DOMARE SVENSSONS BRAVADER

Fotbollsdomare Svensson i Småland skulle döma årets sista match i den lägsta lingonserien. Det var en totalt betydelselös match i det avseendet att den inte kunde påverka tabellplaceringen för något av lagen, men spelas skulle den förstås ändå.

-Det känns inte speciellt stimulerande att ägna en lördagseftermiddag åt det här, sa domare Svensson till de båda linjemännen när de samlades före avspark.

-Nä, nu skulle man sitta hemma framför tv:n med en grogg i stället, sa den ene linjemannen.
-Jag har faktiskt en flaska whisky i väskan, sa den andre. Vi kanske skulle ta oss en jäkel?
-Ja, det gör vi, sa domare Svensson. Matchen gäller ju ändå inget, och det är nog ingen som märker något.

Flaskan plockades fram, stämningen steg i domarrummet och så var det dags för avspark. Domare Svensson blåste igång matchen, ingenting särskilt hände och allt såg ut att gå bra.

Så blev det halvtid. Först av planen var rättskiparna, som snabbt försvann in i domarrummet och låste dörren.

Andra halvlek blev något försenad, men till slut kom de tre ut igen och matchen kunde fortsätta.

Domare Svensson var i storform. Han blåste och gestikulerade och allt gick som på räls.
Då upptäckte han att han hade glömt sin klocka i omklädningsrummet.

Spelet böljade fram och åter. Minuterna gick och snart började domare Svensson bli orolig. Tänk om han lät andra halvlek pågå i en timme. Det kunde bli skandal, och det kunde upptäckas att de hade druckit sprit.

Efter avblåsning för en hörna blev det ett kort avbrott medan bollen hämtades. Domare Svensson sprang då ut på kanten och väste till linjemannen:

-Henry, Henry, hur mycket är det kvar?
Då måttade linjemannen upp fem centimeter mellan tummen och pekfingret i luften och sluddrade:
-Så pass här knappt.

Denna gamla historia har berättats i årtionden över hela fotbollssverige och påståtts gälla än den ene och än den andre domaren på än den ena och än den andra orten i vårt avlånga land.

Första gången jag hörde den var från en kille vid samma bord på en årsfest, som jag dock lämnade tidigt på kvällen.
Dagen efter kom Berra och hälsade på.
-Vart tog du vägen i går, sa han. Du gick miste om mycket, till exempel en jävligt festlig historia.
-Hur gick den då?
-Jo, nu ska du få höra, sa Berra.

-Det var en fotbollsdomare i Skåne som brukade supa under matcherna. En gång fick han linjemännen med sig och dom drog till rejält i pausen. I andra halvlek kom han på att han hade glömt klockan i omklädningsrummet, så han fick springa ut på ena kanten och fråga linjemannen hur mycket det var kvar. Då tog linjemannen upp flaskan ur bakfickan och visade. Högst femton centiliter, ropade han så det hördes över hela planen.

-Det var värst, sa jag.
-Ja, sa Berra. Det lär visst vara sant också. Dom blev avstängda på livstid hela gänget, sa han som berättade den.

En stund senare kom Berras brorsa på besök. Han satte sig i soffan och sa:

-Har ni hört historien om linjemannen i Hälsingland som gick på kanten och drack ur en spritflaska under matchen? Domaren som var känd för att vara törstig sprang fram till honom och frågade: Är det nåt kvar?
Då tittade linjemannen på honom och svarade: Högst fem minuter.
-Nej, den hade vi inte hört, sa jag. Men bra nära.

Kort därpå anlände Filosofiska Karlsson. Han satt tyst en stund och sedan började han gapskratta.

-Vad garvar du åt? sa Berra.
-Jag hörde en sån bra historia på festen i går, sa Karlsson. Det var en fotbollsdomare i Norge som var alkoholist. Ibland blåste han av matcherna och sprang in i omklädningsrummet och tog sig en sup. Men den här gången var det en så viktig match att han inte vågade. I halvtid hittade linjemännen flaskan och drack upp alltihop utan att domaren såg det. I andra halvlek upptäckte domaren att han hade glömt klockan i omklädningsrummet. Då sprang han ut till den ene linjemannen och frågade hur mycket det var kvar. Linjemannen höll upp tomflaskan och visade att det var slut och då blev domaren så förbannad att han blåste av matchen för tidigt och flög på linjemannen. Men denne hade flaskan i näven och försvarade sig med att slå den i skallen på domaren. Dom fick ta honom till sjukhus och när dom skulle bära in honom i ambulansen satte han sig upp på båren och skrek: Är det nåt kvar?

Slutligen anslöt sig en revolversvarvare till sällskapet och sa:

-Jag hörde en jävligt bra historia i går.
-Handlade den om fotboll? undrade fyra man.
-Nä.
-Då kan du berätta den.

-Det var två ishockeydomare i Lappland som hade hittat en flaska med raketbränsle utanför rymdbasen i Kiruna. Den delade dom på i omklädningsrummet mellan andra och tredje perioden men blev så dåliga att dom fick avbryta matchen och köras hem i taxi. Dagen därpå ringde den ene till den andre och frågade:

-Ha´ du vari´ på toaletten än?
-Nä, sa den andre.
-Gå int´ dit. Jag ringer från Tjeckien!
-Hur är det där då? sa den andre.
-Samma som hemma. 1-1 efter två perioder.

Då fick revolversvarvarn rött kort och utvisning för resten av dagen. Någon måtta får det vara på dumheterna.

DOMARE KAN INGEN VARA

Att vara fotbollsdomare är inte lätt. Inte nog med att man allt som oftast får skäll av både spelare och publik, folk berättar historier om en också.

Och vare sig historierna är sanna eller inte har de en förmåga att spridas med vindens hastighet över hela vårt avlånga land. Det innebär att man ibland kan få höra samma historia berättas på flera orter med olika personer i huvudrollerna.

En sådan är den om domaren som glömde sin klocka i omklädningsrummet. Om den ska det handla i den här bloggen senare i veckan.