OLA SALO - VAR ÄR DU?

Det drar ihop sig till final i den svenska Melodifestivalen.
Men jag saknar Ola Salo. Och Abba.
Ranelid och Flinck duger inte. Åtminstone inte för oss som vill ha palindromer. Dilenar funkar inte alls. Och Kcnilf är ju ännu värre.
Dom går med andra ord inte att läsa baklänges. Som Ola Salo. Eller Abba.

Men det är inte alla som uppskattar en god palindrom. Under min tid på Bohusläningen uppmanade redaktören för lätta sidan en gång läsarna att skicka in sina egna palindromer till redaktionen.

Då kom det ett brev från en som undrade vad vi menade med att be folk skicka in sina praliner till tidningen.

En palindrom kan vara ett namn, ett ord eller en mening. Och den ska inte bara gå att läsa baklänges, den ska också kännas naturlig och inte verka konstruerad.

Ett klassiskt exempel är:

Ni talar bra latin.

Något mer tillgjord men klart godkänd är den här:

Du har bra hud.

Här följer några kortvarianter:

Vila sig i saliv.
Sallad i Dallas.
Sirap i Paris.

Är man inte nöjd med någon av dessa kan man säga:

Nej, leta i ateljen.

En palindrom kan också beskriva ett skeende. Till exempel:
Tre bra brassar bar Bert.
Vi som minns fotbolls-VM -58 kan då blunda och se för vårt inre hur Pelé, Didi och Garrincha bär en ung Bert Karlsson i gullstol runt planen. Hur dom nu kunde komma på den idén.

Mindre rolig är den här:

God arab bara dog.

Sedan har vi lite krångligare varianter:
Smart tv-orgie i grovt trams.

Eller direkt krystade som den här:

Adolf i Paris rapar sirap i Floda.

Eller den här:

Dromedaren Alp-Otto planerade mord.

För att bara inte nämna de rent obegripliga:

Flyg mot dem med tom gylf.

Eller ännu värre:
Bor edra gråvita fat i vår garderob.

Det finns också historiska varianter. Om vi tänker oss tillbaka till den tid då Estlands huvudstad hette Reval i stället för Tallinn och träldomen ännu inte var avskaffad, skulle den här kunna vara aktuell:

I Reval sitta ni alla i natt i slaveri.

Palindromer på engelska duger också. Till exempel den här:

Was it a car or a cat I saw?

Eller den här:

If I had a hi-fi.

Heter man Adam och vill vara artig när man presenterar sig för en dam kan man säga:

Madam, I´m Adam.

Om man tror att Gud har rest till Vietnam på en varm korv kan man uttrycka det så här:

God to Hanoi on a hot dog.

Och om man råkar i dispyt med någon som inte anser att Mel Gibson är en glad lax på kasinot kan man framförs sin avvikande åsikt på följande sätt:

No, Mel Gibson is a casinos big lemon.

Huvudsaken är att det går att läsa både framlänges och baklänges.

Som Ola Salo. Eller Abba..
Men Dilenar. Och Kcnilf. Det funkar inte.

TONDÖV KÅSÖR SJUNGER UT

Det finns inga omusikaliska människor, sägs det. Jag ber att få protestera. Jag är nämligen ett hopplöst fall.

När jag någon enstaka gång försöker sjunga drar sig den närmaste omgivningen diskret undan. Om jag fortsätter kan det inträffa att människor som befinner sig i samma rum får svårartade hostattacker eller börjar prata hysteriskt och osammanhängande med hög röst om fullkomligt ovidkommande företeelser.

Eller för att tala klarspråk: När jag sjunger händer det att barometern faller, mjölken surnar, blommorna vissnar i sina krukor och alla hundar inom tvåhundra meters omkrets börjar yla.

Ibland drar till och med ett åskväder fram över himlen,samtidigt som speglar spricker och folk som går förbi utanför på gatan vänder sig om med något skrämt i blicken - alltsammans mycket fina och subtila men ändå omisskännliga tecken som tyder på att något inte står rätt till och att man bör akta sig för att ta ton i onödan.

För undvikande av missförstånd vill jag poängtera att jag gillar att lyssna på sång och musik, allt ifrån gammal jazz och 50-talsrock till Cornelis, Povel Ramel, Edith Piaf, Evert Taube, Judy Garland, Håkan Hellström, Bruce Springsteen, Lady Gaga, julsånger, snapsvisor och tyska marscher. Ibland kan jag till och med klämma en och annan kammarkonsert i P2 om jag är på det humöret.

