EN MURARE MED BRUK I SKORNA

När redaktör A än en gång hade redogjort för ”Timpa” Simonssons bravader i svensk fotboll försökte den övriga församlingen vid stambordet på lunchgrestaurangen föra in samtalet på den pågående VM-turneringen i Brasilien.

– Messi är ju inte så dålig han heller, sa den försynte bankmannen.

– Och Neijmar kan göra mål han också, sa den berömde optikern.'
– Ja, sa kåsören. Det kanske är lite hårdare motstånd i VM i dag än i svenska division två på 40-talet.

Redaktör A avbröt då ätandet, lade ner sina bestick på bordet, spände blicken i kåsören och utbrast:

– Men i dag kanske dom inte behöver åka runt på byggena och stå och mura i ur och skur sex dagar i veckan.
”Timpa” Simonsson var nämligen murare. Men inte nog med det. Enligt redaktör A var han en av Sveriges allra förnämsta även på det området, troligen den allra bäste.
Kåsören genmälde då att detta sänker trovärdigheten i redaktör A:s påståenden. Att någon skulle vara både Sveriges bäste fotbollsspelare och Sveriges bäste murare i samme person förefaller osannolikt, eftersom det är två kompetensområden som ligger helt vid sidan av varandra.

På detta svarade redaktör A med att till nästa möte ta med sig ett exemplar av Rekord-Magasinet från 1949. På omslaget fanns en teckning på ”Timpa” Simonsson och under den stod:

En murare med ”bruk” i skorna.

Inne i tidningen redogjordes för ”Timpas” 50 mål på 18 matcher i division två men där fans också andra siffror.

1943 hade han gjort 61 mål på ett spelår om man även räknade in träningsmatcher. Det ansågs vara ett oslagbart rekord i svensk fotboll, varpå ”Timpa” året därpå svarade med 93 mål!

Församlingen kring lunchbordet funderade på detta under en stunds tystnad, varpå kåsören frågade:

– Hade han verkligen murbruk i skorna?
– Det undrar jag också, sa optikern. Var det inte tungt att springa med det?
– Och vad skulle det vara bra för? sa bankmannen.
– Ni är väl inte riktigt kloka nån av er, sa redaktör A. Begriper ni inte att det är bildspråk. Dom skrev så i tidningarna på den tiden.

– Fanns det fler murare i Allsvenskan? undrade kåsören efter en stund.

– Det var intressant att du frågade, sa redaktör A. Det fanns faktiskt tre. Är det nån av er som tar dom?
Men så långt sträckte sig inte församlingens kunskaper, utan redaktör A fick komma med avslöjandet själv.
– ”Timpa” var naturligtvis den främste, sa han. Men sedan fanns också Holger Hansson i Göteborgs-kamraterna och ”Skinnet” Wigren i IFK Norrköping. Alla tre var faktiskt murare.
– Det måste ha varit ett bra fotbollsyrke, sa optikern.
– Dom hade nog inte så mycket att välja på, sa redaktör A. Dom tjänade inga pengar på fotbollen, så dom fick försörja sig på det yrke dom en gång lärt sig.

I SKUGGAN AV FOTBOLLS-VM

Fotbolls-VM har sparkat igång och diskussionens vågor går höga kring stambordet på lunchrestaurangen.

– Vilka blir världsmästare nu när inte Sverige är med? sa den berömde optikern.

– Jag tippar att Argentina slår Frankrike i finalen, sa den försynte bankmannen.
– Brasilien vinner över Spanien i finalen, sa kåsören.
– Det är svårtippat, sa redaktör A. Det finns ju inga riktiga lirare nu för tiden. Annat var det på ”Timpa” Simonssons tid.
– Där satt den, sa kåsören.
– Undrar om vi inte har hört det där förr, sa bankmannen.
– Det var bara det vi väntade på, sa optikern.

För eventuellt nytillkomna läsare av denna blogg kan det vara på sin plats att påpeka att ”Timpa” Simonsson var center i Jönköping Södras allsvenska silverlag spelåret 1949-50. Dessförinnan hade han satt ett oslagbart rekord i svensk fotboll genom att dundra in 50 mål på 18 matcher i näst högsta serien 1944-45.

