I HUVET PÅ EN GAMMAL MARATONLÖPARE

Stockholm Marathon är över för den här gången.
Men varje år vid den här tiden går mina tankar till de dagar då jag var ung och stark och orkade vara med och springa själv.

Många undrar hur någon över huvud taget kan komma på tanken att ställa upp i ett maratonlopp. Man måste inte vara galen, men det underlättar, sägs det.

För min del är svaret enkelt, och nu när det gått så här många år kan det också avslöjas: Det var hyllningarna efteråt jag var ute efter.

Jag insåg det kanske inte fullt ut på den tiden. Men ju mer jag rannsakar mitt samvete, desto mer står det klart för mig att det var på det viset.

Bekantskapskretsens ärebetygelser kunde nå ovationsartade höjder när jag kom hem efter mina mirakulösa bragdlopp, och som alla stora divor ville jag suga på karamellen så länge som möjligt.

Jag möttes visserligen inte av blåsorkester och autografjägare vid tåget varje gång, men det var i stort sett det enda som fattades.

Så fort jag steg in i ett rum reste sig de närvarande upp och applåderade.
Människor jag knappt visste att jag kände kom fram och dunkade mig i ryggen och sa att vem kunde väl tro att du var en så framstående idrottsman.

Allvarliga arbetskamrater betygade mig sin vördnad samt framhöll att de aldrig kunnat ana att jag var en sån stålman.

Folk på stan kom fram och skakade min hand och sa att det känns tryggt att veta att det fortfarande finns svenska män som står pall för sådana här kraftprov och kan utföra prestationer bortom mänsklig fattningsförmåga, och det skulle aldrig falla mig in att ens för ett ögonblick snudda vid tanken på att de drev med mig.

Detta var alltså segerns sötma och medaljens framsida.

Senare i veckan tänkte jag berätta hur det kändes direkt efter att jag hade kommit i mål med skoskav, nageltrång, yrsel, huvudvärk, magknip, dunkande bröst, knarrande knän och värkande muskler och stått där svettig, andfådd och utmattad och med en blick på ljustavlan konstaterat att jag hade 7 939 andra före mig i mål.

BERRAS BENSIN BILLIGAST OCH BÄST

Telefonen fortsätter att gå varm hemma hos Berra. Det är folk som tror att de ringer till en bensinmack, och Berra har för länge sedan gett upp försöken att förklara att de slagit fel nummer.

-Hur mycket kostar bensinen i dag? var det en som undrade.

-En krona mindre än i går, sa Berra.
-Det var väldigt, sa mannen.
-Vi är billigast i stan, sa Berra.
-Ja, men hur mycket . . . sa mannen.
-Och inte nog med det, sa Berra. Vår bensin är bäst också.

-Hur kan du påstå det? sa mannen.

-Jag ska berätta en sak för dig, sa Berra. Men du får lova att inget säga till någon.
-Jaha, sa mannen.
-I förra veckan kom det in en pensionerad småskolelärarinna från Grästorp och fyllde tanken. I dag på morgonen var hon tillbaka och tackade. Hon hade åkt hela vägen från Grästorp bara för det.,
-Varför då? sa mannen.

-Hon har en gammal Wolsley med träratt från 1962 och berättade att hon alltid hade varit så irriterad på dom där skyltarna som det står 90 på, för hon kommer aldrig upp i det. Men sedan hon fyllde tanken med vår bensin går bilen som ett spjut och hon hinner inte läsa några skyltar alls. Hon är direkt livsfarlig, men du kan lita på att det är krut i bensinen. Rena raketbränslet, sa Berra men då hade mannen redan lagt på.

Men knappt hade han gjort det förrän det ringde igen.

-Vad kostar bensinen i dag? var det en dam som undrade.
-Pengar, sa Berra. Vi tar även kort, men då måste du kunna legitimera dig.
-Det räcker väl med körkortet, sa damen tveksamt.
-Nja, sa Berra. Det kan du ju ha stulit eller lånat från vem som helst, för det går ju aldrig att känna igen någon ändå. Det vet man ju hur folk ser ut på sinn körkortsbilder.

