PÅ FÖRSTA PARKETT VID POOLKANTEN

På hotellet i Dubrovnik var det aerobics och vattengympa ett par gånger om dagen, precis som i Sällskapsresan på bio en gång för länge sedan.
Och precis som i filmen glesnade skarorna av motionerande turister för varje dag som gick.

Tillsammans med den älskade särbon låg jag på första parkett vid poolkanten och följde utvecklingen med spänning.

Varje dag anlände nya turister, och då fylldes skarorna på för en stund. Men de flesta tröttnade snart, trots att gympaledaren klädde ut sig i både bastkjol och peruk och sprang runt och tjoade som om han hade blivit vansinnig.

En dag kom två bussar fulla med japaner. De formligen vällde ut ur de stora fordonen och spred sig myllrande över hela hotellet. Det var nästan så man hörde Sven Jerrings radioreferat från OS i Berlin 1936: Japaner, japaner,överallt japaner.

På hotellet var det likadant. Vart man kom såg man bara japaner, dock sällan utomhus och aldrig vid poolen eller på stranden.

-Undrar vad dom gör hela dagarna, sa jag till särbon vid poolkanten.
-Dom sitter där inne och spelar kort, svarade hon. Jag såg dom förut när jag var inne och hämtade solkräm.

När jag gick in och tittade fick jag se ett stort antal japaner i slips och kostym sitta vid ett långt bord och spela kort under djup tystnad och med allvarlig uppsyn.

När jag råkade stöta till en stol i ena hörnet av lokalen så att ett lätt skrapande hördes, tittade samtliga upp på mig med så förebrående min att jag vände och snabbt smög därifrån.

En annan fascinerande gäst var en ensam man i 70-årsåldern som hela dagarna vandrade omkring i långbyxor, keps och tjock långärmad tröja med uppfälld krage, trots att det var 32 grader i skuggan. Han gick aldrig ner till stranden, men ibland satt han under ett parasoll i trädgården och läste en fransk tidning.

Vi funderade mycket på vem han kunde vara. För egen del gissade jag på en excentrisk miljardär som nyligen hade sålt sitt multinationella företag och dragit sig tillbaka från offentligheten, medan särbon lutade åt att det var en gammal fransk bonde,som aldrig tidigare varit utanför sitt lands gränser och blivit bjuden på resan av sina barn på ålderns höst.

Han gick med långsamma, släpande steg. Ibland på kvällarna när det var alldeles tyst i hela hotellet kunde man höra hans hasande i korridoren, blandat med en lätt flåsande andhämtning. Stannade man då upp och väntade kunde man efter en stund se hans spöklika gestalt titta fram bakom ett hörn som i en scen ur en gammal Hitchcockfilm.

Han var ganska lik Hitchcock också, så man fick lite kalla kårar efter ryggraden när man mötte honom i någon avlägsen korridoren framåt natten.

-Du som är tolk och talar alla språk kan väl försöka övertala fransmannen att ställa upp i vattengympan, föreslog jag en dag.

-Inte en chans, sa särbon. Han har ju inte ens kavlat upp ärmarna på den där tjocka tröjan sedan han kom hit.

En annan grej som förbryllade oss mycket var att när vi satt på balkongen kunde vi ibland höra en uggla hoa mitt på ljusa dagen.

-Jag undrar om det verkligen är en uggla, sa jag efter några dagar.
-Vad skulle det annars vara, sa särbon.
-Har du tänkt på att det började samma dag som japanerna kom, sa jag. Jag undrar om det inte är en japan som sitter på en balkong här någonstans och hoar.

Men vi fick aldrig någon riktig klarhet i detta, för plötsligt en dag reste alla japanerna iväg lika hastigt som de kommit. Då upphörde hoandet nästan men inte helt, så egentligen var vi lika frågande som förut.

Fortsättning följer.

