NÄR JAG ÅKTE SKID-VM

Under världsmästerskapen på skidor i Oslo 1982 drabbades jag av storhetsvansinne och anmälde mig till press-VM.
Jag ångrade mig redan vid starten.
Men låt oss ta det från början.

Loppet avgjordes som kvällstävling en mörk afton på en elljusbana med en nivåskillnad som förde tankarna till störtlopp i stället för längdåkning. Dessutom hade det töat under förmiddagen och slagit om till minusgrader på kvällen med påföljd att det rådde ett blixtrande isföre som skulle visa sig ödesdigert för många av deltagarna.

De anmälda journalisterna samlades utanför presshotellet och fraktades i bussar till en av de högsta punkterna i närheten av Holmenkollen. De tävlande startade två och två med en halv minuts mellanrum tills nästa par släpptes iväg.

Bland deltagarna fanns även några riktiga skidåkare med anknytning till presskåren. Sven-Åke Lundbäck jobbade som inhyrd expert för SVT och skulle enligt startlistan ge sig i väg en halv minut före mig, så det fanns lite att bita i.

När jag hade fått min nummerlapp och spänt på mig skidorna åkte jag fram och tillbaka vid starten i väntan på min tur. Där fanns också två damer med förkläden bakom ett bord med halvfulla platsmuggar.

När jag åkte fram och frågade vad det var som serverades upplyste de att det var något som kallades Solbärtoddy. När jag tackade ja till en mugg frågade den ena av damerna:

-Med eller utan?
-Med eller utan vad? sa jag.
-Sprit, sa hon.
-Utan, sa jag och sedan provåkte jag de första femtio meterna av banan i väntan på start.

Plötsligt tog spåret slut, och jag blev stående blickande ner j avgrunden. Först trodde jag att där hade skett ett ras i mörkret. Det var bara ett svart hål rakt ut i natten, och jag började undra vad jag hade gett mig in på.

När jag stod där vid sidan av spået och tittade var det dags för en dansk journalist att starta. Han hade inte rekat lika noggrant som jag och så gick det som det gick också. Intet ont anande åkte dansken över kanten och försvann med ett fasansfullt tjut nerför branten.

Tanken på att själv kasta mig utför denna klippvägg, fick mig att snabbt skida tillbaka till vätskebordet och beslutsamt utbrista:

-Med!
Snabb svepte jag två fulla muggar och sedan var det dags. Lundbäck åkte iväg tillsammans med en som också såg ut som en riktig skidåkare, och en halv minut senare var det min tur. Jag fick starta i par med en schweizisk fotograf som satte högsta fart och försvann utför backen med ett schwischande ljud.
Långt nerifrån djupet hörde jag någon vid sidan av spåret ropa ”Hopp Suisse, hopp Suisse, hopp Suisse”, samtidigt som jag kastade mig utför branten så det ven om öronen och kittlade i magen.

Sedan följde ytterligare ett par hisnande störtloppsbranter. Det var omöjligt att bromsa och plötsligt körde jag rakt in i en stor, fet tysk redaktör som låg och kravlade i snön med skidorna i kors.

-Scheisse! sa han.
-Entschuldigung, sa jag och hann med knapp nöd kasta mig undan innan näste man for in i tysken.
-Scheisse! upprepade denne och sedan stod jag bredvid och tittade på hur tre man i tät följd körde in i aktern på tysken så fort denne försökte resa sig.

Det var ett fascinerande skådespel som jag knappt kunde slita mig från. Till slut kände jag mig dock tvungen att åka vidare. Efter ytterligare någon kilometer kom nästa chock när något som såg ut som ett lik låg tvärs över spåret.

När jag saktade in visade det sig vara en stor docka, som personalen vid ännu ett vätskebord lagt ut i banan för att få deltagarna att stanna och dricka mer Solbärtoddy.

Jag svepte en mugg till och satte högsta fart mot det hägrande målet. När jag susade under målskynket tyckte jag att det hade gått rätt bra i alla fall. Men när jag frågade en funktionär om Lundbäck var långt före tittade han förvånat på mig och sa att han kom ju för flera timmar sedan.

