MANLIGT NÄTVERK

Här följer en grundkurs i konsten att avnjuta engelsk tv-fotboll ur den gamle Tipsextratittarens perspektiv:

KLÄDSELN: Vi börjar med klädseln. Nätundertröjan är det kanske viktigaste plagget i tipsfotbollstittarens garderob. Denna gamla ursvenska persedel, ibland även benämnt brynja, har med åren kommit att symbolisera manligt nätverk i allmänhet och inbitet tipsfotbollstittande i synnerhet. Från att i forna tider ha stått för frisksport, råkost och sunt leverne har nätundertröjan allt mer kommit att kopplas ihop med svettiga armhålor, tåbira, rapningar och överfulla askkoppar framför tv:n.

Även om allt tipsfotbollstittande sålunda utgår från nätundertröjan får man inte förringa förekomsten av en matchande klädsel i övrigt. Vi tänker då i första hand på byxorna och att dessa har ett riktigt rejält gammaldags gällivarehäng i baken. Jeans och gamla utslitna träningsoverallsbyxor kan användas men den sanne tipsfotbollstittaren kör helst med ett par bredspåriga manchesterbrallor från tidigt 70-tal.

Dessa bör kompletteras med ett par smala hängslen som hela tiden snor sig på ryggen eller allra helst hänger och släpar utefter sidorna som på en alkoholiserad och grälsjuk familjefar i någon gammal Norénpjäs.

Huvudbonad är inte obligatorisk men i den mån den förekommer bör den göra det i form av keps eller tyghatt, gärna med inskriptioner som The Gunners, You´ll never walk alone eller Spurs for ever.

I detta sammanhang bör framhållas att förutsättningarna var lite annorlunda när Tipsextra var nytt i slutet på 60-talet innan fjärrkontrollens genombrott. Då var gällivarehängets beskaffenhet ännu viktigare eftersom värden då med jämna mellanrum måste gå fram till tv:n för att byta kanal eller höja och sänka ljudet. När han då vände baken åt den övriga församlingen fick han rikliga tillfällen att briljera med ett vackert häng på byxorna.

MATEN: Efter att sålunda ha försäkrat sig om korrekt klädsel är det dags för tipsfotbollstittaren att övergå till den kulinariska avdelningen. Den yngre generationen verkar föredra chips, popcorn och ostbågar och eftersom även tipsfotbollstittaren i någon mån tvingas följa med tiden får väl detta anses godkänt, om än med tvekan. Den verklige finsmakaren väljer dock bort sådant krafs och konstaterar att rökt korv är oslagbart som tipsfotbollstilltugg, gärna i form av tjocka skivor direkt i näven, nersköljda med den där byxficksljumma pilsnern som brukar serveras på engelska pubar.

DRYCKEN: Därmed är vi framme vid drycken och här är regeln otvetydig och kompromisslös. Ljummen pilsner direkt ur flaska är vad som gäller. Dock inte i så stora mängder att man blir oförmögen att följa spelet eller till och med somnar framför tv:n. Måttlighet är en dygd för den sanne tipsfotbollstittaren. Det innebär att drycken ibland till och med står och dunstar på bordet, men inte heller det är helt fel. Lite avslagen pilsner i slutet av andra halvlek kan faktiskt kännas symboliskt riktigt i kombination med ett sprucket 288-raderssystem.

När det gäller dryck kan dispens möjligen ges för mineralvatten på flaska. Mjölk, sockerdricka och kaffe är däremot bannlyst liksom naturligtvis även kanelbullar, gräddtårta, semlor och annat barnkalasliknande tilltugg som i detta sammanhang är av direkt helgerånsliknande karaktär.

Allt detta är detaljer som jag inte hade en tanke på när jag första gången satte mig till rätta för att titta på Tipsextra en gång i tidernas gryning. Det kom bara av sig själv med tiden utan att jag riktigt fattade hur det gick till. Plötsligt satt man där bara med brynja och gällivarehäng och hål på strumporna med fötterna på bordet och rapade lätt medan man smuttade på den avslagna pilsnern. Men det är klart - är man en naturbegåvning så är man.

