UDDEVALLABOR I STRIDSSKOLA

 

På våren 1963 ryckte jag in i lumpen. Vi var många 19-åringar från Uddevalla som skickades tvärs över halva Sverige till I 4 i Linköping. Eller Infanteriets Stridsskola som det stod i inskrivningsboken. Andra kompaniet, första pluton, Kungliga Livgrenadjärregementet i Linköping var adressen. Vi var alltså livgrenadjärer, till skillnad från vanliga soldater, men var nog avsedda till ungefär samma sorts kanonmat ändå under dessa det kalla krigets allra kallaste dagar mitt emellan Kubakrisen och skotten i Dallas.
Men det hade vi nog inte en tanke på när en av kompisarna tog det här kortet på mig på kaserngården under en paus i övningarna.

Vi fick lära oss att gå i takt och lyda order och stå i enskild ställning och göra blixtsnabb honnör med stor snärt och korrekt vinkel på armbågen. Vi fick plugga in samtliga gradbeteckningar från vicekorpral till generalmajor så att vi med en snabb blick på axelklaffen kunde skilja en rustmästare från en fanjunkare. Vi marscherade till skjutbanan, vi kröp genom rökfyllda övningsbaracker med gasmask på och vi exercerade i timmar på kaserngården till kommandorop från fänrik Ramströms dånande tordönsstämma. "Med språng, gruppkolonner, på . . . stället!"
Vi drillades dagligen av energiska furirer, som bara var något år äldre än vi själva, och använde ett språk som längre fram i tiden förmodligen skulle föranlett anmälningar till både JO och Diskriminerings-ombudsmannen.

Vi lämnade av till plutonchefen varje morgon med att skrika så det ekade i korridoren och small om kängorna när vi gjorde helomvändning: "Fänrik! Första grupp, närvarande 14, alla. -Kommendera manöver! -Ja, fänrik. Manöver!"

Vi gick tvåmilamarsch med full stridspackning och behandlades av militärläkaren för våra skavsår på fötterna med magnecyl och arméns hudsalva. 

I lön hade vi två och sjuttiofem om dagen, som betalades ut efter noggrann kvittering inför en fanjunkare på kompaniexpeditionen två gånger i månaden. Märkligt nog räckte det ofta till både cigaretter och öl och en och annan grogg på Frimurarehotellet och Restaurang Druvan, 

Vi var den första årskullen som utrustades med automatkarbin i stället för kpist. Utöver traditionell vapenvård fick vi lära oss att plocka isär och sätta ihop vapnet på tid, men vi slapp i alla fall göra det i mörker eller med förbundna ögon.
När vi en helg ingick i beredskapsstyrkan sa fänrik Käll, som hade varit i Kongo och krigat på riktigt, att han behövde fyra frivilliga. När han såg att vi tvekade pekade han snabbt på fyra man och beordrade oss att ta ett steg framåt och sa:
-Detta är fyra frivilliga,
Så gick det till, var tydligen lärdomen.
Den som inte reste sig tillräckligt snabbt och fimpade cigaretten när det kommenderades "uppställning" efter "rast, vila" ute i terrängen kunde få kompaniförbud och bli tvungen att stanna på logementet hela helgen.
Och Persson från Göteborg fick sju dar i buren sedan han kommit för sent nerifrån stan en kväll på fyllan och i ren frustration varit nära att spöa vaktchefen.

Så småningom fick vi cykeltolka i en lång rad efter en traktor till fronten vid övningsfältet i Prästtomta medan vi sjöng Halta Lottas krog i Göteborg allt vad vi orkade, så att kompanichefen kapten Sköld läxade upp oss när vi kom fram. Där reste vi tält och sov på granris och satt eldvakt i skift om nätterna. Vi grävde skyttegravar och kastade skarp handgranat från ett värn under övervakning av furir Karlsson och kommandoropet ”En handgranat, eld!”. 
Vi övade framryckning i terräng med eldunderstöd, vi fick lära oss ålning medelst hasning och vi bajsade sittande på en stång rakt ner i latrinen som vi fick både gräva upp och gräva igen själva.
Mitt i sommaren greps storspionen överste Wennerström i Stockholm. En av göteborgarna läste högt ur en dagstidning medan vi samlades runt honom och svor och gormade. Här sliter vi och kämpar dygnet runt i vårt anletes svett och så kommer en sån där jävel och säljer ut oss år ryssarna.

