GITS OLSSONS LUMPARMINNE

Dagens rapport ur tidningen Se från 1969 får den härlige kåsören Gits Olsson svara för.

Under vinjetten Mummel i kön berättar han hur hans vistelse i skärgården får honom att tänka på 1946 eftersom det var då han ryckte in till kustartilleriet i Vaxholm för att göra rekryten.

Så här skriver Gits:

När vi gjorde lumpen i skärgårn, Alen, Putte, Värmland, Rasken och jag, då var det alldeles nytt det här att man skulle placera rätt man på rätt plats. Och eftersom Rasken var lokförare på Svartåbanan i Närke, så fick han bli skeppare på en av motorsluparna som körde proviant och förnödenheter mellan de olika förläggningarna på skärgårdsöarna.
Rasken hade aldrig varit ombord i en båt i hela sitt liv. Han hade inte en aning om vad som var vatten och vad som var landbacke på ett sjökort. Men lokförare var han och skeppare skulle han bli.

Gamla skeppare i skärgårn blundade när Rasken kom tuffande med slupen i farvatten så fulla av sten- och undervattensgrund att ingen av urbefolkningen vågat manövrera där på många år. Men Rasken hade båten full av skyddsänglar och klarade sig som genom ett mirakel. Han blev nästan legendarisk och det gick ett rykte på batteriet att lotsarna i Dalarö var ute efter Rasken, denna otroliga, sagolika navigeringstalang från södra Närke.

Egentligen hade Rasken bara ett problem i sitt handhavande av slupen, och det var att bromsen tog lite dåligt. När Rasken slog till tryckluften på loket där hemma, så brukade det slå stopp så att passagerarna bytte plats i kupéerna, men när han slog back på slupen, så fortsatte fartyget sakta och tjurskalligt rakt fram.

Rasken var inte med på noterna i början. När han skulle landsätta en inspekterande överste på Nätarö brygga, rände han in i bryggan med en sådan kraft att översten flög på alla fyra rakt in i strandskogen, varifrån han hördes gorma arga kommentarer.

Inte heller väjningsreglerna till sjöss behärskades av denne Rasken. Hemma på järnvägen behövde man inte bry sig om sånt, det var inte lokförarens sak att se till att växlarna låg som de skulle. Det skötte banpersonalen om, och Rasken var van att tuffa sin väg rakt fram genom Närke utan inblandning av mötande eller korsande trafik. Därför väjde inte Rasken till sjöss heller, vilket höll på att driva Vaxholmskaptenerna till vansinne.

När Rasken lyckades pressa sig framför stäven på S/S Saltsjön, som var på ingående till Utö grusbrygga, trodde man allmänt att kaptenen skulle få hjärtslag. Men Rasken la bara in en färsk prilla, knöt näven mot Saltsjöns kommandobrygga och skrek:
- Lär dig vänsterregeln, gubbe!

Han var alltså helt osannolik, och en afton i september var det klippt. Rasken hade elva järnsängar på fördäck och skulle transportera dem till en barack på en av batteriets grannholmar. I inloppet till Danziger Gatt svek alla skyddsänglarna på en gång. Slupen smällde på en grynna och det blev tvärnit. Rasken körde sitt röda nylle rakt igenom styhyttens vindruta så glasbitarna rök.

Flaggjunkaren på batteriet blev alldeles vit ovanför uniformskragen när Rasken rapporterade händelsen. Han hämtade en dragg med 40 meters lina i förrådet, gav den till Rasken och sa:
- Här, unge man, har du dragg och prylar. Gunåde dig om du kommer tillbaka utan sängarna!
Rasken for ut i gryningen och draggade. Han kom tillbaka med 28 järnsängar – elva som han hade tappat själv, och sjutton som någon annan hade tappat under beredskapen 1940.

Vi har mötts på repetitionsmötena på femtiotalet och i början på sextiotalet, Alen, Putte, Värmland, Rasken och jag. Vi har mognat, vi har blivit män i staten, vi har blivit gaggigare och vi har blivit stelare i benen. Smäller det till och blir krig, så är vi väl inte mycket att ha som soldater. Men alltid duger man väl till att stå i nån järnvägskorsning och vinka med en liten flagga. En sån tjänst kan ju för all del ha sina risker den också. Man kan ju till exempel bli överkörd av tåget. I så fall kommer det sannolikt att stå på ens gravsten:

”Han föll på sin post. Vännerna reste stenen. Rasken körde lokomotivet.”

