FORTFARANDE FEL NUMMER

Det ringer fortfarande i Berras telefon. Det är folk som tror att de har kommit till någon hundgård och Berra har inte hjärta att tala om för dem att det är fel nummer.
För en tid sedan ringde en man och undrade vad hundvalparna kostar.
– Femtio kronor styck, sa Berra.

– Vad är det för hundar då? sa mannen misstänksamt.

– Äkta Sankt Bernhard, sa Berra.
– För femtio spänn styck! sa mannen.
– Ja, men på vissa villkor, sa Berra.
– Vilka då? sa mannen.
– Du måste lova att inte låta dom bajsa på gräsmattan, sa Berra.

– Vad är det här för skoj? sa mannen.

– Det är inget skoj alls, sa Berra. Min fru trampade i en hundskit för ett tags sedan och blev så förbannad att hon inte släppte till på en hel vecka. Och så vill jag inte ha det igen.
– Får jag en för femtio spänn om jag lovar? sa mannen.
– Ja, sa Berra. Men du måste skriva på ett intyg i närvaro av min advokat. Och sedan är det möjligt att jag låter nån av mina livvakter skugga dig.
– Jaha, sa mannen. Man skulle kunna tro att du var en excentrisk miljardär som fått en fix idé.
– Jag kunde inte ha uttryckt det bättre själv, sa Berra men då hade mannen redan lagt på.

Sedan ringde en tant och undrade var valparna fanns om man ville komma och titta på dom.

– I fönstret så klart, sa Berra.
– I fönstret? sa tanten.
– Javisst, sa Berra. Har ni inte hört den gamla visan Vad tar ni för valpen där i fönstret?
– Vilket fönster? sa tanten.
– Det vet inte jag, sa Berra. Det är inte jag som har skrivit den.
Men då sa det klick i örat på honom.

En annan dam undrade hur många valpar det var.

– Hundra, sa Berra.
– Va! ropade damen.
– Ja, sa Berra. Det var egentligen hundraen från början. Men så var Cruella här och knyckte en.
– Vad ska det här betyda? sa damen.
– Nej, jag bara skojade, sa Berra. Jag satt just och tittade på Hundraen dalmatiner. Du kan få låna den om du vill.
– Nej tack, sa damen.
– En annan rulle då, sa Berra. Jag har en bra här. Utan trosor i Tyrolen.
– Hu då! sa damen och la på.

Någon minut senare ringde det igen.

– Det gällde hundarna, sa en man.
– Det gjorde det ja, sa Berra. Och det var på tiden att du ringde.
– Hur så? sa mannen.
– Dom äter oss ur huset, sa Berra. Och ylar hela nätterna. Du måste komma och hämta genast.
– Nu förstår jag ingenting, sa mannen.
– Är det inte du som ska hämta partiet som kom från England i förra veckan?
– Har ni importerat hundar? sa mannen.
– Jajamen, sa Berra. I rakt nedstigande led från Baskervilles hund. Du har väl läst Sherlock Holmes?

– Vem är detta egentligen? sa mannen.

– Mitt namn är John Watson, sa Berra. Läkare och författare. Till er tjänst, sir.
– För vad då? sa mannen.
– Epedemiska sjukdomar och benbrott, sa Berra.
– Nej tack, sa mannen.
– Då kan jag skriva en roman åt dig, sa Berra.
– Det är bra som det är, sa mannen och ringde av.

KNATTE, FNATTE OCH TJATTE

Tro det eller ej, men Berra får fortfarande telefonsamtal från folk som vill köpa hund av honom. Hur hans telefonnummer har hamnat på drift på detta sätt har han för länge sedan slutat fundera över. Han svarar så gott han kan i stället.

Här om dagen ringde en dam och undrade hur många valpar han hade.

– Tre, sa Berra. Knatte, Fnatte och Tjatte.
– Jaha, sa damen. Men då får jag nog döpa om dom om jag skulle köpa dom.
– Nä, det går inte, sa Berra. Vi har redan döpt om dom en gång.
– Vad hette dom förut då? sa damen.
– Den gode, den onde och den fule, sa Berra. Efter en gammal Clint Eastwood-rulle.

