tisdag 6 december 2016

INLED OSS ICKE I FRESTELSE

Detta är berättelsen om hur jag tillsammns med några likasinnade kamrater attackerade julbordet på färjan mellan Kiel och Göteborg en gång i tiden.


Egentligen var det fel att kalla denna orgie i gastronomi för julbord eftersom man då kan få uppfattningen att det handlade om ett enda bord. Det hela bestod nämligen av ett tiotal olika bufféer, alla lika välfyllda med fettbildande och näringsfysiologiskt förkastliga rätter som fick det att vattnas i munnen på de anfallande resenärerna.
Så här i efterhand är det lätt att säga att man vid åsynen av allt detta först och främst borde ha bett en bön med betydelsen:
Inled oss icke i frestelse!
Men den enda frestelse jag hade i tankarna just då var Janssons.


Ändå inledde jag som vanligt med en silltallrik. Det fanns sju olika sorters sill och jag tyckte att jag borde smaka på samtliga och då behövdes också några potatisar och ett par knäckebrödsskivor vid sidan om plus några hårdkokta ägghalvor med räkor och kaviar.
Efter denna lilla aptitretare var det dags för det kallskurna. Skinkskivor, korvbitar, leverpastej med gurka, sylta med rödbetor och lite rostbiff med potatissallad fick inte plats på en och samma tallrik så jag var tvungen att gå två gånger, innan det var dags för de varma rätterna.


Det fanns både köttbullar och prinskorvar, kasslerkotletter med ananasskivor, Janssons frestelse och grisfötter och revbensspjäll med både blomkål och grönkål och surkål och grillade tomater och kantareller och smörstekta champinjoner och allt vad det var.
Jag måste erkänna att jag vid det laget började känna mig ganska mätt. Men så kom jag att tänka på bordet med ostbrickor som jag hade skymtat borta i ett hörn och som av en osynlig kraft leddes jag dit. Där fanns flera sorters kex, många olika ostsorter med en fet Camembert i spetsen och när man ändå var där kunde man ju ta med ett par klasar vindruvor också.


Samtidigt släpptes allt fler gäster in i matsalen. Det började bli trångt kring borden och jag insåg att det gällde att passa på medan det fanns något kvar att äta.
Ett par av mina medresenärer som hade hängt med lika länge började bli vita i ansiktet och en av dem meddelade att han måste gå tillbaka till hytten och lägga sig.
Jag funderade på att göra sammalunda men så kom jag på att jag hade glömt efterrättsbordet.


Jag kan ju gå dit och se vad som finns i alla fall, minns jag att jag tänkte.
Där var ischoklad och knäck och lakritskonfekt och äpplen och apelsiner plus flera stora skålar med olika sorters puddingar och av bara farten tog jag ett par slevar av varje och fyllde på med lite sylt. En av puddingarna var dessutom så delikat att jag kände mig tvungen att gå tillbaka och ta en portion till.


Det var när jag reste mig för att gå tillbaka till hytten som jag kände hur golvet började gunga. Det kluckade och mullrade i magen och det var endast med möda jag lyckades ta mig till taxfreeshopen och köpa tre burkar kolsyrat mineralvatten innan jag stapplade in i hytten för att lägga mig.


Utanför hyttfönstret låg Nordsjön spegelblank. Inte en krusning kunde förnimmas på ytan. Men så fort jag la mig på rygg på britsen började hytten snurra. Det gungade och rullade som om hela havet stormade. När jag satte mig upp saktade karusellen in och stannade en kort stund, men så fort jag la mig ner satte den fart igen.


Där låg jag sedan med varm panna och flimmer för ögonen. Jag svalde och svalde men det kändes ändå som om någonting var på väg upp. 
Var det revbensspjällen eller leverpastejen som kom?. Var det kalvsyltan eller den inlagda sillen? Jag slumrade till och drömde om vandrande prinskorvar och hoppande köttbullar och vaknade svettig med ett ryck då och då.


