HAR NI HÖRT DEN OM PROSTEN?

Tåget mot Göteborg lämnade Stockholms Central på utsatt tid. I Södertälje klev det på två välskräddad herrar i övre medelåldern. Knappt hade de hunnit sätta sig förrän den ena sa:
– Har du hört den om gamle prosten Eliasson hemma i Värmland?

Utan att invänta svar från sin medresenär fortsatte han med så hög röst att det hördes i halva vagnen:

– Han blev ju väldigt gammal och han var ju ungkarl i hela sitt liv vet du. Han bodde ensam men ibland kom söstera hans och hälsade på och höll en sällskap. Med åren blev han lite slarvig med både maten och hygienen. En gång hade han varit på toaletten och haft magsjuka och det lokta ju dunder när han kom ut därifrå. Då kom söstera på besök och det första ho skulle göra så skulle ho ju in på dasset förstås.

– Nä, sa Eliasson. Gå ente in där.

– Varför i all världen inte det? undrade söstera.
– Då får du skylla dig själv, sa Eliasson.
Söstera gick in i alla fall men när ho kände lokta kom ho utfarande efter ett par sekunder och skrek:
– Men människa, vad har du ätet?
– Jag har ente ätet, sa Eliasson. Jag har sketet.
Åt detta skrattade de båda gentlemännen så att de var nära att ramla ur stolarna.

En stund senare frågade den andre den förste om han hade hört den om skåningen som skulle hoppa med fallskärm i det militära.

Instruktören förklarade att när man hade hoppat ut från planet skulle man räkna till tre och dra i snöret och så skulle fallskärmen utlösas, fortsatte historieberättare nummer två.

I gruppen fanns en stor, fet skåning som var känd för att vara lite trög och sen i svängarna. När alla hade hoppat ut och landat samlades hela gruppen på marken utom skåningen som saknades. De andra sökte en stund och hittade slutligen ett stort hål i marken. När de försiktigt närmade sig hördes en dov röst nerifrån gropen:

– Tvaaaau . . .

Nu vräkte sig båda herrarna bakåt i stolarna och tjöt av skratt.

Själv reste jag mig och gick till kafévagnen för att stärka mig med en kopp kaffe.
Där hamnade jag vid bordet bredvid två äldre damer. Knappt hade jag hunnit sätta mig förrän den ena berättade för den andra att hennes man hade fått en finne på näsan. Detta föranledde den andra damen att berätta historien om det gamla paret som gick till doktorn för att gubben hade fått en böld i nacken.
När doktorn lutade sig över mannen och granskade bölden utropade han spontant:
– Det var en ful fan!
– Ja, sa tanten. Men han är snäll mot barnen.

Detta åtföljdes av ett högt skratt som fick mig att hastigt svälja kaffet och skyndsamt lämna vagnen.
Knappt hade jag hunnit tillbaka till min plats och satt mig förrän värmlänningarna var igång igen.
– Jag äter aldrig på tåg, sa den ene, för så fort jag får se smörgåsarna i kafévagnen kommer jag att tänka på historien om beväringarna på regementet i Karlstad som klagade på att brödet de fick var gammalt.

– Jag ska säga er, sa furiren, att om Karl den tolftes soldater hade fått det här brödet under fälttåget i Ryssland så hade dom ätit det med god aptit.

– Ja men tacka för det, sa en av beväringarna. Då var det väl färskt!

Detta föranledde motparten att, när skrattsalvorna lagt sig, dra historien om den synnerligen illa omtyckte översten som fick influensa och lades in på sjukstugan. Ett av biträdena beslöt att ge igen för gamla oförrätter. Hon beordrade den strame officeren att dra ner byxorna och lägga sig på mage i sängen för att ta tempen, varpå hon lämnade rummet.

Efter en stund tittade avdelningssköterskan in och undrade förskräckt vad översten höll på med.
– Har ni aldrig sett en människa ta tempen förut, röt denne till svar.
– Jodå, sa sköterskan. Men aldrig med en tulpan.

Nu skrattade de båda herrarna så att de var nära att glömma att de skulle byta i Hallsberg.Till slut tog de sig dock av tåget, och när de gick längs perrongen kunde jag studera dem närmare.

Det var två mycket prydliga herrar med eleganta kostymer, välknutna slipsar och glasögon av senaste modell. De skulle mycket väl kunna vara riksdagsledamöter, byrådirektörer eller framgångsrika affärsmän, där de under djupt allvar vandrade iväg med var sin dokumentportfölj i näven.
Ingen som såg dem kunde i det ögonblicket ana att de några minuter tidigare hade vrålat av skratt så att tårarna runnit åt gamla drängstugehistorier.

