EN RIKTIG KARL MURAR SITT HUS SJÄLV

När jag för många år sedan lät kasta ut oljepannan och ersätta den med en värmepump kände jag mig mycket nöjd.

Det enda som inte blev bra var ett stort hål i väggen, där personalen på tankbilen en gång i tiden hade stoppat in slangen när det varit dags att fylla på olja. Nu gapade det tomt där, så jag fyllde det med tidningspapper i stället.

- Det där får du mura igen, sa folk som kom på besök.
- Ja, ja, sa jag. Det ordnar sig nog.

Åren gick, och en dag kom en broschyr från ett byggföretag med posten. Där stod ungefär så här om jag minns rätt:

 

Tänk att flytta in i ett nytt hus och kunna berätta för alla som kommer på besök att grunden har jag gjutit själv. Det ger respekt och självförtroende och en känsla av duglighet som aldrig kan uppnås genom stora bonuspengar eller fallskärmsavtal.

I klartext alltså: En riktig karl murar sitt hus själv.
Jaha, tänkte jag Då är det väl bara att sätta igång.
Fortsättning följer.

FOTBOLLSSPELAREN SOM FLÖG I LUFTEN

Fotbollsdebatten vid stambordet på lunchrestaurangen har fortsatt med oförminskad styrka.

Den försynte bankmannen, som har tillgång till ett stort antal tv-kanaler, berättar om vidunderliga frisparkar och sagolika framspelningar i de europeiska ligorna.

– Ja, sa redaktör A. Dom är säkert duktiga en del av dom där överbetalda pojkarna, men det finns ju ingen som går upp mot Kalle.
– Nä, sa den berömde optikern. På Kalles tid kunde dom göra mål.
– Ja, sa kåsören. När Kalle var med visste man i alla fall att det aldrig skulle bli 0-0.

Kalle är identisk med Karl ”Timpa” Simonsson, ett namn som den noggranne läsaren av den här bloggen känner som världens bäste fotbollsspelare genom tiderna, åtminstone enligt redaktör A.

Kalle gjorde 50 mål på en säsong i näst högsta serien och sköt Jönköping Södra till allsvenskt silver 1949-50. Han blev dock aldrig professionell utan tyckte det var säkrast att stanna kvar som murare hemma i Småland.

Redaktör A är den ende vid bordet som har sett honom i aktion, men de övriga i sällskapet har blivit så påverkade genom åren att de håller med redaktör A i nästan allt han säger i detta ämne.

Ett av hans påståenden är att när Timpa avlossade sina skott från mittlinjen rätt upp i nättaket på Ullevi, uppstod ett vinande ljud i luften så att folk utanför arenan trodde det var flyglarm samtidigt som hästarna på Åby ett par kilometer därifrån började skena.

– Men inte blev han miljonär för det, sa optikern.

– Nä, sa redaktör A. Det är egentligen inte klokt om man tänker på alla medelmåttor som blir proffs ute i Europa i dag. Dom har sportbilar och tjänar miljoner. Timpa åkte på sin lättviktare mellan byggena i Jönköping och Stadsparksvallen.
– Han fick väl ingenting, sa kåsören. Inte ens en lägenhet.
Redaktör A tänkte då efter en stund,och så sa han:
– Det enda jag kan påminna mig är en uppstigning med ett flygplan.

– Det låter intressant, sa bankmannen. Får vi höra.

Då berättade redaktör A om en flygare som på 1940-talet gjorde uppstigningar med passagerare över Jönköping mot betalning. Det kan ha kostat så mycket som tjugo kronor gången, och flygaren tjänade stora pengar.
Så blev det allsvensk fotboll på söndagen. Flygaren satt på läktaren och fick se Timpa göra ännu en fenomenal match, avslutad med en kanon i krysset och en klacksparslobb över målvakten och i nät ungefär som vanligt.

Av detta blev flygaren så upprymd att han erbjöd Timpa att gratis få följa med på en halvtimmes färd i planet över Vättern. Det tyckte Timpa var en fantastisk upplevelse.

– Det skulle ha varit i dag det, sa optikern.

– Ja, sa redaktör A. Jag undrar vad Zlatan och Ronaldo skulle ha sagt om ett sånt erbjudande.

– Dom hade nog trott att dom skulle få planet, sa bankmannen.

– Ja, annars hade dom nog inte följt med, sa redaktör A.
Därmed var lunchen slut för den här gången, och det hade blivit dags att gå hem var och en till sitt för att försöka återvända till nutiden så länge det nu varar.

BOLLEN ÄR RUND

Fotbollsdiskussionens vågor går höga vid stambordet på lunchrestaurangen.