NÄR "SÄCKEN" NÄSTAN VANN ALLT

Skid-VM i Lahtis är i full gång
Senast det begav sig, 2015 i Falun, tog Sverige två guld, fyra silver och tre brons.
Nio VM-medaljer är svenskt rekord, men nästan lika många tog vi 1987 i Oberstdorf i tyska Bayern.

Då blev det tre guld, två silver och tre brons. Hälften av de åtta medaljerna låg en och samme man bakom, Thomas Wassberg, som gjorde sitt bästa mästerskap alla kategorier den gången.

Faktum är att ”Säcken” var mindre än en halv minut från att ta ett historiskt storslam och vinna allt som gick att vinna på den tiden.

Han inledde med guld på tremilen den 12 februari.

Tre dagar senare blev det silver på 15 kilometer, knappt sju sekunder (6,8 för att vara exakt) efter italienaren Marco Albarello.
Efter ytterligare två dagar var det dags för stafetten. Här blev det guld för den svenska kvartetten Erik Östlund, Gunde Svan, Thomas Wassberg och Torgny Mogren, sedan Wassberg gett Sverige ett stort försprång efter den tredje sträckan.

Fyra dagar senare, den 21 februari, avslutades VM med femmilen. Här blev det en ny silvermedalj för Wassberg, 22,3 sekunder efter Maurilio de Zolt från Italien.

Sammanlagt 29,1 sekunder skiljde alltså den svenske skidkungen från ytterligare två guldmedaljer.
Lägg därtill att Christer Majbäck var trea på tremilen, att Torgny Mogren blev trea på femmilen, att Marie-Helen Westin tog guld på damernas 20 kilometer och förde upp Sverige på bronsplats i stafetten där de tre tidigare sträckorna åktes av Magdalena Wallin (som i dag heter Forsberg), Karin Lamberg-Skog och Annika Dahlman.

Thomas Wassberg utsågs till årets bragdmedaljör redan 1980 men vägrade ta emot utmärkelsen i protest mot att Sven-Åke Lundbäck inte hade fått den för sina två VM-guld i Lahtis 1978.

SKIDÅKAREN SOM INTE HAJADE KLYKET

Detta är historien om skidåkaren som inte hajade klyket.
Han hette Sven Utterström, kallades för ”Uttern” och kom från Boden.
1929 blev han förste utlänning att vinna Holmenkollens femmil och för det fick han det svenska bragdguldet. Ännu mer guld kunde det ha blivit om han hade förstått den tidens stockholmsslang.

När det bestämdes att de olympiska spelen 1932 skulle hållas i Lake Placid i USA, nära den kanadensiska gränsen, förstod Utterström att det krävdes förberedelser utöver det vanliga. Han tog ledigt från jobbet i ett halvår och åkte till Alaska för att kunna träna under likvärdiga förhållanden.

Där försörjde han sig som pälsjägare och sköt grizzlybjörnar i de kanadensiska skogarna.

När OS började var han i toppform. Det fanns bara två individuella distanser på den tiden, 18 och 50 kilometer. ”Uttern” inledde med att ta guld på 18, och alla trodde att han skulle sopa hem specialdistansen fem mil också.

Han var som sagt noga med förberedelserna, så han åt en stadig måltid på morgonen, lika lång tid före start som han var van vid, och åkte sedan ut till tävlingsplatsen i god tid. Men starten blev uppskjuten ett par timmar, så när ”Uttern” gav sig i väg som nummer 13 insåg han att han måste ha mer näring än vanligt på vägen.

Han hade fått besked om att en svensk matkontroll var upprättad efter drygt halva distansen. En femmil under svåra förhållanden kunde på den tiden ta bort emot fem timmar, så det gällde att få i sig något att äta på vägen.

Utterström rapporterades som trea efter 25 kilometer, och då räknade svenskarna med att han skulle börja upphämtningen.

I en tung uppförsbacke efter cirka tre mil hade lagledningen placerat två stockholmare med mat åt de svenska åkarna. När ”Uttern” kom stapplande, trött och hungrig, ropade de:

-Ska´ru ha krubb?
”Uttern” tittade på dem med glasartad blick utan att förstå ett ord. Krubb, vad var det? Det hade man inte hört talas om i Norrbotten på den tiden, så han åkte vidare.

Efteråt framkom att han hade trott att det var någon sorts utrikiska, att det var tyskar eller tjecker som hade stått där och att den svenska kontrollen var placerad längre fram.

