PÅ TÅGET TILL BRIGHTON

Att åka tåg i England är en ovanlig upplevelse för en svensk turist..

För det första blir man som svensk nästan stum av häpnad över att tågen oftast både avgår och ankommer i tid. Utan signalfel, nedrivna kontaktledningar, stulen koppartråd, trasiga växlar eller förseningar på grund av personer som uppehåller sig på spåret. 
Men inte nog med det, där finns ofta också en serveringsvagn även på kortare sträckor.

Och medan man dricker sitt kaffe och tuggar på ett danish pastry mellan London och Brighton kan man luta sig tillbaka och studera det förbiglidande landskapet utanför fönstret.

Mina tankar går då i första hand till Sherlock Holmess men ibland också till Graham Green.

I nästa inlägg i den här bloggen ska jag förklara varför.

PÅ SPANING I LONDON

På fåfäng spaning efter någon av alla dessa hundraåriga gummor med gnisslande rullator, som förr om åren förföljde mig på Londons gator, ryckte jag plötsligt till av att det ringde i telefonen. Det var min gamle vän konsult A i Stockholm som undrade om jag hade utfört mitt uppdrag ännu.

Innan avresan hade han nämligen krävt bilder från Bill Wymans restaurang Sticky Fingers.

– Jag är på väg, svarade jag.

Sedan tog jag tunnelbana till High Steet Kensington och letade upp Sticky Fingers. Där var stängt men jag lyckades hejda en förbipasserande dam, dock ingen hundraåring, och få henne att fotografera mig utanför ingången.

Sedan tog jag ytterligare några bilder varpå jag ringde konsulten och sa att uppdraget var utfört och att bilder kommer.

– Bra, sa konsulten. Nu ska du få en ny uppgift. Du ska ta dig till Abbey Road för att fotografera dig på Beatles berömda övergångsställe.
– Nja, sa jag. Jag vet inte om jag har tid till det. Vi får väl se.

Jag vet inte riktigt vad allt detta går ut på eller vad det är för projekt jag deltar i och jag vet inte om jag vill veta det heller.

I stället för att fundera på det åkte jag tillbaka till hotellrummet och kokade mig en kopp te.

– Byt till en lågenergilampa, sa en röst i teven, så sparar ni lika mycket el som till 1200 koppar te.

Folk i reklambranschen vet verkligen var de ska sätta in stötarna. Tolvhundra koppar te. Det är något som varje engelsman kan ta till sig i stället för en massa snack om kilowatt och volt och annat hokus-pokus,

Jag minns inte om det var på ett år eller ett dygn eller något helt annat. Fast vid närmare eftertanke finns det nog inte någon som kokar tolvhundra koppar te om dygnet ens i Great Britain.

För säkerhets skull tog jag fram papper och penna och började räkna. Om man delar upp dygnets 24 timmar i minuter blir det 1440. Det skulle alltså betyda nästan en kopp i minuten så det kan nog inte ha varit på ett dygn i alla fall.

Närmast på programmet står en tur till Brighton. Fortsättning från England följer alltså.

ÄN FINNS DET HOPP FÖR GREAT BRITAIN

På vandring längs gatorna i Notting Hill och Bayswater frågar jag mig vart alla gamla Londongummor har tagit vägen. För inte så länge sedan förföljdes jag vart jag gick av dessa hurtiga tanter i hundraårsåldern med gnisslande rullator och krav på handräckning i olika affärer eller begäran om ledsagning över gatan.

Men nu ser jag som sagt inte en skymt av dessa gamla hedervärda damer längre. Förmodligen har tiden hunnit ikapp dem och jag måste säga att jag saknar dem när jag vandrar omkring på bakgatorna i eftermiddagsskymningen.

Därför var det desto mer välgörande att läsa i Evening Standard.att 84-åriga baronessan och överhusledamoten Lady Sharples hade slagit handväskan i huvudet på en cyklist som trampade mot rött ljus och var nära att köra på henne på ett övergångsställe utanför parlamentet..

– Jag önskar bara att jag hade slagit hårdare, sa hon enligt tidningen.

Efter att tre gånger ha varit nära att bli överkörd på Londons gator gick hon nu ut och krävde obligatoriska registreringsskyltar på cyklar.

– De är en sabla plåga, sa hon vidare. Jag vet att de behöver komma till arbetet och många av dem uppför sig korrekt men det finns ett växande antal som struntar i ljussignalerna. Den här gången hade jag handväskan redo men tyvärr träffade jag inte tillräckligt hårt.

För egen del skulle jag bara vilja tillägga att med damer som denna slagkraftga baronessa finns det fortfarande hopp för Great Britain.