Jag vill inte gärna skylla ifrån mig men jag håller gärna med den nästan lika omtöcknade medresenär som sa:
– Det var egentligen inte vårt fel. Hade dom inte släppt in oss först hade det inte blivit så här. Nu gällde det ju att äta så mycket som möjligt innan de andra kom.

fredag 2 december 2016

JULBORD TILL HAVS

Det hände sig en gång för länge sedan vid den här tiden på året att det från några av kåsörens kamrater utgick ett påbud att de skulle åka färja till Tyskland och äta julbord på hemvägen.


– Ske din vilja, sa kåsören till den av kamraterna som var upphovsman till förslaget och så begav de sig åstad till främmande land söderöver och förtärde nästan ingen föda under ett helt dygn på det att de måtte vara riktigt hungriga på hemvägen.



Men när det förvantansfulla sällskapet gack åstad för att avnjuta julbordets läckerheter blev bestörtningen stor i församlingen då det upptäcktes att där hade uppstått en lång kö till matsalen.
Kåsören tog då till orda, talade och sade:
Varen icke förskräckta. Se jag bådar eder en stor glädje i det att jag genom reseledaren har erfarit att vi får gå förbi hela kön eftersom vi tillhör ett utvalt sällskap.


Det var då det brakade loss och alla fördämningar brast. 
När de som första gäster släpptes in i matsalen var den högtidliga adventsstämningen som bortblåst. Vid åsynen av det magnifika och orörda julbordet visade det sig att sällskapet i allmänhet och kåsören i synnerhet saknade alla sans och måtta.



Bord och bord förresten. Om jag minns rätt bestod anrättningen av ett tiotal olika bord och bufféer, alla lika välfyllda med fettbildande och näringsfysiologiskt förkastliga rätter som fick det att vattnas i munnen på hungriga adventsresenärer.
Fortsättning följer.


tisdag 29 november 2016

VARNING FÖR JULBORDET

Så här i julbordstider går tankarna till ett löfte jag avgav en gång för länge sedan. Nämligen att aldrig mer proppa i mig så mycket mat jag orkar äta på en och samma gång.


Anledningen var ett drama som utspelades i farvattnen mellan Kiel och Göteborg en gång i början på advent.
Fler detaljer senare i veckan.

fredag 25 november 2016

TAXIRESOR OCH TOALETTBESÖK

Om egendomliga valsituationer i utlandet skulle det handla i dag.
En gång i London för flera år sedan tog jag taxi från hotellet till Victoria Station för att fortsätta med tunnelbanan till flyget på Heathrow.


– Tell you what! sa taxichauffören och vände sig mot mig i baksätet.
Efter en kort konstpaus fortsatte han:
– Det har varit stora förseningar i tågtrafjken den här morgonen. Jag kan köra er till Heathrow för ett bra pris.
Jaha, tänkte jag. Nu står jag plötligt inför två valsituatioer. Dels om jag ska ta tåg eller taxi till flyget, dels om jag ska ha fast pris eller taxameter om jag väljer taxin.
Detta blev mig nästan övermäktigt i den tidiga morgonen.
– Ni ska få ett bra pris, sa taxichauffören när han märkte min tvekan. 50 pund så stänger jag av taxametern.
– Okej, sa jag. Det är taget.


När jag hade betalat och klivit ur bilen ute vid Heathrow upptäckte jag till min förvåning en gammal bekant från Sverige som just steg ur en annan bil.
– Tjenare, sa jag. Åker du taxi till flyget när det finns tunnelbana?
– Jag vet, sa han. Men det här är mycket bekvämare. Taxametern stannade visserligen på 45 pund men det var det värt.


Att bli blåst på fem pund av en taxichaufför kan man väl i alla fall stå ut med.
Betydligt värre var det en gång i Budapest när jag ställdes inför ett val som var nära att knäcka mig. När jag skulle gå på toaletten inne på en restaurang blev jag stående framför två dörrar i slutet av en korridor. På den ena stod Ferfiak, på den andra stod Nök.
Sug på den du, tänker man då. Inget ladies eller gentlemen här inte. Inga symboler i form av kjolar eller byxor, höns eller tuppar, rotborstar eller bananer. Inte en ledtråd så långt ögat når.