Så långt Gits Olsson i Se nummer 13 från 1969. Han hette Stig Erik Oscar Olsson och avled 1985 några månader innan han skulle ha fyllt 60. Saknad av många.

DE SISTA STUDENTERNA

Studentexamen avskaffades 1968. Då var det många som inbillade sig att det också var slut på firandet för den som gick ut gymnasieskolan.

Det trodde till exempel Gits Olsson, som i tidningen Se nummer 20 från detta år skriver:

De sista studenterna är hemburna. Nu blir det inga fler. Det var på tiden att eländet stoppades. Studenterna har sparkats länge nog!
Han fortsätter med att förklara att i början på 40-talet bar man verkligen hem studenterna, eftersom tillgången på fordon att forsla dem i var begränsad på grund av pågående krig.
Sedan ger han följande målande beskrivningar av hemburna kamrater:

Tjocka Mattsson från Enskede minns man ännu med fasa. Han hämtades vid Östra Real och det kändes som att vara fyra man om ett piano, för Mattsson vägde 128 kilo. Redan på Sibyllegatan klingade studentsången lite pressat. ”Än klappar hjärtat med friska slag” lät som ett kallt hån.

Det värsta var att student Mattsson hela tiden trampade takten med högerfoten så att jag, som fått mig högerskånken anförtrodd, kom hem med ett öra som såg ut som hackad fläskfilé. Tjocka Mattsson bodde i Enskede. Vi var inte framme förrän gasen var nästan slut i ballongerna.

Bäcklund gick upp i Norra Latin. Hans farsa var kötthandlare och ställde upp med gengasbil som det stod ”Bäcklunds kött” på. Men dagen till ära hade pappa Bäcklund hängt kräppapper för de prosaiska bokstäverna. I Upplandsgatbacken säckade gengasgrytan ihop så att ekipaget blev atående mitt i spårvagnsspåret. Det blev kö i backen. Tre spårvagnar på linje 3 pinglade ilsket, ett antal droskchaufförer morrade argt om den jävla överklassens påhitt. I tumultet var det nån som råkade riva bort en bit av kräppen, så att det stod ”Bäcklunds kö” på bilen.

-Vi måste ruska om kolen i grytan, sa pappa Bäcklund.
-Enkel sak, sa student Bäcklund, tog sats på flaket och måttade en fruktansvärd spark mot den stora plåtburken. Men någon hade hällt ett par glas champagne i festföremålet och det var därför inte så helt med träffsäkerheten. Han tofflade till pappa Bäcklund så att denne helt förlorade entusiasmen. Vi lämnade lastbilen, pappa Bäcklund och spårvagnskön bärande den lätt rusige sparkaren vidare mot Vasastan.

Fräkniga Jonsson blev aldrig hemburen. Det var det året som censorerna i Nya Elementar tog en sådan rundlig tid på sig att det var skymning över stan när studenterna äntligen släpptes ut. Fräkniga Jonsson omhändertogs av tjugo ivriga bärare, men sparkade så förtvivlat att vi knappt förmådde hålla honom. Vid Odenplan slet han sig ur vårt grepp och visade sig vara en korvgubbe från Slöjdgatan. Det sägs att det var efter den grejen som korvgubbarna gick över till båtmössa.

Nisse Gustafsson tog examen i Södra Latin och hemkördes i en sån där handskrinda, prydd med ballongknippen och björklöv. Vi var tre man som höll i skakeln och bromsade nerför Götgatsbacken. Men skakeln lossnade och Nisse fortsatte för full rulle och fladdrande ballonger. Äldre söderbor gnuggade sig i ögonen och trodde att det var salig kapten Rolla som gick i repris. Vi andra vågade knappt titta, men si – plötsligt gjorde skrindan en gir och svängde upp på S:t Paulsgatan, där den snyggt och prydligt stannade i motlutet. Vi har ofta talat om detta mirakel. Nisse ansågs ju rulla mot en säker massaker bland trafiken på Södermalmstorg.

Pingan Mattsson minns jag också som ett problem. Vi hämtade henne vid flickläroverket på Sveaplan. Men ungdomen var blyg på den tiden. Vi var sex man som skulle bära, men ingen nändes hålla under stjärten på flickebarnet. Jag har ett kort kvar från tillfället. Flickan dinglar som en blöt hängmatta mellan sina uppvaktande kavaljerer.

Zettergren från Norrviken nämndes som stans lättaste student 1941. Det var en liten spinkig ordning på 40 kilo. Vi turades om att bära honom som en resväska med ett fast grepp i byxändan.Någon i det muntra sällskapet föreslog att man skulle gå ner till Centralen och polletera honom som resgods till Norrviken C.