”Timpa” Simonsson drog rekordpublik så fort han visade sig, om man ska tro redaktör A. Hans ribbskott var berömda för att målställningarna stod och gungade i flera timmar efter matcherna. Men för det mesta sköt han mål och då stod nätet som en strut varje gång. Målvakternas största problem var att hinna undan för annars hade dom följt med in i buren dom också.

Allt detta enligt redaktör A, som dessutom kan redogöra in i minsta detalj för anfallskombinationer som utspelades för mer än ett halvt sekel sedan.

Han kan till exempel berätta om hur ”Timpa” i en match mot Göteborgs-kamraterna på Ullevi i maj 1949 klackpassade till Ivar Eidefjäll, som lobbade över en göteborgsback, varpå ”Timpa” tpg ner bollen med pannan och drog till på volley rätt upp i krysset så det bara susade om öronen på Henry Andersson i målet.

Redaktör A är den ende vid bordet som sett ”Timpa” i aktion, så de övriga får helt och hållet lita på hans omdöme. Vid något enstaka tillfälle händer det dock att någon dristar sig till att ifrågasätta sanningshalten i någon liten detalj i allt redaktör A berättar, men då blir man snabbt uppläxad.

Om detta ska det handla längre fram i veckan i denna blogg.

FOTBOLLSSPELAREN SOM FLÖG I LUFTEN

Fotbollsdebatten vid stambordet på lunchrestaurangen har fortsatt med oförminskad styrka.

Den försynte bankmannen, som har tillgång till ett stort antal tv-kanaler, berättar om vidunderliga frisparkar och sagolika framspelningar i de europeiska ligorna.

– Ja, sa redaktör A. Dom är säkert duktiga en del av dom där överbetalda pojkarna, men det finns ju ingen som går upp mot Kalle.
– Nä, sa den berömde optikern. På Kalles tid kunde dom göra mål.
– Ja, sa kåsören. När Kalle var med visste man i alla fall att det aldrig skulle bli 0-0.

Kalle är identisk med Karl ”Timpa” Simonsson, ett namn som den noggranne läsaren av den här bloggen känner som världens bäste fotbollsspelare genom tiderna, åtminstone enligt redaktör A.

Kalle gjorde 50 mål på en säsong i näst högsta serien och sköt Jönköping Södra till allsvenskt silver 1949-50. Han blev dock aldrig professionell utan tyckte det var säkrast att stanna kvar som murare hemma i Småland.

Redaktör A är den ende vid bordet som har sett honom i aktion, men de övriga i sällskapet har blivit så påverkade genom åren att de håller med redaktör A i nästan allt han säger i detta ämne.

Ett av hans påståenden är att när Timpa avlossade sina skott från mittlinjen rätt upp i nättaket på Ullevi, uppstod ett vinande ljud i luften så att folk utanför arenan trodde det var flyglarm samtidigt som hästarna på Åby ett par kilometer därifrån började skena.

– Men inte blev han miljonär för det, sa optikern.

– Nä, sa redaktör A. Det är egentligen inte klokt om man tänker på alla medelmåttor som blir proffs ute i Europa i dag. Dom har sportbilar och tjänar miljoner. Timpa åkte på sin lättviktare mellan byggena i Jönköping och Stadsparksvallen.
– Han fick väl ingenting, sa kåsören. Inte ens en lägenhet.
Redaktör A tänkte då efter en stund,och så sa han:
– Det enda jag kan påminna mig är en uppstigning med ett flygplan.

– Det låter intressant, sa bankmannen. Får vi höra.

Då berättade redaktör A om en flygare som på 1940-talet gjorde uppstigningar med passagerare över Jönköping mot betalning. Det kan ha kostat så mycket som tjugo kronor gången, och flygaren tjänade stora pengar.
Så blev det allsvensk fotboll på söndagen. Flygaren satt på läktaren och fick se Timpa göra ännu en fenomenal match, avslutad med en kanon i krysset och en klacksparslobb över målvakten och i nät ungefär som vanligt.

Av detta blev flygaren så upprymd att han erbjöd Timpa att gratis få följa med på en halvtimmes färd i planet över Vättern. Det tyckte Timpa var en fantastisk upplevelse.

– Det skulle ha varit i dag det, sa optikern.

– Ja, sa redaktör A. Jag undrar vad Zlatan och Ronaldo skulle ha sagt om ett sånt erbjudande.

– Dom hade nog trott att dom skulle få planet, sa bankmannen.

