SKOGSPROMENADENS GRUNDARE

Här är ytterligare några bilder på gamla Uddevallaprofiler ur min senaste bok ”Stjärnmatcher, Dynamitlopp och brassesparkar”.

Arne Johnsson. (Foto: Peo Nilsson)

UIS:aren och friluftsmänniskan Arne Johnsson var den som tog initiativet till de populära skogspromenaderna i Uddevalla. Det skedde redan i början av 1950-talet, då Uddevalla Idrottssällskap var först i Sverige med detta arrangemang som sedan fick många efterföljare runt om i landet. Under 1960- och 70-talet hade UIS över tusen deltagare på sina promenader söndag efter söndag. 
Arne Johnsson ställde samman cirka 10 000 frågor under de år han höll i det hela. Han var dessutom en skicklig orienterare med flera DM-tecken och deltagande på SM under många år. Arne Johnsson är borta sedan länge men Skogspromenaden lever vidare.

Leif Andersson.

Gunnar Alexandersson.

När svenska mästerskapen i budkavle arrangerades i Bohuslän 1961 kom UIS på 25:e plats av 78 startande lag. Arne Johnsson sprang första sträckan (som var en nattsträcka) följd av Leif Andersson på andra och Gunnar Alexandersson på sista sträckan.

Fasserödsstugan.

Fasserödsstugan var samlingsplats för skidlöpare, orienterare och terränglöpare i Uddevalla IS långt in på 1960-talet. När stugan revs på grund av det växande bostadsområdet flyttade UIS till Klämman på Herrestadsfjället i början på 70-talet. Före det hade stugan på Fasseröd bland annat varit målplats för Herrestadsfjällsloppet och andra skidtävlingar på 60-talet. Bilden ur min bok är hämtad från ett terränglopp i början på 60-talet med UIS:aren Bosse Lundh som segrare i juniorklassen.

Köp boken direkt av mig genom att ringa till 0522-10599 eller mejla till gujohans@telia.com Pris 210 kronor inom Uddevalla. Går även att rekvirera från förlaget på  http://www.litenupplaga.se/1308  för 232 kronor inklusive frakt. Eller på någon av de stora boksajterna på nätet för pris på cirka 230 kronor.

MINNS NI DYNAMITLOPPET?

Dynamitloppet var en backtävling som arrangerades varje år från 1971 till 1996 av BMK Uddevalla. Varje vår samlades en stor del av svenska motoreliten i den mytomspunna Dynamitbacken på Bohusläns regementes gamla övningsområde. En stor publik på 10-12 000 åskådare fick se motoräss som Björn Waldegård, Stig Blomqvist, Per Eklund och Varg-Olle Nygren.

Läs om loppet i min bok ”Stjärnmatcher, Dynamitlopp och brassesparkar” med massor av bilder. Här är några av dem

Molle Robertsson och Åke Lindwall.

Dynamitloppet blev en förebild för andra tävlingsarrangörer runt om i Sverige, mycket tack vare många duktiga ledare och funktionärer. När BMK körde igång 1971 fanns bara en backtävling till i Sverige. Ett tiotal år senare körde man om SM i åtta deltävlingar, av vilka Dynamitoppet var den första.

Bohusläningen var medarrangör och gav ut en särskild bilaga inför flera av loppen. Molle Robertsson och Åke Lindwall skötte presskontakterna i många år.

Birger Strandlind.

Birger Strandlind var initiativtagare till Dynamitloppet. Han kom från Trollhättan till Uddevalla 1950 och var under många år verksam som idrottsledare, främst i Bohusläns Motorklubb och Uddevalla Boxningsklubb. 1971 lyckades han efter mycket tjat övertyga klubbkamraterna i BMK om att arrangera en backtävling. Det blev en fullträff som inbringade mycket av både pengar och propaganda för klubben.

Berndt Gustavsson. (Foto: Gösta Axelsson)

Av ledarna i arrangörsklubben hade jag mest kontakt med Berndt Gustavsson, Birger Strandlind, Molle Robertsson, Åke Lindwall och Mikael Andersson. De såg till att Dynamitloppet satte sin prägel på stan med massor av kringarrangemang. Det var tivoli, marknad, bilstuntgrupper, fallskärmshoppare, helikopteruppstigning och lågsniffande Viggenplan.

Köp boken direkt av mig genom att ringa till 0522-10599 eller mejla till gujohans@telia.com Pris 210 kronor inom Uddevalla.