STORT HISTORIEINTRESSE

Svenska folkets historieintresse är stort. Kanske inte så mycket för att man söker sina rötter eller drömmer om forna stormaktstider, utan snarare för att man vet att uppskatta en god historia.

Gustav Vasa kröning eller Karl den elftes reduktion kan i detta avseende inte mäta sig med en saftig Norge-vits.

Och vad är slaget vid Lützen eller mordet på Gustaf den tredje mot den om när Bellman var uppe och flög?

Detta faktum blir alldeles speciellt påtagligt när man någon gång är ute och åker tåg. På en resa mellan Stockholm och Göteborg kan man få höra både det ena och det andra om man lyssnar ordentligt.
Om detta ska det handla i denna blogg den här veckan.

SOV I RO I ÖSTERSUND

I Östersund var det dags att stiga av Inlandsbanetåget för att övernatta.

Vi uppsökte den kommunala fritidsbyn och blev erbjudna natthärbärge i en barack med namnet Sov i ro på en skylt ovanför ytterdörren.

Sedan vi burit in packningen och gjort oss hemmastadda slog jag mig ner vid ett litet bord i det spartanskt möblerade rummet. Där blev jag sittande en stund och studerade utsikten som bestod av en gräsplätt med ett stängsel och lite tallskog bortanför.

Plötsligt slog det mig att detta var en barack av sådan typ att om någon kom och körde upp en tv-kamera i ansiktet på mig och frågade hur jag upplevde min situation just nu, skulle jag automatiskt svara att om jag bara fick fast arbete och bostad ute på stan så kunde jag nog klara mig både från droger och fortsatt brottslighet.

Själva namnet Sov i ro lät också lite hotfullt på något sätt. Det påminde olyckbådande mycket om Vila i frid och gav associationer till uttryck som Två skopor mull och Av jord är du kommen, och jag tvekade länge om jag skulle våga gå och lägga mig på kvällen.

Fortsättning följer.

RENAR PÅ SPÅRET

En intressant effekt av att stanna hemma i Sverige på semestern är att man får komma ut och träffa så många tyskar.

Den upptäckten gjorde jag när jag åkte Inlandsbanan från Kristinehamn ända upp till Gällivare.

Någonstans i höjd med Malgomajsjön satt jag i en vagn tillsammans med mina närmaste omgiven av tjugosju tyskar med filmkameror och teleobjektiv.
Här var det tyskt och lugnt, konstaterade vi.
Men det varade inte så länge, för strax därpå började tåget tuta intensivt med ojämna mellanrum. Och vid varje tutning studsade alla tyskarna upp samtidigt och rusade till fönstren med skjutklara kameror för att fotografera renar.

Varje tutning betydde nämligen att en eller flera renar stod på spåret och strax efter varje signal hördes tåtguidens röst i högtalarna:

-Ren till vänster. Reindeer to the left. Ren till höger. Reindeer to the right.
Tyskarna sprang från den ena sidan av vagnen till den andra med sina kameror och filmade och fotograferade. Det surrade och klickade och knäppte, medan tåget krängde och tyska glosor for genom luften:
-Na, also . . . hast du das gekriegt . . . guck mal da, hördes det från alla håll medan tåget sakta tuffade fram genom den lappländska naturen.

-Reindeer to the left, hördes det i högtalarna, följt av:

-TWO reindeers to the right!
Varpå alla tyskarna sprang över till höger sida så det kändes som om hela vagnen skulle välta.

Det berättades att man en gång mötte en björn på spåret i de här trakterna. Björnen kom lufsande rakt mot tåget, men i sista stund vek den av och simmade över en liten sjö vid sidan om. Lokföraren ropade på tågvärdinnan, som blev så upphetsad att hon skrek ”A beer, a beer!” i mikrofonen. De engelskspråkiga passagerarna trodde att hon ville ha en öl, innan hon ändrade sig till ”A bear, a bear on the track”.

Trots alla tyskarna ombord var det svenska och engelska som gällde i högtalarna. Jag hade för länge sedan slutat lyssna på det svenska och koncentrerade mig nu helt på engelskan.

-In a few minutes we will reach Arvidsjaur. Travellers to Jörn, Bastuträsk and Skellefteå have to change here.

Det var meningar som gjorda för att sitta och suga länge på: Travellers to Jörn, Bastuträsk and Skellefteå have to change here. Det var annat än Nästa Falköping eller Hallå, hallå, detta är Herrljunga.

