BOBÅKAREN SOM NÄSTAN KROCKADE MED TÅGET

Det hände sig vid den tiden då det var så mycket snö och så kallt att det gick att åka kälke ända ner till stan. Beslut fattades om att arrangera kvartersmästerskap i bobåkning.

Ett tiotal ekipage ställde upp till start och farten drevs upp redan från början, för det var både blankis och medvind i backarna ner mot stan.

Nisse Bengtson tillhörde favoriterna, delvis för att han rattade en något större och tyngre bob än sina medtävlare. Den var delvis täckt och påminde lite om en riktig tävlingsbob trots att den var ett rent hemmabygge. Dessutom var den försedd med en broms, som gjorde honom övermodig i branta utförsbackar trots att bromsen inte alltid fungerade.

I början kom Nisse Bengtsson lite efter sina medtävlare i sitt tunga och svårmanövrerade fordon. Men han räknade kallt med att ta igen alltihop i den sista långa backen ner mot målet på andra sidan järnvägen.

På toppen av denna var han nästan ikapp de övriga och börjad få segervittring. Men i slutet av backen skulle man passera en järnvägsövergång, och just som täten fick denna inom synhåll började bommarna fällas.

De andra bromsade med fötterna och körde åt sidn upp på trottoaren. Där blev de stående när Nisse Bengtsson kom jagande bakifrån utan att upptäcka faran i tid.

När han förstod vad som var på väg att hända drog han i bromsen, men han hade så hög fart att boben bara fortsatte rakt fram.

Skräckslagna satt hans kamrater på sina bobar vid sidan om och såg hur han susade mot de fällda bommarna i hög fart.

- HJÄÄÄÄÄLP! Vrålade Nisse Bentsson så att håret reste sig på han kamrater.

Men han hade i alla fall sinnesnärvaro nog att fälla överkroppen bakåt när boben åkte under bommarna, samtidigt som tåget mot Göteborg kom i hög fart och missade honom med ett par meter.

Kamraterna som hade stannat högre upp i backen tog sina bobar under armen och gjorde sig beredda att fly fältet. Och när de såg att lokföraren hade stannat tåget en bit bort fick de panik och sprang allt vad de orkade. Nisse Bengtsson, som hade fått stopp på sin bob på andra sida järnvägen, gjorde likadant.

Kvar stod tåget och en villrådig lokförare som kallade på polis och påstod att han hade varit nära att köra över något som han inte begrep vad det var. Först sa han att det hade sett ut som en kanonkula, men sedan började han sväva på målet och sa att det också kunde ha varit en varg eftersom den hade ylat i högan sky.

Tåget blev kraftigt försenat, och alla som skulle fortsätta till Skåne och Småland missade sina anslutningar i Göteborg och kom inte fram förrän dagen därpå.

Efter en tid spreds ett rykte att lokföraren hade fått sluta sitt arbete och vårdades på nervhem. Det påstods att han vaknade skakande av skräck på nätterna och att det var Nisse Bengtssons tjut som hemsökte honom i drömmen, hur nu någon kunde veta det.

Några fler bobmästerskap blev det i alla fall inte den vintern.

DET STORA BOBMÄSTERSKAPET

Det hände sig en gång för länge sedan att det uppväxande släktet brukade åka bob och kälke i skogsbackarna hemmavid. Och om det hade snöat riktigt mycket och var tillräckligt kallt kunde man också åka på de nyplogade vägarna.

Så kom det sig att hela kvarterets bobåkare skulle mötas i en stor mästerskapstävling eftersom vädret var sådant att det gick att åka kälke ända ner till stan.

Deltagarna kom till start med ungefär likvärdiga fordon. Det vill säga var sin bob med metallmedar under och ett litet fotsteg av trä på var sida samt en liten ratt framtill.

Nisse Bengtsson hade en bob av lite större modell som dessutom var utrustad med broms, en finess som saknades på övriga fordon.

Allt detta berättade Berra under ett litet samkväm hemma hos kåsören tillsammans med Filosofiska Karlsson och en revolversvavare vi känner. 
Kommen så långt i sin historiebeskrivning avbröts han av Karlsson med orden:

– Men det var inte alltid bromsen fungerade.

– Vad menar du med det? sa Berra.

– Jag tänker på den gången bromsen strejkade när han behövde den som bäst, sa Karlsson.

– Den gick sönder ibland ja, sa Berra.

– Det var du som mixtrade med den, sa Karlsson.

– Det kan väl hända, sa Berra. Han satt och drog i det jävla bromshandtaget hela tiden och spelade Allan så det var inte mer än rätt att någon tog ner honom på jorden.

– Han kunde ha dött, sa Karlsson.

– Får vi höra hur det gick nu, sa revolversvarvarn.

Hela historien avslöjas i denna blogg senare i veckan.

VART TOG VINTERN VÄGEN?

Berra och grabbarna har gästat kåsören för ett litet februarisamkväm.

– Det är bara skräp med vintern nu för tiden, sa Berra.

– Ja, snön bara kommer och går, sa Filosofiska Karlsson.

– Det var bättre förr, sa en revolversvarvare som också var närvarande.

Sällskapet begrundade detta en stund och så sa Berra:

– När vi var små kunde man åka kälke på gatorna.

– Ja, sa Karlsson. Nu för tiden ser man inga bobåkare på stan.

– Kommer ni ihåg när Nisse Bengtsson höll på att krocka med tåget? sa Berra.

– Det går inte att glömma, sa Karlsson.

– Det kommer inte jag ihåg, sa revolversvarvarn. Kan man få höra hur det gick till?

– Okej, sa Berra. Så här var det.

Fortsättning följer senare i veckan i denna blogg..