SOFFÅKAREN SOM SLOCKNADE I SMÅGAN

Så var det dags igen. Dags att ställa väckarklockan på ringning, kliva upp i gryningen, koka blåbärssoppa och bädda på soffan framför teven.

Efter Kortvasan, Halvvasan, Tjejvasan, Stafettvasan och allt vad det heter hade det än en gång blivit klart för start i Soffvasan.

Efter att ha förvissat sig om att duntäcke, kuddar  och den övriga utrustningen var i ordning återstod bara att ta fram Vasaloppsmuggen, ställa dalahästen på bordet, dra på sig Mora-Nisse-mössan och krypa ner under täcket just i tid för att höra Pops förkunna att nu var det klart för start i Sälen.

Jag har med åren blivit en rutinerad soffåkare och är numera full av tillförsikt när jag intar ryggläge, sträcker ut benen och lägger mig till rätta under täcket.

Till årets lopp hade jag dessutom satsat på ett lite annorlunda upplägg. Jag klev nämligen ur sängen en halvtimme tidigare än vanligt. 
Förr om åren har jag ibland vaknat så nära inpå starten att jag tvingats ta täcke och kuddar och skynda till soffan i bara nattdräkten. 
Nu fick jag tid att både klä på mig och äta en rejäl kolhydratfrukost med havregrynsgröt, ostmacka och banan, innan det var dags att dra av överdragskläderna och krypa ner under täcket.

Sam vanligt hade jag även lagt upp ett förråd bestående av sportdryck, kaffe och Vasaloppsbullar. Och på spisen stod blåbärssoppan klar att värmas i avvaktan på att täten skulle passera Mångsbodarna, Evertsberg och Oxberg. 
Jag hade till och med ställt in lite avslagen cocacola i kylskåpet ifall det skulle behövas för att piggna till på slutet.

Tack vare denna goda planering kändes det tryggt redan från start. Och det var inga problem att hänga med täten uppför första backen, även om jag fick ta i lite extra för att haka på när Anders Södergren plötsligt stack ifrån allihop och snart ledde med en hel minut.

Väl uppe på myrarna kan man ta det lite lugnare. Men för soffåkaren gäller det att inte slappna av alltför mycket. Det har hänt att jag somnat på soffan men då har ideliga kanalbyten fungerat som väckarklockor i teven. En gång för några år sedan vaknade jag av psalmsång och orgelbrus sedan jag kommit rakt in i morgonandakten från Uppsala domkyrka där församlingen just stämde upp Vår Gud är oss en väldig borg så det dånade i vardagsrummet.

Numera går ju hela sändningen som på räls utan ett enda kanalbyte. Det är kanske praktiskt men det kan också invagga soffåkaren i en falsk och förrädisk trygghet.

När jag började känna mig lite dåsig under täcket och somnade in så smått redan vid kontrollen i Smågan var det nämligen ingen psalmsång som väckte mig. I stället vaknade jag av mina egna snarkningar strax före Mångsbodarna och fick se hur Anders Södergren blev ikappåkt av en norrman som stack ifrån honom direkt.

Jäklar, utropade jag och satte mig upp i soffan. Nu måste jag vara med och bevaka bättre. Detta hade aldrig hänt om jag varit vaken.

För mig som soffåkare påminde året Vasalopp om Agatha Christies gamla deckare Tio små negerpojkar i takt med att alla mina favoriter försvann en efter en.

Före start hade jag hoppats på Johan Olsson som segrare. När han blev sjuk gick mitt tips till Daniel Rickardsson. När han inte hängde med börjae jag hoppas på Anders Södergren. Och när han fick ge sig trodde jag att det kanske äntligen var dags för Jerry Ahrlin. Men just som jag tänkte att det var synd att jag inte hade satt några pengar på honom var även han borta ur räkningen.

Sedan var det inga svenskar kvar i tätgruppen, varför jag flyttade över sympatierna till Oslogutten Öystein Pettersen, som lär vara en sympatisk ung man, känd för att dela med sig av både stavar och prispengar till konkurrenterna. Dessutom kallas han för Pölsa, vilket på svenska torde kunna översättas med Körven.