När vi inte låg i fält slutade tjänsten redan klockan tolv på lördag middag. Ibland liftade vi då hela vägen till Bohuslän via Mjölby, Ödeshög, Gränna, Jönköping, Mullsjö, Grästorp och allt vad det hette. Och sedan nästan direkt tillbaka samma väg för att hinna in igen före midnatt på söndag kväll. Men med permisriggen på, behövde man sällan stå länge och vänta. De flesta bilister stannade direkt när de såg uniformen och man behövde knappt vifta med tummen.
Barndomsvännen och klasskamraten Stellan Olsson från Blekets skola i Uddevalla låg på kompaniet bredvid och ibland fick jag åka hem och tillbaka med honom i hans Ford Edsel.

Efter åtta månader upptäckte regementsläkaren att jag var blind på ena ögat, något som hade missats vid mönstringen.
-Ni får inte bära vapen, sa han. Ni får inte vara med och skjuta skarpt.
Jag tackade och tog emot och överfördes till kasernkompaniet vid regementet i min hemstad tillsammans med likaledes nedklassade och lika belåtna Leif Jonsson från Uddevalla och Arne Lang från Lysekil, den sistnämnde med diagnosen hösnuva.

På I 17 var det betydligt lugnare, åtminstone på kasernkompaniet. Där fick jag börja med att skala potatis och svabba golvet i köket innan jag avancerade till skrivbiträde på kompaniexpeditionen och så småningom avslutade den militära karriären med att passa upp och putsa instrument i musikpaviljongen. I arbetsuppgifterna ingick också att ibland ringa hem och väcka militärmusikerna Douglas, Knarren och Öberg när de hade försovit sig efter att ha varit ute sent och spelat i Douglas Holmstedts orkester.
Det känns nästan lite kusligt att tänka sig att allt detta hände för mer än 60 år sedan och att de av oss som fortfarande lever i dag är 80-åriga gubbar,

KLACKARNA I TAKET

 

Den unge Uppsalastudenten festade mer än han läste vid universitetet. När föräldrarna fick höra talas om det, åkte de till staden för att undersöka saken. De knackade på i pensionatet där sonen var inhyst och frågade om kandidat Svensson bodde där.
-Ja, sa värdinnan. Det går bra att bära in honom den här vägen.

-Har ni någon akustik i lokalen, sa trubaduren som hade engagerats för att uppträda på idrottsklubbens årsfest.
-Nä, det får du ta med dig själv.

Godsägaren hade haft stor fest för folket på gården. Dagen efter träffade han en av gästerna som tackade för senast och särskilt för den goda konjaken.
-Jaså, du förstod att det var fin konjak, sa godsägaren.
-Nä, jag märkte det inte. Men jag begrep det eftersom vi fick så lite av den.

-Nä, sa Brusiga Berra till Aviga Laban. Nu ska du nog inte ha mer. Jag tycker du börjar se lite suddig ut.

DOLLARGRIN PÅ SKOGSLYCKAN

Häromdagen hittade jag ett gammalt kort på en Chevrolet av årsmodell 1955, nytvättad och vaxad i all sin glans och med ett glittrande dollargrin som man sa på den tiden om det tandliknande kylargallret i fronten. Året var 1962 och jag vill minnas att den kostade 1600 kronor, som betalades direkt i näven på en begagnad bilhandlare från Lerum. De nya ägarna var tre ynglingar från Uddevalla som just hade fyllt 18 år. Här står dyrgripen parkerad på Västanvindsvägen på Skogslyckan. I bakgrunden skymtar höghuset vid torget, byggnaden till höger bör vara Passaden 5.

Så förflyttar vi oss neråt stan och kommer till Esso-macken längst ner på Kungsgatan, där man tankade för 75 öre litern på den tiden. Den här bilden är tagen på den öppna platsen intill bensinpumparna. Med lite fantasi skulle man kunna föreställa sig att bilens baksäte befinner sig på Apoteket och motorhuven på Systembolaget i den byggnad som står där idag. I bakgrunden ses husen längst ner på Södra Hamngatan på andra sidan Bäveån så som de såg ut 1962.

