SOFFÅKAREN SOM SLOCKNADE I SMÅGAN

Så var det dags igen. Dags att ställa väckarklockan på ringning, kliva upp i gryningen, koka blåbärssoppa och bädda på soffan framför teven.

Efter Kortvasan, Halvvasan, Tjejvasan, Stafettvasan och allt vad det heter hade det än en gång blivit klart för start i Soffvasan.

Efter att ha förvissat sig om att duntäcke, kuddar  och den övriga utrustningen var i ordning återstod bara att ta fram Vasaloppsmuggen, ställa dalahästen på bordet, dra på sig Mora-Nisse-mössan och krypa ner under täcket just i tid för att höra Pops förkunna att nu var det klart för start i Sälen.

Jag har med åren blivit en rutinerad soffåkare och är numera full av tillförsikt när jag intar ryggläge, sträcker ut benen och lägger mig till rätta under täcket.

Till årets lopp hade jag dessutom satsat på ett lite annorlunda upplägg. Jag klev nämligen ur sängen en halvtimme tidigare än vanligt. 
Förr om åren har jag ibland vaknat så nära inpå starten att jag tvingats ta täcke och kuddar och skynda till soffan i bara nattdräkten. 
Nu fick jag tid att både klä på mig och äta en rejäl kolhydratfrukost med havregrynsgröt, ostmacka och banan, innan det var dags att dra av överdragskläderna och krypa ner under täcket.

Sam vanligt hade jag även lagt upp ett förråd bestående av sportdryck, kaffe och Vasaloppsbullar. Och på spisen stod blåbärssoppan klar att värmas i avvaktan på att täten skulle passera Mångsbodarna, Evertsberg och Oxberg. 
Jag hade till och med ställt in lite avslagen cocacola i kylskåpet ifall det skulle behövas för att piggna till på slutet.

Tack vare denna goda planering kändes det tryggt redan från start. Och det var inga problem att hänga med täten uppför första backen, även om jag fick ta i lite extra för att haka på när Anders Södergren plötsligt stack ifrån allihop och snart ledde med en hel minut.

Väl uppe på myrarna kan man ta det lite lugnare. Men för soffåkaren gäller det att inte slappna av alltför mycket. Det har hänt att jag somnat på soffan men då har ideliga kanalbyten fungerat som väckarklockor i teven. En gång för några år sedan vaknade jag av psalmsång och orgelbrus sedan jag kommit rakt in i morgonandakten från Uppsala domkyrka där församlingen just stämde upp Vår Gud är oss en väldig borg så det dånade i vardagsrummet.

Numera går ju hela sändningen som på räls utan ett enda kanalbyte. Det är kanske praktiskt men det kan också invagga soffåkaren i en falsk och förrädisk trygghet.

När jag började känna mig lite dåsig under täcket och somnade in så smått redan vid kontrollen i Smågan var det nämligen ingen psalmsång som väckte mig. I stället vaknade jag av mina egna snarkningar strax före Mångsbodarna och fick se hur Anders Södergren blev ikappåkt av en norrman som stack ifrån honom direkt.

Jäklar, utropade jag och satte mig upp i soffan. Nu måste jag vara med och bevaka bättre. Detta hade aldrig hänt om jag varit vaken.

För mig som soffåkare påminde året Vasalopp om Agatha Christies gamla deckare Tio små negerpojkar i takt med att alla mina favoriter försvann en efter en.

Före start hade jag hoppats på Johan Olsson som segrare. När han blev sjuk gick mitt tips till Daniel Rickardsson. När han inte hängde med börjae jag hoppas på Anders Södergren. Och när han fick ge sig trodde jag att det kanske äntligen var dags för Jerry Ahrlin. Men just som jag tänkte att det var synd att jag inte hade satt några pengar på honom var även han borta ur räkningen.

Sedan var det inga svenskar kvar i tätgruppen, varför jag flyttade över sympatierna till Oslogutten Öystein Pettersen, som lär vara en sympatisk ung man, känd för att dela med sig av både stavar och prispengar till konkurrenterna. Dessutom kallas han för Pölsa, vilket på svenska torde kunna översättas med Körven.

Men till slut fick även Körven ge sig. Då återstod tre man, två andra norrmän plus tjecken Rezac, av vilka jag började hålla tummarna intensivt för den sistnämnde, speciellt som han varit både tvåa och trea en himla massa gånger tidigare. Då stumnade även han, medan de två morrmännen jagade vidare mot mål.

