SKIDÅKAREN SOM SKADADES I SÄNGEN

Typograf E var ute och åkte skidor på Herrestadsfjället med några kamrater. När de kom till en ovanligt brant utförsbacke sa kamraterna att här får vi nog ta det försiktigt.

 

Typograf E, som är en berest man och har sett större branter både i Alperna och de svenska fjällen, påpekade då att han tyckte det var några riktiga veklingar till skidåkare han hade fått med sig.

-Det är bara att stå på, sa han till en av kamraterna. Åk först du.
Då gjorde denne det och såg en stund ut att klara sig ner stående. Men i slutet av backen tappade han balansen och gjorde en saltomortal som fick typograf E att brista ut i ett rungande gapskratt uppe på krönet.
-Åk själv då! ropade kamraten och reste sig.

Typograf E hade bara skojat från början. Egentligen hade han tänkt ta av sig skidorna och gå nerför backen. Men nu ansåg han sig tvungen att kasta sig utför branten han också.

Schwisch, sa det bara och så for han iväg så det susade om öronen och tårades i ögonen.
I slutet av backen fanns ett litet gupp. Där lättade skidorna från den snötäckta marken, varpå typograf E gjorde en luftfärd på flera meter och landade med en duns på baken.

Det var endast med möda han förmådde ta sig hem. Dagen därpå värkte det i hela kroppen. Typograf E uppsökte då en kiropraktor, som la honom på ett bord och började dra i armar och ben. Behandlingen gjorde underverk. När typograf E promenerade därifrån kunde han gå obehindrat igen och kände endast en lätt ömhet ovanför ena skinkan.

Mirakelmannen påstod emellertid att det skulle gå över efter en tid. Mot eventuella smärtor rekommenderade han tio minuter med isblåsa då och då.

Typograf E ansåg då att han kunde återuppta sin skidkarriär och åkte till Sälenfjällen för nya äventyr. Men efter ett långt träningspass började han åter få känning av sin skada.

Han la sig på sängen, placerade isblåsan i läge och fördjupade sig i en tidning. Det måste ha varit intressant läsning, för efter en stund glömde han bort varför han låg där.

När mer än en timme hade gått kom han plötsligt ihåg isblåsan och for upp ur sängen som en raket.

Prövande satte han ena benet i golvet och upptäckte att han knappt kunde stödja på det. Det kändes som han hade fått en stor bedövningsspruta i baken, och han hade förlorat all känsel. I stället för att kurera sin skada hade han lyckats med konsttycket att förfrysa hela skinkan!

Många egendomliga idrottsskador har man hört talas om, men det här är förmodligen den förste skidåkaren i världshistorien som har drabbats av förfrysningsskador i sängen.

Att fjällturister ramlar ur liften eller bryter benen när de faller ner fråpn barstolar må vara egendomligt nog, men det här torde vara en av de underligaste blessyrer som någonsin hemsökt skidsporten.
Vänliga kolleger på jobbet missade heller inga tillfällen att muntra upp typograf E med käcka kommentarer när de fick veta vad som hänt.

-Ska du hem och tända i brasan i kväll, undrade någon.

-Nu får du väl snart tänka på att klippa häcken, sa en annan.
-Eld i baken är ju ett gammalt talesätt, men is har jag aldrig hört talas om, påpekade en tredje.
-Is i magen är det ju en del som har, insköt en fjärde, Men inte i röven väl?

Här följer ytterligare några uppsnappade kommentarer:

-Blev det någon skidåkning när du var i fjällen, eller hade du bak-halt?
-Får jag bjuda på en bak-else?
-Eller lite djupfryst skinka kanske?
-Långa häcken och korta häcken förekommer ju inom friidrotten. Men kalla häcken i skidåkning var något nytt.
-Man skulle väl kunna säga att hela fjällsemestern tog en ända med förskräckelse.

Men tiden läker alla sår. Både smällen från fallet i skidbacken och den efterföljande frostskadan gav så småningom med sig, och typograf E:s farhågor att för all framtid få gå omkring med ett ärr i baken som minne av sitt skidäventyr besannades inte. Ej heller kollegernas funderingar om att han i likhet med Fritjof Nilsson Piratens bokhandlare skulle bli tvungen att undvika offentliga bad på grund av sitt kainsmärke i ändan och bara våga smyga omkring i buskarna och avundsjukt betrakta hur folk doppade sig, för evigt stämplad som typografen som slutade bada.

VÅLDSAM VURPA AV VILD TYPOGRAF

När vårsolen värmer och cykelsäsongen har kommit igång går tanken osökt till en velocipedtävling jag deltog i en gång i tiden.
Det är många år sedan, men minnesbilderna är glasklara och har etsat sig fast med kuslig precision.
Uppriktigt sagt förstår jag inte hur jag ska kunna förtränga dem.