Cruising kallas det i dag, och då liksom nu gick det oftast ganska lugnt och städat till. Den tidens runda på stan gick Kungsgatan upp och till höger runt torget. Sedan nerför Norra Hamngatan förbi Kjells korvkiosk och taxicentralen vid järnbron till Västerlånggatan. Där rundade man Esso-macken och körde in på Kungsgatan igen, förbi Nyholms konditori och biograferna Aveny och Röda Kvarn och runt torget igen.
Ibland tog man en extra runda när man kom från torget utför Norra Hamngatan. Då svängde man höger in på Norra Drottninggatan vid hörnan med Wassén & Erikssons skoaffär. Sedan korsade man Kungsgatan och fortsatte förbi biografen Grand på vänster sida och Hotell Carlia lite längre upp till höger på Norra Drottninggatan innan man kom till Lotsarnas kålhage. Där rundade man Caltex-macken och stannade ibland en stund för att köpa en grillad special och en Pucko hos Oskar i korvkiosken, om man hade så det räckte i plånboken bredvid stålkammen i bakfickan på jeansen.
Vid den här tiden fanns här ett tjugotal amerikanska bilar med unga förare, så det kunde bli trångt på gatorna ibland, Men i backspegeln så här drygt sextio år efteråt vågar man nog påstå att de flesta var ganska snälla och oförargliga.

ROCKENS ROLL I PÅSKTIDER

Glad påsk önskas med denna nästan helt sanna gamla påskhistoria från Uddevalla en gång för länge sen.

Det hände sig vid påsktid för många år sedan att Nisse Bengtsson hade varit i radioaffären och frågat efter Tutti-frutti med Elvis Presley.

Den var dock slutsåld för tillfället. I stället rekommenderade radiohandlaren en annan version av samma melodi, inspelad av en ny amerikansk förmåga som kallade sig Little Richard.
Om man köpte dennes nya EP-skiva fick man förutom Tutti-frutti även Long tall Sally, Rip it up och Ready Teddy, samtliga riktiga höjdarlåtar som man måste köpa fyra olika skivor för att få med Elvis.

Nisse Bengtsson slog till och gick hem och spelade den nya skivan gång på gång på gång. Speciellt frös han på Long tall Sally och det parti där Richard sjöng ”we gonna have some fun tonight”.
Sedan blev det påsk och helgfriden sänkte sig över kvarteret. Men trots att Nisse Bengtsson hade fått långfredagens helighet insupen med modersmjölken, kunde han inte låta bli att spela den nya skivan när hans föräldrar åkte bort en stund.

Han måste ha känt sig extra rebellisk den dagen, för han öppnade fönstret och drog på Long tall Sally med fullt ös på radiogrammofonen just som kärringa Larsson kom promenerande förbi huset på hemväg från gudstjänsten i kyrkan.

Kärringa Larsson trodde inte sina öron. Först stannade hon upp och spanade in var oljudet kom ifrån. Sedan sprang hon hem och ringde till polisen.
Det gjorde hon i och för sig ofta, men den här gången blev det nog en ovanligt konstig anmälan för hon sa att dom måste komma omedelbart och bura in en slyngel som spelar negerjazz på långfredan så att hela kvarteret skakar.

Och när hon hade hämtat andan tillade hon att han som sjunger ropar ”fan, fan, fan” hela tiden. Förmodligen syftade hon på ”some fun tonight” för hon var inget vidare på engelska.
Vakthavande polisman hävdade då att det krävdes ett visst antal decibel för att man skulle kunna ingripa. Och eftersom ingen annan i kvarteret hade hört av sig, utgick han från att ljudet inte kunde vara tillräckligt starkt för att motivera polisutryckning.

Kärringa Larsson svarade att i så fall fick hon ta lagen i egna händer och slängde på luren med en smäll. Sedan gick hon över till gubben Persson och skickade ut honom med uppdrag att ta itu med ungdomens förvildning och tysta det ogudaktiga skränet.
Gubben Persson var svag för kärringa Larsson, så han gjorde som hon befallde. Han talade med Nisse Bengtssons föräldrar när dessa hade kommit tillbaka hem. Och när de fick höra vad som hänt, lovade de att det inte skulle förekomma någon hög musik därifrån i fortsättningen.

Nisse Bengtsson gick omkring och var sned i flera dagar, innan han kom på hur han skulle göra för att hämnas. Först spelade han in alla låtarna på ett band på sin farsas gamla batteridrivna rullbandspelare som var stor som en resväska. Sedan släpade han iväg den en sen kväll till kärringa Larssons trädgård och laddade den med Long tall Sally.
När det var klart smög han fram och knackade på fönstret. Och när kärringa Larsson öppnade drog han upp ljudet till max, så att hon fick höra Little Richard vråla ”we gonna have some fun tonight” för full hals bortifrån krusbärsbuskarna.

