrs Boyle 6 240 gånger och fått göra det 72 gånger.
Och själva pjäsen har tilldelats diplom fyra gånger som den mest spelade i världen, senast på 56-årsdagen den 25 november 2008.
Den 18 november 2012 passerades 25 000-strecket i antal föreställningar.


När föreställning nummer 26 467 var över och vi hade applåderat färdigt, gick ridån upp en extra gång. Sedan klev mördaren fram och bad oss vara så vänliga att inte avslöja för kommande åskådare vem det var som hade gjort det. Och eftersom han sa både please och thank you nickade vi bifall, innan vi reste oss och gick ut i verkligheten igen.



tisdag 7 februari 2017

VILSEN TURIST PÅ FEL SPÅR

På väg till The Hive Stadium långt uppe i norra London satt jag på tunnelbanetåget och funderade. Jag tyckte jag var väl påläst och förberedd men ändå höll jag på att aldrig komma fram.


Resan gick visserligen som på räls och jag såg arenan från tågfönstret när vi passerade den, men när jag skulle orientera mig dit gick det sämre.
Eftersom jag inte medförde någon mobil med uppkoppling hade jag läst in mig i förväg och noga antecknat vägen från stationen till arenan.


Där stod att jag skulle ta vänster när jag gick ut från stationen, gå över gatan, sedan ta vänster igen och följa trottoaren på gatans högra sida i ett par hundra meter tills jag kom tilll en järngrind på höger sida och sedan gå genom den och ta gångvägen över fälten varpå jag snart skulle se arenan.
Alltså vänster ut från stationen, gå över gatan och sedan vänster igen. Okej, det lät ju bra. Bara att följa anvisningarna.


Det var bara det att när jag tog av åt vänster utanför stationen och gick över gatan passerade jag en tvärgata som jag trodde var den åsyftade gata jag skulle gå över. Om vägbeskrivningen hade innehållit uppgiften att jag skulle vända mig åt höger och gå över gatan när jag vikit vänster utanför stationen hade jag nog kommit rätt.
Nu gick jag alltså över fel gata och följde denna i ett par hundra meter utan att se någon järngrind. Men efter ytterligare ett hundratal meter skymtade jag faktiskt en järngrind där gatan tog slut.


Öppningen i denna grind ledde mig mycket riktigt in på ett stort fält. Här fanns också en gångväg som jag följde en bit, dock utan att skymta någon arena. Först fanns där inte en människa att fråga men efter en stund mötte jag en man som stannade och såg fundersam ut när jag undrade om han kände till fotbollsarenan The Hive Stadium.


– Never heard of it, sa han. Är det H-I-V-E?
 Ja, sa jag. The Hive Stadium. Barnet FC:s fotbollsarena.
 I´m sorry, sa mannen. Här neråt finns bara en cricketplan. Jag skulle tro att det är bäst att gå tillbaka och söka på andra sidan stora vägen.
Jag gick då tillbaka ut ur parken genom järngrinden och ända bort till korsningen där jag hade startat min vandring. Tur i alla fall att man är ute i god tid. Jag hade fortfarande nästan en timme på mig till avspark när jag nu tog vänster och följde stora vägen bort från stationen. Där kom en och annan bil men inte en människa förrän jag mötte två man i 30-årsåldern med östeuropeiskt utseende.
 Excuse me, sa jag försiktigt. Vet ni var fotbollsarenan är?


Då tittade de granskande på mig några sekunder, varpå den ene stack handen innanför jackan och plockade fram något ur innerfickan. Det var dock ingen revolver, utan det han höll upp mellan tummen och pekfingret och visade var en biljett till matchen.
 Follow me! sa han.
Då gjorde jag det, följde med de båda männen när de korsade gatan och efter en stund kom fram till den järngrind jag en stund tidigare hade gått förbi utan att se från fel sida gatan.


 The Footballstadium, sa mannen med biljetten och pekade bortåt fältet, varpå jag slog följe med ett helt gäng Barnetsupporters som nu hade börjat strömma mot arenan.
Nåja, vi blev inte fler än 1600 till slut, men det är väl vackert så på en division fyra-match mot Crewe Alexandra.