Så långt Gits Olsson i tidningen Se nummer 20 från 1968.
Gits avled 1985. Vi är många som saknar honom.

LYCKLIGA GATAN FINNS INTE MER

I tidningen Se nummer 22 från 1968 konstaterar Gits Olsson att schlagern ”Lyckliga gatan” härjade som en farsot av digerdödens proportioner. Vecka efter vecka höll den sig kvar på Svensktoppslistan. Alla visslade och sjöng ”Lyckliga gatan”,

Det finns ingenting som vi minns med en sådan rosenkant som vår barndomsmiljö, skriver han vidare. Hur jävligt vi än hade det som småknattar så blir vi sentimentala av oss när vi råkar svänga in med bilen på den gata där vi lekte på 30-talet.

Men var den så lycklig? Frågar han sig och fortsätter:

Jag minns att lukten av cyanväte låg tät över kvarteren, för alltid var det hos nån som dom rökte ut vägglössen.
Jag minns att polisen kom och hämtade ishandlarn som bodde på nedre botten därför att han spöat käringen med istången så hon bölade och blogade.

Jag minns att portvakterskan låg med en fångkonstapel från Långholmen som bodde på andra våningen. Portvakten själv satt i källaren hela dagarna. Jag minns bara att han kom upp en enda gång. Det var när hembränningsapparaten exploderade och då kom han upp desto fortare.

Jag minns att det bodde en konstig gubbe i huset som var åkare. Han hade en katt som hette Brunte och en häst som hette Måns. Åkaren spöade hästen och hästen sparkade kördrängen och kördrängen sparkade katten och katten sket i åkarns lackskor, så att han kom för sent till ett bröllop.

Detta om detta.
Och på tal om husdjur så hittar vi under under vinjetten Bubbel i kön följande bild med dåvarande USA-presidenten Lyndon Johnson i aktion:

Högerledaren Yngve Holmberg fotograferades i badet . . .

. . . och här är ett par andra bilder ur verkligheten:

Och så avslutar vi dagens Se-studier med följande historia:
Tre präster diskuterade fördelningen av kollekten.
Den ene sa: -Jag brukar rita en stor ring på bordet och sedan kasta upp pengarna där. Alla slantar som hamnar innanför ringen går till kollektfonden, övriga behåller jag.
Den andre sa: -Jag ritar en liten ring på bordet och gör sen på precis samma sätt.
Den tredje prästen sa: -Jag brukar kasta upp pengarna högt upp i luften och sedan får vår Herre ta vad han vill. Pengarna som faller tillbaka behåller jag själv.

NÄR SVERIGE FICK FÄRG-TV

Sitter i den lilla stugan vid havet och läser tidningen Se från 1968.
I nummer 43 hittar jag en text som avslöjar att det var det här året som svenska folket fick färg-tv i den tidens enda tv-kanal.

Om detta skriver Gits Olsson under vinjetten Mummel i kön längst bak i tidningen:

”Även jag har köpt färg-TV. Svensk färg-TV är toppen, kanske främst därför att man slipper att jäklas med Del Monte tomatsås.

Det var ju så att man bodde några månader i USA i våras och glodde på färg-TV i en liten stad i Vilda Västern. Man hade aldrig sett färg-TV förr och var helt tagen av fenomenet. Visserligen var det lite svårt med gruppbilderna, därför att gubben till vänster var blå i ansiktet medan gubben längst till höger var gul som en kines, men eftersom det fanns flera programkanaler att välja på, kunde man eliminera obehaget genom att koncentrera sig på gruppbilder av kineser.

I en utsändning från New York förekom Gunnar Myrdal i en intervju. Han hade grönt hår och det klädde honom.

Så småningom lärde vi oss behärska de fyra knappar med vilka man komponerade sin färgbild på den amerikanska mottagaren. Vi kom så långt att även kineserna blev mänskliga.

Det enda vi aldrig klarade var Del Monte tomatsås,vilken förekom i en reklamsnutt som vevades ett par gånger i timmen, Inte annat än jag kan förstå ska tomatsås vara röd, men den sås som rann som en mäktig lavaström över vår bildruta två gånger i timmen var ibland svart, ibland chokladbrun, ibland gredelin, ibland blå. Vi köpte en burk Del Monte i snabbköpet och öppnade för att kolla saken. Jo, Del Monte var röd i det privata. Men vi lyckades aldrig få den röd i TV under de tre månader vi ansträngde oss.