ATT TITTA PÅ TIPSFOTBOLL

Fotbollsallsvenskan är slut för i år men i England kör man för fullt med Premier League, Championship, League One och League Two och allt vad det heter.

Och har man bara rätt kanaler på tv:n kan man både titta på toppmöten och följa resultaten i alla tipsmatcher med pling och allt.

Jag minns när det hette Tipsextra en gång för länge sedan och i stort sett var den enda fotbollsmatch som visades i tv på hela veckan.

Det var Grimsby, Cardiff, Oldham och Luton och långbollar och glidtacklingar på leriga planer ute på engelska landsbygden, alltsammans ackompanjerat av storslagna ceremonier och traditionsbundna ritualer i svenska hem på lördagseftermiddagarna.

Dessa de sistnämnda företeelserna ska vi titta närmare på i den här bloggen senare i veckan. Dags för en grundkurs i konsten att titta på tipsfotboll i tv alltså.

FINT FRÄMMANDE PÅ BALKONGEN

Här är ytterligare några bilder ur min senaste bok ”Stjärnmatcher, Dynamitlopp och brassesparkar”.

Fotbollsprat på balkongen.

Förbundskaptenen Orvar Bergmark (här tredje man från vänster) och assisterande Georg ”Åby” Ericson flankeras av Bohusläningens Jan Gerd (längst till vänster) och sportchefen Lennart Floodberg på den sistnämndes balkong sommaren 1968. Här har det pratats mycket fotboll. Lennart lägenhet på Hålgjuteberget har genom åren gästats av ytterligare fyra förbundskaptener eller landlagstränare, nämligen Istvan Wampetits, Harry Lundahl, Roy Hodgson och Sven-Göran Eriksson.

Bengt Johansson.

Den ende som gjort mål på ett brasilianskt elitlag på Rimnersvallen är Bengt Johansson. Det skedde 1959 när Oddevold gästades av Vasco da Gama och förlorade med 5-1. Bilden tagen i Hasselbacken någon gång på 70-talet för ett reportage i Bohusläninen.

Håkan Hansson.

Håkan Hansson i Oddevold var en av de hemmaspelare som fick känna på allsvenskt motstånd i de så kallade Stjärnmatcherna på Rimnersvallen på 60- och 70-talet.

"Knaster" och Fingal.

I Fingals Sportaffär vid Torggatan såldes förköpsbiljetter till Stjärnmatcherna. Bakom disken stod Bertil ”Knaster” Johansson (till vänster på bilden) och Fingal Ryberg, båda gamla fotbollsspelare i UIS.

Bilderna hämtade ur min bok ”Stjärnmatcher, Dynamitlopp och brassesparkar”.

Köp boken direkt av mig genom att ringa till 0522-10599 eller mejla till gujohans@telia.com Pris 210 kronor inom Uddevalla. Går även att rekvirera från förlaget på http://www.litenupplaga.se/1308 för 232 kronor inklusive frakt. Eller på någon av de stora boksajterna på nätet för pris på cirka 230 kronor.

NÄR BOHUSLÄN MÖTTE AIK

Här är ytterligare några bilder ur min nya bok ”Stjärnmatcher, Dynamitlopp och brassesparkar”. Den är en fortsättning på fjolårets ”Kuriren, Bohusläningen och jag” och innehåller tolv nya kapitel med journalistminnen på 200 sidor.

Stjärnmatcherna var namnet på fem fotbollsmatcher i Uddevalla, där en svältfödd publik fick se allsvenska topplag spela mot Bohusläns landskapslag, förstärkt med utlandsproffsen Örjan Persson och Janne Olsson, landslagsmännen Sten Pålsson och Kurt Axelsson och med förbundskaptenen Orvar Bergmark som trogen gäst år efter år.