– Ja, annars hade dom nog inte följt med, sa redaktör A.
Därmed var lunchen slut för den här gången, och det hade blivit dags att gå hem var och en till sitt för att försöka återvända till nutiden så länge det nu varar.

TIMPA ÅTER PÅ TAPETEN

Vid stambordet på lunchrestaurangen satt redaktör A och berättade för kåsören om Jönköpings Södras legendariske centerforward Karl ”Timpa” Simonsson, som för många år sedan gjorde 50 mål på en säsong i näst högsta divisionen och därmed betraktas som tidernas skyttekung av redaktör A.

– Men han var väl inte ensam i laget, sa kåsören. Jag vill minnas att där fanns en som hette Ivar Eidefjäll också.

– Han var ingenting mot Timpa, fastslog redaktör A med skärpa. Ingenting!
– Jag har hört att det var han som spelade fram honom, sa kåsören.
– Oj, oj, oj, sa redaktör A. Han stod ju mest i vägen. Kan inte nämnas på samma dag som Timpa.
– Ja, ja, sa kåsören. Det var bara ett namn jag kom på.
Redaktör A satt då tyst en stund, innan han tog till orda igen:
– Förresten så ska du väl kunna räkna upp några fler spelare ur detta riksbekanta lag med flera år i Allsvenskan. Det borde varje bildad människa klara.

– Nja, jag vet inte, sa kåsören, Det skulle vara Göte Ståhl i målet då. Honom hade jag på Alfabild när jag var liten.

– Det är rätt, sa redaktör A. Och så fanns det en berömd centerhalv också.
– Javisst ja, sa kåsören. Allan Broling.
– Du kan säkert fler om du tänker efter, sa redaktör A och då erinrade sig kåsören både Göte Lindstrand och Kalle ”Låda” som hette Andersson i efternamn, vilket fick redaktör A att utbrista:
– Där ser du! Här sitter du och säger att du inget kan och när jag ger dig lite hjälp på traven så räknar du upp halva laget.

Redaktör A och kåsören hade vid detta samtals början varit ensamma vid bordet. Men medan det pågick hade den berömde optikern inströmmat i lokalen och satt nu häpet lyssnande till den egendomliga konversationen.

– Föreningen för värdelöst vetande firar stora triumfer i dag hör jag, sa han slutligen.
– Fanns det inte en som hette Olle Fridén också? sa kåsören.
– Det stämmer, sa redaktör A. Men vi kanske inte ska fördjupa oss för mycket i det nu. Vi får tänka på att det finns folk vid bordet som inte ens vet vem ”Skinnet” Wigren var.
– Vem var det? sa optikern.
– Vänsterytter i Norrköpings-Kamraterna, sa kåsören.

Men då höjde redaktör A rösten och protesterade:

– Vänsterytter! Var har du fått det ifrån?
– Jag kanske tar fel, sa kåsören. Det var ju lite före min tid. Han var väl inner då.
– Det gör du verkligen, sa redaktör A barskt. ”Skinnet” var halv och inget annat. Vänsterhalv närmare bestämt.
– Jaha, sa kåsören. Men han hade nog klarat att spela ytter också.
Då såg redaktör A ännu mer irriterad ut och sa:
– Han har aldrig spelat ytter. ”Skinnet” Wigren var vänsterhalv och inget annat.
Dagens diskussion slutade med att optikern fick i uppdrag att till nästa dags lunch välja ut vilket allsvenskt lag som helst från slutet av 40-talet och förhöra redaktör A och kåsören på.
Fortsättning följer.

BOLLRELATERADE BORDSSAMTAL

Redaktör A är stamgäst på en av stadens lunchrestauranger. Som sådan har han vissa favörer, bland annat ett stambord, där han och några av hans kamrater intar sina måltider.

Redaktör A innehar givetvis hedersplatsen vid detta honnörsbord, där han ofta håller hov för en liten utvald skara.

Där finns till exempel den berömde optikern, en skarpögd iakttagare av det mesta. Där finns den försynte bankmannen, som sköter de ekonomiska frågorna vid bordet. Och där finns ibland också kåsören.

Redaktör A har vissa samtalsämnen som han ofta återkommer till. Det kan vara Olle Tandberg, det kan vara Edwin Ahlqvist, det kan vara Skofteby-Bengtsson.Men mest av allt är det ”Timpa” Simonsson, alltså Jönköpings Södras gamle centerforward som en gång på 40-talet gjorde 50 mål på en säsong i näst högsta divisionen och därmed av redaktör A betecknas som tidernas skyttekung alla kategorier.