INGA KRUTGUMMOR KVAR LÄNGRE

Vart har alla gamla krutgummor tagit vägen?

Den delikata frågan gick jag och funderade på medan jag vandrade gata upp och gata ner i Bayswater och Notting Hill under mitt senaste Londonbesök.

Förr om åren förföljdes jag vart jag gick av dessa till synes hundraåriga gummor med sina gnisslande rullatorer och röster som tydde på att de inte var vana att bli motsagda. Ibland ville de att jag skulle hjälpa dem över gatan, ibland fick jag förtroendet att lägga ett brev på postlådan en bit längre bort och ibland krävde de att jag skulle plocka ner burkar från hyllorna i affärerna och läsa på etiketten för dem.

Speciellt uppskattade jag att de tilltalade mig med orden ”unge man” för det är det ingen annan som säger längre.

Jag inbillade mig att de var änkor till soldater ur Montgomerys armé från andra världskriget. Deras män blev kvar på slagfälten men själva fortsatte de att vandra omkring på Londons gator som levande monument över det okuvliga brittiska kynnet i Winston Churchills anda där det inte finns plats för tankar på att ge upp eller misströsta hur kritiskt läget än verkar.

Men nu ser jag som sagt inte en skymt av dessa gamla hedervärda damer längre. Förmodligen har tiden hunnit ikapp även dem och jag måste säga att jag saknar dem när jag vandrar omkring på bakgatorna i eftermiddagsskymningen.
Fortsättning på dessa funderingar följer.

NU ÄR DET HJUL IGEN

Att byta däck på bilen i ett smalt garage är en komplicerad historia värdig en cirkusartist. Ett annat mandomsprov är att hålla reda på däcken, speciellt om man som jag har två uppsättningar vinterdäck.

Efter att ha skjutit upp denna process i det längsta tog jag till slut fram domkraften, riktade in den vid vänster bakhjul, drog av navkapseln, lättade på skruvarna, hissade upp bilen, lossade skruvarna, lyfte av hjulet, rullade fram det nya hjulet, passade in det, fettade in skruvarna, satte i dem, sänkte ner bilen, drog fast skruvarna ordentligt och tryckte dit navkapseln.

Sedan gjorde jag likadant på vänster fram, varpå jag körde ut bilen ur garaget, backade in den igen och gjorde om hela proceduren på höger bak och höger fram.

Jag svettades ymnigt och kände hur det började gå runt i skallen. Lossa skruvar, hissa upp, lyfta av, fetta in, skruva fast och sänka ner, upprepade jag för mig själv medan svetten rann ocb armarna slaknade.

När jag var klar kände jag mig i alla fall väldigt nöjd, men det varade bara en kort stund. Sedan upptäckte jag att det inte fanns några dubb kvar på ett av de uppstaplade vinterdäcken som jag just tagit loss från bilen!

Detta är otroligt, tänkte jag, Hur kan dubben slitas ner fullstänigt på det ena däcket men inte på de tre andra. Snacka om usel kvalitet alltså!

Sedan gick den kusliga sanningen upp för mig. Medan jag hade legat på alla fyra och svettats som värst på garagegolvet hade jag tydligen blandat ihop däcken. Det vinterdäck jag monterade bort på höger bak hade jag satt på höger fram, så nu hade jag tre sommardäck och ett vinterdäck på bilen plus tre vinterdäck och ett sommardäck i den ena stapeln i garaget och fyra vinterdäck i den andra.

Till mitt försvar vill jag framhålla att jag genast bytte ut de förväxlade däcken igen. Men det är ändå med stor tvekan jag avslöjar denna ytterst pinsamma historia.

Nu fattas det bara att det börjar snöa, så att jag måste göra om hela operationen också.

3-1-4-2 ELLER 4-2-3-1?

Det hade blivit dags att gå ner i garaget och sätta på sommardäck på bilen. Sånt kan få en att börja fundera. Till exempel på vilket spelsystem som är bäst i fotboll.

Låt oss ta det från början. Hela operationen med att skifta däck kompliceras nämligen av att jag numera har tre uppsättningar sådana. Det beror på att jag för några år sedan övertog fyra vinterdäck av en kamrat som bytte bil och inte längre hade användning för sina gamla däck. Därför är jag numera innehavare av inte mindre än åtta vinterdäck. Fyra av dessa satt nu på bilen och de andra fyra låg tillsammans med de fyra sommardäcken upptravade i ett hörn av garaget.