Här är en bild från den första matchen 1968 när Bohusläns lag spelade 2-2 mot AIK på Rimnersvallen.

Lagkaptenerna Örjan Persso och Jim Nildén byter standar medan domaren Karl-Axel Johansson tittar på.

Dynamitloppet var en backtävling som i flera år samlade hela svenska eliten och lockade 10-12 000 åskådare till en bergknalle på Bohusläns regementes gamla övningsområde.

Intervju med Stig Blomqvist, Per Eklund och Bror Danielsson i Dynamitbacken.

I boken berättas också hur det gick efter VM för de brasilianska spelare som var i Uddevala och mötte Österrike på Rimnersvallen 1958 och vilka som fortfarande är i livet. En av de första som gick bort var legendariske Garrincha, älskad som få i Brasilien men med ett tragiskt levnadsöde.

Garrincha spelar spel i Soldathemmet vid Bohusläns regemente i väntan på VM-matchen på Rimnersvallen, som han dock inte fick vara med i. Till höger mittfältaren Dino Sani, som platsade i premiärlaget men inte i finaen.

Boken heter alltså ”Stjärnmatcher, Dynamitlopp och brassesparkar” och kan köpas direkt av mig för 210 kronor. Ring 0520-10599 eller mejla till gujohans@telia.com så levererar jag inom Uddevalla. Den går också att köpa genom Recito förlag på www.litenupplaga.se/1308 för 232 kronor inklusive frakt eller på någon av de stora boksajterna för priser från cirka 230 kronor och uppåt. Köp den till dig själv eller ge bort den i julklapp.

NÄR PELÉ INTE PLATSADE

Den här bilden togs av Bohusläningens fotograf Arne Anderssn minuterna före avspark av VM-matchen mellan Brasilien och Österrike på Rimnersvallen den 8 juni 1958.

Det brasilianska laget hälsar publiken i Uddevalla på vägen mot VM-titeln. Längst fram lagkaptenen Bellini. Övriga från vänster: Dida, Joel, Zagallo, De Sordi (skymd). Didi, Mazzola, Dino, Orlando, Nilton Santos och målvakten Gylmar.

Men det är inte samma lag som blev världsmästare tre veckor senare. Bara sex av spelarna på bilden fick vara med i finalen då Sverige besegrades med 5-2.

Fem av dem byttes alltså ut på vägen. In kom bland andra 17-årige Pelé och den några år äldre Garrincha. De platsade inte i premiärlaget som besegrade Österrike med 3-0. 

I stället fick de sitta på Rimnersvallens läktare tillsammans med de andra ratade spelarna i 22-mannatruppen.Varför berättar jag i min nya bok ”Stjärnmatcher, Dynamitlopp och brassesparkar”.

Där redogörs också för vad som hände med de brasilianska spelarna efter VM och vilka som lever i dag. Av dem som spelade på Rimnersvallen är åtta avlidna och bara tre kvar i livet. Nämligen mittfältaren Dino, centerforwarden Mazzola och vänsteryttern Zagallo. Lagkaptenen Bellini var den senaste som gick bort. Han avled den 20 mars i år vid 83 års ålder.

Här följer ett utdrag ur min bok:

Pelé, Garrincha och Didi var de tre stora i Brasiliens trupp. Av dem är bara Pelé kvar i livet.

Garrincha dog 1983, svårt alkoholiserad, endast 49 år gammal. Didi avled 2001 vid 72 års ålder. Truppens äldste, Nilton Santos, gick bort 2013, 88 år gammal.

När detta skrivs på våren 2014 är sju av de 22 spelarna i livet, nämligen Pelé, Zito, Pepe, Zagallo, Dino, Mazzola och Moacir. Men bara fyra av dem var i sådan kondition att de 2012 kunde resa till Sverige och vara med vid sammanträffandet med de svenska VM-spelare som då fortfarande var i livet.