STJÄRNMATCHER I BOKFORM

Stjärnmatcherna kallades fem fotbollsmatcher som spelades på Rimnersvallen åren 1968-72. Bohusläns landskapslag, förstärkt med de utflyttade landslagsmännen Örjan Persson, Janne Olsson och Sten Pålsson plus sommarboende Kurt Axelsson, mötte i tur och ordning de allsvenska klubbarna AIK, Malmö FF, Öster, Hammarby och Åtvidaberg inför en publik på 5-6 000 åskådare varje gång. Ytterligare en match spelades i samband med Bohusläningens hundraårsjubileum 1978, då AIK mötte en kombination från Bohuslän och Dalsland.

Här är några bilder ur min senaste bok ”Stjärnmatcher, Dynamitlopp och brassesparkar”.

Lennart Floodberg och Ronnie Hellström. (Foto: Lasse Edwartz)

Bohusläningens sportchef Lennart Floodberg var initiativtagare till Stjärnmatcherna. Här ses han tillsammans med landslagsmålvakten Ronnie Hellström under Hammarbys besök 1971. 
Andra landslagsmän som gästade Rimnersvallen var Bosse Larsson och Staffan Tapper i Malmö FF, Harry Bild i Öster, Kurt Andersson och Tord Grip i AIK och Ralf Edström och Roland Sandberg i Åtvidaberg.

Wolfgang Samuelsson. (Foto: Gösta Axelsson)

Uddevallas allsvenska domartrio Karl-Axel Johansson, Wolfgang Samuelsson och Nemon Lindström var flitigt anlitad i samband med de här matcherna. Acke och Wolfgang var huvuddomare i varannan match. Wolfgang blåste dessutom jubileumsmatchen mot AIK 1978.

Kurt Axelsson och Tom Turesson på Gustafsberg efter Hammarbymatchen 1971.

Publikintäkterna från matcherna gjorde att Bohusläns FF fick bättre ekonomi än man kunnst drömma om. Någon räknade ut att man till och med blev det näst förmögnaste fotbollsförbundet i landet. 
Som tack för att de ställde upp gratis bjöds spelare och ledare efter varje match på en bankett på Gustafsbergs badrestaurang, där källarmästaren Leopold Lecerof såg till att inget saknades.

Leopold Lecerof.

Köp boken direkt av mig genom att ringa till 0522-10599 eller 070-23 16 686 eller mejla till gujohans@telia.com Pris 210 kronor inom Uddevalla. Går även att rekvirera från förlaget på  http://www.litenupplaga.se/1308  för 232 kronor inklusive frakt. Eller på någon av de stora boksajterna på nätet för pris på cirka 230 kronor.

GIGANTERNAS KAMP I BASTUN

I bastun längst nere i källaren på ett hotell i London satt jag på översta laven och svettades. En bit därifrån satt en man som just kommit ut ur gymet på andra sidan väggen.

Det var en av de största människor jag någonsin sett, och när jag sneglade på honom kunde jag konstatera att han bara var obetydligt mindre än Arnold Schwartzenegger. Han hade lår grova som midjan på en vanlig människa, armar med svällande bicepsmuskler och en bröstkorg som påminde om bakdelen på en ardennerhäst.

Då hände något konstigt långt inne i skallen på mig. Utan att förstår hur det gick till bestämde jag mig för att jag inte på några villkors vis fick lämna bastun före denne man. Han skulle knäckas, inte i fysisk styrka men i uthållighet i bastubad.

Och när jag sneglade på honom en gång till såg jag att det tändes en glimt i hans ögon som tecken på att han hade antagit utmaningen.

Enligt termometern på väggen var det 90 grader i bastun. I vanliga fall skulle jag redan ha varit ute och tagit en duschpaus men nu gällde inga normala regler. Mannen som såg ut som Arnold Schwartzenegger satt stilla och tittade rakt fram, men jag såg snart att han började få något ansträngt i blicken.

Det gick 15 minuter. Det gick 30. Svetten rann men ingen sa något. Efter 45 minuter började jag tvivla på att jag skulle gå segrande ur striden. Då drog Arnold en djup suck och gömde ansiktet i händerna. Sedan tittade han upp och utbrast:

– Oh, it´s hot in here!

Det gav mig nya krafter. Jag gick ner och körde skopan i bastubaljan och öste fem snabba över stenarna på aggregatet innan jag återvände upp under taket.

När den första vågen kom kändes det som om tiotusen nålar hade körts in i kroppen på samma gång och trots att jag var beredd kunde jag inte hålla tillbaka en flämtning.

