Här följer det sista
avsnittet i serien om hur man avbildar en kåsör.
Till att börja med skulle man kunna konstatera att det efter många turer fram och tillbaka slutade på det här viset.
Men vid närmare eftertanke borde man kanske i stället börja där förra kapitlet slutade.
Alltså: Vi har tidigare gått igenom ett stort antal vinjetter och är nu framme vid mitten av 90-talet då kåsören såg ut så här i spalterna:
Till att börja med skulle man kunna konstatera att det efter många turer fram och tillbaka slutade på det här viset.
Men vid närmare eftertanke borde man kanske i stället börja där förra kapitlet slutade.
Alltså: Vi har tidigare gått igenom ett stort antal vinjetter och är nu framme vid mitten av 90-talet då kåsören såg ut så här i spalterna:
Men så bytte tidningen
plötsligt format, och i samband med detta skulle alla gamla
vinjetter och bildbylines ses över. Projektets skarpaste hjärnor
slog då sina kloka huvuden ihop och kom fram till att en stiliserad
teckning skulle vara det tjusigaste sättet att presentera kåsören
på.
Foglig och beskedlig som
alltid böjde sig den stackars kåsören även för detta.
Men tro inte att det blev
lugnt för det.
Något halvår senare satt
jag i lunchrummet och fikade med ett par annonskonsulenter.
– Du borde byta vinjett,
sa den ene. Du syns ju knappt i tidningen längre.
– Du har blivit blekare med
åren, sa den andre.
– Du är inte ens en skugga
av ditt forna jag, sa den förste.
– Du borde återgå till
den där gamla profilen, sa den andre.
– Jag vet inte det, sa jag.
Man måste allt förnya sig ibland.
– Varför det? sa den ene
annonskonsulenten. Coca-cola har haft samma varumärke i hundra år.
– Och det kristna korset
har stått sig i tvåtusen, sa den andre.
Inför sådana
överväldigande jämförelser var jag beredd att ge efter.
Det direkt avgörande
skottet avlossades dock av den yngste av annonskonsulenterna.
Han berättade att under
hela sin barndom hade han varit livrädd för kåsörens svarta
silhuett. Han trodde nämligen att det var skräckfilmsregissören
Alfred Hitchcock, eftersom denne presenterades på liknande sätt i
samband med sina rysarfilmer i teve.
Den blivande
annonskonsulenten hade som sjuåring fått sitta uppe och se på en
sådan film och blivit kraftigt uppskrämd. Det resulterade i att
varje gång han såg kåsörens allvarliga bild i tidningen trodde
han att det var skräckmästaren själv och började grina.
Sedan växte han upp till
en stor och uppkäftig slyngel. Blotta tanken på att kåsören en
gång hade lyckats skrämma honom föreföll så sympatisk att det
räckte som argument för att än en gång byta bild.
Nu blev det en ny variant
av silhuett som såg ut på det här viset och hängde med ända
fram till kåsörens pensionering.
Och därmed har det blivit
dags att sätta punkt för denna egendomliga artikelserie och tacka för
visat intresse hos alla eventuella läsare som orkat hänga med ända
in i mål.
Jag visade intresse och hängde med ända in i det s.k. kaklet, eller i mål, som du som friidrottare tycks föredra,
SvaraRaderaTack, Loa. Härligt med så uthålliga läsare.
Radera