Saken var den att korporationsidrottsföreningen på tidningen hade inbjudit alla anställda till en cykelstafett.

Hela tävlingen var dock nära att få avbrytas redan i starten efter ett intermezzo av sällan skådat slag.

På grund av det stora deltagarantalet hade arrangörerna tvingats ställa upp cyklisterna på två led.

Typograf E hade placerats i det bakre, men när startskottet gick och övriga deltagare lugnt och värdigt satte sig upp i sadeln, kom typograf E springande som ett jehu på utsidan. Han rundade hela startfältet, men när han skulle svinga sig upp på sin velociped halkade han med foten mot pedalen och for i backen med dunder och brak.

Skräckslagna medtävlare tvingades tvärbromsa för att inte köra över honom, och när jag saktade in och undrade hur det var fatt, fick jag följande lidelsefulla kommentar:

-Tänk inte på mig. Fortsätt tävlingen bara. Bry dig inte om att jag är skadad.
Och när någon undrade om han hade gjort sig illa, visade typograf E upp en blodig hand och svarade:
-Vad spelar en skadad kamrat för roll? Huvudsaken är att tävlingen kan genomföras. Jag kanske ligger här och dör men kör ifrån mig bara.
Då gjorde vi det, för inför sådan vältalighet kunde vi inte hitta på något att svara.

På det viset inleddes ett av de märkligaste Grand Prix-lopp cykelhistorien känner. Det hade föregåtts av en mängd spekulationer, taktiksnack och laguppställningar som hemlighållits till strax före start.

Oförutsedda händelser och komplikationer av diverse slag hotade tävlingen in i det sista. Sålunda höll till exempel redaktionens lag på att spräckas, när jag några minuter före start drog på mig en mössa med texten Modo Hockey.

-Jag vägrar vara med i samma lag som den mannen, utropade en redaktör som härstammar från Göteborg och håller på Frölunda men i övrigt är fullt normal.

De andra lagmedlemmarna lyckades dock övertala frölundaiten att ta sitt förnuft till fånga, varpå man övergick till att studera motståndarna.
I kontorets lag fanns en kamrer som redan hade börjat värma upp så smått.
-Han kör snålt, konstaterade en av redaktörerna.
-Synnerligen ekonomisk kurvtagning, insköt en annan.

En man från resetjänsten uppgav sig ha tävlingscyklat i sin ungdom och vunnit nybörjarklassen i en tävling på 50-talet. Det resulterade nu i diskussioner huruvida han skulle proffsförklaras eller ej, men slutade med att han kom undan med en varning.

I vimlet syntes också typograf E med en järnsängsliknande maskin av årsmodell 1952 och märket Rex utrustad med stora ballongdäck.
-Tror du det är veteranrally? hojtade oförskämda kolleger, och det kan möjligen ha sått ett frö till vad som komma skulle.

Redaktionslaget satsade på en tioväxlad racercykel vid namn Gustaf, som gick laget runt innan den punkterade ett hundratal meter från mål på slutsträckan.

Flera av företagets skarpaste hjärnor fanns på plats, men det skulle visa sig att ingen lyckades lista ut en taktik varmed man kunde rå på det stjärnspäckade redaktionslaget, som trots punkteringen hemförde en lysande viktoria.

Hela föreställningen stals dock av typograf E, vars makalösa och tidigare i denna text beskrivna vurpa tjugo meter efter start svävade som en ond ande över tävlingen och förtog en del av glansen från redaktionslagets granna och rättvisa triumf.

-Det var inte konstigt att jag gled med foten. Trampan var ju lös, sa typograf E i en kommentar när han ledbruten kom stapplande från prisutdelningen.

-Någon måste ha varit där och skruvat före loppet, fortsatte han. Någon från ett konkurrentlag har naturligtvis varit framme och gjort sabotage när dom insåg att dom inte kunde vinna med schyssta medel. Och då ligger det nära till hands att misstänka dom som tog det på så blodigt allvar att dom trampade som galningar på racercykel på varenda sträcka för att vinna, avslutade typograf E sitt uttalande som var lika obalanserat som hans åkning.

När krutröken skingrats över slagfältet kunde man summera en punkterad cykel, ett trasigt byxben, en stor sårskada på ett knä, en ledbruten rygg, en stukad axel, två knäckta revben, en stel nacke ett värkande ryggslut samt flera krossade illusioner.

Det märkliga var att så när som på den punkterade cykeln och möjligen några av de spruckna illusionerna, så tillhörde samtliga blessyrer en och samme man. Nämligen typograf E, som dagen därpå enligt egen utsago kände sig som om han dragits genom en mangel med cykel och allt.

NÄR CYKELEXPERTISEN HÄPNADE

Det är hög tid att ta fram cykeln för den som inte redan har gjort det.
Men glöm inte se över sadel, trampor och kedja. Annars kan det gå som det gjorde för typograf E när han en gång i tiden ställde upp i en cykeltävling.