Kärringa Larsson var nära att svimma. Men gubben Persson, som var där på besök, genomskådade det övernaturliga ljudfenomenet och sprang ut i trädgården i bara strumplästen. Nisse Bengtsson flydde i panik utan att hinna få med sig bandspelaren.

När hans farsa dagen därpå frågade vart bandspelaren hade tagit vägen, svarade Nisse Bengtsson att den har gubben Persson stulit. Men då stod gubben Persson redan i farstun med bandspelaren i ena handen och bevismaterial i form av bandet med ”negerjazzen” i den andra.
Det slutade med indragen veckopeng och totalförbud att spela Little Richard i det huset under överskådlig tid framöver.

ETT OBSERVANT ÖGONVITTNE

Det hade varit inbrott i en juvelerarbutik mitt i stan och polisen kom dit för att förhöra vittnen utanför affären. Brusiga Berra hade suttit med en vinare på en parkbänk alldeles intill och förhördes trots sitt tvivelaktiga tillstånd.
-Såg ni någonting, sa polismannen.
-Jag såg alltihopa, sa Berra. Det var en stor flyttbil som körde fram och två killar lastade av en elefant på gatan. Elefanten krossade skyltfönstret med sin snabel och killarna sprang in och plockade åt sig allt dom kunde bära. Sedan klev elefanten in i bilen igen och så åkte dom iväg.
-Fantastiskt, sa polismannen. Kan ni ge något signalement?
-Nä, sa Berra. Det kan jag inte för elefanten hade en strumpa över huvudet.

UT I YRKESLIVET

-Det var hemskt vad du ser deppig ut.
-Det är väl inte så konstigt. Tänk dig att gräva diken åtta timmar om dan.
-Ja, det förstås. Hur länge har du hållit på med det?
-Jag börjar på måndag.

-Och när började du jobba här?
-När dom hotade mig med avsked.

-Jag hörde att din man sökt jobb som direktör i det kommunala. Vad gör han nu?
-Ingenting. Han fick platsen.

Den unge mannen hade fått ett jobb som bestod i att tömma spelautomaterna för ett företag på olika ställen i stan. Efter en tid mötte han sin chef på gatan. När denne undrade varför han inte hade lämnat någon redovisning och inte hämtat sin lön, utropade han:
-Va! Får man lön också?

POJKRUM PÅ 60-TALET

Så här kunde det se ut i ett typiskt pojkrum i början på 1960-talet. Längst in i det lilla avlånga hörnrummet med takfönster en trappa upp på Vallmovägen 6 i Uddevalla halvligger en 17-årig yngling med dålig hållning på sin säng. På väggen ses längst till vänster ett diplom från Gunnar Nordahls Fotbollsskola och ett några år gammalt medlemsbevis i Mysterie-Magasinets Deckarklubb.
Vi hittar också bilder på Elvis Presley, James Dean och Tommy Steele samt idrottshjältarna Ingemar Johansson, Varg-Olle Nygren och Sven Tumba. Den stora bilden föreställer det svenska silverlaget från fotbolls-VM1958 med Kurre Hamrin och Nacka Skoglund i spetsen. Däröver sitter en plansch ur Allers Veckotidning, föreställande Allsvenskan i fotboll med en symbolisk gubbe från varje lag som kunde flyttas allt efter som tabellställningen skiftade vecka för vecka.
Och naturligtvis kunde man inte låta bli att tända en cigarett för att visa att man var vuxen och världsvan så fort någon kom i närheten med en kamera.

DET VAR DÅ DET

-Du har förändrats, Oskar. Förr satt du alltid med mig i soffan och höll mina händer.
-Ja, Hulda. Men det var ju innan vi sålde pianot.

-Min fru och jag träffades på en dansrestaurang.
-Åh, så romantiskt.
-Nej, inte alls. Jag trodde hon var hemma och passade våra barn.

-Jag blir så orolig när du reser hemifrån, Gustav.
-Men kära du, jag är tillbaka förr än du anar.
-Ja, det är det jag oroar mig för.

-Aldrig mer följer jag med den där mannen ut och fiskar.
-Jaså, vad gjorde han då?
-Fiskade.

-Tycker du inte att min fästman har en snygg mustasch,
-Ja, och så mjuk och len.

-Du kysser mycket bättre än min fru.
-Ja, det säger min man också.