SMÖRGÅSEN I SARAJEVO

Det var det förra århundradets mest ödesdigra ögonblick. En händelse som satte igång en kedjereaktion av gigantiska proportioner.
Två världskrig, 80 miljoner döda, ryska revolutionen, Hitlers maktövertagande, atombomben.
Kanske hade inget av allt detta blivit verklighet om inte Gavrilo Princip blivit sugen på en smörgås.

Det handlar om mordet på ärkehertig Franz Ferdinand och hans gemål, som satte det vacklande österrikisk-ungerska imperiet på kollisionskurs med Serbien och ledde till utbrottet av första världskriget en månad efter att Princip hade satt fingret på avtryckaren den 28 juni 1914.

Och om Princip inte hade stannat för att äta en smörgås eller gått in på något annat kafé än han gjorde, hade han aldrig varit på rätt plats för att hitta sitt offer.
Ingen smörgås, inget skott. Inget skott, inget krig. Ingen vet vad som hade hänt.

Bosnien, med starka band till Serbien, var alltså annekterat av kejsardömet Österrike-Ungern. Organisationen Svarta handen, stödd av serbisk underrättelsetjänst, planerade attentatet.

Den 28 juni anlände hertigen och hans gemål med tåg till Sarajevo. De färdades i en öppen bil i en fordonskaravan genom staden, där Svarta handen hade placerat ut sju attentatsmän på strategiska platser. En av dem kastade en bomb mot bilen men missade. Hertigparet klarade sig, men några åskådare skadades.

Efter ett besök i rådhuset beslöt Franz Ferdinand att fortsätta till sjukhuset för att hälsa på de skadade.

Man valde att köra en annan väg än den planerade för att inte ge några fler attentatsmän chansen.
Men ingen hade talat om för chauffören att färdvägen hade ändrats.

Denne svängde av misstag in på fel gata, och här kan man verkligen tala om tillfälligheternas spel. Slumpen gjorde nämligen att bilen passerade Moritz Schillers kafé och delikatessbutik, dit en hungrig Gavrilo Princip dragit sig tillbaka i tron att chansen att utföra attentatet gått förlorad.

När han satt där med sin smörgås fick han se bilen med hertigparet passera utanför. Samtidigt fick föraren order att stanna och backa tillbaka eftersom han kört fel väg. Det gjorde han, och då grep Princip chansen.

Han gick fram mot den öppna bilen, drog sin pistol och avlossade två skott. Det ena träffade hertigen och det andra dennes maka. Båda avled i bilen på väg till sjukhuset.
Princip greps, men eftersom han bara var 19 år fyllda var han för ung för dödsstraff. Han avled i österrikiskt fängelse av tuberkulos fyra år senare.
Då hade han satt igång en kedja storpolitiska händelser som kanske hade inträffat ändå av något annat skäl men nu blev den direkt följden av skotten i Sarajevo.

Det blev rena rama råttan på repet över hela Europa på grund av diverse invecklade storpolitiska allianser.
Efter hårda notväxlingar fram och tillbaka förklarade Österrike-Ungern krig mot Serbien.
Ryssland svarade att i så fall ställer vi upp på serbernas sida och mobiliserade sina trupper.
Detta fick Tyskland att känna sig hotat och efter att utan framgång ha krävt att den ryska mobiliseringen skulle stoppas förklarade man Ryssland krig.
Frankrike meddelade då att man ansåg sig ha förpliktelser mot Ryssland och inte kunde förhålla sig neutralt i detta läge, varpå Tyskland förklarade även Frankrike krig.

Därpå inledde Tyskland ett anfall mot Frankrike genom det neutrala Belgien, vilket fick Storbritannien att skynda till belgarnas försvar och förklara Tyskland krig.
Efter det följde Serbiens krigsförklaring mot Tyskland, tätt åtföljd av Österrike-Ungerns mot Ryssland, Frankrikes mot Österrike-Ungern och Storbritanniens mot Österrike-Ungern. Genom stormakternas kolonier spreds sedan konflikten över världen.
Denna långa kedjereaktion utsträcktes ytterligare sedan Tyskland besegrats i det första världskriget 1918. Tjugoett år senare följde som bekant det andra världskriget som en följd av det första.

