IN I DIMMAN

Detta är historien om hur två man måste diskvalificeras för att hemmaidolen Jean-Claude Killy skulle få sin tredje guldmedalj vid vinter-OS i Grenoble 1968.
Vad som var rätt och vad som var fel vet ingen. Bara att dimman låg tät över allihopa den här dagen.

Sikten var minimal i pisten i Chamrousse under hela slalomtävlingen. och ingen vet heller riktigt säkert vad som utspelades där inne i dimman. Stundtals såg man bara några meter framför sig, och det talades om skandal att tävlingen inte blev uppskjuten.
Från tv-sändningen minns jag i stort sett bara att i den tidens svartvita små apparater såg man nästan ingenting. Det finns olika uppgifter om vad som hände, både i böcker och på diverse nätsidor. Här är den version som jag kommit fram till verkar mest trolig.

Svensken Bengt-Erik Grahn låg fyra efter första åket. Genom en våldsam satsning i det andra var han på väg mot sammanlagd ledning.

Men mot slutet av banan stötte han till en portkäpp som for iväg och landade framför honom -  med påföljd att han körde över den rullande käppen och for på alla fyra över mållinjen och var borta ur tävlingen.
Det fallet var solklart. Men det var två andra diskvalifikationer som diskuterades desto mer.

Hemmafavoriten Jean-Claude Killy ledde efter första åket. I det andra tog han sig ner på en tid som ingen trodde skulle stå sig.

Det gjorde den inte så länge heller. Både norrmannen Håkon Mjöen och österrikaren Karl Schranz fick bättre totaltid. Men båda diskvalificerades efter en del turer fram och tillbaka.
Mjöen stod länge som ledare. Han fotograferades under resultattavlan med sitt namn i topp. Men så småningom plockades han bort, sedan det meddelats att han hade missat en port.

När det gällde Schranz blev det ännu rörigare. Han hade ett tag försvunnit helt i dimman. Det visade sig att han hade stannat mitt i backen och börjat gå tillbaka upp mot starten. Där hävdade han att han varit tvungen att avbryta därför att en svartklädd man hade korsat banan och stört honom. Schranz fick åka om och kom i mål på ny bästatid.

Nu var Schranz plötsligt guldmedaljör. Österrikaren hann ge många segerintervjuer framför tv-kameror och radiomikrofoner i tron att han hade vunnit. Det dröjde till efter den officiella presskonferensen innan även han plockades bort ur resultatlistan.

Det skedde med juryrösterna 3-2 sedan en funktionär hävdat att Schranz hade missat en port längre upp i backen innan han blivit störd.

Nu var Killy guldmedaljör lik förbannat. Och eftersom fransmannen redan hade vunnit störtlopp och storslalom menade många att Schranz blivit offer för krafter som till varje pris ville låta Killy kopiera österrikaren Toni Sailers OS-trippel från 1956.

Och när Karl Schranz i Sapporo fyra år senare var på jakt efter det OS-guld han saknade, stoppades han av Avery Brundage och de otidsenliga anmatörreglerna i det som skulle ha blivit hans fjärde olympiska spel. På plats i Sapporo fälldes han för överträdelse av reglerna sedan det visat sig att han vid ett tidigare tillfälle burit reklam för en kaffesort på sin tröja under en korpmatch i fotboll.

I övrigt vann han i stort sett allt som gick att vinna under sina 15 år i den alpina världstoppen. Fem totalsegrar i Världscupen och tre VM-guld talar sitt tydliga språk.

Och hur var det då med hans amatörstatus? Jo, han var naturligtvis lika mycket professionell som alla de andra kontinentala toppåkarna redan på den tiden. Han ägde till exempel ett lyxhotell i den fashionabla skidorten S:t Anton och klarade sig bra utan Avery Brundages välsignelse.

DISKAD DUBBELT UPP

Den österrikiske utförsåkaren Karl Schranz fick aldrig något olympiskt guld.
I Grenoble 1968 utropades han som segrare i slalom men diskades en stund senare.
I Sapporo 1972 diskvalificerades han redan före start och fick inte vara med alls.

Anledningen var en bild från en korpmatch i fotboll, där Schranz spelade iförd en tröja med reklam för en kaffesort. Det räckte för att olympiska kommitténs pampar med Avery Brundage i spetsen skulle gå i taket. När IOK strax före OS 1972 röstade i frågan om Schranz amatörstatus fälldes han med siffrorna 28-14.

Schranz tvingades lämna Sapporo utan att få tävla. Hemma i Österrike var han redan nationalidol. Nu betraktades han som martyr och blev bara ännu mer populär.
Vid hemkomsten hyllades han av 60 000 människor utanför riksdagshuset i Wien, där förbundskanslern Bruno Kreisky höll i en mottagning till hans ära. Frågan är om han hade fått sådana hedersbetygelser ens om han kommit hem med en olympisk guldmedalj.

Det verkade vila en förbannelse över Karl Schranz och hans olympiska deltagande.
I Squaw Valley 1960 ställde han upp skadad men blev som 21-åring ändå sjua i både störtlopp och storslalom.
I Innsbruck 1964 däckades han av influensa men tog ändå silver i storslalom.
I Grenoble 1968 blev han helt utan medalj efter ett sällan skådat drama i slalombackens nästan ogenomträngliga dimma.