Men för Arnold blev det dödsstöten.

– Oh, my God! stönade han, tog sig för huvudet och vacklade ut ur bastun med alla sina muskler.

Ju större dom är, desto tyngre faller dom, tänkte jag belåtet.

Sedan flyttade jag ner till understa laven och tvingade mig att sitta kvar tills jag hörde att Arnold hade duschat och gått.

Då gick jag ut och gjorde sammalunda. Det svartnade för ögonen och det var knappt att benen bar. I hissen upp måste jag stödja mig mot väggen för att inte falla ihop och när jag kom in i mitt rum gick jag och la mig för natten trots att klockan bara var nio.

Men vad spelade det för roll? Jag hade ju vunnit.

TERMINATOR!

Just som jag skulle kliva in i bastun på hotellet i London var det någon som ropade något från andra ändan av den korridor jag just passerat.

Jag gick tillbaka ut till den lilla receptionen och tittade men där var tomt och övergivet. Då hördes ett nytt rop och nu insåg jag att det kom från gymet på andra sidan väggen, för det åtföljdes av stönanden, pustanden och skivstångsslammer. Jag gick dit och tittade in genom ett fönster i dörren.

Där inne stod mannen som hade gett mig tvål och handduk, lutad över en jättelik varelse som låg i bänkpress med säkert ett par hundra kilo på stången.

– Come on, come on! skrek mannen medan jätten stönade och pressade.

Jag återvände då till bastun medan jag hörde hur mannen ropade:

– Three more, two more, one more. Yes, that´s it!

Efter en stund i bastun blev jag trött och dåsig i värmen och satt och tänkte på annat, så jag var hel oförberedd på vad som sedan hände.

Därför fick jag en smärre chock när dörren till bastun svängde upp. Hela öppningen förmörkades och in kom en man som bara var obetydligt mindre än Arnold Schwartzenegger. Han hade lår som midjan på en vanlig människa, armar som pålkranar och en bröstkorg som förde tanken till bakdelen på en ardennerhäst.

Jag studsade till och satte mig förskräckt upp, samtidigt som jag kände hur det gick en signal till hjärnan.

Terminator! tänkte jag blixtsnabbt och trevade efter automatgeväret.

Men jag fick bara tag i skopan till bastubaljan och då besinnade jag mig och blev klarvaken igen där jag satt uppe under taket på översta laven.

Mannen som såg ut som Arnold Schwartzenegger tog alla lavarna i ett kliv och satte sig i motsatta hörnet, varpå han nickade buttert åt mitt håll.

Det var då jag fattade mitt beslut. Här ska inte komma några muskelknuttar och se ner på hederliga nordiska bastubadare. Jag skulle knäcka detta köttberg till människa, inte i fysisk styrka men genom uthållighet i bastubad.

Jag spände de muskler jag hade i min blekfeta kropp och tittade rakt fram med beslutsam min. Arnold såg ut att anta utmaningen och det tändes en glimt av tävlingsglöd i hans ögon.

Fortsättning följer.

ANSTÄNDIGT KLÄDD I BASTUN

Många hotell i London har både gym, bastu och en liten pool i källaren.

I ett sådant löste jag en gång entré till bastun, fick en tvål och en handduk av en man bakom en disk samt gick längs en korridor till badavdelningen.

Jag klädde av mig bakom ett skynke och ställde mig under duschen. På väg till bastun upptäckte jag ett anslag som fick mig att falla i grubbel.

"De ärade gästerna" uppmanades ge akt på att detta var en offentligt lokal, varför "anständig klädsel" erfordrades inom hela området inklusive bastun.

Vad som menades med "anständig klädsel" framgick inte av anslaget.

Och eftersom jag har en känsla av att drottning Victorias ande fortfarande svävar över stora delar av det gamla imperiet började jag bli osäker. Men dom kunde väl inte kräva kavaj i bastun i alla fall?

Jag hade nöjt mig med att knyta handduken om livet och bestämde mig för att det borde räcka, i all synnerhet som ingen annan människa fanns inom synhåll. 
Men just som jag skulle öppna dörren till bastun hörde jag någon ropa bortifrån korridoren. Kunde det vara mannen vid disken som hade något att invända mot min klädsel?

Fortsättnng följer.

MYSTIKEN TÄTNAR PÅ HOTELLET

Ibland hamnar man i situationer som får hjärtat att slå några extra slag.