Färgen i TV satte sina spår i programgruppernas arbete. Mannen som läste väderleksutsikterna på kanalen från Denver hade aldrig lyckats komma över det här med färg. Weatherman Bowman hette karln, en liten prick med stor kran och en fruktansvärt bräkande västerndialekt.

Liksom meteorologerna i svensk TV ritade han kartor. Men han nöjde sig inte med att rita, han färglade dem också. Han målade molnbankar, han målade skyfall, han målade blixtrande röda åskfronter och ibland när han var inspirerad höll han på i evigheter.

Alldeles utmattad kastade han sedan pastellkritorna ifrån sig och flämtade:

-Ja gott folk, där har ni vädret för i morgon som meteorologerna har räknat ut det.
Sen tog han två steg närmare kameran, viskade till tittarna och sa:
-Men oss emellan sagt så blir det inte alls så vackert i morron. Mitt knä värker så att det blir storm och regn.

Vi undrade länge varför TV-bolaget lät väderkillen hållas. ända tills en granne avslöjade saken. Weatherman Bowmans väderkartor skickades direkt från studion i Denver till en konsthandel om hörnet, där de försåldes som konstverk för priser mellan 50 och 200 dollar!”

Sådana historier kan man få sitta och läsa i sin sommarstuga om man har sparat tidningen Se från 1968.
Och under vinjetten ”Har ni hört den här?” hittar jag följande historia:

Jag fortsätter läsa och återkommer med en ny rapport.

VAD SA PIGAN TILL PRÄSTEN?

I sensommarens sista skälvande stunder sitter jag i den lilla stugan vid havet och läser tidningen Se nummer 49 från 1967.

Pang, sa soldaten, sket i mathämtaren, står det på ett ställe.

Tätt följt av:
Tjo, sa bödeln, slog skallen av käringen.
Och:
Välkommen i det gröna, sa flickan, strödde persilja på musen.

Om någon tycker att detta tyder på en viss frigjordhet redan i mitten på 60-talet, bör kanske påpekas att det är citat ur en bok med titeln ”Svenska ordstäv”, sammanställd av Fredrik Ström och utgiven 1929.
Det är den härlige kåsören Gits Olsson som har hittat ett exemplar av sin barndoms käraste smygläsning och vidarebefordrat i sin spalt Mummel i kön längst bak i tidningen.

Här vältrar man sig i sex- och bajshumor i form av egendomliga citat, tillskrivna präster, fjärdingsmän, militärer, skräddare, skomakare och förvånansvärt försigkomna flickor.
Präster och pigor verkar ha varit de allra mest vältaliga. Det är bara att läsa innantill:
Ske Guds vilja, sa pigan, la sig under prästen.
Synden tar jag på mig om du tar mig på dig, sa prästen till pigan.
Känner ni igen klangen flickor, sa prästen, slog veken i predikstolen.

Men även i andra situationer kunde prästerskapet tydligen uttrycka sig kärnfullt:
Det här tycks bära rent åt helvete, sa prästen, då hästarna skenade mot kyrkväggen.
Det var lika kärt som oförmodat, sa prästen, kom in i himmelriket.
Det var dit jag ville komma, sa prästen, predikade om helvetet.

Även flickan - vem hon nu kan ha varit - hade mycket att säga, om man får tro ”Svenska ordstäv” från 1929.
Det var rätt åt mig, sa flickan, vad hade jag i drängstugan att göra?
Morgens gossar, sa flickan, vakna i kasern.
Låt mej hantera´n som är van, sa flickan.
Jag får tacka alla som hjälpt till, sa flickan vid barndopet.

Lagens representanter verkar också ha haft talets gåva. Eller vad sägs om följande:
Här är rum för arton toddar, sa länsman, klappa sig på magen.
Leve djur-i-diken, sa länsman, föll i diket.
Maka på dej Maja, sa fjärdingsman, la sig bredvid suggan.

Det militära vimlade också av färgstarka uttalanden enligt samma källa.

Nu ska lössen undra vart jag tagit vägen, sa gardisten, vände skjortan ut och in.
Inte ante jag att livet satt så löst, sa korpralen när han slog ihjäl kaptenen med laddstaken.
Vad kostar en slik djävul i år, sa gardisten om psalmboken.
Det skulle inte förvåna mig om jag fick huvudvärk, sa soldaten när kulan gick genom skallen.
I tjänsten känner jag ingen, sa livgardisten, red omkull mor sin.

Ack ja, det var väl det jag misstänkte, Även om allt inte var bättre förr så var det roligare, åtminstone ibland.