Till slut blev det debutanten Petter Eliassen som åkte först genom målporten, samtidigt som jag lutade mig tillbaka i soffan och med viss tillfredsställelse åtminstone kunde konstatera att jag hade sparat en väldans massa pengar genom att inte sätta en endaste krona på någon av alla dem jag hade trott på.

ALLMÄNNA REGLER FÖR SOFFVASAN

Sanningens ögonblick närmar sig obevekligt ännu en gång. På söndag ställer 15 000 skidåkare upp i Vasaloppet, men vi är säkert minst lika många som ska köra Soffvasan framför teven i vardagsrummet.

För nytillkomna läsare drar vi reglerna än en gång:

Soffåkaren bäddar på soffan framför teven och ska ligga ner i god tid före start för att kunna hänga med i rusningen uppför första backen.

Soffåkaren bör med god framförhållning ha sett över sin utrustning. Denna kan variera från individ till individ men bör förutom täcke och kuddar även bestå av minst en styck Vasaloppsmugg samt toppluva från Mora-Nisses sportafför.

Vid första kontrollen i Smågan (efter 11 km) är det tillåtet att sätta sig upp och dricka vatten eller sportdryck.

Soffåkaren får sedan lämna soffan endast vid kontrollstationerna, i första hand för att värma blåbärssoppa, brygga kaffe, fylla på bullfatet samt vid trängande behov göra toalettbesök men då endast med öppen dörr för att inte missa några av Anders Blomqvists kommentarer.

Utöver detta finns några viktiga punkter för soffåkaren att komma ihåg. Den första blåbärssoppan serveras i Mångsbodarna efter 24 km och bullar tilhandhålles inte förrän i Evertsberg (47 km).

Från Hökberg (71 km) och in i mål gäller obegränsat intag av kaffe och avslagen cocacola för att få extra energi på slutet.

I händelse av kramp på soffan rekommenderas intag av saltlösning, alternativt stora mängder Ramlösa eller Loka.

Själva loppet genomförs alltså i liggande ställning men i spurten är det tillåtet att sätta sig upp och hjälpa svenskarna att staka, i all synnerhet om det skulle finnas några norrmän med i tätgruppen.

DAGS FÖR SOFFVASAN

Vasaloppsveckan är i full gång. Det handlar om såväl Tjejvasan och Öppet Spår som Kortvasan, Halvvasan, Stafettvasan och Ungdomsvasan.

För egen del laddar jag för Soffvasan, ett arrangemang som avgörs på soffan framför teven i samband med det stora Vasaloppet på söndag.

Efter en hård vecka på soffan under VM i Falun är det nu alltså dags att ta itu med Vasaloppet.

Förberedelserna har pågått en längre tid. Inget får lämnas åt slumpen, och jag återkommers senare i veckan med en rapport om uppladdning, formtoppning, kolhydraintag och allmänna regler för Soffvasan.  

BLIXTEN I OXBERG

För alla som tycker att kåsören inte är någonting annat än en stor jävla hösäck som ligger på rygg på soffan och tittar på Vasaloppet kommer här en actionbild från spåret.

Den är tagen i backarna upp mot Oxberg under en av Öppet spår-dagarna på 1990-talet av Bohusläningens fotograf Lasse Edwartz. Denne berättade efteråt att trots att han hade fått ett i det närmaste exakt tidsschema, hade han svårt att hinna med i svängarna, eftersom den utvalde löparen kom som en oljad blixt uppför backarna och var spårlöst försvunnen när han sänkte kameran.
Detta faktum styrks av att den i vanliga fall så snabbe och påpasslige fotografen, trots motordriven kamera med en kapacitet av tolv bilder i sekunden, bara lyckades knäppa en enda någorlunda skarp ruta på det framrusande föremålet i fråga.

RAPPORT FRÅN EN SOFFLIGGARE

Vasaloppet var hårdare förr. Det är inte alls lika krävande i dag. För några år sedan kunde det vara fem-sex kanalbyten med någon halvtimme mellan varje. Numera behöver man inte ens använda fjärrkontrollen till tv:n.

Med dessa tankar lade jag sig till rätta på soffan i vardagsrummet och kröp ner under mitt duntäcke efter att ha fluffat upp de fyra kuddarna bakom nacken.