Men det blev inget krubb, så ”Uttern” rasade till sjätte plats i resultatlistan, och detta bara för att han inte hajade klyket.
Till saken hör att Sven Utterström under resten av sitt liv (han avled 1979) förnekade att det hade gått till på det viset. Det hade helt enkelt inte stått några svenskar med mat ute i terrängen.
Detta bekräftar naturligtvis bara de gamla journalistiska visdomsorden: Kolla aldrig en bra story - då spricker den.

"ALPERNAS ÖRN" STOPPADES AV PAPPA

Sveriges förste världsmästare på skidor hette John Lindgren (1899-1990) och var från Hedlunda utanför Lycksele. 1927 i Cortina vann han de båda lopp som stod på programmet på den tiden, 18 och 50 kilometer, och döptes till "Alpernas Örn" i den italienska pressen.

Till OS i St Moritz året därpå ansågs han självskriven. Men då sa pappa Lindgren ifrån: Här ska inte åkas ner till Alperna varenda vinter minsann. Det finns viktigare saker att göra här hemma.

Så John Lindgren fick inte vara med om den olympiska svenska trippeltriumfen på femmilen i St Moritz 1928 trots att han blivit dubbel världsmästare året innan.

När Särna-Hedlund, Husum-Jonsson och Volger Andersson lade beslag på de tre OS-medaljerna var världsmästaren sysselsatt med arbetet hemma på pappas gård med tillhörande sågverk. Där fanns mycket att göra, inte minst i form av skogsavverkning tillsammans med bröderna Ivan och Gösta.

Alla tre var tävlingsåkare, och John berättar i sin bok Skidminnen från 1975 hur de tränade. Grund och styrka fick de genom det hårda skogsarbetet (inga motorsågar på den tiden). Kondition och teknik skaffade de sig genom åkningen till och från avverkningsplatserna. Det var tävling varje gång, berättade bröderna i en tv-intervju på 1980-talet.

Dessutom åkte de skidor till och från tävlingarna. Fram till 1925 var Lycksele utan järnväg. Närmaste stationen fanns i Hällnäs, sex mil bort. När bröderna Lindgren skulle ut och tävla åkte de först skidor till tåget och när de kom tillbaka spände de på sig laggarna igen och åkte hem.

John Lindgren tog sitt första SM 1923. Han vann Vasaloppet 1924, och när han på hösten 1926 blev uttagen till VM i Cortina tränade han som aldrig förr. Till VM-tävlingarna kom han i sitt livs form och vann båda distanserna överlägset.

På 50 km segrade han med 18 minuters marginal till svenske mästaren på 30 km John Wikström. Efter en vilodag var det så dags för 18 km-loppet som han vann med sex minuter före tjecken Donth.

Nämnas bör kanske att varken Norge eller Finland deltog, men tjeckerna ansågs väl så vassa och hade vid tidigare tillfällen besegrat flera av de norska åkarna.

De italienska journalisterna var i alla fall mycket imponerade av John Lindgren och döpte honom till Alpernas Örn.

”Det är något örnliknande över denne nordbo”, skrev man. ”Gestalten är senig och satt men smidig. Mörka, kraftiga ögonbryn inrama de spelande ögonen.”

Tilläggas kan att varken John Lindgren eller någon annan visste att det var VM han vunnit. De första mästerskapen kallades nämligen FIS-tävlingar (efter det internationella skidförbundets initialer). Först 1937 i Chamonix benämndes tävlingarna officiellt som VM och då fick även de tidigare avgjorda mästerskapen VM-status i efterhand.

UPP SOM EN SOL . . .

Upp som en sol och ner som en pannkaka. Ibland är det snabba ryck i sportens värld.
För Jörgen Brink var det rena barg och dal-banan när skid-VM avgjordes i Val i Fiemme för tio år sedan.

Först spurtade han till sig en sensationell bronsmedalj i dubbeljakten (som man sa på den tiden), endast slagen av Per Elofsson och norske Tore Ruud Hofstad.

Sedan kroknade han i klar ledning någon kilometer från mål i stafetten och fick se det väntade svenska guldet förvandlas till brons.
Och när alla undrade om han någonsin skulle våga visa sig i skidspåren igen, reste han sig och tog brons även på femmilen.