Men till slut fick även Körven ge sig. Då återstod tre man, två andra norrmän plus tjecken Rezac, av vilka jag började hålla tummarna intensivt för den sistnämnde, speciellt som han varit både tvåa och trea en himla massa gånger tidigare. Då stumnade även han, medan de två morrmännen jagade vidare mot mål.

Till slut blev det debutanten Petter Eliassen som åkte först genom målporten, samtidigt som jag lutade mig tillbaka i soffan och med viss tillfredsställelse åtminstone kunde konstatera att jag hade sparat en väldans massa pengar genom att inte sätta en endaste krona på någon av alla dem jag hade trott på.

VÄRLDENS SEXIGASTE SKIDÅKARE

– Varje gång jag ser Lukas Bauer tänker jag på Henry Kissinger, sa Berra framför teven under skid-VM i Falun.

– Hur så, sa revolversvarvarn. Är dom lika?

– Kan jag väl aldrig tänka mig, sa Karlsson. Kissinger var en liten rund gubbe med krulligt hår och stora glasögon.

– Jag menade inte så, sa Berra. Jag tänker på en historia som berättades om Kissinger en gång i tiden.

– Du menar när han var amerikansk utrikesminister, sa Karlsson.

– Inte bara det, sa Berra. Han var ju en av dom mest berömda människorna i hela världen.

– Får vi höra hur det var nu, sa revolversvarvarn.

– Jo, sa Berra. Kissinger var alltså superkändis och en av världens mäktigaste män på sin tid. Samtidigt gillade han att gå på cocktailpartyn och omge sig med vackra damer. Skvallerpressen över hela världen var alltså full av bilder på en liten glasögonprydd, klotrund gubbe som dansade med långa slanka undersköna blondiner som han nästan kunde ha varit farfar till.

En gång tillfrågades han av en reporter med ironiskt tonfall om han hade en aning om varför världens vackraste kvinnor drogs till just honom. Kunde det möjligen bero på att han var så sexig?

Då tittade Kissinger iskallt på reportern och svarade att ”power is sexy”, alltså makt är sexigt.

Men det lät inte som det ser ut i skrift för när Kissinger sa det med sin djupa, mullrande, nasala basröst blev det: BAAAUER IZZZ SEXY!

– Det är anledningen till att jag tänker på Henry Kissinger. så fort jag hör talas om någon som heter Bauer, sa Berra. Jag kan inte hjälpa det. Det har satt sig på hjärnan. Jag kommer förmodligen aldrig att bli fri från Henry Kissinger.

– Men Bauer slipper du nog i fortsättningen, sa Karlsson. Han blev visserligen sjua i det här loppet, men han är snart 40 år så han kan väl inte hålla på så länge till.

SKID-VM OCH HENRY KISSINGER

När det var dags för 15 kilometer fritt i skid-VM samlades fyra förväntansfulla gubbar framför teven. Förhandsfavoriterna hette Northug, Krogh, Hellner, Olssonn. Manificat, Cologna och några till.

Därför väckte det viss förvåning när Berra plötsligt sa:

– Vilket startnummer har Bauer.?

– Varför undrar du det? sa Karlsson.

– Vadå vem? sa en revolversvarvare som också var närvarande.

– Bauer, sa Berra.

– Tror inte han är med längre, sa Karlsson.

– Varför inte det? sa Berra.

– Det var ett jävla tjat, sa Karlsson. Vad undrar du det för?

– Vem pratar ni om? sa revolversvarvarn.

– Lukas Bauer från Tjeckien, sa Berra.

– Jag googlar på mobilen, sa Karlsson, Jaha, här står att han är född 1977. Är alltså 37 år. Han är för gammal. Har säkert lagt av.

– Om han är född 1977 är han väl 38 år, sa Berra.

– Inte än, sa Karlsson. Han är född den 18 augusti. I Ostrov enligt Wikipedia. VM-tvåa 2009. Klubb: Dukla Liberec. 1.81 lång.

– Hur mycket väger han? sa revolversvarvarn.

– Det står inte, sa Karlsson. Det var ett jävla tjat. Vad är det med honom?