Så långt hade allt gått enligt planerna. Jag hade ställt väckarklockan på ringning halv sju och var så inställd på loppet att jag studsade upp ur sängen på första signalen.

Efter en stor portion havregrynsgröt och en banan kände jag mig redo för start. Vasaloppsmuggen fanns på plats på bordet, och kastrullen med blåbärssoppa stod klar för värmning på spisen.

Det var milt och nästan vår i luften. Jag hade anpassat klädseln därefter och körde med korta kalsingar under täcket. Den obligatoriska toppluvan med texten Mora-Nisses Sport kompletterades av en vit t-shirt med dalahästar. Därmed kände jag mig väl rustad att ta itu med de nio milen till Mora.

Nu var jag bara otålig att komma iväg. Orakad och småvresig som en Thomas Wassberg i fornstora dar låg jag där under täcket med sprittande ben och väntade. Så gick äntligen starten och det blev hög fart uppför första backen mot myrarna.

Det här går ju som en dans numera. Bara att åka med på de nio milen ner mot Mora. Inga kanalbyten eller andra konstigheter att se upp med. Det är ju rena barnleken för en gammal sofflocksveteran.

När starten var avklarad och vi hade kommit upp på myrarna mot Smågan såg vi svenskar till att norrmännen fick ta hand om farthållningen för att lura dem av köra slut på varandra.

Det var Rönning och Rennemo och Dahl och Laugaland. Det var Kjölstad och Nygård och Tveiten och Pedersen. Det var Thygesen och Steen och Dammen och Andrésen. Det var Aukland och Frerud och Henriksen och Pettersen. Och rätt vad det var var det en som hette Bjerke som stack ifrån oss allihop.

Ständigt dessa norrmän. Men låt dom åka bara. Dom tröttnar väl snart.
Med detta i tankarna lutade jag mig tillbaka strax efter Mångsbodarna för att spara krafter till längre fram i loppet.

Men tydligen hade jag gått ut för hårt trots allt, och efter att ha nickat till några gånger på soffan slumrade jag in helt efter knappt tre mil.

Strax efter Risberg vaknade jag av mina egna snarkningar och satte mig förskräckt upp när jag insåg att norske Espen Harald Bjerke ledde med ett par minuter.

Så kan det gå när man inte är tillräckligt uppmärksam. Underskattning är en elitidrottsmans värsta motståndare.

Två muggar blåbärssoppa i Evertsberg gav nya krafter. Men i Oxberg slog tröttheten till på nytt i form av ännu en schackningsperiod.

Då var det bara att bita ihop och resa sig från soffan och gå ut i köket och brygga starkt kaffe för att hålla sömnen borta.

Två välfyllda muggar plus ett par bullar och en apelsin gjorde susen, och sedan var det bara att ta upp jakten på norrmännen igen.

Då tröttnade Bjerke men i stället kom det en som hette Laugaland och när han inte orkade längre hade dom en som hette Dahl att slänga fram.

Det hjälpte inte ens att kasta av sig täcket och sätta sig upp i soffan och hjälpa Jörgen Brink att staka över upploppet. Det blev norsk dubbelseger i alla fall och därmed var det bara att lägga årets Soffvasa till handlingarna och lova sig själv att ta nya tag och komma ännu bättre förberedd till nästa år.

ALLMÄNNA RÅD INFÖR SOFFVASAN

Efter tidigare års rapporter från Vasaloppssoffan har jag fått förfrågningar från intresserade läsare om vad man bör äta och dricka under loppet.

Mitt svar är att man bör förbereda sig noga och absolut inte improvisera eller vänta med att planera tills man har lagt sig till rätta på soffan framför tv:n.

Erfarenheten säger mig att med en stadig grötfrukost står man sig ganska långt in i loppet.
Vid första kontrollen i Smågan brukar jag nöja mig med ett glas saft eller lite citronvatten.
Strax före Mångsbodarna stiger jag upp och värmer blåbärssoppan, som jag sedan dricker ungefär samtidigt som täten passerar kontrollen.

Sedan blir det ytterligare en mugg i Risberg. Ibland lägger jag även in någon privat kontroll utefter spåret, men då gäller det att se upp vid langningen så man inte spiller på täcket.