Låt mig tills vidare bara berätta hur det gick till när jag en gång hade kroppskontakt med Karl Schranz. Sverige mötte Österrike i VM-kval på Nya Ullevi 1973, och rakt framför mig på pressläktaren satt en man som jag efter en stund förstod var den mycket fotbollsintresserade Karl Schranz.
Jag kunde inte låta bli att peta honom i ryggen och räcka fram programblad och penna för att få hans autograf. Han nickade bifall, tog emot och skrev. Men samtidigt hände något på planen som fick honom att titta upp. När han sedan lämnade tillbaka programmet tänkte jag inte mer på det, för jag hade fullt upp med att koncentrera mig på matchen.
Men när jag kom hem på kvällen och skulle titta på autografen kunde jag först inte hitta den. Till slut upptäckte jag att Karl Schranz hade skrivit sin namnteckning mitt inne i nätmaskorna på omslagsbilden så att den knappt gick att tyda.
Så här såg den ut i alla fall:

Karl Schranz autograf.

VIRVELVINDEN FRÅN KITTELFJÄLL

Det finns många ödesdigra ögonblick i den svenska idottshistorien.
Ett av de allra värsta inträffade när Bengt-Erik Grahn ledde VM-tävlingen i slalom 1966 i Chile med fyra sekunder. I toppluva och stickad tröja var han på väg att utklassa världseliten när han stupade på 13:e porten från mål.

Jag är osäker på om tv sände direkt från andra sidan jordklotet på den tiden, men jag minns en  gammal svartvit filmsnutt där man fick se hur den svenska guldmedaljen försvann i ett par stora kullerbyttor och ett moln av snö.

Så här i utförsåkningens VM-tider kan det finnas anledning att påminna om att det för svensk del inte började med Stenmark. Redan på 50-talet hade vi åkare i världstoppen.

När Åre 1954 fick arrangera VM tog Sverige två bronsmedaljer. Stig Sollander blev trea i kombinationstävlingen och Sarah Thomasson i slalom.

Sollander tog sedan också OS-brons i Cortin 1956, Sveriges första olympiska medalj i alpin skidsport. I Cortina ingick VM i OS-tävlingarna så ”Solla” fick ett nytt VM-brons på köpet. Och eftersom han åkte bra i störtlopp (10:a) och storslalom (16:e) blev det även ett VM-brons i alpin kombination.

Men det var om Bengt-Erik Grahn det här skulle handla, den kultförklarade virvelvinden från Kittelfjäll, som Galenskaparna och After Shave gjorde en hyllningssång om med text till discolåten YMCA.

Han föddes 1941 i Dikanäs, växte upp i Kittelfjäll och tävlade för Tärna IK Fjällvinden.
I Kittelfjälls skidanläggning finns Bengt-Eriks löpa till minne av hans karriär.

Hans främsta placering i världscupen är en andraplats efter Jean-Claude Killy i Kitzbühels slalom 1967. Före det hade han vunnit flera FIS-tävlingar, som var föregångare till den alpina världscupen.

Men det var söndagen den 14 augusti 1966 i VM:s sista tävling på Andernas branta sluttning i Portillo som han förstummade expertisen.

I Idrottsbladets julnummer samma år skrev Sigge Bergman:

Efter första åkningen ledde han suveränt, nära två sekunder före franske nykorade världsmästaren i storslalom Guy Périllat. Två sekunder i ett sånt sammanhang betyder utklassning. Ty inom nästa tvåsekundersram återfanns efter första ronden inte mindre än åtta man!
Själv bytte jag plats från banans mitt till målet för att ta emot Bengt-Erik efter hans andra åkning Redan hade jag omsvärmats av journalister som utfrågade mig om den svenske ”världsmästaren” och jag hade lovat biträda en av de västtyska radioreportrarna vid segerintervjun.
Bengt-Erik var koncentrerad som aldrig förr. Jag såg själv hur han på väg upp till starten spottade ut snusbussen och hur allvaret präglade hans blekmagra ansikte.

Svenske truppledaren Calle Briandt rapporterade efteråt till sitt förbund:

Han gör en fantomåkning och utklassar världseliten i första omgången. Leder med två sekunder inför andra åket i en lättare och mer rytmisk bana,
Andra omgången förbereds på samma sätt som den första. Det finns ingen anledning att ändra dispositionerna. Flera kontinenttränare uppmanar Bengt-Erik att åka lugnt. Vi låter Bengt-Erik själv avgöra taktiken, han har sin egen rytm, sitt eget tempo, att ändra något nu skulle vara att öka risken ännu mer för ett misslyckande. ”Man ska köra i sin personliga takt, Bengt-Erik är en sprinter och en sådan kan man inte förändra,” säger vår tränare Fridolin Burtscher.

Calle Briandt fortsätter:

Bengt-Erik är lugn, mycket samlad. Starten sker utan hafs, säker, oerhört snabbt, höfterna arbetar som ett väl oljat kullager. Den branta delen av banan körs lika perfekt som vid första åket, säkrare tycker man. När så den flacka delen av banan ner mot mål återstår – han har nu ytterligare ökat sitt försprång med två sekunder! – så händer det: Vid ingången i port 13 från mål blir svängen för kort och han kommer på fel sida om käppen. Det blir en hög volt. Drömmen om att få en världsmästare går i spillror.

Det var rasande synd om vår svenske slalomåkare, avslutar Sigge Bergman. Han var – så sa många i Portillo – tävlingens moraliske världsmästare. Hans tekniska uppvisning hade förstummat sakkunskapen.

Allt enligt Idrottsbladets julnummer 1966.
Bengt-Erik Grahn arbetade efter karriären som idrottslärare på Lidingö. Där bodde han kvar till sin död som 78-åring i november 2019.
Och hyllningslåten finns förstås på Youtube med adress https://www.youtube.com/watch?v=y9k4IQfL8Ag. Eller så kan man söka på Bengt-Erik Grahn.