LÅNG DAGS FÄRD MOT DUBROVNIK

Jag har varit ute och rest. Mitt mål var Dubrovnik. Vi tar dig till solen och värmen på fyra timmar, stod det i katalogen. Det var en sanning med modifikation. Här är min reserapport:
11.35 startade jag med stadsbuss från hemmet i Uddevalla.
12.07 steg jag ombord på tåget till Göteborg.

13.17 anlände jag till Göteborgs Central.

13.30 ställde jag mig i kön till växlingskontoret för att byta ut mina svenska kronor mot kroatiska kuna.
14.00 avgick flygbussen till Landvetter.
14.01 konstaterade jag att bussen hade gått.
14.20 steg jag ombord på nästa buss.

14.50 klev jag av vid flygplatsen.

14.55 ställde jag mig i kön till incheckningen.
15.20 gick jag igenom säkerhetskontrollen och kände mig mycket nöjd med att ha kommit ihåg att ta av livremmen och lägga den på bandet tillsammans med min axelväska för att inte metallspännet skulle få larmet att börja tjuta som vanligt.
15.21 lyfte en uniformerad man med bister min upp min väska från bandet och höll den på raka armar över huvudet medan han sa med hög röst så att det hördes i hela lokalen:
-Vems är den här väskan?
-Den är min, sa jag.
-Vill du vara vänlig och följa med här, sa han.

15.22 ställde han ner väskan på ett bord längre bort i lokalen medan ytterligare en uniformerad man med ännu bistrare min anslöt och frågade strängt:

-Har du bananer i väskan?
-Ja, det har jag nog, sa jag osäkert.
-Hur många?
-Två tror jag.
-Vill du vara vänlig och öppna väskan och ta upp dem och visa.
När jag stack ner handen i väskan studsade båda till som om de var beredda att kasta sig över mig. Men när jag visade upp bananerna nickade de bara och sa att det var bra.

15.25 fick jag gå vidare med både väska och bananer

Jag fick aldrig någon förklaring, men kanske såg bananerna ut som bomber eller pistoler på röntgenbilderna. Dolda kameran var det i alla fall inte, även om jag misstänkte det ett tag.
15.40 försökte jag lugna ner mig med en kopp kaffe och en ostmacka i kaferian.

16.00 gick jag in i souvenirbutiken och köpte tre nyckelringar med var sin liten svensk flagga i plåt och en kortlek med älgar på.

16.30 gick jag till gate 21 B och satte mig att vänta.
17.00 gick jag ombord på planet.
17.10 lyfte planet från Landvetter.

17.55 landade vi i Malmö för att hämta fler passagerare.

18.20 hade alla skåningar klivit ombord och satt sig så att planet kunde lyfta igen.
20.30 landade planet i Dubrovnik.
20.55 gick jag igenom den kroatiska passkontrollen.

21.10 klev jag ombord på researrangörens buss utanför flygplatsen.

21.11 klev jag av för jag hade gått på fel buss.
21.12 gick jag på rätt buss och satte mig.
21.15 startade bussen, varpå reseledaren hälsade välkommen och sa att det gick bra att dricka kranvattnet utan risk för magsjuka samt att tack heter ”hvala” på kroatiska och att det kan vara bra att veta.

Därpå uppmanade hon alla passagerarna att säga hvala i kör, vilket vi gjorde med sådan kraft att den inhemske chauffören hoppade till bakom ratten.

Sedan berättade hon att området där hotellet ligger heter Babin kuk, vilket ska uttalas ”Babbin kokk” och på kroastiska betyder gummans höft och absolut inget annat om någon skulle tro det.

21.30 insåg jag att det hotell jag skulle bo på låg allra längst bort, så jag skulle sannerligen få valuta för pengarna med en extra lång bussresa också.

22.50 var vi framme. Jag klev av bussen, tog min resväska och gick in på hotellet efter elva timmar på resande fot.

Där möttes jag av min älskade särbo, som hade åkt i förväg till sitt gamla hemland och lovat att vara både guide och tolk åt mig.

Fortsättning följer.