I Evertsberg äter jag alltid ett par bullar plus en apelsin, och fram emot Oxberg brukar det vara dags för lite uppiggande kaffe. Annars finns viss risk att man nickar till och kanske rent av slumrar in en stund på soffan.

Denna fara är speciellt överhängande nu när man inte längre behöver vara på alerten med fjärrkontrollen eftersom SVT har börjat sända loppet helt utan kanalbyten. För några år sedan var man tvungen att hålla sig vaken för att inte plötsligt försvinna ur tävlingen och hamna i Morgonandakten eller Minnenas television när sändningen gick över från ettan till tvåan eller tvärtom.

Den som följer dessa råd till punkt och pricka bör i god kondition och utan större schackningsperioder kunna genomföra Soffvasan samt få gott utbyte av densamma.

UNIKA VASALOPPSBILDER FUNNA

Den som söker han finner.
I en låda på vinden hittade jag ytterligare ett par gamla bilder från Vasaloppet 1992. Eller rättare sagt från ett tillfälle några dagar före loppet, då Bohusläningens reporter skulle göra ett eget test av spåret.

När jag för säkerhets skull kollade så att bindningarna satt fast på mina gamla skidor, passade kollegan Lasse Edwartz på att smygfotografera mig på hotellrummet.

Och när jag lite senare insåg att jag måste ha hjälp med vallningen, tog han nedanstående bild och skickade hem till redaktionen med telefotosändaren.

”Pinkerton får sina skidor preparerade. Passivt tittar han på medan experten i Mora-Nisses sportaffär arbetar”, skrev han i den medföljande bildtexten.

Det gäller som bekant att spara på krafterna. För sedan gick det som en blixt uppför backarna vid Oxberg.

GAMMAL VASALOPPSÅKARE AVSLÖJAD

För alla som tycker att kåsören är en ovanlig lat och bekväm slöfock som bara ligger på soffan och tittar på skidåkning i tv, kommer här en bild från Vasaloppet 1992. Den är tagen under en av Öppet spår-dagarna då denne nummerlappslöse teståkare väckte visst uppseende med sin granna diagonalstil uppför Lundbäcksbackarna strax före Oxberg.

Fotografen Lasse Edwartz berättade efteråt att han blev så fascinerad av uppenbarelsen att han nästan glömde knäppa. Han jämförde det med att ligga en hel natt vid vattenhålet och vänta på ett skyggt och sällsynt djungeldjur.

Ögonblicket kommer som en snigel och försvinner som en blixt, sa han, vad han nu kunde mena med det.

FULL FART PÅ VASALOPPSSOFFAN

Vintern har erbjudit rikliga tillfällen att ligga in den gamla Vasaloppssoffan. Såväl VM i skidskytte som alpina VM och de inledande dagarna av längd-VM har genomförts med glans på den klassiska möbeln från tidigt 90-tal.

Så här ser den ut, soffan på vilken ett 20-tal Vasalopp har fullföljts i liggande ställning.

Det handlar alltså om en enkel men robust svart skinnmöbel i slitstarkt och lättskött material med god liggkomfort. Den är inköpt på Ikea under första halvan av 90-talet och har upplevt alla de stora namnen mellan Sälen och Mora i den moderna Vasaloppshistorien. Från Jan Ottosson via Daniel Thynell och Oskar Svärd till de tre senaste årens triumfator Jörgen Brink.

Förhoppningen är naturligtvis att hänga med täten ända in i mål det här året också. Vasaloppsträningen har dock blivit något lidande av all kraft som lagts på tv-sändningarna från VM i Val di Fiemme de senaste dagarna. Till skillnad från i fjol har inga tidigare Vasalopp åkts via gamla VHS-band på soffan denna vinter.

Det är ju allmänt känt att det numera inte går att komma direkt från VM och vinna Vasaloppet som på Sixten Jernbergs tid. Även för en soffåkare kan det vara ödesdigert att splittra sig och ödsla krut på andra arrangemang. Hur detta har påverkat Vasaloppsformen är inte lätt att veta. Svaret får vi på söndag.

Tills vidare inriktas träningen på att hitta en effektiv och inte alltför kraftödande liggställning under damernas 10 kilometer fritt i dag, ett lopp som kommer att genomföras i ryggläge.

SÅ ÅKER MAN SOFFVASAN

Över 15 000 skidåkare är anmälda till söndagens Vasalopp. Under veckan har dessutom drygt 40 000 åkt Öppet spår, Tjejvasan, Halvvasan, Kortvasan, Skejtvasan, Stafettvasan och Ungdomsvasan.
Hur många vi är som ställer upp i Soffvasan finns däremot inga siffror på.