För att komma ihåg vilket däck som är vilket skriver jag siffror på en lapp i den ordning jag staplar upp dem. Vänster fram kallar jag 1, höger fram 2, vänster bak 3 och höger bak 4.

Om jag skiftar däck på traditionellt sätt betyder det att det på den sparade fusklappen ska stå: 3-1-4-2.

När jag nu skulle byta däck var läget alltså följande:

På bilen satt den ena uppsättningen vinterdäck. I garaget stod en stapel med sommardäck och en med vinterdäck. Den förstnämnda med beteckningen 3-1-4-2.. Den andra enligt mönstret 4-2-3-1 eftersom jag av någon anledning bytt däck i den ordningen senast jag använde den uppsättningen,

Nu stod jag länge och tittade på dessa staplar, samtidigt som jag studerade de båda papperslapparna.

Det såg ut som spelsystem för två fotbollslag. Undrar hur det skulle gå om dom möttes i en match. Först har vi ett gäng med tre backar, en defensiv mittfältare, fyra traditionella mittfältare och två anfallare.

Mot det ställer vi ett lag med fyra backar, två defensiva mittfältare, tre traditionella sådana och en ensam anfallare på topp.

Sedan beror det förstås på vem som spelar var. Om Zlatan är den ensamme anfallaren kan han säkert få en del uträttat, fast det hänger ju lite på vad den defensive mittfältaren i det andra laget har för roll och hur deras tre backar är uppställda.

Å andra sidan kan ju inte Zlatan göra allting själv, även om det finns dom som tycker att han ska göra det. För egen del är jag som så många andra väldigt svag för Zlatan, men jag har också hört sägas att om man försvarar Zlatan i alla lägen, vad han är gör och hur dumt han än uppför sig, så kallas man för Zlatanist. Och det är ju tveksamt om man vill vara eftersom det ju med lite illvilja skulle kunna tolkas som djävulsdyrkare.

Vad detta har med mina sommardäck att göra vet jag inte riktigt, och efter en stund kom jag också ihåg vad jag skulle göra där jag stod i garaget med händerna i fickorna och filosoferade i stället för att få något uträttat.

Fortsättning på historien om de fyra sommardäcken och de åtta vinterdäcken följer alltså.

SOMMARDÄCK PÅ

Vis av erfarenhet väntade jag in i det sista med att sätta på sommardäck på bilen.

Men för några dagar sedan bestämde jag mig för att vintern nog inte skulle slå till retroaktivt ännu en gång. Ställde därför undan snöskyffeln, kavlade upp ärmarna och gick till verket.

Till saken hör att garaget är så smalt att man knappt får plats med domkraften. När jag hade skiftat hjul på vänster fram och vänster bak var jag som vanligt tvungen att köra ut bilen ur garaget och backa in den igen. Tätt intill väggen på andra sidan för att komma åt högerhjulen.

Det är en precisionakt värdig en cirkusartist, och jag blir lika förbluffad varje gång jag lyckas med detta hisnande konststycke.

Men det finns mycket som kan gå fel ändå, vilket kommer att avhandlas längre fram i veckan i den här bloggen.

ISAK SLAKTARE SLÅR TILL

– Här har blivit överbokat, men vi kan förmedla rum på andra hotell, sa portieren på Savoy i Malmö när hon fick se den oansenlige gästen som redaktör A hade ringt och beställt rum till i direktör Johanssons namn.

Johansson, som inte alls var direktör, fick nu i stället för ett rum på lyxhotellet ta emot en lapp med en adress till ett helt annat hotell. Den ledde till Gamla stan där han en stund senare vandrade allt djupare in i gränderna. Slutligen var han framme vid ett gammalt ruffigt hus med en liten neonskylt med texten OTEL eftersom h:et och sista l:et tydligen hade slutat lysa.

Bakom disken stod en trött man med solkig skjorta, gällivarehäng och släphängslen. Han tog betalt i förskott och räckte över något som såg ut som en gammaldags dassnyckel och visade sig leda till ett trångt rum på tredje våningen.

Golvet knarrade, kranen droppade i det gulnade tvättstället, i ett hörn stod en teve av uråldrig modell och över sängen satt en blek bonad med texten Herren är min herde, mig skall intet fattas.

När Johansson sköt upp fönstret och tittade ut såg han bara en trång gränd och en skylt med texten Isak Slaktares gata. Nedanför fönstret stod en jättelik karl med händerna i byxfickorna och tittade upp med hotfull blick. Kanske var det Isak Slaktare själv, tänkte Johansson och kände blodet isas i ådrorna, medan han snabbt drog igen fönstret.