– Han får mig att tänka på Henry Kissinger, sa Berra.

– Varför det? sa Karlsson.

Men innan han hann svara kom startnummer 21 forsande genom skogen.

– Där är han ju, sa Berra.

– Kissinger? sa revolversvarvarn.

– Bauer, sa Berra. Nio och en halv sekund efter Olsson vid första mellantiden.

– Vad har det med Henry Kissingeratt att göra? sa Karlsson.

– Förklara dig, sa revolversvarvarn.

– Gärna, sa Berra. Så här är det.

Fortsätting följer i morgon.

GRÄVANDE JOURNALIST I SKIDSPÅREN

Mitt allra värsta skidminne har jag från press-VM i Falun 1993. Vi var ett stort antal mediarepresentanter och vip-gäster som ställde oss på startlinjen, alltifrån förre förbundskaptenen Åke Jönsson och en del andra riktiga skidåkare till små runda italienska farbröder som rökte cigarr och luktade Martini.

När jag hade klarat av den del av mördarbacken som banläggaren hade tvingat upp mediafolket för, blev det äntligen lite utförsåkning. 
Då fick jag se en liten rund farbror stå mitt i spåret nedanför en backe. Det visade sig vara en italiensk journalist som hade tyckt att det var så brant att han hade tagit av sig skidorna och promenerat ner vid sidan av banan.

Nu hade han ställt in skidorna i spåret igen och gjorde sig beredd att spänna fast dem just som jag kom susande. För att undvika en kollision som kunde ha blivit förödande, försökte jag byta spår i sista stund, med påföljd att jag tappade balansen och plöjde på öronen genom snön.

När jag beskrev detta i en exklusiv rapport för tidningen fick jag rubriken:

Grävande journalist i spåren.

Numera håller jag mig alltså borta, både från press-VM och publikplats när de riktiga skidåkarna gör upp om medaljerna. Kalla, Hellner, Halfvarsson och alla andra kan vara lugna.

ÅK SJÄLV SÅ FÅR DU KÄNNA!

Skid-VM i Falun är i full gång. Men vis av erfarenhet hållar jag mig därifrån.

De gånger jag har besökt VM-tävlingar på skidor har det nämligen fått förödande konsekvenser för de svenska åkarna. 
Folk har insjuknat och bäddats ner på förläggningen med hög feber, de har tappat formen eller drabbats av skador, de har tappat skidorna och de har råkat ut för oförklarliga genomklappningar i spåren.

Därför håller jag mig alltså borta nu för tiden. Och när det gäller själva skidåkningen får jag leva på gamla meriter från press-VM och diverse jippoarrangemang i samband med Vasaloppet.

Där var det mycket fint folk som ställde upp. I loppet för mediarepresentanter och hedersgäster fanns kändisar från både radio och tv, och en gång kom självaste landshövdingen och ställde sig bredvid mig på startlinjen.

Det fick mig att tänka på den gamla historien om Arthur Häggblad. Han var skidkung i slutet på 30-talet och tillfrågades en gång av landshövdingen efter ett lopp hur det kändes:

- Åk själv, gubbjävel, så får du känna, sa Häggblad och gick därifrån.

Men så vågade jag inte säga till landshövdingen den här gången när vi hade kommit i mål. Det skulle förresten ha verkat väldigt konstigt. Dels var landshövdingen en kvinna, och dels hade hon faktiskt åkt själv, fortare än jag dessutom.

MITT MAGISKA KRAFTFÄLT

Det fanns en tid då jag misstänkte att jag utstrålade något slags magiskt kraftfält fyllt av negativ laddning som paralyserade alla svenska skidåkare.

Det började redan 1966 i Oslo. Knappt hade jag anlänt till den norska huvudstaden förrän halva svenska VM-truppen däckades av ett mystiskt virus. Guldhoppet Assar Rönnlund blev så sjuk att han inte kunde ställa upp i ett enda lopp och fick åka hem efter några dagar.

Tidigare på 60-talet hade det regnat medaljer över Sixten Jernberg, Assar Rönnlund, Janne Stefansson, Rolf Rämgård, Sture Grahn och allt vad dom hette. Men så fort jag visade mig vid sidan av spåret var det stopp.