Om redaktör A inte har nämnt Timpa Simonsson på tre dagar brukar oron sprida sig kring bordet och hans kamrater befarar att han har blivit sjuk. Det är dock ytterst sällan detta inträffar.

Vart dessa diskussioner kan leda ska det handla om i den här bloggen de närmaste dagarna.

TIMPA, JEPPSON OCH ATOM-EGON

Redaktör A hade svarat för en målande beskrivning vid lunchbordet av hur hans gamle idol Karl ”Timpa” Simonsson i Jönköpings Södra gjort ett drömmål på Göteborgs-Kamraterna på Ullevi en gång för länge sedan.

Åhörare var kåsören och den berömde optikern, som andäktigt hade lyssnat till berättelsen men också kommit med en del kritiska kommentarer. Speciellt optikern, vars idrottsintresse är begränsat, hade haft många frågor.

Dagen därpå samlades de på nytt på lunchrestaurangen, denna gång över var sin portion strömmingsflundra med potatismos.

– När spelades egentligen den där matchen? sa optikern.

– På våren 1949, sa redaktör A.
– Vilket datum? sa kåsören.
– Det minns jag inte, sa redaktör A.
– Det var svagt, sa optikern.
– Men jag är ganska säker på att det var i maj, sa redaktör A. Det var i alla fall veckan efter landskampen mot England på Råsunda. Hasse Jeppsom gick center och Timpa blev inte uttagen. Han svarade med en kanonmatch på Ullevi några dagar senare. Jag tror aldrig jag har sett honom bättre.

Sedan var det dags för kaffet. De församlade smuttade försiktigt på var sin kopp under en stund tystnad.

– Men hur gick matchen, undrade kåsören sedan. Vann Jönköping till slut eller vad blev det?
– Jag tror det blev oavgjort, 2-2 eller nåt sånt, sa redaktöt A. Landskampen mot England vann vi med 3-1.
– Men där var ju Timpa inte med, sa optikern.
– Nej, sa redaktör A. Då hade det blivit fler mål.
– Vilka gjorde målen då? sa kåsören.
– Jag minns att Atom-Egon gjorde ett, sa redaktör A. En riktig rökare rätt upp i nättaket.

Samtidigt hade optikern fört kaffekoppen till munnen och tagit en klunk. Nu studsade han till och såg ut som om han skulle spruta ut allt kaffet över bordet, innan han lyckades samla ihop sig. Sedan vände han sig till redaktör A och undrade nästan lite förskräckt:

– Vem i all världen var Atom-Egon?
Redaktör A förblev dock oberörd och svarade ungefär som om han hade läst från baksidan på en gammal Alfabild:
– Egon Johnsson. Högerytter i GAIS. Proffs i Frankrike så småningom. Kom från Höganäs.
– Det här blir värre och värre, sa optikern.
– Specialist på frisparkar och farlig på huvudet, sa redaktör A.

– Men varför kallades han Atom-Egon? sa optikern.

– Tja, sa redaktör A. Han sköt väl så dom tyckte det small som en atombomb.
– Jag måste gå nu, sa kåsören. Vi får fortsätta den här diskussionen en annan gång.

NÄR "TIMPA" SIMONSSON SKÖT STOD BLIXTEN STILLA

Karl ”Timpa” Simonsson var center i Jönköpings Södras allsvenska lag på 1940-talet och ett par år in på 50-talet. En gång gjorde han 50 mål på en säsong i näst högsta serien och är därmed för evigt inskriven i den svenska fotbollshistorien.

När redaktör A växte upp hade han Timpa Simonsson som idol och det sitter i ännu.

Det händer ibland att han berättar hur det gick till när lagen sprang in på planen och värmde upp före matcherna förr i tiden. Då sköt de andra Jönköpingsspelarna på sin målvakt Göte Ståhl en stund, innan domaren blåste till spel. Alla utom Timpa, för han var tvungen att skjuta bredvid så att Göte Ståhl inte skulle bli skadad.
Och när Timpa spelade på Ullevi sköt han enligt redaktör A så hårt att hästarna på Åby en mil därifrån föll i sken för att det susade i luften.

Nu satt redaktör A vid stambordet på lunchrestaurangen, beredd att berätta för kåsören och den berömde optikern om ett alldeles ovanligt fantastiskt mål som Timpa Simonsson en gång hade gjort.