När han äntligen hade somnat väcktes han mitt i natten av en gäll busvissling i gränden. Han satte sig hastigt upp i sängen, stel som en pinne, och kunde sedan inte somna på ett par timmar. 
Just som han var på väg att slumra in i gryningen kom en sopbil körande i gränden och började slamra med tunnor så han trodde att helvetet var löst.

Sedan var det dödstyst i en halvtimme men just som han åter höll på att somna hördes svaga, knarrande steg i korridoren. Det lät som om någon smög långsamt fram. Johansson låg vaken och lyssnade tills stegen plötsligt upphörde utanför hans dörr.

Då satte han sig skräckslagen upp i sängen. Han tittade runt i rummet efter något föremål att försvara sig med, helt övertygad om att det var Isak Slaktare som stod utanför dörren med nyslipad kniv och mord i blicken.

Sedan fortsatte stegen en bit till, varpå en gnisslande dörr öppnades och stängdes, så att Johansson åter vågade slumra in en kort stund.

Klockan sju väcktes han av en telefonsignal. Det var redaktör A som sa:

– God morgon, direktörn. Hoppas direktörn har haft en angenäm natt. Hur är sviten på Savoy?

– Vänta bara, sa Johansson. Det ska jag berätta när vi träffas.

REDAKTÖR A OCH DIREKTÖR JOHANSSON

När redaktör A och en som hette Johansson skulle åka till Malmö i ett ärende hade den sistnämnde glömt att beställa hotellrum.

Redaktör A grep då telefonen, ringde upp Hotell Savoy i Malmö och sa till Johansson att det här ska jag ordna åt dig.

Sedan presenterade han sig som direktör Johansson från Uddevalla och lyckades med hjälp av ett antal grova lögner och stor svada prata omkull portieren så till den milda grad att denne lovade reservera ett rum på hotellet trots att där egentlige var fullbelagt.

Dagen därpå begav sig de båda resenärerna till Malmö. När de hade klivit av tåget klappade redaktör A Johansson på axeln och sa:

– Nu går jag till mitt hotell så får du söka upp din gamle vän i portierlogen på Savoy.

Men när Johansson kom dit stod en kvinnlig portier bakom disken. När han talade om vem han var och framförde sitt ärende tog hon upp en lapp och läste på den medan hon misstroget synade den oansenlige gästen.

– Här har blivit överbokat, sa hon. Men vi kan förmedla rum på andra hotell.

Sedan gav hon Johansson en adress. Den ledde till Gamla stan där han en stund senare vandrade allt djupare in i gränderna bland rivningskåkar och porrbutiker. Slutligen var han framme vid ett litet oansenligt hotell och fick ett trångt rum på tredje våningen.

Hur den utlovade natten på lyxhotell därigenom förvandlades till en mardröm, som hämtad direkt ur en skräckfilm, kommer att avslöjas i nästa avsnitt av denna sannsaga ur verkligheten.

ATT BESTÄLLA HOTELLRUM

Redaktör A skulle en gång åka till Malmö med en kollega som hette Johansson. Redaktör A hade beställt hotellrum i god tid. Johansson hade glömt att boka. Och när han dagen före avresan ringde runt till hotellen i Malmö var det fullt överallt.

– Det ska jag ordna, sa redaktör A på andra sidan skrivbordet. Lyssna noga nu, så ska du få lära dig hur sånt här går till.

Sedan grep han telefonluren, slog numret till Hotell Savoy i Malmö och bad att få tala med portieren.

– God dag, sa han med myndig röst. Mitt namn är Johansson och jag ringer från Uddevalla. Jag skulle vilja ha ett rum natten mellan fredag och lördag.

– Här är tyvärr fullt, sa portieren.

Redaktör A lät då mycket förvånad och undrade hur detta kunde komma sig, varpå han övergick till att fråga lite om hur det stod till i Malmö nu för tiden. Sedan påpekade han hur trevligt det alltid var på Savoy och berättade vid vilket bord han brukade sitta i restaurangen samt undrade om den gamle hovmästaren fortfarande var kvar. 
Han fortsatte med att berömma servicen i allmänhet och portierdisken i synnerhet samt framhöll hur tråkigt det var att man inte hade plats för en gammal stamgäst, samtidigt som han allt mer började låta som P G Gyllenhammar på rösten.

På andra sidan skrivbordet satt Johansson och blev allt mer orolig av alla dessa lögner. Till slut skakade han förskräckt på huvudet och vinkade avvärjande.

Redaktör A höll då för luren med ena handen och väste:

– Vill du ha rum eller inte?

– Ja, men . . . sa Johansson.