I samband med den sista landskampen på Råsunda träffade brasilianarna Pelé, Zito, Pepe och Mazzola sina kolleger i den svenska truppen Kurt Hamrin, Agne Simonsson, Bengt ”Julle” Gustavsson, Reino Börjesson, Sigge Parling, Bengt ”Fölet” Berndtsso, Owe Ohlsson och Åke ”Bajdoff” Johansson samt Svenska fotbollförbundets Bengt Ågren, den ende kvarvarande av 1958 års organisationskommitté.

Zito och Pelé berättade att de böjde knä i omklädningsrummet och tackade Gud för att de fick uppleva detta.

Av de avlidna har fyra dött i förtid. Zozimo förolyckades i en bilkrasch vid 45 års ålder, Garrincha söp ihjäl sig vid 49, Oreco dog av hjärtinfarkt under en veteranmatch vid 52 års ålder och reservmålvakten Castillho begick självmord vid 59.

Boken heter alltså ”Stjärnmatcher, Dynamitlopp och brassesparkar” och innehåller tolv kapitel med journalistminnen från min tid på Kuriren och Bohusläningen. Utöver fotboll handlar det om skidor, friidrott, orientering, boxning och motor. 

Boken kan köpas direkt av förlaget på www.litenupplaga.se/1308 för 232 kronor inklusive frakt och finns även på de flesta andra boksajter på nätet. Eller så kan man ringa mig på 0522-10599 eller mejla till gujohans@telia.com så tar jag hem och säljer för 210 kronor inom Uddevalla.

BOLLEN ÄR RUND OCH PLÅNBOKEN TOM

Det har blivit dags för det avslutande avsnittet i berättelsen om pilgrimsfärden till Smålands Jerusalem och Stadsparksvallen i Jönköping.

Med den berömde optikern vid ratten, redaktör A bredvid honom i framsätet samt kåsören och den försynte bankmannen i baksätet hade delegationen nu nått Mullsjö. Där möttes man av en representant för Jönköpings Södra.

Efter lunch på vägkrogen bar det av i kortege in till Jönköping, där sällskapet först lade ner blommor och höll en tyst minut vid Timpa Simonssons grav. Färden gick sedan vidare till klubbhuset, där Timpas förgyllda vänstersko beskådades.

Därefter var det dags att inta de reserverade platserna på Stadsparksvallens läktare. Efter en spännande match stod Södra som segrare med 3-1 trots att gästande Degerfors haft väl så mycket av spelet.

Men delegationen enades om att så länge bollen är rund är det ,målen som räknas och att man absolut inte behövde skämmas för segern samt att 2-0-målet var en riktig läckerbit.

– Nu ska det bli gott med andra läckerheter på hemvägen, sa optikern och sneglade på redaktör A som i händelse av seger hade lovat bjuda på kaffe med tilltugg på Tre Älgar i Grästorp på återresan.

– Ja, sa redaktör A och satte sig in i bilen. Ni får beställa vad ni vill ha. Jag bjuder. Ta tills ni skäms!

Någon timme senare strömmade fyra hungrig fotbollsfans in på Tre Älgar i Grästorp. När kåsörem bara tog en ostsmörgås till kaffet sa redaktr A att det där blir du inte mätt på och lastade på en macka till.

Sedan vände han sig till kassörskan och utropade med hög röst så det hördes i hela lokalen:

– Jag ska betala för hela det här rövargänget!

Kåsören lyckades inte ens smyga till sig en liten arraksboll på egen bekostnad.

– Försök inte, sa redaktör A. Den hade man fått äta upp i flera veckor. Och det hade säkert berättats ännu längre om den snåle redaktören som inte betalade hela kalaset trots att han hade lovat att bjuda. Den pojken får man se upp med.

Notan slutade på 324 kronor och när sällskaoet satte sig i bilen igen sa bankmannen:

– Nu känns det lite lättare att åka vidare.

– Ja, sa redaktör A. Särskilt för mig för min plånbok är tom.