I stafetten ansågs det ändå omöjligt för Sverige att missa medalj på den tiden. Så även 1966 i Oslo. Men sedan den lille värmlänningen Kjell Lidh klappat igenom på första sträckan fick vi till och med stryk av Italien i kampen om bronset.

Sedan lyckades de kvarvarande svenskarna smitta ner varandra så att bara en enda man kunde ställa upp på femmilen sista dagen.

Våra manliga löpare tog inte en enda medalj och ingen begrep hur det hade kunnat gå så illa.

Jag hade dock mina aningar, för sedan var jag under många år ett spöke för svensk skidsport, speciellt i stafettsammanhang. I Falun 1974 stod jag vid sidan av startfältet när Hans-Erik Larsson tappade ena skidan mitt framför näsan på mig.

Då gick jag in i presscentret och satte mig för att inte vara i vägen. Men det hjälpte inte, för efter ytterligare någon kilometer tappade Larsson även den andra skidan och det svenska laget kom inte ens i mål.

I Oslo 1982 blev det guld på både tremilen och femmilen. Jag var där, men då höll jag mig på avstånd i pressfållan vid målområdet. Till stafetten vågade jag mig i alla fall ut vid sidan av spåret och då gick det mycket riktigt som det gick. Sverige blev inte bättre än femma, flera minuter bakom Norge och Sovjet som gjorde upp om guldet.

Under resten av 80-talet haglade medaljerna över Svan och Wassberg och de andra svenskarna. Men så höll jag mig klokt nog borta också.

Till VM i Falun 1993 var jag tillbaka och det gav utslag direkt. Sverige tog inte en enda medalj förrän sista dagen och riktigt illa gick det i stafetten.

Där hade vi haft Jan Ottosson som pålitlig startman i några år. Men av någon anledning satte förbundskaptenen Christer Skog in unge Niklas Jonsson på första sträckan. Han kom efter direkt, och i mördarbacken saxade han upp på trötta ben vid sidan av spåret, långt efter det att täten hade passerat.

Jag smög skamsen därifrån, rädd att någon skulle upptäcka mig och ropa:

– Titta, nu är han här igen! Det är hans fel alltihop!

Sedan dess har jag hållit mig på avstånd när det handlat om skid-VM.

ÖKÄND OLYCKSGUBBE AVSTÅR SKID-VM

Det drar ihop sig till skid-VM i Falun.

Hänger det bara på mig ska det nog gå bra. Jag stannar nämligen hemma framför tv:n i år också. Det har visat sig bäst så.

Det fanns en tid då jag var på plats när det kördes skid-VM i något av de nordiska länderna. Och så fort jag visade mig bar det rakt ner i källaren för de svenska deltagarna.

Detta gällde i all synnerhet stafetterna där det verkade som jag genom min blotta närvaro spred olycka och elände omkring mig vid de två senaste VM-tävlingarnas i Falun 1974 och 1993

Hur det kunde bli så är inte lätt att veta, men jag misstänkte länge att jag utstrålde något sorts magiskt kraftfält fyllt av negativ laddning som paralyserade alla svenska skidåkare inom en mils omkrets eller något sådant.

Om detta ska det handla i denna blogg den här veckan.

Fräna avslöjanden följer alltså.

OS-IS FÖR STEFANSSON

Den svenske skidåkaren Janne Stefansson vann sju Vasalopp, men i OS var han inte lika framgångsrik.
Till en början gick det rent av riktigt illa. På den höga höjden i den kaliforniska vintersportorten Squaw Valley 1960 (drygt 2 000 meter över havet) råkade han ut för sitt skidlivs värsta upplevelse.

Sverige ledde stafetten efter första sträckan. Janne åkte den andra och kollapsade efter 7 av de 10 kilometerna. Han tog fullständigt slut i den tunna luften, stod länge stilla i spåret och bara flämtade. Det var enbart på het vilja som han lyckades ta sig i mål på sträckan, tre minuter efter täten. Guldfavoriten Sverige blev bara fyra till slut, och Janne var otröstlig efteråt.