Tävling och tävling förresten, det är inte lätt att säga vad det var, annat än att det i inbjudan stod att det skulle bli en cykelstafett för korporationslag, lyckligtvis i en undanskymd del av kommunen.

Typograf E slog hela den församlade expertis med häpnad genom att redan efter några meter av första sträckan dratta på ändan med cykel och allt, mitt framför hela det övriga startfältet. Publik, supporters och övriga deltagare trodde inte sina ögon, och tävlingsledningen stod handfallen sedan loppet stoppats upp på detta fullkomligt oförutsägbara sätt.

En utförlig rapport följer i denna blogg till helgen.

AMATÖRHANTVERKARE I FARTEN

Typograf E är en händig amatörhantverkare som snickrar och murar och målar när det behövs. Han fäller träd, bygger friggebodar och tätar fönster med samma goda humör. Typograf E är med andra ord en riktig fixare, men en gång bet han sig i tummen och det ordentligt också.
Saken var den att det hade blivit dags att byta stuprännor på fastigheten. Typograf E tog mått och beställde hem nya rännor av en plåtslagare. Han monterade ner de gamla rännorna och la dem på marken. Sedan satte han sig att vänta på en kollega, här benämnd typograf S, med vilken han hade gjort upp om hämtning av rännorna.

Typograf S anlände med en stor släpkärra efter sin bil. Han skulle själv till tippen med lite gammalt skräp och ställde naturligtvis gärna upp för en kamrat som behövde hjälp.

Det var bara det att stuprännorna var så långa att de inte fick plats på släpvagnen. Typograf E ansåg dock att det skulle vara en enkel match att böja till dem så att de minskade i omfång.

Med typograf S och dennes flickvän som häpna åskådare inledde han en imponerande uppvisning i konsten att vika ihop stuprännor. Han bände och bröt så det small och brakade i plåten. Han hoppade, stampade och sparkade på stuprännorna så det slog gnistor om dem.

-Hade jag inte haft tjejen med mig hade han kanske tagit det lite lugnare, och då hade det nog inte gått som det gick. Nu skulle han tydligen imponera på henne, berättade typograf S efteråt.

Allt gick som planerat så när som på en liten detalj. När typograf E hade lyckats förvandla alltsammans till sönderbrutet och förvridet plåtskrot, upptäckte han att även de nya stuprännorna hade åkt med i hanteringen.

Typograf S stod uppe på släpvagnen och lastade när han fick reda på vad som hade hänt. Hans reaktion var aningen märklig men fullt förståelig. Han drabbades av ett våldsamt skrattanfall som varade i flera minuter, medan typograf E bara stod och stirrade med blicken flackande mellan de sönderslagna stuprännorna och den hysteriskt skrattade typograf S.

-Jag har aldrig hört en människa skratta på det viset förr. Han tjöt som en gris och var nära att ramla av flaken, sa typograf E efteråt.

När typograf S hade hämtat sig så pass att han kunde stå upprätt igen, hjälpte han sin kollega att sortera ut det som var kvar av de nya rännorna och lägga tillbaka det på gräsmattan. Innan han åkte iväg med sitt skrotlass tittade han fundersamt på typograf E och sa:

-Är det inte lika bra att jag tar med dig och tippar dig också?
Sedan gjorde han en rivstart och försvann.
-Jag tyckte det var bäst att åka innan han rev hela huset, avslöjade han senare.

Typograf E stod länge kvar och betraktade de förvridna resterna av sina nya stuprännor. Sedan gick han in och ringde till plåtslagaren som hade levererat dem. När han berättade vad som hade hänt blev det tyst i luren i flera sekunder. Sedan frågade plåtslagaren om han var nykter.

-Varför skulle jag inte vara det? sa typograf E och då blev det tyst en lång stund till.
-Jag har aldrig hört maken till historia, sa plåtslagaren till slut. Har du brutit sönder rännorna du beställde?
-Jag förväxlade dom med dom gamla, sa typograf E.
-Är det säkert att du är nykter? sa plåtslagaren. Jag har aldrig hört talas om något liknande under alla mina år i det här yrket.
-Du får komma och hjälpa mig att skarva ihop rännorna, sa typograf E.

Detta gjorde plåtslagaren,och som den skicklige yrkesman han var lyckades han efter långt och mödosamt arbete reparera det mesta av den förödelse som åstadkommits av amatörhantverkarens vilda framfart. Typograf E tyckte dock att han kastade lite underliga blickar på honom då och då under arbetets gång

Helt lyckades han dock inte utplåna spåren av typograf E;s ihärdiga brytande, sparkande och stampande, så om ni skulle vara ute och gå och få se ett hus med skarvade och buckliga stuprännor, är det inte omöjligt att det är typograf E som bor där.