Måltiden inleds ofta med att redaktör A vänder sig till den försynte bankmannen och frågar:

– Hur många matcher har du sett i helgen?
– Fyra, svarar denne.
– Det var svagt, säger kåsören.
– Ja, förra helgen såg du ju fem, säger den berömde optikern.

Saken är den att bankmannen har tillgång till ett antal betalkanaler på sin tv och kan ta in matcher direkt från framför allt den engelska fotbollen nästan varje dag.

Det är Premier League och The Championship och League One och FA-cupen och Ligacupen och Champions League och Europa Leaguer och det är Arsenal och Chelsea och Manchester United och det är tyska och franska lag liksom italienska och spanska och det är Zlatan och Messi och Ronaldo och Paris SG och Bayern München och Barcelona och Real Madrid och en hel del annat också för den delen.
– Hur kan du hålla reda på allt? undrar kåsören.'
– Hur hinner du? undrar optikern.
– Hur orkar du? undrar redaktör A.

– Du måste väl i alla fall ha två tv-apparater, säger kåsören.

– Eller flera på en lång rad, säger optikern.'
– Nejdå, säger bankmannen. Man kan zappa mellan kanalerna. Och en del matcher börjar på olika tider.

Församlingen försjönk vid ett sådant tillfälle i minnen och började prata om hur det var förr.

– Jag minns, sa kåsören, när dom började sända radio från flera allsvenska arenor i samma program. Vilken sensation det var att kunna förflytta sig från Eyravallen i Örebro till Idrottsparken i Norrköping på några sekunder. Folk trodde inte det var sant. Hyland fick gå in i sändningen gång på gång och förklara att det inte var bluff eller trickinspelning.

– Och före det fick man vänta till måndagarna med att läsa i tidningen hur det hade gått i natcherna, sa optikern.

– Och jag minns, sa redaktör A, när man fick vänta i tio dar på att få några svart-vita bilder från en landskamp i Paramount-Journalen på bio.
Nya avslöjanden senare i veckan.

KULAN I LUFTEN

Kulan i luften, gräset är grönt och bollen är rund.

 

Fotbollsserierna har med andra ord sparkat igång, och vid stambordet på lunchrestaurangen sitter redaktör A och inleder varje måltid med orden:

– Ja, mina bröder, kulan den glöder.

Den berömde optikern instämmer, liksom kåsören och den försynte bankmannen.

Fortsättning följer.

MYSTISK PÅSKGUBBE ORSAKADE POLISPÅDRAG

Nisse Bengtsso hade en gång för länge sedan fått följa med sina föräldrar på en tågresa till Göteborg. De besökte bland annat Buttericks butik med skämtartiklar, där Nisse Bengtsson för egna pengar köpte en ansiktsmask av gummi för tre och tjugofem.

Det fanns indian, kines, neger, eskimå, pirat och några till. Nisse Bengtsson valde länge och omsorgsfullt och fastnade till slut för den så kallade negermasken.
Det här hände alltså på den tiden då svarta människor fortfarande kallades för negrer i Sverige och var så sällsynt förekommande på de här breddgraderna att folk vände sig om på gatorna och tittade efter dem.

När Nisse Bengtsson kom hem började han med att skrämma sina jämnåriga kamrater. Han hade masken i fickan när de var ute i skogen. Sedan sprang han och gömde sig bakom ett träd och tog på sig masken innan han tittade fram igen.

I början var de andra ungarna nära att skita på sig, för de trodde att det var en riktig afrikan som var ute i skogen och spanade.
Det var en fruktansvärd mask i form av ett hångrinande mörkbrunt ansikte med svart krulligt hår och röda uppsvällda läppar. Men efter ett tag blev j Nisse Bengtsson avslöjad, och när han hade lurat alla ungar i kvarteret var det inte lika roligt längre.

Dagarna gick och det blev påsk. När de andra barnen klädde ut sig till påskkärringar och påskgubbar tog Nisse Bengtsson på sig gummimasken och en av sin farsas gamla avlagda kavajer. Sedan kavlade han upp ärmarna, kollade så att masken satt fast ordentligt och gick ut i skymningen och knackade på fönstren

Han smög runt på gårdarna och klättrade på uthustak och stegar och stack upp huvudet och ropade bu.

De flesta hann väl inte se vad det var fråga om eller så brydde de sig inte om det, men när han kom till kärringa Larssons hus utbröt full kalabalik.

Kärringa Larsson hade besök av gubben Persson, men han satt med ryggen mot fönstret och hängde inte riktigt med i svängarna. Han såg först bara hur kärringa Larsson stelnade till och spärrade upp ögonen med skräckslagen blick. Sedan skrek hon ”Hjälp, en neger!” varpå gubben Persson vände sig om fick se ett hångrinande mörkt ansikte försvinna från fönstret.