Vad hände då i Sarajevo efter attentatet 1914?
1917 reste de österrikiska styrande ett monument över hertigen på platsen för mordet. Det revs 1919 av de styrande i den nybildade staten Jugoslavien, sedan det österrikisk-ungerska imperiet upplösts. 1930 sattes i stället en minnesplakett upp över Gavrilo Princip, men den togs bort av de tyska ockupanterna under andra världskriget.

Efter kriget öppnades ett museum på hörnet vid Latin bridge. Dessutom tillverkades fotavtryck i cementen på trottoaren där man antog att Princip hade stått när han sköt. Dessa togs bort när museet stängdes under Balkankriget och belägringen av Sarajevo 1992-95, eftersom muslimer och kroater inte ville hylla den serbiske hjälten Princip.

2004 sattes en ny minnestavla upp med en mera neutral beskrivning av händelsen utan hyllning av Princip.

Och hur var det då med smörgåsen?
Ingen vet säkert, men förmodligen är den ett påhitt, tillagt i efterhand många år senare som en festlig poäng. Kanske av den enkla anledningen att Princip befann sig inne i eller möjligen strax utanför Moritz Schillers kafé och delikatessbutik när han fick en andra chans att utföra attentatet.
Det är väl som många gamla desillusionerade journalister sa förr i världen: Kolla aldrig en bra story, då spricker den.

SKOTTEN I SARAJEVO

Här är gathörnet där det small två gånger på eftermiddagen den 28 juni 1914. Med förödande resultat.

Här på norra sidan av den latinska bron över floden Miljacka i hjärtat av Sarajevo sköts den österrikiske tronföljaren Franz Ferdinand och hans gravida hustru Sophie till döds av den serbiske attentatsmannen Gavrilo Princip.
Händelsen har gått till historien som skotten i Sarajevo och var den tändande gnistan till första världskriget, som utbröt en månad senare,

Bakgrunden var följande:

Bosnien och Hercegovina hade lytt under turkiskt styre i mer än fyrahundra år som en provins av det osmanska riket. När detta började falla samman ockuperades området 1878 av den dåvarande stormakten och kejsardömet Österrike-Ungern som annekterade det 1908. Detta sågs med missnöje av serbiska nationalister. De ville att provinsen skulle bli en del av Serbien, som då var ett självständigt land.

Den 28 juni 1914 besöktes Sarajevo av ärkehertigen och tronföljaren Franz Ferdinand. Avsikten med besöket var att visa att denne menade allvar med sin avsikt att förbättra levnadsförhållandena för slaverna i kejsardömet.

Den serbiska organisationen Svarta handen arbetade för att ansluta Bosnien och Hercegovina till ett Storserbien. Man såg Franz Ferdinands avsikt som ett hot och fruktade att många slaver skulle nöja sig med detta och inte längre kämpa för självständighet.

Att hertigen och hans gemål dödades av skotten i Sarajevo vet alla historiskt intresserade. Men hur många känner till att en smörgås spelade en stor roll i dramat?

Förklaringen kommer senare i veckan i denna blogg.

TRE AV VARJE SORT

– Jaså, ni är från Sverige, sa taxichauffören i Sarajevo. Det är ett välorganiserat land.
Sedan stannade han för rött ljus, tittade allvarligt på oss och utbrast:
– Ni har det bra som bara behöver utse en politiker av varje sort. Här i landet måste det alltid vara tre. En av varje.

Så här ligger det till, om jag har fattat rätt:

Efter Balkankriget delades Bosnien-Hercegovina upp i tre administrativa enheter genom Dayton-avtalet.
I mitten av landet och västerut finns Federationen Bosnien och Hercegovina, där majoriteten av befolkningen är muslimer eller så kallade bosniaker.
I öster närmast Serbien och i norr finns Republika Srpska, där de flesta har serbiskt ursprung och tillhör den serbisk-ortodoxa kyrkan.
Och som en barriär mellan den östra och västra delen av Republika Srpska ligger Brcko-distriktet, som domineras av kroatiska katoliker.

Dessutom är förstås alla tre folkgrupperna representerade i alla tre "delstaterna".
I Federationen Bosnien och Hercegovina är till exempel cirka 70 procent muslimer, 25 procent kroater och 5 procent serber.
Av hela landets knappt fyra miljoner invånare är cirka 48 procent muslimer, 37 procent serber och 15 procent kroater.