– Får vi höra hur det var nu då, sa kåsören.
– Jo, sa redaktör A. Timpa slog en lobb över målvakten som påminde väldigt mycket om det där målet i tv här om kvällen.
– Det har vi förstått, sa optikern. Men kan vi få lite detaljer.

Då berättade redaktör A om när Jönköpings Södra mötte Göteborgs-Kamraterna på Ullevi för mer än sextio år sedan.

Jönköping var tillbakapressat, och Göteborgs-Kamraternas målvakt Henry Andersson hade gått ut en bit i straffområdet. Då fick Timpa bollen i närheten av mittcirkeln. Men i stället för att avancera mot mål tittade han upp och såg hur långt ut Henry Andertsson hade gått. Sedan skickade han iväg en jättelyra som for över halva planen och över Henry Andersson och in i målet innan denne hann tillbaka.

Medan redaktör A berättade detta hade han rest sig upp och var nu ute och gick mellan borden för att demonstrera exakt hur Timpa Simonsson hade lättat upp bollen och slagit till på volley, Därefter satte han sig ner bland sina förbluffade kamrater och sa:

– En sån här prestation kan se väldigt enkel ut, men det är den inte. Det gäller dels att vara på alerten och fånga tillfället i flykten och dels att skjuta exakt så lagom hårt och högt att bollen går under ribban men över målvakten innan han hinner tillbaka.
– Kan du visa lite mer exakt, sa optikern.

Då grep redaktör A två tomma Ramlösabuteljer på bordet och ställde bredvid varandra.

– Här är målet, sa han. Och så säger vi att den här kaffekoppen är Henry Andersson. Och det här glaset är Timpa. Avståndet var ju lite längre, men det får ni tänka er själva.
Redaktör A flyttade sedan fram kaffekoppen ett stycke framför målet och fortsatte:
– När Henry Andersson tror att Jönköping är helt tillbakapressat går han ut så här. Då får Timpa bollen här borta. Blixtsnabbt uppfattar han situationen och drar på en jättelobb som går direkt i mål.

Kåsören kunde då inte låta bli att peka på sin egen och optikerns kaffekoppar och fråga:
– Vilka är dom här då? Är det Ivar Eidefjäll och Kalle Låda som springer upp på var sin sida om Timpa?
– Just det, sa optikern. Det är många objekt här som behöver förklaras.
– Ja, sa kåsören. Den här gaffeln till exempel här ute på kanten.Är det ”Fölet” Berndtsson tro?
I samma ögonblick uppenbarade sig den raska servitrisen för att i bästa välmening duka av bordet. Hastigt grep hon såväl målstolpar som Timpa Simonsson och Henry Andersson för att bära ut i köket.
– Vad tar du dig till, sa kåsören. Ska du riva planen?
– Här pågår en fotbollsmatch, sa optikern.
– Ja, sa kåsören. Det här blir minst gult kort.

Redaktör A ingrep då och sa försiktigt:

– Vi får nog lugna oss lite nu, Annars tror dom väl att vi inte är riktigt kloka.
– Och det ska han säga! sa kåsören.
– Ja, det var just den rätte, sa optikern. Han som drog igång alltihop.
Fortsättning följer.

FOTBOLL OCH ETT MÅL MAT

Vid sitt stambord på en av stadens restauranger satt redaktör A, kåsören och den berömde optikern över var sin portion pannbiff med lök och pratade fotboll.

Den berömde optikerns idrottsintresse är begränsat, men ibland överraskar han omgivningen med ett och annat uttalande som tyder på god insikt..

Den här gången sa han någonting om ett väldigt vackert mål i en fotbollsmatch som hade visats i tv kvällen före.

– Ja, sa redaktör A. Det påminde faktiskt om ett mål som ”Timpa” Simonsson gjorde en gång i tiden.

– Det ante mig, sa optikern.
– Fast Timpas var ju mycket snyggare, sa redaktör A.
– Det anande vi nog också, sa kåsören.

Det är nämligen på det viset att så fort en fotbollsprestation lite utöver det vanliga kommer upp till diskussion vid detta bord, så slutar det alltid med att Timpa Simonsson gjorde likadant fast mycket bättre för sextio år sedan.

Om detta ska det handla i den här bloggen den här veckan. Fortsättning följer alltså.