SPÄNNINGEN STIGER

I förra avsnittet av berättelsen om pilgrimsfärden till Smålands Jerusalem hade de medverkande just passerat Falköping. Resans mål var Stadsparksvallen i Jönköping, där resenärerna ämnade försöka heja fram Jönköpings Södra till ännu en seger i Superettan trots att ”Timpa” Simonsson inte var med längre.

Året före hade redaktör A bjudit på kaffe och tårta på Tre Älgar i Grästorp på hemvägen för att fira segern. Hans reskamrater, den berömde optikern, kåsören och den försynte bankmannen, undrade nu vad det skulle bli för godsaker på återressan den här gången.

– Det vet jag inte, för nu hade jag tänkt att någon annan skulle bjuda, sa redaktör A.

– Jag tycker du ska bjuda om dom vinner i år också, sa kåsören.

– Jag kan bjuda om dom förlorar, sa bankmannen.

– Och jag om det blir oavgjort, sa kåsören.

– Vi säger väl det då, era snåljåpar, sa redaktör A. För dom vinner säkert nu också. Trots att Timpa inte finns bland oss längre. Var är vi nu förresten?

– Tidaholm ligger in till vänster där borta, sa optikern.

– Dom slog dom i kvalet till Allsvenskan1945, sa redaktör A. Först två oavgjorda och sedan 4-0 i avgörande. Timpa gjorde tre. Fast det kunde ha gått illa om inte ”Bläckan” Johansson missat öppet mål i andra matchen.

– Vad finns det för kändisar från Tidaholm, sa bankmannen.

– Jag kan inte komma på någon, sa redaktör A. Det skulle väl vara Bläckan Johansson då. Att han sköt över från två meter kunde dom aldrig glömma i Tidaholm. Det har han varit känd för ända sedan dess.

Nu började sällskaper närma sig resans mål. Spänningen steg och förväntningarna ökade.

Fortsättning följer.

MOT SMÅLANDS JERUSALEM

Det hände sig vid den här tiden för några år sedan att redaktör A hade trummat ihop ett gäng för att åka till Småland och heja fram Jönköpings Södra till en ny seger på den långa vägen tillbaka till Allsvenskan.

Chansen var god enligt redaktör A, trots att det inte längre finns några lirare som Timpa Simonsson.

Med den berömde optikern vid ratten, redaktör A i framsätet samt kåsören och den försynte bankmannen i baksätet anträddes pilgrimsfärden mot Smålands Jerusalem.

En bit bortanför Grästorp vände sig redaktör A till de övriga med frågan:

– Var är vi nu?

– Flakeberg stod det på en skylt, sa optikern.

– Då ska jag testa herrarnas idottskunskaper, sa redaktör A. Kan någon nämna en svensk mästare i fotboll som är född i Flakeberg?

– Jag chansar på Hasse Olsson i GAIS, sa kåsören.

– Förnamnet var rätt, sa redaktör A. Men det ska vara Hasse Karlsson i Djurgården. SM-guld 1959.

Falköping passerades en stund senare, varpå redaktör A sa:

– Nu har jag två frågor på Falköping.

– Då svarar jag Garvis Carlsson obesett på den första, sa kåsören.

– Det är rätt, sa redaktör A. Nu kommer den andra: Nämn en världsmästare som Garvis besegrade i Västergötlands DM i brottning.

– Kan det möjligen vara en ung Bertil Antonsson, sa kåsören.

– Rätt igen, sa redaktör A. Han är omöjlig den pojken.

– Eller så hade jag hört det förut, sa kåsören.

Fortsättning följer.

TIMPA OCH DEN TRASIGA TEGELPANNAN

Diskussionens vågor gick höga vid lunchbordet när det gällde fotbollen förr och nu.

Redaktör A hade just berättat hur Timpa Simonsson slagit en jättelyra från andra sidan planen och över målvakten in i Göteborgskamraternas bur.