Det är bara om jag själv sjunger som allt skär sig. Och det märkligaste av allt är att om man någon gång träffar en människa som inte vet hur man låter och råkar nämna att man är totalt tondöv, möts man alltid av skratt och påståendet:
-Prat. Det finns inga omusikaliska människor.

Många tror nämligen att man som kåsör bara försöker göra sig lustig och överdriva sin bristfälliga musikalitet. Om jag då försöker sjunga en liten snutt, till exempel ”I beg you pardon”, så hinner jag inte längre än till ”I never promised you a roo-ose garden” förrän de tittar skräckslaget på den tondöve kåsören och utbrister:

-Ja, ja, du behöver inte göra dig till.

Men jag gör mig inte till. Jag sjunger så gott jag kan, medan omgivningen först diskret harklar sig och sedan avviker från platsen med vilt stirrande blick.

Jag känner mig mer och mer besläktad med Ingvar Oldsberg, men om jag påpekar det brukar de som hört honom sjunga utbrista:
-Oldsberg träffar faktiskt en och annan ton rätt. Du missar ju allt.
Därför är det konstigt att jag alltid har gillat musik. Redan i småskolan väcktes mitt intresse för psalmer.

Som litet kåröryngel var jag helt fascinerad av dessa mäktiga verser med, för en sjuåring, ofta ganska dramatiska och kompromisslösa texter, framförda av höga. kraftfulla stämmor med skolfrökens orgelbrus i bakgrunden.

På morgonbönen kunde jag stå upp i bänken och vråla ”Jesus för världen givit sitt liv, öppnade ögon Herren mig giv” med sådan kraft att klasskamraterna slutade sjunga och bara vände sig om och stirrade på mig. Men jag hörde inte själv hur illa det lät, så ibland fortsatte jag att råma som en mistlur ett par verser till, innan den snälla lärarinnan diskret avbröt föreställningen utan att säga något.
Många år senare har jag insett att hon tänkte desto mer.

Sedan skulle alla i klassen sjunga solo medan fröken kompade på orgeln så att betyg i sång skulle kunna sättas. Om man bara försökte lite grann fick man minst B?, för det var som sagt en snäll fröken. Men jag har aldrig gillat några halvmesyrer så jag klämde i med alla verserna på Gamle Svarten utan att staka mig eller höra hur illa det lät.

-Tja, det gick ju det här också, sa den snälla fröken diplomatiskt när jag var färdig.
-Ja, jag börjar nog lära mig nu, sa jag. Jag kan ta en till.
-Nej, nej, nej, det räcker bra så här, sa fröken snabbt.

Sedan växte man upp, och så kom rocken. Jag ville sjunga som Elvis, men det lät nog mer som M A Numminen fast jag inte begrep det då. Med åren blev jag inte bara äldre, utan konstigt nog också förståndigare. Då insåg jag att det talade partiet i Are you lonesome tonight mera var min melodi eller åtminstone var det som passade mig bäst att försöka imitera.

Fast man kanske inte borde ge upp helt. Än är det nog inte för sent att börja rappa. Eller?

ATT SJUNGA HELLRE ÄN BRA

Att sjunga eller inte sjunga, det är frågan.
På lördag drar Melodifestivalen till Dalarna och deltävling nummer tre. I det gamla hockeyfästet Leksand ska den gamle fotbollsspelaren Björn Ranelid upp till bevis.

Annars var det väl salig Egon Kjerrman (1920-2007) som gav uttrycket ”att sjunga hellre än bra” både ansikte och röst. Vi är nog många som minns hans Aaaauf wiederseh´n i Bäste man på Skansen i radio på 60-talet och Sjung med Egon på onsdagskvällarna i svart-vit teve på 70-talet.

I det sammanhanget vill kåsören gärna slå ett slag för alla oss som inte kan sjunga alls.

Det var en tragisk upptäckt när det en gång i ungdomen stod klart för en att man nog inte borde försöka ta ton i första taget.

Från småskolans mäktiga psalmverser med brusande orgelkomp, via slagdängor som Flottarkärlek och Gamle Svarten till ungdomens rocklåtar gick den hemska sanningen sakta upp för det lilla kåsörynglet.

Jag ville sjunga som Elvis, men det lät som M A Numminen.
En utförlig redogörelse för detta kommer till helgen i denna blogg.