FÖRKYLD MED KUNGEN, ALI OCH ELVIS

Idag hade jag tänkt berätta att jag har blivit förkyld och fått feber. Men eftersom jag är lite osäker på hur många grader som verkligen räknas som feber kollade jag på Wikipedia först.

Där stod i tur och ordning att feber kunde vara:

Förhöjd kroppstemperatur.

Utbrett intresse för något.
Nu tar vi dom, en sång även känd som ”VM, nu är det hockeyfeber”.
Ett musikalbum från 2000 med Coca Carola.
En svensk musiksajt.
Ett svenskt ungdomsprogram i SVT från 1998.

Det var mycket att fundera över, men framför allt undrade jag: Vem i all världen är Coca Carola?

Efter att ha klickat på namnet får man veta att det var ett punkband från Åkersberga som bildades 1986 och spelade på Beat Butchers 25-årsjubileum.

Då uppstår frågan vem Beat Butcher var, och efter ytterligare ett klick kommer svaret; Ett svenskt skivbolag inriktat på punkmusik.
Under rubriken band som varit knutna till skivbolaget står bland annat Parkinsons. Efter ett klick på det hamnar man på Parkinsons sjukdom med en lista över kända patienter, toppad av boxningslegendaren Muhammad Ali.

Ett klick på honom avslöjar bland annat att han en gång golvades av engelsmannen Henry Cooper, och går man vidare på denne hamnar man på en sida tillägnad Sir Henry Cooper OBE.

Vad i jösse namn är OBE, tänker man då och klickar vidare och får veta att det är en förkortning för Order of the British Empire, en brittisk riddarorden för förtjänster gjorda åt riket inom- eller utomlands, instiftad 1917 av kund George V, om vilken det också står att han var kusin till Carl XVI Gustafs farmor.

Klickar man på Carl XVI Gustaf får man bland annat veta att han är född på Haga slott i Solna, som är en kommun i Stockholms län. Där kan man scrolla ner till kända personer födda i Solna och hitta Jerry Williams som är en svensk rocksångare.

Klickar man på rocksångare blir man omdirigerad till ordet Rockmusik, bland vars främsta företrädare nämns Elvis Presley, som 1960 spelade in en version av en låt vid namn Fever, och då är man tillbaka på ordet feber igen.

Säga vad man vill om detta, men det är i alla fall allmänbildande att få feber. Hur det gick med graderna ska jag be att återkomma till om en eller ett par dagar, då jag förhoppningsvis har hunnit kvickna till.

TONDÖV KÅSÖR SJUNGER UT

Det finns inga omusikaliska människor, sägs det. Jag ber att få protestera. Jag är nämligen ett hopplöst fall.

När jag någon enstaka gång försöker sjunga drar sig den närmaste omgivningen diskret undan. Om jag fortsätter kan det inträffa att människor som befinner sig i samma rum får svårartade hostattacker eller börjar prata hysteriskt och osammanhängande med hög röst om fullkomligt ovidkommande företeelser.

Eller för att tala klarspråk: När jag sjunger händer det att barometern faller, mjölken surnar, blommorna vissnar i sina krukor och alla hundar inom tvåhundra meters omkrets börjar yla.

Ibland drar till och med ett åskväder fram över himlen,samtidigt som speglar spricker och folk som går förbi utanför på gatan vänder sig om med något skrämt i blicken - alltsammans mycket fina och subtila men ändå omisskännliga tecken som tyder på att något inte står rätt till och att man bör akta sig för att ta ton i onödan.

För undvikande av missförstånd vill jag poängtera att jag gillar att lyssna på sång och musik, allt ifrån gammal jazz och 50-talsrock till Cornelis, Povel Ramel, Edith Piaf, Evert Taube, Judy Garland, Håkan Hellström, Bruce Springsteen, Lady Gaga, julsånger, snapsvisor och tyska marscher. Ibland kan jag till och med klämma en och annan kammarkonsert i P2 om jag är på det humöret.

Det är bara om jag själv sjunger som allt skär sig. Och det märkligaste av allt är att om man någon gång träffar en människa som inte vet hur man låter och råkar nämna att man är totalt tondöv, möts man alltid av skratt och påståendet:
-Prat. Det finns inga omusikaliska människor.

Många tror nämligen att man som kåsör bara försöker göra sig lustig och överdriva sin bristfälliga musikalitet. Om jag då försöker sjunga en liten snutt, till exempel ”I beg you pardon”, så hinner jag inte längre än till ”I never promised you a roo-ose garden” förrän de tittar skräckslaget på den tondöve kåsören och utbrister:

-Ja, ja, du behöver inte göra dig till.

Men jag gör mig inte till. Jag sjunger så gott jag kan, medan omgivningen först diskret harklar sig och sedan avviker från platsen med vilt stirrande blick.

Jag känner mig mer och mer besläktad med Ingvar Oldsberg, men om jag påpekar det brukar de som hört honom sjunga utbrista:
-Oldsberg träffar faktiskt en och annan ton rätt. Du missar ju allt.
Därför är det konstigt att jag alltid har gillat musik. Redan i småskolan väcktes mitt intresse för psalmer.

Som litet kåröryngel var jag helt fascinerad av dessa mäktiga verser med, för en sjuåring, ofta ganska dramatiska och kompromisslösa texter, framförda av höga. kraftfulla stämmor med skolfrökens orgelbrus i bakgrunden.

På morgonbönen kunde jag stå upp i bänken och vråla ”Jesus för världen givit sitt liv, öppnade ögon Herren mig giv” med sådan kraft att klasskamraterna slutade sjunga och bara vände sig om och stirrade på mig. Men jag hörde inte själv hur illa det lät, så ibland fortsatte jag att råma som en mistlur ett par verser till, innan den snälla lärarinnan diskret avbröt föreställningen utan att säga något.
Många år senare har jag insett att hon tänkte desto mer.

Sedan skulle alla i klassen sjunga solo medan fröken kompade på orgeln så att betyg i sång skulle kunna sättas. Om man bara försökte lite grann fick man minst B?, för det var som sagt en snäll fröken. Men jag har aldrig gillat några halvmesyrer så jag klämde i med alla verserna på Gamle Svarten utan att staka mig eller höra hur illa det lät.

-Tja, det gick ju det här också, sa den snälla fröken diplomatiskt när jag var färdig.
-Ja, jag börjar nog lära mig nu, sa jag. Jag kan ta en till.
-Nej, nej, nej, det räcker bra så här, sa fröken snabbt.

Sedan växte man upp, och så kom rocken. Jag ville sjunga som Elvis, men det lät nog mer som M A Numminen fast jag inte begrep det då. Med åren blev jag inte bara äldre, utan konstigt nog också förståndigare. Då insåg jag att det talade partiet i Are you lonesome tonight mera var min melodi eller åtminstone var det som passade mig bäst att försöka imitera.

Fast man kanske inte borde ge upp helt. Än är det nog inte för sent att börja rappa. Eller?