Han fortsatte med att berätta hur Timpa hade gjort fem mål på landslagsmålvakten Kalle Svensson hemma på Stadsparksvallen i Jönköping så att denne efteråt hade sagt att han var glad att han inte stod i vägen för något av skotten för då hade han blivit skadad.

Redaktör A:s bordskamrater, den berömde optikern, den försynte bankmannen och kåsören, begrundade detta en lång stund. Sedan sa optikern:

– Jag för min del trodde att du menade den gången han sköt bollen över läktaren på Stora Valla i Degerfors så att den hamnade på en järnvägsvagn hundra meter därifrån och följde med ända upp till Hälsingland.

– Det kan inte ha varit Timpa, sa bankmannen. Det behöver man inte skjuta så hårt för och dessutom låter det som ett vådaskott.

– Ja, sa redaktör A. Det där får vi nog avfärda som en skröna.

Tystnaden lägrade sig åter över bordet, men i höjd med kaffet vände sig kåsören till redaktör A och frågade:

– Hur var det egentligen med den där tegelpannan i Blomstermåla? Var det också en skröna?

– Nej, verkligen inte, sa redaktör A. Timpa sköt ett kanonskott som för en gångs skull gick strax över målet. Bollen steg hela tiden och fortsatte över läktaren tills den landade på fabrikör Anderssons hus på andra sidan gatan och slog sönder en tegelpannan.

– Var det bara över gatan? sa optikern. Jag hade för mig att bollen först studsade på tegelpannan och sedan försvann innan den hittades i Hultsfred några dagar senare.

– Jag med, sa kåsören. Eller om det var i Oskarshamn den tog mark.

– Ni behöver inte överdriva sa redaktör A. Det här är tillräckli bra som det är.

– Undrar hur dom upptäckte det, sa bankmannen. Avbröt dom matchen för att klättra upp på taket och hämta bollen?

– Nej, sa redaktör A. Dom hade väl en reservboll att kasta in. Den första bollen försvann.

– Det var nog fabrikör Andersson själv som hittade den nästa vår när han skulle rensa sina hängrännor, sa optikern.

Och därmed var det slut på fotbollsprat vid lunchbordet för den här gången.

SKYTTEKUNGEN SOM SKÖT SÅ DET SMALL

– Dagens fotbollsspelare kan inte skjuta, sa redaktör A en gång vid lunchbordet.

– Åjo, det finns allt dom som kan, sa den försynte bankmannen.

– Men dom gör ju nästan inga mål längre, sa redaktör A. Matcherna slutar ju bara 0-0 eller 1-0.

– Det var bättre förr, sa den berömde optikern.

– Just det, sa redaktör A. Dagens skyttekungar gör ju inte ens ett mål i snitt per match. Jag vet en som gjorde tre.

– Kan det möjligen ha varit Timpa Simonsson? sa kåsören.

Som alla läsare av den här bloggen vet är Karl ”Timpa” Simonsson världens bäste fotbollsspelare genom tiderna, åtminstone vid det här bordet. Han sköt upp Jönköpings Södra genom seriesystemet till stora silvret i Allsvenskan 1950 men fick bara göra två A-landskamper eftersom han hade mothåll av Putte Kock och de andra i den tidens uttagningskommitté, allt enligt redaktör A.

– Jag har sett Timpa göra det mest fantastiska målet i svensk fotbollshistoria vid sidan av Hamrins 3-1 på Västtyskland i VM -58, fortsatte redaktr A. Det var när Göteborgskamraterna pressade som värst på Ullevi och målvakten Henry Andersson hade gått ut och ställt sig vid straffpunkten. Timpa fick bollen på andra planhalvan och slog en jättelyra över honom in i mål. Det talar dom om ännu i Göteborg.

– Jaså, sa bankmannen. Jag trodde du menade den där matchen i Jönköping när han gjorde fem mål på landslagsmålvakten Kalle Svensson och klackade från straffpunkten och upp i krysset.