– Vad har det med hundvalpar att göra? sa damen.

– Ingenting, sa Berra. Det var därför vi döpte om dom.
– Till Knatte, Fnatte och Tjatte? sa damen tvivlande.
– Just det, sa Berra. Men det blev en hel del diskussion innan vi kom så långt.
– Om vad då? sa damen.
– Först hade vi tänkt kalla dom Chucken, Jerry Lee och Little Richard. Det var en av mina medhjälpare här i hundgården som föreslog. Han har snöat in på femtiotalsrock.

– Det här låter värre och värre, sa damen.

– Det tycker vi andra också, sa Berra. Och då har damen ändå inte hört när han försöker sjunga Whole lotta shakin going on.
– Jag tror det får vara, sa damen och la på luren.
Fortsättning följer.

ÄVEN KATTER TILL SALU

Folk ringer hem till Berra och vill köpa hundvalpar. Berra har inte annonserat ut några sådana, men han svarar ändå så gott han kan och pratar gärna en stund med dom som ringer. Och ibland försöker han övertala dem att skaffa katt i stället.

Helt nyligen ringde ännu en dam och sa att det gällde hundarna.

– Vov-vov, sa Berra.
– Förlåt? sa damen.
– Dom skäller lite här,sa Berra. Vänta så ska jag stänga dörren. Så där ja.
– Jo, det gällde hundarna, upprepade damen.
– Vov-vov, sa Berra.
– Nu hördes det igen, sa damen.
– Ja, sa Berra. Vänta så ska jag stänga ordentligt. Så ja, nu är det gjort.

 – Jo, hundarna alltså, sa damen.

– Mjau, sa Berra. Jam-jam.
– Har ni katter där också? sa damen.
– Nä, sa Berra. Men jag tog en liten jamare för en stund sedan.
– Förlåt? sa damen.
– Det behöver inte damen be om ursäkt för, sa Berra. Det är på mitt ansvar.
– Nu är jag inte med riktigt, sa damen.
– Jo, vi har katter här också, sa Berra. Får det lov att vara en liten kissemiss? Vad önskas det för sort? Vi har det mesta. Angora, perser, siames, svensk och norsk bondkatt. You name it.

Då blev det tyst i luren en lång stund, innan damen frågade försiktigt:

– Vad är det för skillnad på svensk och norsk bondkatt?

– Den senare jamar på norska, sa Berra. Den säger mjau-da i stället för bara mjau. Och så har den bättre ekonomi. Och är inte med i EU.
– Vad innebär det? sa damen.
– Den har finare halsband, sa Berra. Och så slipper den besvärliga djurtransporter. Dom svenska kör vi ut med lastbil till kunderna, men dom norska får åka Rolls Royce. Ska vi kanske slå till med en liten norsk kisse?
– Nej, sa damen. Det gällde hundarna.
– Javisst ja, sa Berra. Förtjusande varelser. Särskilt en. Han ligger stilla i knäet hela dagarna och bara spinner.
– Vad är detta, sa damen. Vem talar jag med egentligen?
– Mitt namn är Luke Skywalker, sa Berra. Men jag brukar kallas för Lucky Luke.

– Lucky Luke? sa damen.

– Ja, sa Berra. Vad vill du?
– Det är ju en seriefigur, sa damen.
– Ja, sa Berra. Jag hör att damen är både påläst och allmänbildad.
– Jag får nog tacka för mig, sa damen.
– Var så god, sa Berra.

Sedan ringde en man och frågade hur mycket valparna kostar.

– Vad ska du med hund till? sa Berra. Den är ju bara till besvär.
– Tycker du det? sa mannen.
– Ja, sa Berra. Den ska ut flera gånger om dan och pinkas och motioneras. Och sedan måste du borsta pälsen på den och klia den bakom öronen. Och allt du får tillbaka är några viftningar på svansen.
– Det var en konstig inställning hos en som säljer hundar, sa mannen.
– Och tänk på all dyr mat den slafsar i sig, sa Berra.

– Tja, sa mannen. Egentligen är det frugan som vill ha en.