-Men jag har . . . försökte damen.

-Vet du förresten vilket som är det värsta körkort jag har sett, sa Berra.
-Nej, sa damen.
-Det var en som hade satt en schimpans i en fotoautomat och tagit på honom skärmmössa och solglasögon.

Då blev det tyst i luren i flera sekunder, och sedan sa damen tveksamt:

-Sådana kort godkänns väl inte i Sverig. Man får varken ha huvudbonad eller mörka glasögon.
-I Sverige nä, sa Berra. Men det här var en utlänning. Från Kuala Lumpur. Vet du var det ligger?
-Nej, sa damen. Och jag bryr mig inte om det heller. Jag skulle bara fråga hur mycket bensinen kostar.
-Jaså, hur mycket, sa Berra. Det var en annan sak. Jag tyckte du frågade vad den kostade. Det var därför jag svarade pengar. Eller om du vill betala med kort.
-Jag vill nog inte tanka hos er alls, sa damen och la på luren.

Strax därpå ringde en man och frågade efter bensinpriset.

-Det beror på, sa Berra.
-På vad? sa mannen.
-På när du kan komma, sa Berra. Kommer du direkt hit inom tio minuter kan du få för 12 kronor litern. Kommer du senare blir det 15. Och efter lunch tar vi 20.
-Vad är det för snack sa mannen. Hur kan det skilja så?
-Världsmarknadspriset, sa Berra. Det varierar kraftigt i dag. Det är tyvärr inget vi råder över.
-Så kan det väl inte gå till, sa mannen.

-Jo, sa Berra. Det är marknaden som styr. Precis som på börsen. Köper du Ericsson för 80 spänn på morgonen så kan dom vara nere i 75 före kvällen. Eller ha stigit till 85. Det är likadant med bensinen numera. Man vet aldrig i förväg.

-Du är väl inte riktigt klok, sa mannen.
-Förmodligen inte, sa Berra. Jag köpte Telia för 80 en gång i tiden Nu är dom nere i 45. Jag känner mig jättedum. Så du har nog rätt. Hallå., hallå, vart tog du vägen?
Så där har det hållit på ett tag nu. Berra vet inte riktigt vad han ska göra, men än så länge svarar han i alla fall när det ringer.

ATT BETALA MED KORT

Det ringer hela tiden i Berras telefon. Nu är det folk som tror att de har kommit till en bensinmack. Berra har aldrig haft någon sådan och funderar inte på att öppna någon heller. Men han svarar gärna på frågor.

Nyligen ringde en dam och undrade:

-Vad kostar bensinen i dag?
-Pengar, sa Berra.
-Vad menas med det? sa damen.
-Svenska kronor, sa Berra. Både sedlar och mynt.

Då blev det tyst en lång stund, och sedan sa damen:

-Det går väl att betala med kort också?

-Ja, sa Berra. Helst Öbergs spelkort. Men inga knektar.

-Varför inte? sa damen.

-Vi fick in ett par oäkta i förra veckan, sa Berra. Det var en falskspelare här och fyllde tanken.
-Vad är det här för konstigheter? sa damen.
-Det frågade vi också, sa Berra. Men då stack han bara och försvann med en rivstart.
Fortsättning följer senare i veckan.

ATT GÅ PÅ FOTBOLL I LONDON

Här följer ännu ett kapitel ur min bok Mr Pinkertons London, illustrerad av Marin Väpnargård.

Fotboll i snöglopp och långkalsonger

På läktaren till Selhurst Park mitt under ligamatchen mellan Crystal Palace och Doncaster Rovers satt jag och funderade på det faktum att ett av de lag jag just tittade på var döpt till Kristallpalatset.

Å andra sidan är det kanske inte så konstigt om man betänker att det finns ett annat Londonlag som heter Drottningens parkvakter.

