RAPPORT FRÅN EN SÖMNLÖS NATT

Det har blivit dags för upplösningen på det nattliga drama som utspelades i den kommunala fritidsbyn i Östersund. I baracken Sov i ro hade jag just släckt ljuset och somnat vid halv tolv-tiden när jag väcktes av att det lät som militära marschövningar i korridoren.

Här är min rapport minut för minut:

Klockan 23.55: Någon springer fram och tillbaka i korridoren med grova skor så att hela kåken skakar.
23.58: Slammer i köket, åtföljt av flera knäppningar från dryckesburkar.
00.10: Någon ropar efter en som heter Evert.
00.16: En rapning dånar genom korridoren av ungefär samma styrka som ljudet från en motorsåg.

00.25: Någon släpper väder med ett brak, åtföljt av rungande skrattsalvor.

00.32: Nya rop efter han som heter Evert.
00.40: Hastig språngmarsch genom korridoren, accompanjerad av tjut och flämtningar som om flera personer springer på kapp.
00.53 Tre dryckesburkar öppnas i tät följd.

00.55. Nya rapningar, och den här gången låter det som om de sågar ner halva väggen.

01.00-01.30: Diverse dunkningar och skrapningar från olika håll i byggnaden. De avtar efter hand och jag är nära att somna in, när jag på nytt blir klarvaken av att någon ropar efter Evert.
01.43: Någon spolar på toaletten och smäller med locket, åtföljt av våldsamma skrattsalvor,

01.50-02.10: Marschövningar i korridoren.

02.15: Evert anländer och hälsas med applåder och visslingar samt frågan: Var fan har du varit, Evert?
02.20-02.35: Ljudkuliss av mummel, då och då avbruten av skratt och tjut, medan Evert uppenbarligen redogör för sina förehavanden.

02.42: Motorsågsimitatören rapar tre gånger i tät följd, och nu börjar jag undra om det verkligen är rapningar. Kanske kör dom verkligen med motorsåg ute i köket.

03.10 måste jag har slumrat in, för jag minns bara att jag tittade på klockan och tänkte att det åtminstone ska bli skönt att få sova lite på morgonen för nu måste väl hela gänget vara på väg att slockna.
Därför blir jag minst sagt förvånad när jag väcks av ett nytt brak och upptäcker att klockan bara är lite över sex.

Det smäller i dörrar och springer i korridoren. Stolar skrapar, vattenkranar brusar, kastruller skramlar och porslin klirrar utifrån köket. Om det inte hade varit söndag skulle jag trott att det var något arbetslag som skulle ut och jobba i skogen. Han med motorsågen tänker dock tydligen inte vara med, för han hörs inte av på hela morgonen.

När jag slutligen stiger upp vid niotiden är det alldeles tyst i baracken. En nästan kuslig stillhet råder efter nattens kravallartade uppträdanden, och hade det inte varit för att mitt ressällskap tyckt sig ha hört ungefär samma saker, skulle jag nästan varit böjd att tro att jag hade drömt alltsammans.

Men just som jag är på väg mot rummet efter avslutad frukost uppenbarar sig en besökare i korridoren. När han får syn på mig ropar han:
-Spelar du fotboll?

-Javars, svarar jag osäkert.

-Är du fotbollsspelare? undrar mannen lite irriterat.
-Tja, säger jag för jag begriper inte vad det är fråga om.
-Är du fotbollsspelare från Malung? frågar mannen då med skärpa eftersom jag tydligen fattar trögt.
-Nej, svarar jag.
-Vet du vilka rum dom bor på? undrar mannen.
-Jag tror inte dom är inne, svarar jag, samtidigt som det går upp för mig att här kan en del av gåtans lösning finnas.
Det skulle dock vara mig främmande att utpeka någon speciellt grupp för att ha stört min nattsömn, men så mycket vågar jag påstå som att fotbollsspelarna från Malung har bra driv i steget.

DE TUNNA VÄGGARNAS HOTELL

Under resan på Inlandsbanan hade det blivit dags att övernatta i den kommunala fritidsbyn i Östersund. Baracken vi inkvarterades i hette Sov i ro enligt en skylt ovanför dörren, och bara det lät olycksbådande.

Rummet var dessutom beläget i början av en lång korridor, nära toaletterna och det gemensamma köket. Väggarna verkade lövtunna och var av en sort som inte utestänger utan snarare fortplantar alla ljud på ett besynnerligt sätt. När någon hostade i andra ändan av baracken skrällde det till så man hoppade högt av förskräckelse.