När nu VM avgörs i Val di Fiemme för tredje gången kan man se tillbaka på stora svenska framgångar i den lilla skidorten i provinsen Trento längst upp i norra Italien. 2003 blev det sex medaljer och 1991 blev det åtta.

Det var här som Gunde Svan avslutade sin internationella mästerskapskarriär 1991 med att först vinna tremilen och sedan bli tvåa på både 15 och 50 km plus att han var med om att åka hem ett silver åt Sverige i stafetten. På femmilen blev det till och med svensk dubbel med Torgny Mogren som etta och Svan som tvåa.

Och 2003 hade det blivit svensk trippel på samma distans, om det inte hade varit för tjecken Martin Koukal. Efter honom radade nämligen Anders Södergren, Jörgen Brink och Mathias Fredriksson upp sig som tvåa, trea och fyra.

En liten tröst för det uteblivna guldet var kanske att Koukal hade en svensk tränare (Christer Skog) och vistades långa tider i Sverige. Han tävlade till och med för Arvika IS ett tag och blev som Arvikaåkare fjärde man i Vasaloppet 2005, då klubbkamraten och träningskompisen Martin Larsson var tvåa efter Oskar Svärd.

VM i Val di Fiemme 2003 blev förresten historiskt på mer än ett sätt.

Dels var det mästerskapspremiär för den nya grenen skiathlon, som då omfattade 10 km klassiskt och 10 km fritt med skidbyte emellan. (Tidigare hade man kört de båda loppen över två dagar med jaktstart under den andra.)

Dels var det sista gången som en riktig femmil fanns på VM/OS-programmet. Efter 2003 blev det gemensam start och sällskapsresa i 45 kilometer, så att vi tv-tittare kunde gå ut i köket och koka kaffe eller ägna oss åt annat i väntan på att det skulle dra ihop sig till spurt.

ÅK SJÄLV, GUBBJÄVEL!

En av Sveriges färgstarkaste skidåkare genom tiderna hette Arthur Häggblad. Det var han som bad landshövdingen i Dalarna att flyga och fara efter en SM-tävling i Falun på 1930-talet.

Det hände efter en ovanligt hård femmil med en åktid på upp emot fyra timmar. När landshövdingen frågade den svettige och snorige Häggblad hur det hade varit ute i spåret lär denne ha svarat:

-Åk själv, gubbjävel, så får du känna!

Detta apropå längdåkarnas VM-tävlingar på skidor. Eller för att vara helt korrekt: VM i nordisk skidsport, som ju även omfattar backhoppning och nordisk kombination.

Sveriges förste världsmästare hette John Lindgren. I Cortina 1927 vann han båda de individuella lopp som stod på programmet, 18 och 50 kilometer.

Första VM:et i Sverige arrangerades i Sollefteå 1934. Då blev det svensk dubbelseger på femmilen genom Elis Wiklund och Nisse Englund. Finland tog alla tre medaljerna på 18 km och vann även stafetten.

Norge tog fem av de sex medaljer som stod på spel i backhoppning och nordisk kombination men blev helt utan i längdåkning.

Det där sistnämnda har sin speciella förklaring, och här kommer Arthur Häggblad in i bilden.

I stafetten tog nämligen Tyskland högst sensationellt silver efter suveräna Finland. Publiken vid målet väntade länge förgäves på att Sveriges Arthur Häggblad och Norges Oddbjörn Hagen skulle göra upp om andraplatsen.
Men Häggblad åkte fel några kilometer från mål, och norrmannen hängde med av bara farten. De båda vek in på en timmerväg ute i skogen och förlorade tio minuter innan de hittade tillbaka till spåret. Under tiden passerades de av den tyske slutmannen Herbert Leopold som åkte i mål som tvåa.

Någon minut senare dök Häggblad och Hagen upp i skogsbrynet. Häggblad vann spurten om bronset, och därmed blev Norge helt utan VM-medalj i längdåkning det året.

Arthur Häggblad vann sedan fyra Vasalopp och massor av SM-medaljer. Men i dag är han mest ihågkommen för sina färgstarka uttalanden. Det var han som en gång sa till Sven Jerring i en radiointervju när han tillfrågades om han ville hälsa till någon:
-Skidåkning är ett helvete. Jag önskar att jag vore död. Hälsa till vem fan som helst!