Något mål fick vi inte se, men jag kan i alla fall konstatera att mitt besök tydligen blev den injektion som behövdes, för direkt efter det tog Barnet tre raka segrar och gick upp som en raket i tabellen.

fredag 3 februari 2017

LÅNG DAGS FÄRD MOT MATCH

Att gå på fotboll i London skulle det handla om i dag. Eftersom det nästan inte går att få tag i biljetter till Premier League längre har jag specialiserat mig på serierna där under och då hamnar jag ibland ända nere i division fyra.


Det kan vara nog så intressant och bjuda på många häpnadsväckande upplevelser.
Som till exempel när jag för ett par år sedan åkte tunnelbana rakt österut i nästan en timme för att komma till Victoria Road Stadium och titta på när hemmalaget Degenham and Redbridge FC tog emot gästande Carlisle United som hade fått åka ända uppifrån skotska gränsen för att komma till samma arena.


Det var kallt, det var regnigt, det var blåsigt och jag vill minnas att vi var cirka 1200 åskådare i en arena med kapacitet för 6-7 000.
Själv placerades jag på sittplatsläktarens översta bänkrad, där jag var ensam så när som på tre man en bit bort till vänster.
I pausen gick jag ner och köpte en hamburgare och en mugg te. När jag kom tillbaka hamnade jag lite närmare den nämnda trion och medan jag smuttade på teet för att försöka hålla värmen tyckte jag mig höra att de pratade norska.


 Är ni norrmän, sa jag.
Då vände de sig mot mig och stirrade häpet och så sa en av dem:
Hva i all verden gjör en svensk her?
Frågan var inte helt obefogad med tanke på att det handlade om en match på engelsk fjärdeklassnivå i en liten avkrok av London och att det inte fanns en spelare med svensk anknytning i något av lagen. Ingen med norsk heller för den delen, så jag morskade upp mig och svarade:
– Ja, vad gör ni här själva? Har ni något att anföra till ert försvar?


Då berättade de att de hade kommit med flyg från Oslo dagen före och nätt och jämt hunnit till Griffin Park för att titta på när Brentford mötte Fulham.
I morgon skulle de åka ner till Selhurst Park och se Crystal Palace mot Liverpool och nu hade de fått en klämdag.
– Jag förstår, sa jag. Och då gäller det att utnyttja dagen. Så man inte kastar bort den på något annat än fotboll.


Men det är inte alltid det går så gemytligt till på läktarna, inte ens i division fyra.
En gång när jag var och tittade på Leyton Orient för några år seda möttes jag av den här skylten utanför dess hemmaarena Matchroom Stadium på Brisbane Road uppe i nordöstra London:



Ord och inga visor alltså. ”Var vänlig behandla vår personal med respekt. Kroppsliga eller verbala oförskämdheter mot personalen kommer inte att tolereras och kan resultera i åtal.”
Då blev jag så skärrad att jag knappt visste om jag skulle våga be att få köpa en biljett. Kanske skulle de uppfatta min utländska brytning som verbala oförskämdheter och dra mig inför domstol.
Den gången gick det bra, men nu var det med viss bävan jag planerade att ta tunnelbanan norrut ända upp till zon 5 och The Hive Stadium uppe i Barnet.
Matchrapport följer senare i denna blogg.




tisdag 31 januari 2017

BLOTT ENGLAND ENGELSK FOTBOLL HAR

En av dagarna i London tog jag tunnelbanan norrut och promenerade till The Hive Stadium för att titta på när hemmalaget Barnet FC skulle spela mot gästande Crewe Alexandra i League Two.


Eller om man ska vara riktigt noga: division fyra - för det hette det förr i världen när man fick kalla saker och ting vid deras rätta namn.
Då fanns det division ett, två, tre och fyra i England. Nu kallas division ett för Premier League, division två för Championship, division tre för League One och division fyra för League Two.