Ja, ja, man kanske vänjer sig, tänkte jag och la mig på rygg i min underslaf och tittade upp i sängbottnen ovanför, som bestod av en träskiva där någon hade skrivit med tuschpenna:

Här låg Ivan Kuckel och småfiste den 12 juli 1985.
-Sov i ro, sa jag sedan till mina medresenärer och släckte ljuset vid halv tolv-tiden.

Tjugo minuter senare väcktes jag av att det lät som om en pluton pansarjägare genomförde marschövningar i korridoren, och sedan dröjde det många timmar innan jag kunde somna om.

Fortsättning följer.

SOV I RO I ÖSTERSUND

I Östersund var det dags att stiga av Inlandsbanetåget för att övernatta.

Vi uppsökte den kommunala fritidsbyn och blev erbjudna natthärbärge i en barack med namnet Sov i ro på en skylt ovanför ytterdörren.

Sedan vi burit in packningen och gjort oss hemmastadda slog jag mig ner vid ett litet bord i det spartanskt möblerade rummet. Där blev jag sittande en stund och studerade utsikten som bestod av en gräsplätt med ett stängsel och lite tallskog bortanför.

Plötsligt slog det mig att detta var en barack av sådan typ att om någon kom och körde upp en tv-kamera i ansiktet på mig och frågade hur jag upplevde min situation just nu, skulle jag automatiskt svara att om jag bara fick fast arbete och bostad ute på stan så kunde jag nog klara mig både från droger och fortsatt brottslighet.

Själva namnet Sov i ro lät också lite hotfullt på något sätt. Det påminde olyckbådande mycket om Vila i frid och gav associationer till uttryck som Två skopor mull och Av jord är du kommen, och jag tvekade länge om jag skulle våga gå och lägga mig på kvällen.

Fortsättning följer.

RENAR PÅ SPÅRET

En intressant effekt av att stanna hemma i Sverige på semestern är att man får komma ut och träffa så många tyskar.

Den upptäckten gjorde jag när jag åkte Inlandsbanan från Kristinehamn ända upp till Gällivare.

Någonstans i höjd med Malgomajsjön satt jag i en vagn tillsammans med mina närmaste omgiven av tjugosju tyskar med filmkameror och teleobjektiv.
Här var det tyskt och lugnt, konstaterade vi.
Men det varade inte så länge, för strax därpå började tåget tuta intensivt med ojämna mellanrum. Och vid varje tutning studsade alla tyskarna upp samtidigt och rusade till fönstren med skjutklara kameror för att fotografera renar.

Varje tutning betydde nämligen att en eller flera renar stod på spåret och strax efter varje signal hördes tåtguidens röst i högtalarna:

-Ren till vänster. Reindeer to the left. Ren till höger. Reindeer to the right.
Tyskarna sprang från den ena sidan av vagnen till den andra med sina kameror och filmade och fotograferade. Det surrade och klickade och knäppte, medan tåget krängde och tyska glosor for genom luften:
-Na, also . . . hast du das gekriegt . . . guck mal da, hördes det från alla håll medan tåget sakta tuffade fram genom den lappländska naturen.

-Reindeer to the left, hördes det i högtalarna, följt av:

-TWO reindeers to the right!
Varpå alla tyskarna sprang över till höger sida så det kändes som om hela vagnen skulle välta.

Det berättades att man en gång mötte en björn på spåret i de här trakterna. Björnen kom lufsande rakt mot tåget, men i sista stund vek den av och simmade över en liten sjö vid sidan om. Lokföraren ropade på tågvärdinnan, som blev så upphetsad att hon skrek ”A beer, a beer!” i mikrofonen. De engelskspråkiga passagerarna trodde att hon ville ha en öl, innan hon ändrade sig till ”A bear, a bear on the track”.

Trots alla tyskarna ombord var det svenska och engelska som gällde i högtalarna. Jag hade för länge sedan slutat lyssna på det svenska och koncentrerade mig nu helt på engelskan.

-In a few minutes we will reach Arvidsjaur. Travellers to Jörn, Bastuträsk and Skellefteå have to change here.

Det var meningar som gjorda för att sitta och suga länge på: Travellers to Jörn, Bastuträsk and Skellefteå have to change here. Det var annat än Nästa Falköping eller Hallå, hallå, detta är Herrljunga.