Efter att ha anlänt till hotellet i London och ställt in min väska i rummet, tog jag hissen ner till restaurangen och åt en bit mat. När jag kom tillbaka och öppnade dörren, upptäckte jag att ljuset var släckt, trots att jag visste att jag hade lämnat en lampa tänd.

Alla som läser deckare vet att det är i sådana situationer det finns anledning att vara på sin vakt.

Jag trevade efter ljusknappen men lät handen sjunka sedan jag slagits av en kuslig tanke. Om jag nu tände lampan skulle jag utgöra en perfekt måltavla för en mördare som gömt sig inne i rummet.

Samtidigt erinrade jag mig de ödesdigra inledningsraderna i en deckare jag nyligen läst:

Sir Charles insåg att om de skulle försöka ta hans liv skulle det ske i kväll på hotellet.

Jag kände skräcken komma krypande, samtidigt som jag insåg att det inte fanns någon återvändo. Jag måste få visshet. Kunde jag tända ljuset utan att få en kula i huvudet?

När jag tryckte in knappen på väggen blixtrade det till, men det var inget skott som träffade mig, utan bara ljuset i taket som tändes.

Det finns dom som påstår att jag läser för mycket deckare. Själv kan jag möjligen gå med på att jag blandar ihop dikt och verklighet någon gång. Hemma är det inte så farligt, men när jag kommer till London kan det ibland slå till på allvar.

Den här gången förstärktes intrycket av att jag hade fått ett dubbelrum med fönster åt gatan, trots att jag bara hade beställt ett enkelrum. Sådant gör mig alltid misstänksam. Är det för att dom vill ha koll på mig? Är det för att jag ska vara lättare att bevaka? Sitter det kanske någon från MI 5 med en kikare i ett fönster på andra sidan gatan.

Kanske blir jag både filmad och fotograferad var gång jag tittar ut genom fönstret. Kanske spelar dom in allt som sägs i rummet och var har dom i så fall gömt mikrofonen?

Jag tittar under skrivbordsskivan, bakom teven och i taklampan men hittar inget misstänkt. Dessutom sägs det ju inte så mycket i rummet eftersom jag bor där ensam men dom kanske räknar med att jag har stämt möte med någon där. Om det är MI 5 är det ju inga amatörer man har att göra med.

Sedan kastade jag en blick ut genom fönstret och blev alldeles kall. Nere på gatan stod en man i hatt och överrock och rökte. Just som jag tittade ut vände han upp huvudet så att våra ögon möttes. Jag befann mig visserligen på tredje våningen, men det var lätt att konstatera att det inte var någon vänlig blick. 
Jag är alltså bevakad från två håll, tänkte jag och retirerade sakta bort från fönstret. Sedan släckte jag i taket och tittade försiktigt fram bakom gardinen. Jodå, hattmannen stod kvar.

Han släppte cigaretten på marken och trampade på den, varpå han tittade sig om på gatan. Sedan hejdade han en taxi och åkte därifrån. 
Mystiken tätnar, konstaterade jag. Vem ska nu ta över bevakningen?

Jag beslöt att gå ner i lobbyn och titta medan jag erinrade mig orden:
Sir Charles insåg att om de skulle försöka ta hans liv skulle det ske i kväll på hotellet.

Jag låste dörren omsorgsfullt och gick bort och ställde mig att vänta på hissen.

Jag har skrivit det förr och jag upprepar det gärna: Det finns få saker som gör mig så misstänksam som hissar i stora hotell under sena kvällar. 
Jag vet inte hur många lik jag har sett ramla ur hissar på bio genom åren. Och varje gång jag står ensam på ett våningsplan och hör hissen långsamt närma sig med ett hotfullt surrande är jag beredd på det värsta.

Man vet aldrig vad som finns därinne när dörrarna glider upp. Är det inte ett lik eller två, så kan det vara tre torpeder i långa rockar och slokhattar som plockar upp var sitt automatvapen ur en fiollåda och så har man åkt hiss för sista gången.

Men ingenting av detta hände. Hissen var lika tom som vanligt och jag åkte ensam ner med den utan vidare intermezzon. 
Sedan satte jag mig i en fåtölj vid receptionen för att kolla läget. Efter någon halvtimme insåg jag att jag borde kunna slappna av eftersom allt verkade vara under kontroll. Hattmannen hade försvunnit i taxi, MI 5:s spanare var som uppslukade av jorden och någon lejd mördare med automatvapen fanns inte i rummet vare sig när jag gick eller när jag kom tillbaka.

Men man har inte roligare än man gör sig.