INREGNAD PÅ DASSET

Det fanns en tid då det alltid ösregnade på midsommarafton.

Kanske inte så mycket när man var ute och röjde på 60-talet som längre fram i livet.

Då pratar vi 90-tal, och jag har en bestämt känsla av att det måste ha ösregnat i stort sett varenda midsommarafton under hela detta decennium.

Det hände sig till exempel vid den tiden att det en gång kom en sådan störtskur när jag satt på utedasset vid den lilla stugan vid havet att jag inte kunde ta mig därifrån.

Jag hann nätt och jämnt in och sätta mig på dasset innan regnet kom. Sedan började det smattra oroväckande och allt häftigare innan det hela steg till ett sådant crescendo att jag trodde taket skulle störta in på den lilla byggnaden.

Det var det värsta slagregn jag någonsin varit med om, och jag fick en allt starkare känsla av att jag skulle bli dränkt om jag gick ut i det.

Och det märkliga var att det aldrig verkade upphöra. Jag blev sittande på dasset i mer än en timmes tid och läste i en gammal Rekord-Magasinet från 1953 tills jag kunde rabbla uppställningen från målvakt till vänsterytter på det svenska landslaget i fotboll som presenterades som lagbild på baksidan efter att ha besegrat Danmark med 3-1 i Köpenhamn den 21 juni.

Med jämna mellanrum gläntade jag på dörren men då höll vinden på att slita upp den och jag såg hur regnet piskade marken och vattnet forsade i floder utanför. Efter en dryg timme avtog regnet så pass att jag vågade springa de trettio meterna till stugan men då hade trätrallen utanför dasset blivit så blöt att jag halkade och slog mig på ena skinkan.

Till den efterföljande festen i området kom jag haltande, mörbultad och kraftigt försenad.

Tilläggas kan att midsommar icke endast är en högtid, det är också den tid på året då det är som ljusast på nätterna. Efter midsommar blir varje natt några minuter längre. Eller som redaktör A brukar uttrycka det:

- Nu vänder det. Nu blir dagarna kortare. Nu dröjer det inte länge förrän hösten är över oss och sedan är det snart jul.

Om någon invänder att då gäller det att njuta av stunden så länge den varar svarar han:

- Försök inte. Nu går det snabbt mot mörkare tider. Man hinner knappt hälla upp en grogg på balkongen förrän det börjar snöa.

Glad midommar tillönskas alla läsare.

MER ÄN BARA BLOMMOR I HÅRET

Vi är på väg mot midsommar. Sånt väcker minnen från förr. Då var det inte i första hand blommor i håret som gällde. Ett av mina märkligaste minnen från forna tiders midsomrar är nämligen hårkrämen.

Det kan ha berott på att detta inträffade i en tid då alla ungdomar av manligt kön skulle se ut som Elvis Presley i håret. Ett år hade en kamrat köpt en ny hårgelé som han frikostigt delade med sig av i stället för den vanliga brylcremen. Jag har för mig att den hette Cubano eller nåt ditåt, men jag kanske blandar ihop det med läskedrycken med samma namn som man kunde blanda med silverrom och ha i bakfickan på jeansen.

Detta hårgelé var i alla fall en produkt med häpnadsväckande egenskaper. Det gick att bygga upp håret i en kolossal Elvis-våg som sedan nästan inte kunde rubbas. När smeten hade stelnat blev den som cement. Man kunde åka cabriolet i 120 knyck utan att ett hårstrå kröktes på ens huvud. Man kunde duscha och gå och lägga sig och när man vaknade på morgonen såg man likadan ut i skallen.

Så om man inte minns så värst mycket annat från sin ungdoms midsommaraftnar, så kommer man i alla fall ihåg känslan av att kunna sticka ut huvudet ur en bil i 120 kilometer i timmen utan att ett hårstrå blåste på sned.

PÅ VÄG MOT MIDSOMMAR

Knappt en vecka kvar till midsommarafton.

Det får mig att tänka på tre saker: Illaluktande fyrmanstält, hårgelé och ett sådant där fullkomligt osannolikt skummande pisksnärtsregn som man trodde bara förekom i tropikerna.

Men låt oss ta det från början.

Först av allt vill jag bara säga att jag är oerhört tacksam för att jag är så gammal att jag slipper delta i de mest extrema övningarna.

När man var ung kom man inte undan. Då var det bara att hänga med ut till kustbandet och pinka i kors och spy i tält som de andra pojkarna.

Det var inte roligt att vakna framåt middagstid på midsommardagen i ett ångande hett tält med dunkande huvud, en hals som påminde om femmans sandpapper och en tunga som kändes som om man hade legat och slickat på en grön plyschsoffa hela natten. 
Samtidigt anade man hur solen redan stod högt på himlen och hade förvandlat det lilla tältet till en stinkande, stekhet helvetesugn, medan man funderade på om det var sju sorters blommor eller sju sorters flickor man hade drömt att man hade lagt under den obefintliga huvudkudden.

Men man tyckte som sagt att man var tvungen att vara med. Man kände trycket. Kom igen nu för fan! Håll i gång! Nu ska vi ha skoj. Det är ju midsommar och det är det bara en gång om året.
Och nu är det bara några dagar dit.