Riktigt exotiskt blev det när tåget stannade vid ett skjul mitt ute i vildmarken och guidens klara stämma ljöd från högtalarna:
-This station is called Auktsjaur. It´s a lappish name and it means Birdcherry Lake.

Det är i sådana ögonblick man säger till sig själv: Ugh,ugh, store hövding Lilla Häggsjön har talat,

-We are no approaching Tjappsåive, fortsatte guiden. This lappish name means Black Head.
Det var nästan så man väntade sig att John Wayne och Charlton Heston skulle komma ridande bredvid tåget och skjuta efter indianerna.

Nästa anhalt var ett nytt skjul ute i skogen.

-This is Moskosel, sa guiden. It means Calm Water and it´s an old marketplace for the laps.
Håll fortet grabbar, så hämtar jag förstärkningar. Bara kavalleriet kan ta sig igenom passet är vi räddade.

En stund senare var tåget framme vid Polcirkeln. Där är det lag på att alla passagerare ska gå av och fotografera varandra. Efter en stund kom en man med sydländskt utseende fram till mig och frågade:

-Do you come from Greece?
-No sir, svarade jag i samma ögonblick som det gick upp för mig att jag bar en t-tröja som jag hade köpt i Aten året innan. Den var full med en massa bokstäver och tecken som var rena grekiskan för mig.
-No sir, upprepade jag därför och pekade på tröjan och tillade:
-It´s clear greece for me.

Där stod jag sedan med en fot på vardera sidan av polcirkeln och filmades av en massa tyska turister, medan en grek läste och översatte vad som stod på magen på mig.

Jag blev alldeles svettig av all denna uppmärksamhet, och inte blev det bättre av att min dotter en stund senare frågade:
-Trodde han att du var en gris?
I nästa avsnitt ska jag berätta hur man övernattar när man åker Inlandsbanan.

DA-LANG, DA-LANG, DA-LANG, DA-LANG

Hur låter egentligen tåget?
Se där en intelligent fråga som kan uppstå sedan man kuskat fram och tillbaka på Inlandsbanan under ett par veckor.

Sånt kan göra vem som helst lite konstig i skallen.

Så fort man blundar ser man bara träd och renar och myrar och inne i huvudet säger det bara da-lang, da-lang, da-lang, da-lang hela tiden.

Eller är det verkligen det det säger?

Ibland låter det som tyde-rytt, tyde-rytt, tyde-rytt, tyde-rytt från skenskarvarna. Men just som man är nära att vaggas till sömns av detta ljud bromsar tåget in och rytmen ändras.

Ycke-tycke. ycke-tycke. Ycke-tycke. ycke-tyck låter det en lång stund, innan farten ökar och det blir da-lang, da-lang, da-lang, da-lang igen.

Det är mycket att tänbka på när man är ute och åker tåg.
Fortsättning följer.

SVERIGES TRANSSIBIRISKA JÄRNVÄG

En sommar åkte jag Inlandsbanan från Kristinehamn till Gällivare. Varje år vid den här tiden kommer minnesbilderna tillbaka, trots att det är ett tag sedan.

På den tiden lanserades Inlandsbanan som Sveriges transsibiriska järnväg. Det lät ju intressant, men det blev lite jobbigt när man kom hem för då fick man en massa konstiga frågor.

-Hur var det i Vladivostock? undrade någon.
-Var ni inne i Kina också? ville en annan veta.
-Fanns det KGB-agenter på tåget? frågade en tredje.

Nej det gjorde det inte. Men jag minns att där fanns många intressanta människor att studera. Alltifrån gamla tanter med ryggsäckar nästan större än de själva till tonåringar i vildmarksjackor och stora rallarhattar.

Där fanns tyskar med tre kameror runt halsen och sällsynta fågelägg i blick.

Där fanns familjer med små barn som bara ropade efter glass mil efter mil genom den lappländska ödemarken.
Och där fanns små kostymklädda japaner som satt raka i ryggen och oavbrutet tittade ut på landskapet som om de var rädda att missa något om de tittade bort i fem sekunder.

Ungdomar med rakade huvuden och breda hängslen lade upp sina marschkängor på sätet mitt emot och inledde dagens toalettbestyr med att luta sig tillbaka och raka sig med slidkniven, medan enstaka exemplar av ortsbefolkningen som bara åkte korta sträckor fundersamt betraktade alla dessa underliga människor som gästade deras hembygd.

Fortsättning följer.