– Nej, sa redaktör A. Men det var ett annat bra exempel. Efter den matchen sa Kalle Svensson att han bara hade två saker att framhålla. För det första var han glad att han inte hade stått i vägen för Timpas värsta rökare för då hade han blivit skadad. Han påstod att det small så att han först trodde det var blixten som slagit ner. För det andra begrep han inte hur Putte Kock kunde undvika att ta ut Timpa till landslaget.

Fortsättning följer.

OSANNOLIKA MÅL VID LUNCHBORDET

När den svenska fotbollssäsongen går mot sitt slut brukar diskussionens vågor gå höga huruvida det var bättre förr eller inte.

Det var vid ett sådant tillfälle som redaktör A tog till orda vid stambordet på lunchrestaurangen och berättade hur en spelare en gång gjort ett osannolikt mål på Ullevi i Göteborg genom att slå en jättelik lobb från andra sidan mittlinjen över den utrusande målvakten och in i mål.

Den försynte bankmannen påminde då den övriga församlingen om hur en spelare på Stadsparksvallen i Jönköping en gång hade klackat bollen från straffpunkten rätt upp i dåvarande landslagsmålvaktens ena kryss med sådan kraft att denne inte hade hunnit röra sig.

Den berömde optikern erinrade då sina kamrater om hur en spelare vid ett tillfälle på Stora Valla i Degerfors hade skjutit ett skott med sådan kraft att bollen försvunnit och inte återfunnits förrän flera dagar senare uppe i Hälsingland.

Denna historia avfärdades dock av redaktör A som en skröna. I stället toppade han diskussionen med att berätta om spelaren som en gång sköt sönder en tegelpanna på ett hus på andra sidan gatan vid idrottsplatsen i Blomstermåla.

Ännu märkligare var dock att det i samtliga fyra ovanstående fall rörde sig om samme spelare! Vem detta var kommer att avslöjas i denna blogg längre fram i veckan.

NYKTERT FOTBOLLSLAG

Vad det här var för ett fotbollslag hade jag ingen aning om när jag hittade detta kort i ett av min mors gamla fotoalbum. Men så råkade jag av en lycklig slump bläddra lite i Tage Berglunds bok ”Minnen och bilder II” från 1993 och där hittade jag plötsligt samma foto.

Så här skriver gamle Oddevoldledaren och Uddevallakännaren Tage:

”Kortet ovan har Arvid Forsberg bidragit med, som bortsett från att det handlar om bollsparkeri visar kända uddevallare i ungdomens dar. Det är Uddevalla Godtemplarungdoms lag vi ser på kortet efter en match mot Västergötlands motsvarighet. En match i Gräsnäs 1931, eller var det 1932, som enligt Arvid slutade med en vinst för Uddevallapojkarna med 5-0.”

Och här finns också namnen på spelarna i laget, som ställde upp för fotografen enligt den tidens rådande system med målvakt och backar längst fram, följda av halvbackskedjan och stående längst bak forwardskedjan.

I främre raden ser vi från vänster Nisse Karlsson, Bertil ”Knaster” Johansson och Sture Johansson, bakom dem Kjell Johansson, Arne ”Knaster” Johansson och Gustav Johansson samt stående bakom dem från vänster Arne Backlund, Gösta Forsberg, Arvid Forsberg, okänd samt Nisse Simonsson.
Tilläggas kan att Gräfsnäs är ett samhälla i Västergötland vid sjön Anten, två mil norr om Alingsås.

ENGELSK FOTBOLL ÄR ISKALL

Ännu vet ingen hur kallt det kan bli på en fotbollsmatch i London.
Jag har sett Arsenal i snöyra på gamla Highbury, jag har sett Fulham i strilande regn på Craven Cottage och jag har sett Charlton i isande snålblåst på The Valley.
Men jag har aldrig frusit så som när jag en gång såg Queens Park Rangers ta sig an Coventry City i ett kylslaget och vindpinat Loftus Road Stadium.