Riktigt exotiskt blev det när tåget stannade vid ett skjul mitt ute i vildmarken och guidens klara stämma ljöd från högtalarna:
-This station is called Auktsjaur. It´s a lappish name and it means Birdcherry Lake.

Det är i sådana ögonblick man säger till sig själv: Ugh,ugh, store hövding Lilla Häggsjön har talat,

-We are no approaching Tjappsåive, fortsatte guiden. This lappish name means Black Head.
Det var nästan så man väntade sig att John Wayne och Charlton Heston skulle komma ridande bredvid tåget och skjuta efter indianerna.

Nästa anhalt var ett nytt skjul ute i skogen.

-This is Moskosel, sa guiden. It means Calm Water and it´s an old marketplace for the laps.
Håll fortet grabbar, så hämtar jag förstärkningar. Bara kavalleriet kan ta sig igenom passet är vi räddade.

En stund senare var tåget framme vid Polcirkeln. Där är det lag på att alla passagerare ska gå av och fotografera varandra. Efter en stund kom en man med sydländskt utseende fram till mig och frågade:

-Do you come from Greece?
-No sir, svarade jag i samma ögonblick som det gick upp för mig att jag bar en t-tröja som jag hade köpt i Aten året innan. Den var full med en massa bokstäver och tecken som var rena grekiskan för mig.
-No sir, upprepade jag därför och pekade på tröjan och tillade:
-It´s clear greece for me.

Där stod jag sedan med en fot på vardera sidan av polcirkeln och filmades av en massa tyska turister, medan en grek läste och översatte vad som stod på magen på mig.

Jag blev alldeles svettig av all denna uppmärksamhet, och inte blev det bättre av att min dotter en stund senare frågade:
-Trodde han att du var en gris?
I nästa avsnitt ska jag berätta hur man övernattar när man åker Inlandsbanan.

DA-LANG, DA-LANG, DA-LANG, DA-LANG

Hur låter egentligen tåget?
Se där en intelligent fråga som kan uppstå sedan man kuskat fram och tillbaka på Inlandsbanan under ett par veckor.

Sånt kan göra vem som helst lite konstig i skallen.

Så fort man blundar ser man bara träd och renar och myrar och inne i huvudet säger det bara da-lang, da-lang, da-lang, da-lang hela tiden.

Eller är det verkligen det det säger?

Ibland låter det som tyde-rytt, tyde-rytt, tyde-rytt, tyde-rytt från skenskarvarna. Men just som man är nära att vaggas till sömns av detta ljud bromsar tåget in och rytmen ändras.

Ycke-tycke. ycke-tycke. Ycke-tycke. ycke-tyck låter det en lång stund, innan farten ökar och det blir da-lang, da-lang, da-lang, da-lang igen.

Det är mycket att tänbka på när man är ute och åker tåg.
Fortsättning följer.

SVERIGES TRANSSIBIRISKA JÄRNVÄG

En sommar åkte jag Inlandsbanan från Kristinehamn till Gällivare. Varje år vid den här tiden kommer minnesbilderna tillbaka, trots att det är ett tag sedan.

På den tiden lanserades Inlandsbanan som Sveriges transsibiriska järnväg. Det lät ju intressant, men det blev lite jobbigt när man kom hem för då fick man en massa konstiga frågor.

-Hur var det i Vladivostock? undrade någon.
-Var ni inne i Kina också? ville en annan veta.
-Fanns det KGB-agenter på tåget? frågade en tredje.

Nej det gjorde det inte. Men jag minns att där fanns många intressanta människor att studera. Alltifrån gamla tanter med ryggsäckar nästan större än de själva till tonåringar i vildmarksjackor och stora rallarhattar.

Där fanns tyskar med tre kameror runt halsen och sällsynta fågelägg i blick.

Där fanns familjer med små barn som bara ropade efter glass mil efter mil genom den lappländska ödemarken.
Och där fanns små kostymklädda japaner som satt raka i ryggen och oavbrutet tittade ut på landskapet som om de var rädda att missa något om de tittade bort i fem sekunder.

Ungdomar med rakade huvuden och breda hängslen lade upp sina marschkängor på sätet mitt emot och inledde dagens toalettbestyr med att luta sig tillbaka och raka sig med slidkniven, medan enstaka exemplar av ortsbefolkningen som bara åkte korta sträckor fundersamt betraktade alla dessa underliga människor som gästade deras hembygd.

Fortsättning följer.