– Var då tyst och låt mig sköta det här, sa redaktör A.

Sedan tog han bort handen från luren och bytte till Gyllenhammarröst igen:.

– Ursäkta avbrottet, portiermästarn, men vi ska strax börja ett sammanträde här, och styrelsens ordförande påkallade min uppmärksamhet.

– Åh, är det direktör Johansson i Uddevalla, sa portieren. Jag ber om överseende, men jag kände inte igen direktörn från början. Då ska vi naturligtvis ordna ett rum.

– Jag trodde nog det, sa redaktör A med Gyllenhammarröst.

Men detta var bara början på ett hisnande äventyr, som fortsätter senare i veckan i denna blogg.

PÅSKAFTON MED PIPPI LÅNGSTRUMP I KÄRRINGA LARSSONS POTATISLAND

Nisse Bengtsson hade skickat efter en påskbomb på postorder och det var inte vilken liten påskbomb som helst. 
Han påstod att det hade stått i annonsen att den motsvarade hundra tigerskott och att det var garanti på att smällen skulle höras tre kilometer bort. Men han vågade inte förvara den hemma utan han bar den ständigt i en av sina ovanligt rymliga byxfickor i väntan på påskafton.

Samtidigt hade hans lillasyster fått en Pippi Långstrump-peruk i födelsedagspresent, en illröd sak med långa utstående flätor. På påskafton övertalade de andra pojkarna honom att låna peruken och klättra upp på en stege som stod lutad mot kärringa Larssons bus. Meningen var att han skulle knacka på fönstret till kärringa Larssons sovrum en trappa upp och kika in där som Pippi Långstrump.

Bomben hade han stoppat i fickan, men när han kommit halvvägs uppför stegen ramlade den ur utan att han märkte det. Berra plockade upp den och tog fram en tändsticksask. Sedan vände han sig till de andra nedanför stegen och föreslog viskande att man skulle smälla av den nu när man ändå var i farten.

– Akta dig, sa Karlsson. Han sa att det var den starkaste påskbomben dom hade.

– Äsch, sa Berra. Det är ju en vanlig smällare.

– Han sa att den var skitdyr, sa Karlsson.

– Han snackar så mycket, sa Berra och drog eld på en tändsticka.

Samtidigt hade Nisse Bengtsson nått stegens topp och tittade försiktigt in i kärringa Larssons sovrum. Just som han höjde handen för att knacka och få henne att vända blicken mot fönstret exploderde bomben.

Det var den värsta smäll som hörts i de kvarteren på år och dag. Hus skakade, fönsterrutor skallrade och jorden sprutade från potatislandet dit Berra hade slängt bomben efter att ha tänt stubinen.

Kärringa Larsson ryckte till och stirrade skräckslaget mot fönstret, där hon fick se Pippi Långstrump stirra tillbaka.

Men bara i en halv sekund för Nisse Bengtsson blev så överraskad av smällen att han ryggade bakåt och tappade balansen. I fallet drog han med sig stegen i en lång luftfärd och landade med ett hemskt tjut på rygg i potatislandet.

Då hade de andra redan hunnit springa och gömma sig bakom krusbärsbuskarna i utkanten av kärringa Larssons trädgård, Men när Nisse Bengtsson kom nedrasande från väggen drabbades de av panik allihop på en gång. I vild flykt hoppade de över staketet och sprang för livet över gräsmattor och bakgårdar. Nisse Bengtsson stukade foten och fick skrapsår på armbågarna men det kände han inte för rädslan var större och han flydde skräckslagen även han.

Efteråt spreds ett rykte att kärringa Larsson hade ringt polisen och sagt att Pippi Långstrump hade försökt skjuta henne. 
Vakthavande polisman blev tyst en lång stund och sa sedan att detta inte låter särskilt troligt. Och när han frågade om hon verkligen ville göra en anmälan om mordförsök av Pippi Långstrump, som så vitt han förstod var en sagofigur, svarade hon att hon nog minsann visste vad hon hade sett.

Berra och de andra samlades tysta i ett gathörn en bit bort men drog sig diskret undan gatlyktans sken när en polisbil sakta kom glidande som resultat av kärringa Larssons telefonsamtal. Konstaplarna hade nog inte trott på det där med Pippi Långstrump men smällen hade hörts vida omkring så de tyckte nog det var säkrast att spana av området.

När det ljusnade på morgonen uppdagades en stor krater i potatislandet. Den nedrasade stegen vittnade också om att något hade hänt, men några direkta bevis mot någon fanns inte så Nisse Bengtsson klarade sig för en gångs skull från efterräkningar.