Att fotbollen har högsäsong på vintern och speluppehåll under de månaderna då vädret är som bäst och planerna gröna och fina är något mycket kännetecknande för England.

Om detta är regel nummer ett, skulle man kunna säga att regel nummer två är att det ska vara så krångligt som möjligt att ta sig till arenan.

I det här fallet visade det sig att det fanns tre olika tunnelbanestationer på ungefär lika långt avstånd från planen, Sheperds Bush eller White City på Central Line eller Shepards Bush Market på Hammersmith & City Line. Åker man däremot till den tunnelbanestation som heter Queen Park hamnar man i en helt annan del av London.

Jag skulle vilja påstå att detta är England i ett nötskal. Finns det ett fotbollslag som heter Queens Park så ligger deras arena självfallet inte i närheten av den tunnelbanestation som heter Queens Park utan naturligtvis vid tunnelbanestationerna Sheperds Bush, Whity City och Sheperds Bush Market.
Det skulle vara alldeles för enkelt annars.

Och frågar man en engelsman varför det är på det viset kan man vara säker på att han svarar någonting i stil med:

- Ni har bara varit här i ett par dagar och redan vill ni flytta om våra tunnelbanestationer. Är det något mer ni har tänkt ändra på?
Så det säger man inte. I stället tar man Central Line till White City och vandrar längs South Africa Road tills man når arenan.

Så gjorde jag medan jag kände hur kylan allt mer bet i kinderna.

Det var faktiskt inte mer än nollgradigt enligt termometern. Men dagarna före hade det varit minusgrader och på nätterna åtskilliga sådana. Fontändammarna på Trafalgar Square var bottenfrusna och i Hyde Park åkte folk skridskor. Några snökorn virvlade genom luften och en isande vind gick genom märg och ben när jag vandrade mot arenan. Jag hade tagit på mig dubbla långkalsonger, tre par sockar i kängorna, två t-shirts, polojumper, skjorta, tweedkavaj, vinterrock och en extra tröja att sitta på. Och i souvenirbutiken köpte jag en jättelik blåvit mössa som det stod QPR på och drog ner över öronen.
Ändå frös jag som en hund där jag stod i kön till en av biljettkassorna.

Efter att ha köpt biljett ställde jag mig att studera en karta över arenan med omgivningar. Det visade sig att jag hade placerats på Ellerslie Road-läktaren på långsidan mitt emot. För att komma dit skulle man gå Loftus Road och sedan svänga till höger in på Ellerslie Road. Men först kom man in på en bakgård till ett stort hyreshus. En bit bort fanns en gata utan skyltar och när jag svängde in på det som jag trodde var Ellerslie Road kantades den av höga radhus och jag såg inte skymten av någon arena.

Men plötsligt delade sig radhuslängan och mitt i bebyggelsen fanns ett insläpp med grindar och turnstyles.
Det var tur att jag var ute i god tid, tänkte jag. Annars hade jag väl inte hunnit in förrän till andra halvlek.

Om själva matchen är inte mycket att orda, annat än att den slutade 1-1 och att det enda utöver kylan som lämnade ett outplånligt intryck var en man som satt bredvid mig, barhuvad och i en tunn jacka och vrålade COME ON RANGERS som en mistlur i 90 minuter.

På planen fanns inte en svensk så långt ögat nådde. Men islänningen Heidar Helguson missade chans på chans för hemmalaget innan han gick ner i försvaret och orsakade en onödig frispark som Daniel Fox gav Coventry ledningen på i 73:e minuten.

- FUCKING SHIT! ropade mistluren bredvid mig men han blev nöjd ändå när Dexter Blackstock nickade in 1-1 tre minuter från slutet.

Tilläggas kan att vi var 13 000 som huttrade i kylan, och på Craven Cottage en bit därifrån blev Fulhams match mot Blackburn uppskjuten på grund av att den frusna planen ansågs livsfarlig att beträda med fotbollsskor.