Några dagar tidigare hade han blivit sjua och näst bäste svensk på 15 kilometer, så det fanns inga varningssignaler som förebådade genomklappningen.

I Innsbruck 1964 var Janne 29 år och bättre än någonsin. Men nu gick det troll i hans jakt på medaljer. I Seefeld, där längdtävlingarna avgjordes, blev han först fyra på tremilen (19 sekunder från brons), sedan femma på 15 km (4,2 sekunder från brons) och slutligen fyra på femmilen (6,2 sekunder från brons). Det gör sammanlagt 29,4 sekunder från tre OS-medaljer!

På femmilen blev han dessutom påkörd av en ryss strax före mål, så att han föll och förlorade ett tiotal sekunder.

Undra på att alla unnade honom det OS-guld han till slut fick i stafetten vid samma spel. Kvartetten Karl-Åke Asph, Sixten Jernberg, Janne Stefansson och Assar Rönnlund vann ett lopp som blivit klassiskt, inte minst för radio- och tv-referatet med ”Assars lada”, ett litet uthus i skogskanten av österrikiska Seefeld bakom vilket den svenske slutmannen dök upp som förste man i spåret för väntande publik och tv-tittare.

Janne Stefansson gjorde sin sista säsong i eliten 1969. Jag träffade honom 1970, då han åkte Karolinerloppet mellan Järbo och Dals Rostock i Dalsland. Om jag inte minns fel, kom han i mål ett par minuter efter segraren Magnar Lundemo.

- Är det come back på gång? frågade jag.
- Nej, svarade Janne. Jag har lagt av. Jag är bara här och uppfyller ett gammalt löfte till arrangörerna.

Och även om han aldrig nådde upp till Mora.Nisse nio segrar i Vasaloppet har han ändå ett rekord mellan Sälen och Mora, som ingen lär kunna ta ifrån honom: 4.35,03 på träskidor från segerloppet 1965.

"HÄRDADE I LIVETS STRÄNGA SKOLA"

Hyllningarna för de svenska skidåkarna efter OS i Garmisch-Partenkirchen 1936 var enorma. Det började redan när truppen kom till Trelleborg, fortsatte i Malmö och sedan hela vägen under tågresan upp mot Stockholm.

Alla ville uttrycka sin vördnad för 18 km-segraren Erik ”Kiruna-Lasse” Larsson och ”Kvartetten som inte sprängdes” på femmilen, alltså Elis Wiklund, Axel Wikström, Nisse Englund och Hjalmar Bergström.

Stockholms Central med omgivningar fylldes av 10 000 människor, när truppen välkomnades av både regeringen och idrottens organisationer. Guldmedaljörerna Wiklund och Larsson fick lagerkransar av det socialdemokratiska statsrådet Arthur Engberg, som hyllade dem med ett högstämt tal i patriotiska ordalag.

Så här lät det bland annat:

”Det var sed hos hellenerna att bereda de hemvändande segrarna från Olympia ett festligt mottagande. Även vi känna behov av att tacka och hylla de unge män som i tävlingskampen höljt sig och det svenska namnet med ära.

Det var våra pojkar som segrat. Sprungna ur stubbotan rot, redan härdade i livets stränga skola, vana att reda sig själva, förtrogna med den bistra kampen för tillvaron ha de gett världen ett lysande exempel på vad målmedvetenhet, självtukt, driftig tillförsikt och grundligt arbete under skicklig ledning kunna uträtta. Ni stredo för Sverige därute. Ni gjorde det med heder.”
Vi får väl se om någon av dagens ministrar har något liknande att säga när dagens OS-hjältar kommer hem.

KVARTETTEN SOM INTE SPRÄNGDES

Den största svenska skidtriumfen i OS-historien kom på femmilen i Garmisch-Partenkirchen 1936. Då lade Sverige beslag på alla de fyra första platserna. Elis Wiklund, Axel Wikström, Nisse Englund och Hjalmar Bergström gick till skidhistorien som ”Kvartetten som inte sprängdes”.