En annan fråga som upptog mina tankar medan jag satt där på läktaren var hur jag över huvud taget hade lyckats ta mig till denna arena. Ska man se Crystal Palace spela fotboll gäller det nämligen att förbereda sig noga.
Till att börja med ska man absolut inte åka till den tågstation i södra London som heter Crystal Palace.

Så lätt ska vi nämligen inte ha det. England vore inte England om det vore så enkelt.

I stället ska man ta tåg från London Bridge Station till den station som heter Norwood Junction. Eller så kan man åka från Victoria Station till Thornton Heath och promenera till arenan Selhurst Park. Konstigt nog går det också att åka till den station som heter Selhurst, vilket jag gjorde, men då fick jag gå uppför en lång backe och kom bakvägen till arenan.
Detta kan verka egendomligt för en svensk turist, men för en engelsman är det självklart. Ska man se Crystal Palace spela fotboll på Selhurst Park ska man naturligtvis inte kliva av vid Crystal Palace eller Selhurst. Det skulle vara alldeles för lätt.

Klubben spelar för närvarande i näst högsta serien, men England vore heller inte England om denna serie kallades så. Tidigare hette den Coca Cola Championship, alltså Coca Cola-mästerskapen men har nu övertagits av det brittiska el- och gasbolaget npower. Högsta ligan heter Barclays Premier League efter Barclays bank som är en av huvudsponsorerna. Närmast därunder finns alltså npower Championship som en motsvarighet till den svenska Superettan och längre ner hittar vi npower League One och npower League Two,

Men nu gällde det alltså Crystal Palace och Selhurst Park, en arena som är mest känd för att det var här som Eric Cantona fick sitt tokspel i januari 1995 och knockade en åskådare med en karatespark. På väg från planen hoppade han över reklamsargen och lyckades kicka till en hemmasupporter som stod och skrek rasistiska glåpord mot den franska superstjärnan.

Jag hade därför sett till att få en plats högt upp på läktaren. Det kändes säkrast så. Visserligen hade jag inte planerat att ropa några rasistiska glåpord åt folket på planen. Men man kunde ju ändå aldrig veta om någon av spelarna skulle bli galen i kylan och försöka förvalta Cantonas arv genom att springa upp på läktaren och sparkas.
Det var nollgradigt och lätt snöglopp, och en isande, fuktig, råkall vind svepte över planen.

Jag hade tagit på mig långkalsonger, fodrade jeans, t-shirt, flanellskjorta, ylletröja, kavaj, överrock, halsduk och tjocka handskar. Och som krona på verket hade jag köpt en stor mössa med texten Crystal Palace och dragit ner över öronen.

Runt omkring satt folk barhuvade i kavaj och uppknäppt skjorta och på planen sprang spelarna omkring barbenta och i kortärmade tröjor. Bara ett par av dem hade handskar.

Tomas Brolin spelade här en gång i tiden och finns avbildad tillsammans med några av klubbens stora genom åren på en väggmålning vid ett av insläppen.
Nu fanns inte en svensk på planen så långt ögat nådde, men det var internationellt ändå.

Crystal Palace vann med 1-0 sedan en spanjor gjort målet och en argentinare räddat alla skott från motståndarna. Målskytten hette Pablo Counago och i programmet stod att han var från Malaga, även om han för tillfället var utlånad från Ipswich. Målvakten hette Julian Speroni och hade en gång i tiden varit nära att få vakta det argentinska landslagets bur enligt samma källa.

Och sedan var det bara att vandra en kvart i mörkret till någon av järnvägsstationerna och ta tåget tillbaka till centrala London, ännu en upplevelse rikare.

KRISTALLPALATSET

1851 anordnades en världsutställning i London och till denna uppfördes en jättelik byggnad i smidesjärn och glas på utställningsområdet i Hyde Park. Den döptes ironiskt till The Crystal Palace, alltså Kristallpalatset, i skämttidningen Punch. Byggnaden var 34 meter hög, 564 meter lång och 124 meter bred. Utställningen pågick i sex månader och besöktes av sex miljoner människor.
Sedan monterades byggnaden ner och flyttades till Sydenham Hill i södra London, där den återuppfördes och invigdes på nytt 1854. Längre fram i tiden användes den bland annat till de första experimentsändningarna av television, innan den förstördes i en brand 1936.
Området hade då för länge sedan fått namnet Crystal Palace, så när en fotbollsklubb bildades där 1905 var det naturliga namnet Crystal Palace Football Club.