Bosniaker, serber och kroater alltså. Eller muslimer, serbisk-ortodoxa och katoliker om man så vill. Men alla är de bosnier, för Bosnien heter landet där de bor.
Eller Bosnien-Hercegovina om man ska vara riktigt noga. Bosnien är nämligen namnet på 80 procent av landområdet, men det finns också en bit som heter Hercegovina längst nere i söder.

Tre självstyrande enheter inom samma land alltså. Av vilka två är så kallade entiteter och den tredje ett distrikt. Och enligt taxichauffören måste alla alltid vara representerade.
– Först står dom i tv och skäller på varandra, sa han. Och sedan går dom ut och äter middag tillsammans.

Men det finns ett undantag, fotbollen. Sommaren 2010 sa det internationella fotbollsförbundet ifrån:

– Ni kan inte ha tre styrelser med tre olika fotbollspresidenter om ni ska vara med här.
Då hade det bosniska fotbollsförbundet fungerat så att bosniaker, kroater och serber i alfabetisk ordning styrt efter ett roterande system där styrelsen byttes var 16:e månad. Det gav upphov till mygel, fiffel och blockerad beslutsfattning samt en hel del försvunna pengar och obetalda skulder till både det internationella fotbollsförbundet FIFA och det europeiska UEFA.

Men det fanns en man som var respekterad i alla läger, nämligen legendaren Ivica Osim.

I april 2011 utsågs han att leda en interimsstyrelse som skulle starta upp ett nytt förbund. Före det hade landet varit suspenderat av FIFA på två månader från allt internationellt utbyte.
Ivan "Ivica" Osim föddes 1941 i Sarajevo. 1967 röstades han fram som Jugoslaviens bäste fotbollsspelare och året därpå var han med i EM-finalen mot Italien (oavgjort 1-1 först, men förlust 0-2 i omspelet). Totalt gjorde han 16 landskamper, vilket var mycket för en spelare från lilla Bosnien i en tid då nästan enbart serber blev uttagna plus en och annan kroat för husfridens skull. Eller snarare landsfridens kanske.
Men ännu bättre lyckades Osim som tränare. Först gjorde han tio år för sin gamla klubb Zeljeznicar med två andraplatser i jugoslaviska ligan och semifinal i UEFA-cupen som bästa resultat. Efter det blev han förbundskapten för landslaget och ledde Jugoslavien till kvartsfinal i VM i Italien 1990.

Sedan kom kriget, men ett par år in på 2000-talet fick han tränarbud från en japansk klubb i högsta ligan och flyttade dit med sin bosniska hustru. Det gick så bra att han fick efterträda brasilianaren Zico som manager för Japans landslag efter VM 2006.

Men i slutet av 2007 drabbades han av en stroke när han satt framför tv;n i sitt japanska hem och tittade på en match. Tio dygn senare vaknade han upp på sjukhus. När han fick se sin fru vid sängkanten var hans första fråga:
– Vad står det?

Han fick sluta som tränare på grund av hälsoskäl men hade under tiden i Japan blivit mycket populär bland fansen eftersom han alltid sa vad han tyckte oberoende av konsekvenserna. Det resulterade i en bok som i engelsk översättning hette Words of Osim. Den låg på bestsellerlistorna i Japan och såldes i 400 000 exemplar.

Andra bevingade ord (utöver Vad står det?) fälldes efter en landskamp i asiatiska mästerskapen där det blev oavgjort och straffar och Osim reste sig från bänken och vände ryggen till. Detta förklarade han med orden:
– Jag har inte åkt till Japan för att dö i hjärtinfarkt på lagledarbänken. Jag vill dö i min hemstad Sarajevo.

FOTNOT: I morgon (tisdag 15 oktober) spelar Bosnien sin sista kvalmatch inför VM 2014. Man möter Litauen borta och går i händelse av vinst direkt till slutspelet i Brasilien. Poängtapp samtidigt som Grekland vinner hemma mot Liechtenstein betyder play off-spel. I så fall kanske rent av mot Sverige.
Ivica Osim har nyligen avgått som ordförande efter att ha fått ordning på det bosniska förbundet men finns förmodligen med bland dem som åker till Litauen.