Soffvasan genomförs som ett individuellt lopp framför teven i samband med det stora Vasaloppet.

Reglerna är enkla men stränga:
Soffåkaren bäddar på soffan framför teven och måste ligga ner i god tid före start för att inte missa rusningen uppför första backen.
Utrustningen kan variera, men bör förutom täcke och kuddar bestå av minst en styck Vasaloppsmugg samt toppluva från Mora-Nisses sportaffär.

Vid första kontrollen i Smågan (11 km) är det tillåtet att sätta sig upp och dricka vatten eller sportdryck.

Sedan får åkaren lämna soffan endast vid de olika kontrollstationerna, i första hand för att värma blåbärssoppa, brygga kaffe, fylla på bullfatet samt vid trängande behov göra toalettbesök, men då endast med öppen dörr för att inte missa några av Anders Blomquists kommentarer.

Viktigt att komma ihåg är att första blåbärssoppan serveras i Mångsbodarna efter 24 km samt att bullar inte tillhandahålles förrän i Evertsberg (47 km). Från Hökberg (71 km) gäller obegränsad mängd kaffe och avslagen Coca Cola för att få extra energi på slutet.

Själva loppet genomförs alltså i liggande ställning, men i spurten är det tillåtet att sätta sig upp i soffan och staka för att hjälpa Jörgen Brink eller annan svensk att hålla undan för hotande utlänningar.

Kåsörens rapport från soffan kommer i denna blogg så snart han har hämtat sig från loppets alla strapatser och umbäranden, förhoppningsvis redan på söndag kväll.

INGA SKAVSÅR ÄNNU

Med fyra dagar kvar till Vasaloppet gäller det för soffåkaren att ladda ordentligt. Formen har vässats ytterligare med genomåkning av inspelningar från de tre senaste årens lopp framför teven.
Och för att ytterligare understryka att sanningens ögonblick närmar sig, har den gamla Vasaloppsluvan nu också plockats fram ur garderoben.

Allt har gått bra hittills med undantag för 2010 års lopp, som resulterade i kramp i ett ben mellan Gopshus och Hökberg, ungefär i höjd med Krångåsens fäbod.

Men en rutinerad Vasaloppsräv vet hur man handskas även med sånt. Det gäller att snabbt rulla av soffan och ställa sig och stretcha en stund, innan man lägger sig till rätta igen.

Inga liggsår har upptäckts ännu, men senaste passet frestade på ryggen en hel del. Kanske dags att se över utrustningen och eventuellt byta kuddar.

KARTLÄSAREN SOM SVEK

På väg mot Vasaloppet satt kåsören i framsätet på fotograf N:s bil och läste Falu-Kuriren och Dala-Demokraten. Just som,de passerade en kyrka tittade han upp och läste högt på en skylt:
-Här har vi Dala Floda kyrka. Det var ett ståtligt tempel.
-Titta på kartan i stället och se hur långt vi har kvar, sa fotograf N.

Då gjorde kåsören det och efter ett par sekunder skrek han:

-Stanna!
-Vad är det? sa fotograf N.
-Vi har kört fel, sa kåsören.
-Omöjligt, sa fotograf N utan att stanna.
-Jo, sa kåsören och höll upp kartan. Stanna och vänd. Vi är på väg mot Falun.
-Ja jävlar, sa fotograf N efter en stund. Hur läser du kartan egentligen?
-Hur kör du egentligen? sa kåsören.

-Jag kör bara som du säger, sa fotograf N. Det är ju du som är kartläsare.
-Det har jag aldrig åtagit mig, sa kåsören. Och förresten kan du väl se på vägskyltarna hur du ska köra.
-Ska jag behöva titta på skyltarna när jag har en självutnämnd co-driver bredvid mig, sa fotograf N. Du tog ju fram kartan efter bara ett par mil och sa att du skulle kolla om jag körde rätt.
-Det var då det, sa kåsören.
-När det inte behövdes ja, sa fotograf N och tillade efter en stund:
-Och så sitter du och navigerar efter Falu-Demokraten.

-Det finns det inget som heter, sa kåsören. Jag läser Falu-Kuriren och Dala-Demokraten. Inte konstigt att du blandar ihop vägarna när du inte ens kan hålla reda på vad tidningarna heter.