Kärringa Larsson kastade sig på telefonen och ringde polisen och rapporterade att en neger hade tittat in genom hennes fönster på andra våningen.

Det här utspelades på den tiden då polisen inte hade så mycket att göra, så de skickade ut en patrull för att undersöka saken.

De möttes på brottsplatsen av kärringa Larsson som pekade på fönstret och beskrev händelseförloppet i dramatiska ordalag. Hon påstod sig ha kunnat utläsa svår sinnessjukdom och djuriska lustar i inkräktarens blick och var övertygad om att hon skulle ha blivit våldtagen om inte gubben Persson hade varit där och beskyddat henne med sin blotta närvaro.

Gubben Persson intygade riktigheten i detta, och när poliserna frågade efter signalement på den misstänkte gärningsmannen hävdade han att denne påminde starkt om dåvarande världsmästaren i tungviktsboxning Jersey Joe Walcott.

När poliserna invände att Joe Walcott, så vitt de kände till, var bosatt i New Jersey i Amerika och att det knappast var troligt att han sprang omkring i utkanterna av svenska småstäder och tittade in genom fönstren hos gamla damer, blev gubben Persson mycket upprörd.

Han framhöll att han minsann hade varit i Stockholm några år tidigare och på nära håll sett Walcott slå ut Olle Tandberg i femte ronden, så här skulle det inte komma några unga glopar till konstaplar och påstå att han inte visste hur Jersey Joe Walcott såg ut.

Det slutade med att poliserna avfärdade gubben Persson som ett mindre trovärdigt vittne. Kärringa Larsson höll dock fast vid sin anmälan, men den mystiske främlingen förblev okänd och undkom lagens långa arm trots intensiva efterspaningar från gubben Perssons sida.

DET VAR BÄTTRE FÖRR

Berra och grabbarna har gästat kåsören för sedvanlig påsksammankomst.

Efter avsmakning av årets påskmust fortsatte mötet med allmänna frågor. Debatten blev livlig men mynnade som vanligt ut i att allt var bättre förr.

– Man hade roligare på påsken förr i tiden, sa Berra.
– Hur menar du då? sa filosofiska Karlsson.
– Tja, sa Berra. Man klädde ut sig och skickade påskbrev till varandra.

– Men då var vi ju små, sa Karlsson.

– Har du börjat gå i barndom? sa sällskapets ende revolversvarvare.
– Det var i alla fall roligare, envisades Berra. Kommer ni ihåg när Nisse Bengtsson tröttnade på att vara påskgubbe och klädde ut sig till neger i stället.

– Så heter det väl inte? sa Karlsson.

– Nej, men man sa så på den tiden, sa Berra. Han hade i alla fall en svart mask för ansiktet och skrämde upp kärringa Larsson så hon ringde till polisen.
– Det minns inte jag,,sa revolversvarvarn. Kan man få ytterligare detaljer.
Då berättade Berra hela historien, men den är så lång så den får vi spara till senare i veckan.

ÅRETS PÅSKMUST AVSMAKAD

Berra och grabbarna har gästat kåsören för traditionell avsmakning av årets påskmust.
– Lite blommigt, konstaterade Berra och smackade med läpparna.
– Fin kropp, framhöll filosofiska Karlsson.
– Och stark eftersmak, sa en revolversvarvare som också var närvarande.

En smärre diskussion uppstod sedan om var någonstans årets upplaga skulle placeras i ett lite längre tidperspektiv.

– Lite strävare än fjolårets, sa Berra.
– Kanske inte riktigt lika fylligt, sa Karlsson.
– Men på det hela taget en hyfsad årgång, sa revolversvarvarn.

På Karlssons förslag ventilerades sedan frågan huruvida någon av det senaste decenniets årgångar egentligen varit riktigt dålig. Ingen av de församlade kunde dock erinra sig detta, utan mötet enades om att påskmusten hållit en ganska jämn och relativt hög nivå så långt bakåt man kunde minnas.

– Möjligen kan man anmärka något på att smaken är ganska likartad från år till år, sa Berra.

– Ja sa Karlsson. Det är ju inga direkta sensationer.
– Fast 07:an vill jag minnas var lite extra sprallig, sa Berra.
– Ja, sa Karlsson. Men det kan ju ha berott på att det var den gången du hade varit på fest hos din brorsa hela natten innan du kom hit.
– Det kan du ha rätt i, sa Berra. Det hade jag glömt.
Nya avslöjanden senare i veckan.