PRIVATDETEKTIV BENGTSSON

Det fanns en tid då alla kriminalgåtor skulle lösas av privatdetektiver, både i böcker och på film. Detta satte sina spår hos läsare och tittare, inte minst bland det uppväxande släktet.

Det hände att unga män förvandlades till såväl Sherlock Holmes som Hercules Poirot, men allra värst blev det när Nisse Bengtsson fick för sig att han var kapten Hillman.

Efter att ha misslyckats med att avslöja kärringa Larsson som Svarta damen fortsatte han att skugga henne.

Hans spaningar genom sovrumsfönstret ledde till misstanken att kärringa Larsson var rysk spion och att hon via en dold radiosändare på nattduksbordet höll kontakt med KGB i Moskva.

En utförlig rapport följer i denna blogg senare i veckan.

DAMEN I SVART

När Nisse Bengtsson hade sett Damen i svart med Karl-Arne Holmsten på biografen Grand drabbades han av Hillmanfeber.

Mästerdetektiven Blomkvist hade gått på bio något år tidigare, och redan då hade Nisse Bengtsson fascinerats av detektivarbetet. Han läste Mysterie-Magasinet och Dick vid radiopolisen och drömde om att bli privatdetektiv som den store Sherlock Holmes. När Hillmanfilmerna kom slog det över i rena psykosen.

Nisse Bengtsson var inte mer än 14 år men han ville vara som Karl-Arne Holmsten. Han klädde sig som honom och han försökte prata som honom och han väckte stor förundran, särskilt bland de vuxna i den närmaste omgivningen.

De tyckte det var minst sagt underligt med en 14-åring som hade vit nylonskjorta, slips och kostym och plötsligt kunde stanna upp och ta sig fundersamt om hakan medan han gravallvarligt sa att här ligger det nog en hund begraven.

Han såg barnslig och lillgammal ut när han kom i finkostymen till vardags, men det allra mest underliga var nog språket. Var han drog fram så osade det katt och anades ugglor i mossen. Han såg spöken på ljusa dan, lade snaran om halsen och satte myror i huvudet på folk. Han krävde vattentäta alibin och ville valla folk på brottsplatsen för att det skulle gå upp ett ljus.

Och när han gick runt och ställde sina egendomliga frågor och folk undrade vad han sysslade med, brukade han svara som Karl-Arne Holmsten:
-Ren rutin, Vi gör bara vår plikt.
Ett tag kallade han alla tjejer för Kajsa, förmodligen för att Hillmans hustru hette så i filmerna. Där gick nämligen Karl-Arne Holmsten omkring och kallade Anna-Lisa Ericson för ”Kajsa lilla” hela tiden.

Strax efter premiären på Damen i svart spreds ett rykte att någon galning ibland klädde ut sig till Svarta damen och hoppade fram och skrek ”Bu!” till ensamma nattvandrare på den lilla grusvägen nere i dalen. Det var oklart hur det var med det där egentligen, för det gick aldrig att hitta någon som verkligen hade sett Svarta damen. Det var bara uppgifter i tredje och fjärde hand, men ryktet växte hela tiden.

Nisse Bengtsson beslöt då att använda sina detektivkunskaper till att avslöja Svarta damen. Han smög ofta omkring i Karl-Arne Holmsten-kostymen i buskarna nere i dalen och letade efter fotspår med sitt förstoringsglas. Och ibland smet han ut på kvällarna för att spana av den lilla vägen som många gående passerade till och från stadens centrum.

Några dagar tidigare hade kärringa Larssons syster avlidit efter en längre tids sjukdom, och just den här kvällen slumpade det sig så att kärringa Larsson kom vandrande hemåt efter begravningen, sorgklädd och djupt gripen av den högtidliga akten och det efterföljande begravningskaffet.

När Nisse Bengtsson fick se den mörka gestalten i svart klänning och hatt med sorgflor trodde han det var den beryktade galningen som hade klätt ut sig till Svarta danen för att skrämma fredliga kvällsflanörer, så han hoppade fram ur buskarna och skrek med Karl-Arne Holmsten-röst:
-Spelet är slut!
Och för att riktigt understryka sin roll som den store detektiven tillade han med myndig stämma:
-Den här gången ska du inte slinka ur nätet, din fräcke gynnare!

Kärringa Larsson, som redan hade djup sorg, blev skräckslagen. Hon stannade upp och stirrade ett par sekunder på den vilt gestikulerande ynglingen. Sedan hissade hon upp kjolen över knäna och sprang för livet. Det sista hon hörde av Nisse Bengtsson var:

-Vi har signalementet så du ska inte tro att du kommer undan, din kanalje!
Kärringa Larsson flydde i full panik och sprang hela vägen hem. Där halkade hon på trappan så hon var nära att bryta benet. Sedan släpade hon sig in och ringde polisen, men när dom kom hade Nisse Bengtsson försvunnit från brottsplatsen.

Han anade väl att han gjort ett misstag, och när kärringa Larsson ringde till hans farsa och påstod att hon hade blivit överfallen av någon som var hemskt lik Bengtssons pojk, begrep han ju att det inte var Svarta damen han varit nära att gripa.

Men märkligt nog klarade han sig från efterräkningar den gången. Han påstod nämligen att han hade varit på biografen Grand vid den aktuella tidpunkten och sett Damen i svart med Karl-Arne Holmsten, och eftersom han kunde hela filmen utantill lyckades dom inte spräcka hans alibi.