Jag minns inte hur länge jag stod där och var nära att pinka på mig medan jag funderade på om jag kunde vara Ferfiak eller Nök. Slutligen räddades jag av en man som kom ut genom den ena dörren och drog upp dragkedjan i gylfen och då vågade jag äntligen gå in.
Jag vill minnas att det var dörren som det stod Ferfiak på men jag är inte helt säker.

tisdag 22 november 2016

ATT BESTÄLLA ÖL I TYSKLAND

Förra veckan handlade det i den här bloggen om alla möjliga och omöjliga valsituationer man ställdes inför när man var liten.
Men vid närmare eftertanke inser jag att det där fortsatte även längre upp i åren.


När man blev äldre och började åka utomlands handlade det också om svåra val. Jag minns ännu hur jag första gången gick in på en ölstuga i Hamburg och beställde ein Bier.
– Helles oder dunkles, sa barmannen. Ljust eller mörkt?
– Ljust, sa jag.


– Glas eller flaska, sa barmannen.
– Flaska, sa jag.
– Kallt oder nicht so kallt, sa barmannen.
Driver han med mig, tänkte jag, men när jag svarade nicht så kallt fick jag äntligen min öl.
Och medan jag skriver de här radera erinrar jag mig ytterligare ett par märkliga valsituationer under utlandsresor men de är så pinsamma minnen att de vet jag inte ens om jag vill berätta.
Nya avslöjaden följer eventuellt längre fram i veckan.

fredag 18 november 2016

STÅLMANNEN STARKARE ÄN FANTOMEN?

Att välja rätt är inte lätt. Det började redan i barndomen, till exempel när man skulle köpa serietidning. Stålmannen och Fantomen kostade 50 öre styck och hade båda sina fördelar. Stålmannen var starkare och hade röntgensyn och kunde flyga ända ut i rymden om det inte fanns kryptonit i närheten. 


Men Fantomen kändes mera trovärdig. Även om han var den vandrande vålnaden som inte kunde dö och hade tio tigrars styrka så stod han med båda fötterna på jorden i alla fall, om han inte satt på tronen i Dödskallegrottan eller var ute och red på Hero förstås. Dessutom gick både Knockout-Charlie och Hopalong Cassidy som extraserier i Fantomen och ibland King vid Gränspolisen också.


Och kunde man förresten vara säker på att Stålmannen verkligen var starkast? I så fall måste han ju ha minst elva tigrars styrka. Och när Fantomen rörde sig stod blixten stilla så om dom skulle mötas kanske han skulle vinna på sin snabbhet.
Det fanns mycket att fundera på när man växte upp. Och att välja serietidning var alltid lika svårt. För det mesta blev det Fantomen men jag minns att så fort man hade betalat och fått sin tidning undrade man vad Stålmannen hade för sig med Lex Luthor och Lois Lane i Metropolis den här veckan.

onsdag 16 november 2016

DAJM ELLER JAPP I GOTTKIOSKEN?

Redan när man växte upp var livet fullt av valsituationer. Min kompis Berra påstår visserligen att det enda han fick välja på när han var liten var när magistern i skolan frågade om han ville bli luggad eller om han ville ha en örfil.
Det minns inte jag, men vissa saker har man väl förträngt.


Däremot kommer jag tydligt ihåg att jag aldrig kunde bestämma mig för om jag ville ha Dajm eller Japp i gottkiosken. Dajm var frasigare och varade längre men Japp var segare och mättade bättre på något sätt. Och man hade aldrig råd att köpa en av varje för dom kostade 25 öre styck och det var mycket när man bara hade en krona i veckopeng,


Chokladmunk eller kokosmunk var en annan rysare, liksom halstabletterna Domino och Figaro. Domino var segare och gick att bita lite lätt i. Figaroaskens pastiller var hårda men varade längre om man sög på dem. Så fort man hade köpt den ena sorten och stoppat en tablett i munnen ångrade man att man inte hade valt den andra i stället. Vi har aldrig haft det lätt vi som inte kan bestämma oss.