Förväntningarna var enorma inför loppet. Åtta år tidigare hade Sverige tagit alla tre medaljerna vid OS i St Moritz. Nu skulle det bli något liknande. Det sägs att Sverige stod stilla under de här timmarna i mitten av februari 1936. Stora delar av befolkningen satt klistrad vid radioapparaterna för att lyssna till Sven Jerrings referat.

Elis Wiklund (1909-82) var en 186 cm lång torparson från Ullånger i Ångermanland. En blond jätte av tungviktsformat och raka motsatsen till Sveriges andre guldmedaljör i Garmisch, den lille Erik ”Kiruna-Lasse” Larsson.

1934 hade Elis Wiklund vunnit femmilen vid VM i Sollefteå efter att ha blivit uttagen så sent att man inte hunnit skaffa fram någon vit landslagsdräkt åt honom. Han var nämligen så stor och kraftig att förbundet inte hade någon dräkt som passade åt honom. Man hann heller inte sy upp någon, så han fick åka i sin klubbdräkt och bli världsmästare i den. Sverige vann dubbelt den gången med Nisse Englund (1907-95) från Vittjärv som tvåa.

I Garmisch slog sig Axel Wikström från Skellefteå in mellan de båda och tog silver i den olympiska femmilen. Wikström (1907-76) hade varit med redan i Lake Placid 1932, där han blev tvåa på 18 km efter Sven Utterström. Nu tog han alltså sin andra olympiska silvermedalj.

Utan medalj blev Hjalmar Bergström (1907-2000) från Sandviks IF i västerbottniska Holmsund (ej att förväxla med Owe Thörnqvists omsjungne sotarmästare från Skanör och Falsterbo). Bergström hade tagit tre medaljer vid VM i Innsbruck 1933 (guld i stafett, silver på 18 och brons på 50 km). Efter fjärdeplatsen i Garmsich konstaterade han bara:

- Om jag hade varit ensam svensk hade jag vunnit.

Och hur belönades då de fyra skidhjältarna efter loppet?

Jo, med en segermåltid, bestående av bruna bönor och fläsk, på en restaurang i Garmisch. Där beställde skidbasen Sixtus Jansson dessutom in pilsner till samtliga.

Åtta år tidigare hade truppen stannat i Paris på hemväg från Sankt Moritz. Då hade medaljtrion Särna-Hedlund, Husum-Jonsson och Volger Andersson fått tio kronor var för att gå ut och roa sig. Men de måste vara tillbaka på hotellet klockan sex på kvällen, innan nattlivet började, så de hann inte göra slut på allt.
Hedlund berättade på äldre dagar i en intervju, att han hade köpt en fin klänning till hustrun Anna för pengarna. Men den vågade hon aldrig ha på sig, för hon tyckte den var för djärv att använda i Särna.

VÄRLDENS VÄRSTE SKIDÅKARE

Nils-Joel Englund hette en skidåkare från Vittjärv i Norrbotten. Med tre guld och totalt sju medaljer i VM och OS var han vår framgångsrikaste längdlöpare på 1930-talet.

Han var också känd för sin stora slagfärdighet och humoristiska framtoning. En gång satt han tillsammans med några ledare och journalister som berättade skidminnen för varandra.
Då begärde Nisse Englund ordet och sa:
– Ni sitter här och snackar om att åka fort. Då skulle ni ha varit med en gång i Rovaniemi. Finnarna åkte som jag aldrig sett dem åka förr. Pekka Niemi var i ett otroligt slag. Han kom som en blixt över slätterna och sprang som en älg uppför backarna. Jag har aldrig sett något liknande. Det var nästan spöklikt att se honom fara fram.

Då blev det tyst en stund, innan någon sa:
– Åh fan, han måste ha vunnit med mycket?
– I helvete, sa Nisse. Han blev tvåa efter mig.

Nisse Englund var också med om att hemföra den största svenska skidtriumfen i OS-historien. Det skedde i Garmisch-Partenkirchen 1936 då Sverige lade beslag på de fyra första platserna på femmilen genom  Elis Wiklund, Axel Wikström, Nisse Englund och Hjalmar Bergström.