-Sitta och navigera efter Falu-Demokraten, suckade fotograf N på nytt och tog en skarp kurva i hög fart.
-Stanna nån gång då, skrek kåsören och hängde sig i kurvhandtaget någonstans uppe till höger om hans huvud.
Pang, sa det och så blev han sittande med handtaget i näven.
-Vad tar du dig till, sa fotograf N. Ska du göra sönder bilen!
-Jag tog bara tag i handtaget, sa kåsören.

-Jag såg nog hur du hängde dina 85 kilon i det och ryckte till, sa fotograf N. Blev du så förbannad för att du läste fel på kartan?

-Jag är inte förbannad, sa kåsören. Och förresten så väger jag inte 85 kilo.
-87 då, sa fotograf N. Det där är ett kurvhandtag och ingen jävla nödbroms.
-Just nu är det ingenting alls, sa kåsören och höll upp det som var kvar av handtaget. Det verkar vara dåliga skruvar i den här gamla bilen.
-Den är inte byggd för så våldsamma människor som du, sa fotograf N.
-Näha, sa kåsören. Men den går väl att stanna i alla fall. Nu har du kört åt fel håll i tio minuter till.

Då saktade fotograf N in och gjorde en u-sväng på vägen mellan tutande medtrafikanter. Sedan stannade han på andra sidan och studerade kartan.

-Du menar alltså att vi ska köra tillbaka, sa han efter en stund.
-Det är klart, sa kåsören. Vi ha ju kört åt fel håll i sju mil.
-Och då föreslår du att vi ska köra tillbaka de sju milen? sa fotograf N.
-Javisst, sa kåsören.

Då suckade fotograf N djupt och sa:

-Du tänker ju sämre än en dalahäst pinkar. Ser du inte att om vi fortsätter den här vägen så kan vi köra runt Siljan. Det är visserligen fem mil längre än vad jag hade tänkt från början. Men för att vi nu har kört sju mil för långt finns det väl ingen anledning att köra de sju milen tillbaka också?

-Då är det väl bäst att du vänder bilen igen, sa kåsören.

-Ja, om jag har kartläsarens tillåtelse, sa fotograf N och gjorde en ny u-sväng, samtidigt som en liten gumma tittade ut ur en stuga vid vägkanten.

Förmodligen undrade hon vad det var för galningar som körde fram och tillbaka utanför hennes hus.

-Såg du verkligen inte att jag satt och läste Dala-Demokraten, sa kåsören när de hade kört ytterligare en bit.

-Jag trodde du läste kartan, sa fotograf N. Det var i alla fall vad du sa från början.
-Kan du inte se skillnad på en bilkarta och en dagstidning, sa kåsören.
-Jag kan väl inte sitta och titta på dig, sa fotograf N. Jag måste ju ha ögonen på vägen.
-Ja, ja, sa kåsören. Här ska vi i alla fall svänga till vänster.

-Var då! ropade fotograf N.

-Vi har kört för långt igen, sa kåsören och tittade upp från kartan.
-Och nödbromsen har du i näven, sa fotograf N.
-Du får vända bilen igen, sa kåsören. Men nu behöver du bara köra ett par hundra meter tillbaka och svänga rätt i korsningen du missade.
-Jag trodde du hängde med på kartan nu, sa fotograf N.
-Det går ju inte att koncentrera sig när du sitter och pratar hela tiden, sa kåsören.

En timme senare kom de äntligen fram till hotellet i Mora.

-Det här gick ju bra till slut i alla fall, sa kåsören.
-Ja, sa fotograf N. Jag är förvånad själv. Med en sån kartläsare är det konstigt att vi inte hamnade i Sveg eller Västerås.

PS: Fotograf N har numera GPS i bilen.

TRÖTT KÅSÖR I SPÅRET

För alla som tycker att kåsören är en riktig latoxe och soffpotatis, där han ligger på rygg framför teven och tittar på inspelningar från gamla Vasalopp, kommer här en actionbild från verkligheten.

Den är tagen 1978 av Bohusläningens fotograf Peo Nilsson och föreställer en kåsör i sina bästa år under en tillfällig schackningsperiod någonstans mellan Evertsberg och Oxberg.

Nya avslöjanden i samma ämne kommer i denna blogg.