Detta var alltså ett utdrag ur min bok Mr Pinkertons London. Ännu finns några ex kvar på www.litenupplaga.se/1128 (188 kr + 19 kr i frakt). Den kan även rekvireras genom bokhandel, om man ber dem titta i datorn på något som heter Bokrondellen.

Det går också bra att ringa mig på 0522-10599 så tar jag hem och säljer boken fraktfritt inom Uddevalla och signerar den för den som så önskar.

PS: Denna bok är slutsåld hos förlaget, men jag har ett fåtal exemplar kvar till försäljning.

RENA DJUNGELN I LONDON

I London finns 16 professionella fotbollsklubbar om jag har räknat rätt. Sex av dem spelar i skrivande stund i högsta serien, närmare bestämt Arsenal, Chelsea, Tottenham, West Ham, Fulham och Queens Park Rangers.

Till deras matcher i Premier League är det oftast svårt eller på gränsen till omöjligt att komma över en biljett, åtminstone om man vill göra ett spontanbesök och lösa entré vid arenan på matchdagen.

Därför brukar jag satsa på lagen i serien under, alltså The Championship, som motsvarar den svenska Superettan. Där har under den gångna säsongen spelat Crystal Palace, Charlton, Millwall och Watford.

På måndag spelas en direkt avgörande match mellan Crystal Palace och Watford om vilket av dessa båda lag som ska få ta steget upp i Premier League. Därifrån flyttas nuvarande jumbolaget Queens Park Rangers ner och kommer alltså att byta plats med antingen Watford eller Crystal Palace under den säsong som börjar till hösten..

Hänger ni med? Bra.

Under denna serie, som alltså kallas The Championship, finns gamla division 3, som numera heter League One med Londonlagen Brentford och Leyton Orient. Ännu längre ner hittar vi gamla division 4 med beteckningen League Two och klubbarna Barnet, Degenham & Redbridge, Wimbledon och Wycombe.

Dessutom finns gamla anrika Luton, som tvångsnedflyttades till amatörligan The Conference på grund av dålig ekonomi för ett par år sedan.

Och när det gäller Wimbledon så förflyttades den gamla klubben Wimbledon FC till Milton Keynes några mil norr om London för ett tiotal åt sedan och spelar nu i League One under namnet Milton Keynes Dons. I stället bildade gamla anhängare till Wimbledon FC nya AFC Wimbledon som började i amatörserierna och nu har tagit sig upp i League Two.

I denna djungel av fotbollslag är det inte lätt att hitta rätt. Och när det gäller favoritlag finns det som synes många att välja bland.

Jag har löst problemet genom att hålla på Arsenal i norra London, QPR i väster, Crystal P i söder, Charlton i öster och Fulham i centrala London. Men jag gillar Leyton Orient också.

Längre fram i veckan ska det handla om ett besök hos Crystal Palace på klubbens arena Selhurst Park nere i södra London.

Fortsättning följer alltså.

UNGE HERR TRÄDGÅRDSMÄSTARE

Jag krattar mossa.
Jag krattar och krattar och krattar så att gräsmattan ser ut som om den hade varit utsatt för granatbeskjutning.

Stora kraterliknande hål uppstår i trädgården, och i utbyte får jag krattan full med väldiga, fluffiga bollar bestående av en blandning av mossa, gräs, jord, grus, löv, kvistar, småsten, plommonkärnor, kolapapper, bortslängda glasspinnar och gamla papperslappar. Det är inte klokt vad en gräsmatta kan innehålla mycket saker.

Allt detta krattar jag ihop i stora högar, och sedan går jag runt och samlar upp dessa i svarta plastsäckar.