Förr i världen kunde man också ta sig till en arena för ett lag i högsta serien och lösa biljett på matchdagen och få en bra sittplats för ett rimligt pris. Nu får man beställs i förväg och vara glad om man blir placerad högt uppe under läktartaket i ena hörnet av arenan trots att man betalar upp emot 200 pund.


Eftersom jag inte vill binda upp mig långt i förväg har jag slutat försöka komma in på Premier League-matcher och i stället börjat lära känna de Londonlag som ligger i serierna under.
Det kan vara nog så intressant och bjuda på många häpnadsväckande upplevelser.
Ny rapport följer.




fredag 27 januari 2017

VÄLSIGNAD AV MYSTISK MAN

I ett hörn av Kings Cross Station i London kom en luggsliten man gående fram mot mig och sa:
- Excuse me, sir. Skulle ni kunna undvara femtio pence?


Den första tanke som slog mig var då varför han valde just mig bland alla de här människorna inne i den stora stationshallen.
Medan jag funerade på det gick det några sekunder. Den luggslitne mannen tittade granskande på mig och uppfattade tydligen tystnaden som tvekan.


Därför tillade han:
- Jag har hamnat i en desperat situation. När jag satt på kaféet där borta och drack en kopp te kom det fram en man och började prata med mig. När han gick därifrån upptäckte jag att jag hade blivit av med min plånbok och nu fattas det femtio pence till tåget hem till Walthamstowe.
Medan han sa detta sänkte han rösten och gick tätt inpå mig. Han luktade sprit, hade bucklig näsa och rörde sig lite rullande med överkroppen som en del gamla boxare gör. Han påminde lite om den gamle kanadensiske tungviktaren George Chuvalo.


Jaha, tänkte jag. Femtio pence är ju inte stort mer än en femma. Det kan jag väl undvara.
Men när jag grävde i byxfickan hittade jag bara två pundmynt, som jag tog upp och synade i handflatan. Och när jag såg hur mannens blick föll på dem tyckte jag det verkade sniket att stoppa tillbaka det ena i fickan. I stället räckte jag över båda till mannen och uttalade en förhoppning om att det skulle räcka till tågbiljetten.


Mannen sken då upp med hela sitt buckliga ansikte och stoppade snabbt pengarna i sin egen ficka. Sedan lade han båda händerna på mina axlar och utbrast:
- God bless you, sir. Gud välsigne er. Ni kommer att få er belöning i himlen.


Sedan ändrade han sig och sa att det kunde gå fortare än så.
- Jag är ofta i de här trakterna och skulle ni behöva hjälp någon gång kan ni lita på mig. Här finns många farliga individer som man får se upp med.
Sedan vände han sig om och försvann snabbt i vimlet, just som två poliser kom gående runt hörnet.


Javisst ja, tänkte jag. Dom har ju kameraövervakning överallt numera. Det har naturligtvis suttit folk i någon sambandscentral och följt hela det här dramat från början till slut. Det är nog bäst att jag också smiter. Annars kanske jag åker dit för att jag har uppmuntrat tiggeriet.

måndag 23 januari 2017

EN SPECIELLT UTVALD PERSON

Ibland vet man varken ut eller in. Som när jag stod i ett hörn av Kings Cross Station i London och tittade på folkvimlet.


Då kom en liten luggsliten man fram och sa:
- Excuse me, sir. Kan ni undvara femtio pence?


Många tankar korsade då min skalle. Den första var:
Tänk att han valde just mig bland alla de här människorna. Här inne i den stora stationsbyggnaden befinner sig säkert flera hundra personer just nu, men han gick rakt fram till mig utan att tveka. Ser jag så välbärgad ut? 
Sir sa han också. Han tycker nog att jag verkar vara en riktig herreman.


Sedan besinnade jag mig och funderade vidare:
Eller är det kanske för att jag ser så där lagom beskedlig och bortkommen ut? Den där kan man fråga utan risk. Han verkar dum nog att ge bort pengar. Han ser lite velig ut och verkar inte kunna säga nej i första taget. Honom försöker jag med.
Ibland vet man inte vad man ska tro. Hur ska detta sluta?
Fortsättning följer senare i veckan.