ÅJA, SA KIRUNA-LASSE

En av de märkligaste svenska skidlöpare som funnits var Erik Larsson (1912-82).
Han växte upp i ett strängt religiöst hem i Kurravaara, ett par mil norr om Kiruna. Endast 166 cm lång och 56 kilo tung väckte han till en början inte mycket uppmärksamhet, men efter OS-guldet på 18 km i Garmisch-Partenkirchen 1936 blev han Kiruna-Lasse med hela svenska folket.

Han slog igenom som fyra på SM-tremilen i Lycksele 1934, då han blev speciellt uppmärksammad av de utsända stockholmsjournalisterna för sin fåordighet. Så här stod det i en av de stora dagstidningarna efter ett lopp:

Roligt att vinna, inledde vi.

– Ja, sade Larsson.
– Det var bra gjort, Larsson, försökte vi fortsättningsvis.
– Åja, sa Larsson.
– Ja, det hade säkert ingen väntat hemma i Kiruna, frestade vi vidare.
– Nää, sa Larsson.

Inget onödigt tjafs där inte.

Året därpå blev Erik Larsson uttagen till VM i Tjeckoslovakien med ett brons i stafetten som bästa resultat. Efter att ha besegrat hela finska eliten och som förste utlänning vunnit ett stort lopp i Rovaniemi var han klar för OS i Garmisch 1936. Där blev det först brons i stafetten (tillsammans med John Berger, Arthur Häggblad och Martin Matsbo).

Två dagar senare var det dags för 18 km-loppet. Erik Larsson startade bland de sista, ledde hela vägen men höll på att skrämma slag på svenskarna vid målet, när han stod på öronen i den allra sista utförsbacken ner mot målområdet. Men han kom snabbt på fötter och vann guldet, 55 sekunder före norske förhandsfavoriten Oddbjörn Hagen.

Efter segern fördes han till den svenska förläggningen. Totalt utmattad bäddades han ner mellan lakan av de svenska ledarna och fick ta emot alla gratulanter liggande till sängs. Bland dem var prins Gustav Adolf, som efter en stund frågade om även prinsessan Sibylla fick komma in. Den nyblivne guldmedaljören tittade häpet på alla besökarna men låg kvar i sängen. Senare i livet lär han ha sagt att han nog var den ende som hade skakat hand med prinsessan Sibylla iklädd pyjamas.

I sängen intervjuades han också av en tysk radioreporter, som via tolk undrade om han inte var glad över segern. Till de närvarandes förundran svarade Kiruna-Lasse:

– Jo, men man måste försöka behärska sig och tänka på alla andra som har kämpat lika hårt utan att lyckas.
125 telegram bars in till honom där han låg i sängen. Ett av dem var från arbetskamraterna i gruvan i Kiruna och löd: Nu skjuter vi glädjesalut i malmbergen!

Vid hemkomsten till Sverige hyllades truppen av 10 000 personer utanför Stockholms Central. På gamla journalfilmsbilder ser man hur den lille Kiruna-Lasse verkar närmast vettskrämd när han kallas upp på ett podium och är nära att ramla omkull när man hänger på honom en väldig lagerkrans.

Dagen därpå stod 3 000 personer på järnvägsstationen i Kiruna och väntade på att få hylla honom. Han lär ha försökt stiga av tåget i Gällivare för att slippa uppmärksamheten, men lyckades inte komma undan där heller. Senare på året belönades han med Svenska Dagbladets bragdmedalj.

Kiruna-Lasse kom från ett djupt kristet, laestadianskt hem i Kurravaara. Han åkte skidor med religiös glöd och var övertygad om att han fick kraften uppifrån.
1937 vann han 11 lopp av 17 och blev tvåa i tre, bland annat i Holmenkollens 18 km efter Martin Matsbo, då det för första gången blev svensk seger och det till och med dubbelt.
1938 blev hans sista tävlingssäsong. På trettondagshelgen 1939 meddelade han efter ett leastadianskt bönemöte i Kurravaara att han vid 26 års ålder inte längre ville tävla på skidor, eftersom han ogillade den jakt på ära och berömmelse som idrotten hade blivit.