Men det allra värsta är att när jag sedan går över samma ställen igen med krattan så växer det upp nya stora bollar av mossa för varje drag. Det är tydligen bara toppen på ett isberg som jag har stött på än så länge. Eller kanske snarare ett mossberg.

Jag granskar noga den nykrattade gräsmattan bit för bit. Med blotta ögat kan jag inte upptäcka någon mossa längre, men när jag sätter dit krattan och drar lite grann kommer det nya bollar ändå.

Detta är ett mysterium som borde bli föremål för grundlig utredning. Jag blir ner och mer övertygad om att all trädgårdsexpertis skulle häpna om de såg detta.
Jag vet att det finns kemiska bekämpningsmedel. Ett sådant lade jag ut för några år sedan, Men jag måste ha gjort något fel för då blev hela gräsmattan svart. Den hämtade sig inte på hela säsongen, så dessa experiment aktar jag mig för i fortsättningen.

I stället fyller jag säck efter säck och bär bort och tömmer på komposten. Denna växer mot himlen, och när jag kliver upp på den och försöker trycka ner mossberget genom att hoppa och stampa på det, börjar alltihop svaja och gunga så att jag ramlar ner och stukar ena armbågen.

Vi har det inte lätt vi som tillhör de jordägande klasserna i samhället. Varje år är det samma kapplöpning med tiden för att bli klar med vårbruket innan sommaren är här.
Så jag fortsätter kratta trots den stukade armbågen, som har gjort mig så handikappad att jag nu bara kan dra krattan åt ena hållet.

Goda råd får jag också av förbipasserande medmänniskor som stannar upp och betraktar mig med stort intresse. En del lutar sig mot staketet och säger:

-Det är mycket mossa i gräsmattorna i år.
Jag stannar då upp mitt i rörelsen och står stilla, stor, svettig och irriterad, och får i detta ögonblick behärska mig för att inte höja krattan och med ett rytande rusa ut på trottoaren och slå vilt efter han som fällde denna kommentar.

Några visar sig vara riktiga experter på hur gräsmattor ska skötas. Jag har här tyckt mig kunna urskilja två olika skolor.

En grupp säger:
-Kalka! Det är det enda som hjälper. Jorden har för surt ph-värde. På med massor av kalk både på våren och hösten, så behöver du inte gödsla heller.

En stund senare kommer en representant för en annan falang och hävdar:

-Det där med kalk är bara snack. På med gödsel i stället, så att gräset växer ordentligt. Då tar du död på mossan samtidigt. Det är bara idioter som vräker på en massa kalk.

Många är intresserade och många har synpunkter. Vissa dagar krattar jag inför stor publik. Det låter kanske konstigt, men ibland känns det åtminstone så. Jag vill väl inte direkt påstå att det är fullt på trottoaren, men nog finns det fotbollslag som skulle vara tacksamma om de hade lika mycket folk på sina hemmamatcher.

MOSSIG JORDBRUKARE I FARTEN

Det har blivit hög tid för vårbruket i trädgården. Vi som tillhör de jordägande klasserna ställs då inför en hel del problem. Till exempel hur vi ska bli av med mossan i gräsmattan.

Själv är jag så mossig att jag kör med kratta och handkraft.

Vilket i skrivande stund har gett mig valkar i nävarna, ont i ryggen, svår träningsvärk i axlarna samt en stukad armbåge.

Det lär även gå att förebygga problemet. Mossa trivs i skugga och där det är fuktigt, läser jag på nätet. Därför ska man beskära sina träd kraftigt och dränera marken ordentligt, men det är ju så dags att få reda på det nu.

Jag vet också att det finns kemiska bekämpningsmedel, men jag tycker det känns som mer våld än nöden kräver för att ta död på lite mossa.

-Du kunde ju börja med att skrapa bort lite på dig själv, var det en som sa när jag påpekade det och dessutom talade om att jag varken har mossrivare eller vertikal skärare.
Spännande fortsättning längre fram i veckan.