– Frugan! sa Berra. Det ska du väl inte låta henne bestämma. Vad är du för en karl?
– Vi bestämmer allt lite båda två, sa mannen försiktigt.
– Är du inte herre i ditt eget hus? sa Berra.
– Man får väl ge och ta lite, sa mannen.
– Nä, nä, nä, sa Berra. Jag tror det är dags för dig att slå näven i bordet och visa att oss karlar kör man inte med.
– Så du vill inte sälja någon hund till mig? sa mannen.
– Det är inte fråga om det, sa Berra. Det handlar om att du ska visa att du är karl för din hatt och att ditt hem är din borg och där ska inget fruntimmer komma och tro att hon kan bestämma.
– Det var det värsta jag hört, sa mannen. Nu får det verkligen vara nog.
– Just det. Så ska det låta. Nu börjar det likna något, sa Berra, men då hade mannen redan ringt av.

.

DET GÄLLDE HUNDARNA

Telefonen fortsätter att gå varm hemma hos Berra. Det är folk som ringer och frågar efter hundvalpar, förmodligen till följd av någon annons någonstans.
Berra har för länge sedan slutat att artigt upplysa att det är fel nummer. Ringer folk hem till honom och ställer underliga frågor får dom skylla sig själva, tycker han.

När han lyfte luren här om dagen var det en dam som sa:

– Det gällde hundarna.
– Jaha, sa Berra.
– Jag undrar om jag är för sent ute eller om det finns några kvar.
– Det beror på, sa Berra.
– På vad? sa damen.
– Handen på hjärtat, sa Berra. Är ni en sann djurvän?
– Ja, verkligen, sa damen.
– Jag har nämligen hört annat, sa Berra.
– Vad då? sa damen.
– Att ni inte är snäll mot djuren, sa Berra.

Då blev det tyst en lång stund och sedan sa damen osäkert:

– Vem har sagt det?
– Tjommen, sa Berra.
– Tjommen, sa damen. Vem är det?
– Det är en jag känner, sa Berra.
– Han tillhör då inte min bekantskapskrets, sa damen förnärmat.
– Det är vad ni påstår ja, sa Berra.
– Vad menas med det? sa damen.
– Uppgift står mot uppgift, sa Berra.
– Det här är ju inte klokt, sa damen.
– Han sa i alla fall att jag inte skulle sälja några valpar till er om ni ringde, sa Berra.
– Jag vill inte köpa några av er heller, sa damen och la på luren.
Fortsättning följer senare i veckan.

VA, ÄR DET REDAN SLUT?

OS är över för den här gången och abstinensen sprider sig i kroppen på oss som har blivit beroende av vårt dagliga intag av vattenpolo, värjfäktning. simhopp och släggkastning för damer.

Hur ska man nu klara tillvaron utan velodromcykel, luftgevärsskytte, hästdressyr och grekisk-romersk brottning?

Hur ska man fylla tomrummet efter all beachvolleyboll, diskuskastning, barrgymnastik och finnjollesegling?

Är livet verkligen värt att leva utan lerduveskytte, trestegshopp, hinderlöpning och tyngdlyftning för damer?

Finns det egentligen något att glädjas åt nu när all kanotslalom, landhockey, fristilsbrottning och konstsimning har tagits ifrån oss?
Och hur ska man få dagen att gå utan hästhoppning, spjutkastning, 400 meter häck och modern femkamp med springskytte?

Vad ska man nu beklaga sig över eller känna rättmätig vrede och bitterhet inför, när man inte har några felaktiga målkameror i triathlon eller bortdömda svenska brottare att svära över?

Och hur ska man kunna somna på nätterna utan några hårda taekwondosparkar mot revbenen eller ett par rejäla dagsedlar från ukrainska tungviktsboxare?

Och var ska vi nu inta våra pizzor, hamburgare och micrade snabbmatsportioner när det inte händer något i teven eller datorn?

Snart får man väl börja äta i köket igen.

Min kompis Berra har dock fått andra problem för det har börjar ringa i hans telefon. Den har varit nästan helt tyst under hela OS, men nu är det full fart på folk som vill köpa bil av honom igen. Han har lovat att avslöja fler detaljer senare i veckan, så jag återkommer i ämnet.